Vi var på landet i helgen, mamma följde med och det var den mysigaste helgen på länge. Att jag tyckte det vittnar om att stressen håller på att släppa och jag kan vara mer i nuet, delta helhjärtat i det vi gör.
Vi kom fram fredag kväll, barnen somnade nästan innan huvudet träffade kudden och lördag morgon vaknade vi till spegelblankt vatten och ett före-semestern-lugn vi inte kommer få höra senare på säsongen.
Björn grejade med båten som vi sen la i före lunch, pojkarna kastade sten i vattnet och jag tror att mormor hade roligast av alla.
Flytvästarna var på hela tiden, och det var så skönt att slippa springa bakom dem som en målvakt på bryggan hela tiden. Istället kunde jag sitta ganska stilla och bara andas och marinera i skärgårdsnatur, som jag är så hjärtligt förtjust i.
Det var lättare med flytvästarna för dem i år; förra året var det en kamp att nå ner till marken och Adrian kunde inte resa sig, men nu gick det riktigt bra och de var på hela tiden så fort vi var vid (eller i närheten av) vattnet. Jag tycker de ser ut som små Disney-blommor där de far omkring med sina vippande kragar.
På kvällen gick vi en promenad bort till viken. Där dumpar de varje år sand på en klippa för alla barn att leka i. Vi hade inte tänkt bada, men det hindrade dem såklart inte från att ”åka tåg” på rumpan i sanden och sen bara knalla i.
En av anledningarna till att det är så skönt att vara en till vuxen: fantasin för vad man kan hitta på så fort nån tittar bort når inga gränser.
Nu längtar jag till semestern; vecka 29-30 ska vi vara där non stop är det tänkt. Vi kommer att få några besök, vilket gör det hela ännu roligare.
Andra sidan av myntet
Tyvärr måste det finnas en baksida med vårt landställe. I vanliga fall är det alltid likadant när vi ska åka ut dit bara över helgen. Det vill säga, det är mycket bök för så kort tid. Det tar 3,5 timmar för oss att komma dit, och där ingår en färja vi måste passa och missar man den så får man åka hem igen för det går inga fler den dagen. När vi är hemma känns det lite motigt att ge sig på projektet, och när vi är där så vill vi inte åka hem. Typ aldrig nånsin mer.
Jag beklagar mig lite, men egentligen handlar det inte om själva stället, eller att det är långt bort och lite bökigt beläget, utan det handlar om de slitningar mellan Björn och hans bror (de ärvde stället tillsammans) som det ger upphov till. Det är svårt att samäga redan som det är, och för dem är det etter värre.
Semesterprepp under glad förväntan
Den här helgen var det lite annorlunda, dels eftersom mamma var med, men också för att nästa gång vi är där blir det på semestern. Nu fick jag chans att kolla vad som finns på plats, så att vi vet vad vi behöver ta med oss nästa gång.