Några saker som pojkarna sagt till mig i höst

Jag brukar vara ganska dålig på att skriva upp när pojkarna säger saker till mig som får mig att tänka ett extra varv, eller kväva ett gapskratt, men ibland lyckas jag ändå komma ihåg ordföljder och reflektioner tills samtalet är slut och det blir läge att skriva ner dem.

”Vad är det för sår du har där på näsan, Adrian?”

Adrian försöker titta på sin egen näsa, utan spegel.

”Var?”

”På nästippen. Där.”

”Jag ramlade på förskolan. Och slog mig på mitt knä.”

”Aha … Men vad gör såret på näsan då?”

”Faktiskt. Jag … Det kom ett sår på mitt knä, när jag ramlade. Och sen åkte det in i kroppen. … Och sen åkte det genom kroppen hela vägen …” – Adrian visar med handen – ”… och så kom det ut här.” Han pekar på näsan.


Jag och pojkarna busar i studsmattan. Simon blåser mig på magen med sin tomma bubbelpistol eftersom jag är varm och ligger ner och vilar ett par sekunder.

”Jag blåser dig här mamma.”

”Mm.”

Han drar i min tröja, verkar leta efter nåt på mig: ”Var är den…? Där!”

”Vad?”

”Bla bla chickling.”

”Kittling eller kyckling?”

”Kyckling, den som ser ut som tuggad kyckling.”

”Hahah … va? Tuggad kyckling?”

”Haha ja, en prick som ser ut som kyckling som jag har ätit, och sen spottat ut. Titta där har du en till! Ska jag blåsa på den också?”

”Visst, mina tuggade kycklingar gillar det.”


”Vad tänker du på Simon? Du ser så fundersam ut.”

”Ingenting. Jag får inga bilder i mitt huvud.”


Det är tidig morgon. Jag står och tvättar händerna i badrummet. Adrian presenterar sig kavat i dörröppningen, med ena handen bakom ryggen:

Adrian: ”Mamma. Berätta vad det är för dag idag.”

Adrian: ”Till mig.”

Adrian: ”Så att jag kan upplysa.”

Jag: ”Tisdag.”

Adrian: ”Nu ska jag upplysa dagen med min … med min … med min FICKLAMPA!” hojtar han och rycker fram sin lilla röda ficklampa från bakom ryggen.

Ibland går det långsamt

Mamma?

Ja?

Min snabbhet är på semester.

Är den?

Ja, med fladdermössen.

Jasså?

Ja, för de ska till samma ö.

Vad härligt. Får jag också följa med?

Neje!! Det är faktiskt bara fladdermössen som får åka dit!

Jaha. Och snabbheten?

Meh! Jag säger ju det.

Mvh Simon, 4 år

Komiskt korrekt

Jag: ”Få se vad du har hittat, Simon?”

Simon: ”Nej.”

Jag: ”Jo men får jag titta bara? Du får tillbaka den.”

Jag: ”Ahaaa, det är en snowboardåkare. Men vad gör han med hakan?”

Simon: ”Jag vet inte. Få se? Vad gör han?”

Jag: ”Han kanske ler … måste säga att det var en välbalanserad sak, den tippar inte – även om den inte är anatomiskt korrekt.”

Simon: ”Vaddå, är den inte komiskt korrekt?”

Jag: ”Nej, kanske inte det heller.”

Duscha inte mitt godis!

Simon står i duschen sent på kvällen, dvs runt kl 21. Jag duschar honom och tvättar hans hår eftersom han sagt att han inte kan sova för att det kliar så mycket i håret.

”Sluta mamma sluutaaa! Inget mera vatten, nej nej! Näääääj!! Inte ansiktet! Måste torka! Nääääääj!”

”Men Simon, lugn! Det är bara vatten. Det gör ingenting med vattendroppar i ansiktet!”

”Neeej mamma NÄÄÄÄÄÄÄ! DU FÖRSTÖR MINA GODISAR!”

”Va? Har du sparat godisar i håret nånstans?” – Detta känns märkligt, eftersom Simon inte fått nåt godis. Jag inser att ordet har en bredare betydelse för honom än för mig, så jag testar en teori genom att hälla lite vatten i ansiktet.

”Sluta hälla vatten, du duschar bort mina godisar!”

”Menar du din näsa?”

”JA-AAAA!!”

”Är snorkråkorna dina godisar?”

”Jaaaaaa!! Dom e goooodaaaa!! Ja vill ha dooom! Ja tyckej om dom!! Dom e mina! Sluta!!”

Varför, mamma? Varför är det så? Varför?

varför mamma varför

”Varför mamma?”

