Vi var inte föräldrar när vi bodde där

Jag var till St Göran och gjorde ett allergitest (för egen del alltså) i torsdags, och för att komma dit gick jag från Fridhemsplan.

Vi bodde i närheten av Fridhemsplan innan vi flyttade till huset, och eftersom vår gamla lägenhet ligger på vägen så genade jag över vår gamla gård.

När vi bodde där var vi inte föräldrar, och jag upphör tydligen aldrig att fascineras av hur annorlunda jag ser saker nu till skillnad från då. Inte bättre eller sämre, bara med andra ögon. Andra filter, kanske man ska kalla det. Eller hjärntvättade ögon. Typ.

Jag minns den innergården som full av liv; där var alltid barn som sprang omkring på den konstgjorda gräsmattan, alltid några som satt på bänkar vid den allmänna grillplatsen och om jag tänker efter minns jag gungorna intill.

När jag i torsdags korsade gården var gungorna det första jag såg, tillsammans med klätterställningen.

Bildbevis. Visst tar klätterställningen och gungorna över hela gården? Hur har jag kunnat missa det??

“Fanns det verkligen en klätterställning när vi bodde där?” frågade jag Björn senare på kvällen.

“Ja, har du glömt det?” sa han.

Faktum är att jag hade glömt den. Jag mindes den inte ens nu när jag såg den. Den står avsides från resten av gårdens inventarier, men på intet sätt gömd.

Trots att gården inte hade förändrats alls kändes det som att den också hade gått vidare med sitt liv, skaffat sig klätterställning och större gungor och fler bänkar, som det var.

Imorgon är han vuxen

Jag är tvåbarnsmor sedan mycket kort tid tillbaka. Ändå står jag plötsligt i köket med babyselen på magen, eftersom den yngste kräver att vara med och se allt som händer, och lagar mat. Han sitter framåtvänd, och viftar misstänkt medvetet med sina små händer mot allt jag rör vid.

Vad hände?

Nyss var han ett litet bebispaket som bara åt och sov sig genom livet. Eller vaddå, han är väl fortfarande inte äldre än 3-4 veckor? Eller…? Alldeles nyss fick jag leta efter honom i sina ärvda bodys i storlek 50, han gav sig själv dubbla knytnävslag i ansiktet när han nös, och när han kräktes i handen slöt han den hårt och vaktade svartsjukt för framtida bruk. Att se honom försöka få tag i prylar var som att se en hjärnkirurg försöka arbeta med armarna gipsade från axeln till långfingernageln.

Igår kväll tog jag fram den fina gula pyjamasen i storlek 62 och den stramade lite över axlarna när han sträckte på sig. Den måste ha krympt 2 storlekar i tvätten. Nu plockar han långsamt men bestämt bland sina prylar i babysittern, stoppar allt han får tag på i munnen – tillsammans med hela handen – och brejkar loss i hoppgungan med tåspetsarna i golvet till Taylor Swift. Spyorna delar han frikostigt med sig av.

Min lilla bebis, min lilla mushimushigulleskrutteplutt, möter redan min blick med klara blå ögon och tycker dessutom att det han ser är skrattretande. Om 2 veckor kommer han hänga i ytterdörren med senaste modet nonchalant på tvären och säga saker som “men ÅÅÅÅAAAAAAHHH, mammaaaaaa, sluta tjataaaa!”. Till sommaren är han vuxen.

För fort

Med första barnet släppte jag taget, gick 2 steg före och satt sedan och lockade. Men andra barnet står jag istället kvar, 2 steg efter, och hoppas att han inte ska ha så bråttom. Bildligt talat. Han är inte 5 månader gammal; han kan, Tack Universum, inte gå än.

Tiden går så rasande fort. Det är inte bristningar jag har i huden, det är fartränder. Jag skulle vilja ta en paus; svänga av tidens motorväg och fika med hela familjen på nån fin rastplats med skog och lekpark.

Under tiden

Medan jag letar efter en rastplats – som jag ändå inte kommer hitta – så gör jag vad jag kan för att få ut det mesta av det som är.

I mitt huvud textar jag Adrians minspel när han ligger på skötbordet, och skrattar så jag får tårar i ögonen. När han är vaken så pratar vi med varandra, kramas och umgås allt vi kan för senare på dagen finns inte samma utrymme för det. Och så försöker jag sätta på honom för små kläder mellan varven. Apropå det så satte Björn på Simon ett par av Adrians byxor härom dagen. När jag kommit hem sa Björn efter ett tag:

“Är det där nya byxor han har på sig eller? Ska de vara så där korta?”


Bildkälla: Unsplash

Att se pseudotvillingar som olika individer

Vi sitter i bilen alla tre, jag, Simon och Adrian. Jag kör Simon till föris, och för en gångs skull är vi inte så sena. Det är kallt ute, minusgrader, men solen lyser och snön glittrar på marken. Simon tränar på olika befallande sätt att säga “mamma” där bak i bilstolen, och Adrian sover.

Vi passerar avtagsvägen mot mataffären, och blicken faller på gångvägen intill. Så många, många gånger jag gått där med Simon i barnvagnen och pratat, jollrat, funderat, poddlyssnat och tjurat… Det känns som om det var för bara några veckor sedan.

