Att ta vara på nuet

Jag höll precis på att försöka ta bilder på Simon som modellade i sina nya kläder jag sytt (och som han snart växer ur). Jag kom på mig själv med att tala om för honom hur fin han är, och hur bilderna kommer bli ännu bättre när han lär sig krypa eftersom man då får lite fler vinklar att välja mellan.

byxa, mössa, dregglis, gitarrer

Ibland känns det som att vi har så bråttom. Jag längtar tills han får sina första tänder, kravlar sin första meter, börjar använda ordliknande ljud för att prata med oss och framför allt lär sig Hitta Nappen Själv i sin säng. Helst i mörkret. Men så tänker jag på första tiden då han var nyfödd, hur varmt och mysigt det var och hur nära vi var varandra hela tiden. Mitt minne förskönar det hela, det vet jag, för när jag funderar lite så kommer jag ihåg att det var mycket ångest i olika tappningar inblandad i det där men allra oftast var det fantastiskt också, trots att han inte gjorde mer än att sova, amma, bajsa och sova ännu mer.

Jag tycker det är svårt ibland att inte ha bråttom, att inte förväntansfullt och lite otåligt längta efter utveckling, och istället ta vara på den tiden som är nu. Allt det där andra har sin tid, det med. Inom en ganska snar framtid kommer jag troligtvis sentimentalt tänka tillbaka på tiden (dvs nu) då Simon alltid var kvar där man lämnat honom, på samma sätt som jag nu minns den nyfödda tiden med sådan värme.

Nu är dessutom den bästa tiden; han sover visserligen dåligt men är inte inne i nån monsterfas och har precis lärt sig kramas. Jag kan stå med honom i armarna länge länge, så länge han kramar mig och bara myser och låter lite. Oftast bajsar han när han gör detta men det tar jag med en axelryckning – min son kramar mig. Hallå. Allt annat känns oviktigt.

Det gick snett

äntligen tid

Äntligen får jag tid att sitta ner SJÄLV i lugn och ro. Här har vi en ypperlig sammanfattning av första semesterveckan (Johan och Ann drog hem i söndags och vi åker på torsdag). Fortsättning följer.

Tisdag 28/7:

Jag sover alltid så bra här ute på landet, vet inte varför. Dagarna är inte fulla av fysiska aktiviteter, det är inte stressigt, inte mycket att göra. Ganska händelselöst, faktiskt. Ändå kan jag sova 2 timmar på eftermiddagen, tydligen, och somna som på skidsemestern på kvällen utan problem.

Björn och Johan (Björns bror) håller på och bygger ett nytt pumphus vid brunnen. Jag har hand om Simon nästan helt själv men det är ju som vilken vardag som helst. Jag ska måla om det rummet som Simon kommer att sova i när han blir större, men våningssängen måste flyttas ut och taklisterna tas ner först innan jag kan göra så mycket. Därför har den här första dagen på landetvistelsen varit ganska… loj, för min del.

Anledningen att jag haft så mycket dötid idag är en för oss revolutionerande upptäckt; vetekudden. Ja. Som tidigare gnällt så vill inte Simon sova själv på dagarna, så nu har jag ÄNTLIGEN börjat med att värma en vetekudde i mikron och lägga den i hans säng medan jag ammar honom. När han sen somnar i min famn – för det gör han alltid – kan jag lägga ner honom utan att han vaknar till på grund av kalla lakan. Sen ligger kudden bredvid honom och simulerar nån form av närvaro.

Torsdag 30/7:

Jag vill åka hem. Jag fattar inte vad jag har här att göra just nu. Kan jag inte få åka hem och komma tillbaka om ett par dagar? Snälla?

Johan och Ann (Johans fru) satte sig ner med oss igår och gick igenom en milslång lista över saker som behöver göras här, den ena saken mer akut än den andra och i princip ingenting av det går att vänta med. Jag håller med dem, det är saker som har med husets hälsa att göra och de måste göras. Ja. Absolut.

JAG kan inte göra något av allt det där eftersom Simon är i början på en ny fas och är asjobbig, och eftersom det är jag som har maten så blir det att jag också har Simon. HELA JÄVLA TIDEN. Det är jobbigt i vanliga fall hemma, men då är jag i alla fall hemma, man har sina rutiner, sina nödl…

Måndag3/8:

Jag vill att vi köper ut Johan och Ann. Eller säljer skiten.