Det går inte att prata med Simon om någonting, alls, längre utan att behöva macheta sig genom 35 miljoner ”varför?” innan vi kan komma till poängen. Han får alltid sista ordet genom att klämma in den där frågan, en sista gång, och man liksom bara slutat svara eftersom den lätt blir lite … ja, omöjlig. Exempel:

Varför har morfar och marmor åkt hem, varför har dom det? – För att de bara skulle vara hos oss i 3 dagar.

Varför? – För att de har annat att göra också, förutom att vara här.

Varför? – För att de inte bor här, de bor hemma hos sig, i Skåne.

Varför? – För att de vill vara lite ifred ibland, och vi med.

Varför? – För att alla behöver lugn och ro för att vila, så att vi kan bli pigga igen. Som när man ska sova.

Varför? – För att vi är skapta såna.

Varför är vi det? – Det vet ingen. Vissa saker kan man inte veta. Alla svar finns inte.

Varför? – För att det är så.

Ja, men, varför, mamma? – Jag vet inte.

Varför vet du inte? – Björn!

titta där

Jag: Titta Simon, där ligger en grön kotte!

En grön?! Varför är den grön? – För att den trillade av trädet innan den var mogen.

Varför? – Kanske för att det regnade så hårt imorse.

Varför mamma? – Vaddå varför?

Varför … regnade det imorse?

Här är en sketch av CK Louis som handlar exakt om det här. Man kan tro att den är överdriven för scenens skull, men den är en copy-paste från verkligheten.

https://youtu.be/Spr0-DaGykk

Simons napp funkar inte

Tisdag morgon, kl 06:45

Jag lägger mig bredvid Simon i hans säng så att han vaknar i lugn och ro. Ibland killar jag honom på ryggen, ibland håller jag bara om honom; det beror på hur han reagerar. Jag har upptäckt att morgonen förflyter aningen smidigare om vi startar hans dag på det här sättet.

Dessa blev de första orden vi bytte med varandra i tisdags

Simon: Mamma?

Jag: Ja.

Simon: Min napp funkar inte.

Jag: Funkar den inte? Varför inte det?

Simon: Den är trasig.

Jag: Får jag titta på den då.

Han ger mig nappen, jag vänder och vrider på den och letar efter trasigheter. Nappen är hel.

Jag: Var är den trasig då?

Simon:  Titta här.
Han stoppar den i munnen, men det visar sig att han är så täppt i näsan att han inte kan andas och suga samtidigt.

Simon: Jag kan inte andas.

Jag: Nej, jag märker det. Nappen är nog trasig.

Simon: Ja.
Han suger medan han håller andan en stund, sedan går vi upp.

Snart är det slut

Till veckan ska vi gå till tandläkaren med honom för första gången. Hon kommer sannolikt säga att bettet är påverkat av nappen och att han måste sluta med den, men även om hon inte säger det så är det dags nu. Han är gammal nog.

Jag tänker att vi nog får åka till Skansen och ge nappen till djurungarna där, eller hur man nu gör… Kom gärna med tips, om du har några?

Treåring utvecklar nya teorier om vår anatomi

Simon fyller tre år (?!) om 2 månader. De 2 senaste veckorna har det börjat komma längre (än förut alltså) resonemang från honom om saker som han inte haft språk att uttrycka tidigare.
Vår lilla (nästan-) treåring tänker en hel del, visar det sig:

Mammaaa…! Han ler och trycker undan min haka. Du kan inte göra sådär!

Hurdå?

Du kan inte göra så där. Du kan inte äta upp mitt öra!

Kan jag inte?

Näe!

Men du har ju 2. Behöver du verkligen båda?

Han tänker efter en stund: Jaa. Jag behöver dem.

Ok. Då ska jag inte äta upp ditt öra då.

Nej mamma du kan inte det.

Nä.

Mamma du kan inte det.

Precis.

Sitter fast.

Hm?

Örat sitter fast, mamma.

Gör det?

Ja. Det är limmat.

Limmat?

Det är lim under örat. Örat sitter fast då.

Ojdå, jamen då förstår jag att det inte går att äta örat, om det är fastlimmat.

Ja mamma då du äter det, lim, du blir sjuk.

Av limmet?

Ja, då magen säga aj. Den bli ledsen.

Ja älskling, det stämmer att magen blir ledsen om man äter lim.

Han ser olycklig ut, och tänker en stund.

Mamma?

Ja.

Mamma. Näsan samma. Näsan också lim. Under.

Han lutar huvet bakåt och pekar på sin lilla näsa.

Sitter näsan också fast med lim? Vilken tur!

Tur?

Ja, tur att den också sitter fast.

Ja, konstaterar han med en ton som sätter punkt för diskussionen.

treåring
Mamma jag vill ha granar på mig. Snö ute då. Tomten kommer då.