Bilen rullar vidare mot föris, det tar inte lång tid att köra dit. Jag parkerar intill grinden, lyfter ut Simon och lämnar Adrian ensam kvar – jag blir blir bara borta ett par minuter, Simon är inte svårlämnad. Andedräkten hänger i små moln runt hans huvud och blicken är redan riktad mot sandlådan när jag pussar honom hejdå.

På vägen tillbaka tittar jag mot gångvägen igen, och tänker att snart kommer jag vara där igen. Om inte särskilt länge kommer jag promenera där med Adrian istället.

Här stannar tankegången. Alltså, det stämmer inte. Den tiden då jag kunde forma mina dagar efter min bebis sovmönster, hänga i soffan i timmar, promenera närsomhelst och glömma bort att laga mat i tid, kommer aldrig tillbaka. Det har redan varit. Jag kan inte göra nåt på nytt, bara för att jag fått en till bebis. Livet går bara framåt, och om några år kommer jag tänka på Adrians bebistid med samma sentimentalitet, trots att den ser så annorlunda ut.

Jag jämför konstant Adrian och allt runt honom med Simon i samma ålder, såklart, det är svårt att låta bli. “När Simon var 4 veckor, då gick vi på bröllop och han sov minsann genom hela så det är inte oväntat att Adrian sover så mycket och så ostört”, och annat trams.

Jag hoppas att de blir så olika som det bara går – inom rimliga och trevliga gränser förstås. Det skulle underlätta för oss att hålla isär dem och inte jämföra så mycket. Se dem som de olika individer de är.

vårpaus

 

Att ta vara på nuet

Jag höll precis på att försöka ta bilder på Simon som modellade i sina nya kläder jag sytt (och som han snart växer ur). Jag kom på mig själv med att tala om för honom hur fin han är, och hur bilderna kommer bli ännu bättre när han lär sig krypa eftersom man då får lite fler vinklar att välja mellan.

byxa, mössa, dregglis, gitarrer

Ibland känns det som att vi har så bråttom. Jag längtar tills han får sina första tänder, kravlar sin första meter, börjar använda ordliknande ljud för att prata med oss och framför allt lär sig Hitta Nappen Själv i sin säng. Helst i mörkret. Men så tänker jag på första tiden då han var nyfödd, hur varmt och mysigt det var och hur nära vi var varandra hela tiden. Mitt minne förskönar det hela, det vet jag, för när jag funderar lite så kommer jag ihåg att det var mycket ångest i olika tappningar inblandad i det där men allra oftast var det fantastiskt också, trots att han inte gjorde mer än att sova, amma, bajsa och sova ännu mer.

Jag tycker det är svårt ibland att inte ha bråttom, att inte förväntansfullt och lite otåligt längta efter utveckling, och istället ta vara på den tiden som är nu. Allt det där andra har sin tid, det med. Inom en ganska snar framtid kommer jag troligtvis sentimentalt tänka tillbaka på tiden (dvs nu) då Simon alltid var kvar där man lämnat honom, på samma sätt som jag nu minns den nyfödda tiden med sådan värme.

Nu är dessutom den bästa tiden; han sover visserligen dåligt men är inte inne i nån monsterfas och har precis lärt sig kramas. Jag kan stå med honom i armarna länge länge, så länge han kramar mig och bara myser och låter lite. Oftast bajsar han när han gör detta men det tar jag med en axelryckning – min son kramar mig. Hallå. Allt annat känns oviktigt.

Hästar lever inte lika länge som människor

Brunte, min gamla mjukishäst, min osviklige vapendragare och min barndoms absolut bästa vän i vått och torrt, har nu lämnat mig för gott. Efter att ha tillbringat de senaste 5 åren i en kartong, och dessförinnan ha tillbringat 9 år i en annan kartong i pappas garage, och innan DET legat i ett källarförråd osv osv et j’en passe, har han nu dykt upp som gubben (hästen) i lådan ur en flyttkartong och meddelat att han inte längre känner att han har någonting att erbjuda samt bett om att släppas fri.

Min gamla mjukishäst
Brunte.

Det kom lite som en chock, trots allt. Jag vet inte, jag hade väl tänkt att han alltid skulle finnas där, i sin låda nånstans, tillgänglig om jag skulle behöva honom. Eller om Simon skulle behöva honom.

Brunte stod min farmor väldigt nära, eftersom han var överallt där jag var, och på sätt och vis blev han en länk till henne när hon försvann. Han sa att han saknar henne lika mycket som jag gör, och att han längtar efter att få träffa henne igen.

Vi kramades och fällde några tårar båda två, men jag förstod ju också att alla vackra sagor har ett slut. “Du vet ju att hästar inte lever lika länge som människor”, sa han. “Jag är 27 år gammal, jag är trött.”

“Jag ser det”, sa jag och tänkte på Simons entusiastiska sätt att stifta nya bekantskaper. Brunte skulle nog inte klara det.

“Krama farmor från mig.”

Jag saknar honom redan, det är svårt att släppa taget om dem som betytt så mycket.