När hjärnan kapar fantasin och utropar självstyre

Jag ska berätta om kalaset men det är inte helt färdigskrivet än, så jag sticker emellan med detta min hjärnas senaste påhitt. Kanske känner du igen dig? Kanske kan vi le snett åt den tvättmaskin av känslor som moderskapet bjuder på, oavsett scen.

Min hjärna & jag

Jag har livlig fantasi, på gott och ont. Det är inte den där jag- har-livlig-fantasi-jag-hittar-på-berättelser-till-mina-barn-stup-i-kvarten-fantasin som jag ÖNSKAR att det var. Nix. Det är den där fastna-i-en-tanke-som-leder-till-en-tänk-om-grej-som-lämnar-känslor-efter-sig-fantasin.

Förr var det katastroftankar, men det är lite lugnare på den fronten nu. Katastroferna har lämnat plats för olika känslor som min hjärna entusiastiskt dramatiserar för mig. Typ när jag gör mellis till pojkarna eller nåt.

Känslorna är oftast de där jag ogillar – rädsla, sorg och ensamhet brukar generellt inte vara så populära – men det börjar inte med att jag står och mår som en bruten kvinna. Jag gör mellis, liksom. Allt är väl.

Storyn

Härom dagen var det så. Jag gjorde mellis. Det var lugnt. Tankarna vandrade stilla och så från ingenstans började jag nynna på Byssan lull. Kanske för att jag sjungit den på order från Adrian kvällen innan, vem vet. Jag gillar melodin.

Jag tänkte på hur jag brukade sjunga den för honom när han var bebis, och då utropade min hjärna plötsligt självstyre och spelade upp en film för mig:

Jag befann mig långt bak i tiden, kanske för 60000 år sen. Tänk Grottbjörnens folk. Jag hade oförklarligt kommit dit, tänk Narnia, utan att kunna hitta tillbaka. Till slut hade jag bildat mig ett nytt liv på plats, fått ett nytt barn och sjöng Byssan lull för honom som enda påminnelse om mitt gamla liv. Där zoomade filmen in på sången, den resonerade som i en tunnel och även om orden numera tillhörde ett nästan glömt språk och tappat sin betydelse, så blev tonerna i melodin så tyngda av sorg, vemod och saknad att axlarna sjönk och nynnandet där vid mellisbestyren stannade av.

Det var en stark kortfilm. För min familj här i nutid skulle det vara som om jag dött. Och jag skulle ha förlorat dem, men de skulle ändå vara trygga och i det fanns en tröst och en oerhörd sorg på samma gång.

Självanalys

Adrian band, som nyfödd, visan Byssan lull till ett kärleksintensivt ögonblick för mig. Känslominnet av det dansar när jag nynnar den melodin, och jag var väl inte uppmärksam där i köket. Så då blev min hjärna visuell. Hade inte det funkat hade den kanske skickat en brevduva. Eller snigelpost. Eller röksignaler, om inget annat; det är kanske så enkelt som att jag på ett känslomässigt plan saknar bebistidens intensiva närhet, och väl medveten om att vi inte kommer få fler barn så finns det tydligen en del av mig som sörjer den.

Jag, mina känslor och min hjärna är som olika avdelningar i ett dysfunktionellt företag. Över lag går det rätt bra för företaget – oklart hur – men internt är det fan rörigt.

Men, misströsta icke: jag har tagit in en konsult. Dvs min terapeut. Det blir stadigt värre sedan hon kom in i bilden, men det måste det bli innan det kan bli bättre. Det är både svårt och smärtsamt att riva upp gamla mönster och upptrampade stigar, och på det dessutom börja bana ny väg genom snår som aldrig någonsin rörts. Det tar tid. Hon ger mig “verktyg” och “läxor”, men det är som om hon gav mig tillhyggen som jag aldrig sett och inte ens vet i vilken ände man håller dem. Känns som att försöka slå sig fram i kompakt snårig urskog med fel ände av en yxa.

Trots att jag mindes, så hade jag glömt

Precis som det är skillnad på att “veta” och “inse”, så är det skillnad på att minnas och minnas.

Jag har inte glömt hur det var att studera fulltid och ha småbarn hemma. Jag har inte glömt förra årets vabruari, frustrationen över att vabba från praktikplatsen på grund av en förkylning som aldrig verkade vilja ge sig, eller den dova känslan av chanslöshet att vara både en närvarande mor och en student på upploppet mot mållinjen.

Jag har inte glömt, och jag hoppas att jag aldrig gör det, men jag minns det mest i huvudet. Nu när jag börjat jobba igen, minns också hjärtat hur det kändes och jag kan meddela att det inte är ett angenämt minne direkt.

Jag återfinner obalansen i att vilja vara överallt; “Allting-genast.nu,” som min far säger, och “Välkommen till livet,” säger min mor rart.

Såhär kan jag förstås inte ha det, men det får ta sin runda lilla tid att hitta ett förhållningssätt till det livspussel som de allra flesta barnfamiljer antagligen brottas med, liksom en strategi för att alla ska trivas. JAG ska ju också trivas, här. Jag inser så sakta att det kanske inte handlar så mycket om att jag har dåligt samvete för min frånvaro, som att jag rätt och slätt saknar mina barn om dagarna.

Bild från i somras.

Som tur är verkar jag ha fått tag på ett jobb som är roligt, så det hjälper ju ganska mycket. Tänk om jag hade vantrivts, liksom. Ve och Fasa.

Hästar lever inte lika länge som människor

Brunte, min gamla mjukishäst, min osviklige vapendragare och min barndoms absolut bästa vän i vått och torrt, har nu lämnat mig för gott. Efter att ha tillbringat de senaste 5 åren i en kartong, och dessförinnan ha tillbringat 9 år i en annan kartong i pappas garage, och innan DET legat i ett källarförråd osv osv et j’en passe, har han nu dykt upp som gubben (hästen) i lådan ur en flyttkartong och meddelat att han inte längre känner att han har någonting att erbjuda samt bett om att släppas fri.

Min gamla mjukishäst
Brunte.

Det kom lite som en chock, trots allt. Jag vet inte, jag hade väl tänkt att han alltid skulle finnas där, i sin låda nånstans, tillgänglig om jag skulle behöva honom. Eller om Simon skulle behöva honom.

Brunte stod min farmor väldigt nära, eftersom han var överallt där jag var, och på sätt och vis blev han en länk till henne när hon försvann. Han sa att han saknar henne lika mycket som jag gör, och att han längtar efter att få träffa henne igen.

Vi kramades och fällde några tårar båda två, men jag förstod ju också att alla vackra sagor har ett slut. “Du vet ju att hästar inte lever lika länge som människor”, sa han. “Jag är 27 år gammal, jag är trött.”

“Jag ser det”, sa jag och tänkte på Simons entusiastiska sätt att stifta nya bekantskaper. Brunte skulle nog inte klara det.

“Krama farmor från mig.”

Jag saknar honom redan, det är svårt att släppa taget om dem som betytt så mycket.

Terry

Mejl från barndomsvännen i morse:

Hej vännen,

Hur mår du? Länge sedan vi hördes. Har du sett detta : http://www.svd.se/kultur/terry-pratchett-dod_4404479.svd 

Jag blev riktigt ledsen, gick runt hela morgonen i samma skick som när Michael Jackson just dött.

Tre sista tweetsen från Terrys twitterkonto:

AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER.

Terry took Death’s arm and followed him through the doors and on to the black desert under the endless night.

The End.

 

SaveSaveSaveSave

SaveSave