Etikett: mardröm

När hjärnan kapar fantasin och utropar självstyre

Jag ska berätta om kalaset men det är inte helt färdigskrivet än, så jag sticker emellan med detta min hjärnas senaste påhitt. Kanske känner du igen dig? Kanske kan vi le snett åt den tvättmaskin av känslor som moderskapet bjuder på, oavsett scen.

Min hjärna & jag

Jag har livlig fantasi, på gott och ont. Det är inte den där jag- har-livlig-fantasi-jag-hittar-på-berättelser-till-mina-barn-stup-i-kvarten-fantasin som jag ÖNSKAR att det var. Nix. Det är den där fastna-i-en-tanke-som-leder-till-en-tänk-om-grej-som-lämnar-känslor-efter-sig-fantasin.

Förr var det katastroftankar, men det är lite lugnare på den fronten nu. Katastroferna har lämnat plats för olika känslor som min hjärna entusiastiskt dramatiserar för mig. Typ när jag gör mellis till pojkarna eller nåt.

Känslorna är oftast de där jag ogillar – rädsla, sorg och ensamhet brukar generellt inte vara så populära – men det börjar inte med att jag står och mår som en bruten kvinna. Jag gör mellis, liksom. Allt är väl.

Storyn

Härom dagen var det så. Jag gjorde mellis. Det var lugnt. Tankarna vandrade stilla och så från ingenstans började jag nynna på Byssan lull. Kanske för att jag sjungit den på order från Adrian kvällen innan, vem vet. Jag gillar melodin.

Jag tänkte på hur jag brukade sjunga den för honom när han var bebis, och då utropade min hjärna plötsligt självstyre och spelade upp en film för mig:

Jag befann mig långt bak i tiden, kanske för 60000 år sen. Tänk Grottbjörnens folk. Jag hade oförklarligt kommit dit, tänk Narnia, utan att kunna hitta tillbaka. Till slut hade jag bildat mig ett nytt liv på plats, fått ett nytt barn och sjöng Byssan lull för honom som enda påminnelse om mitt gamla liv. Där zoomade filmen in på sången, den resonerade som i en tunnel och även om orden numera tillhörde ett nästan glömt språk och tappat sin betydelse, så blev tonerna i melodin så tyngda av sorg, vemod och saknad att axlarna sjönk och nynnandet där vid mellisbestyren stannade av.

Det var en stark kortfilm. För min familj här i nutid skulle det vara som om jag dött. Och jag skulle ha förlorat dem, men de skulle ändå vara trygga och i det fanns en tröst och en oerhörd sorg på samma gång.

Självanalys

Adrian band, som nyfödd, visan Byssan lull till ett kärleksintensivt ögonblick för mig. Känslominnet av det dansar när jag nynnar den melodin, och jag var väl inte uppmärksam där i köket. Så då blev min hjärna visuell. Hade inte det funkat hade den kanske skickat en brevduva. Eller snigelpost. Eller röksignaler, om inget annat; det är kanske så enkelt som att jag på ett känslomässigt plan saknar bebistidens intensiva närhet, och väl medveten om att vi inte kommer få fler barn så finns det tydligen en del av mig som sörjer den.

Jag, mina känslor och min hjärna är som olika avdelningar i ett dysfunktionellt företag. Över lag går det rätt bra för företaget – oklart hur – men internt är det fan rörigt.

Men, misströsta icke: jag har tagit in en konsult. Dvs min terapeut. Det blir stadigt värre sedan hon kom in i bilden, men det måste det bli innan det kan bli bättre. Det är både svårt och smärtsamt att riva upp gamla mönster och upptrampade stigar, och på det dessutom börja bana ny väg genom snår som aldrig någonsin rörts. Det tar tid. Hon ger mig ”verktyg” och ”läxor”, men det är som om hon gav mig tillhyggen som jag aldrig sett och inte ens vet i vilken ände man håller dem. Känns som att försöka slå sig fram i kompakt snårig urskog med fel ände av en yxa.

Till slut blev jag desperat

”Jag kan ta Adrian”

Björn var hängig hela förra veckan, vilket ledde till att jag sov inne hos Adrian, vilket ledde till att jag, när fredagen kom, var lite trött. Den kvällen sov jag i min egen säng, bredvid Björn – vilket i ärlighetens namn känns som att jag gör max, MAX, hälften av alla nätter –  som sa ”visst, jag kan ta Adrian”.

”Jag kan ta Adrian”, när Björn säger det, innebär att Björn går upp på natten om Adrian så kräver (vilket han alltid gör). Det i sin tur innebär att jag måste sova med öronpropp även i min egen säng men va fan, spela roll.

Vad som däremot spelar en jäkla roll, visade det sig, är Björns attityd när ungen vaknar. Jag menar, jag fattar, han var inte heller pigg efter den veckan. Han ryckte irriterat undan sitt täcke och vidare över på mig, ruskade sig ur sängen, och lämnade bägge dörrarna öppna när han gick och tittade till Monsieur. Jag hörde allt, och måste tydligen lägga mig i. I och med mitt ”det står ett vattenglas i bokhyllan” antog Björn att jag var klarvaken och gav grönt ljus till vidare stök med vidöppna dörrar.

Skit samma. Vi somnade om, bara för att väckas en timme senare av en Adrian som precis väckts av en Simon som precis öppnat dörren och högt och gnälligt kallat på sin mor. Björn blev arg och studsade upp och skulle reglera situationen, vilket ledde till en MYCKET upprörd och högljudd Simon och därmed också en likadan Adrian. De var tre som vrålade, med öppna dörrar, när jag släpade mig upp och gick för att guida Simon tillbaka till lugnet.

Skit samma. Jag gick och la mig igen, somnade, och det var där nånstans som den natten spårade ur. Det var där min hjärna MÅSTE ha tänkt att det var ett kul tema, det där med livligt ledsna protester och maktlöshet, så vi kör vidare på det.

När det gick åt pipan

Scenen för min mardröm var en tunnelbanestation jag passerar varje dag på väg till skolan (liksom praktiken). Handlingen var inte så farlig. Jag satt på tåget tillsammans med mamma och barnen. Adrian sprang plötsligt av tåget precis innan dörrarna stängdes. Vi ropade och sprang upp, och sen stod jag vid dörrarna och såg perrongen med min tvååring sakta börja glida.

I verkliga livet skulle det där i princip aldrig kunna hända. Jag skulle knyta fast honom i vagnen istället för att låta honom gå omkring. Jag skulle annars ha stått precis bakom och hunnit hoppa av eller dra in honom, och om inte så finns det nödbroms. Det där är tyvärr ingenting som jag, förvirrat nyvaken i stel skräck och ångest och maktlöshet kl 05, kan ta till mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag talar om för mig själv att det bara var en dröm och att det inte skulle kunna hända. Vem lyssnar på sånt? Mycket roligare att plåga sig själv lite till.

Dagen efter

Den morgonen försökte jag rycka upp mig men till slut tittade jag ynkligt på Björn och sa:

”Jag är desperat. Jag behöver sova. Kan ni gå ut?”

Charmigt, jag vet, men han fattar ju. Nattens skrikhalsar brottade sig ut genom dörren och kom inte tillbaka förrän 1,5 timme senare, då det var dags att ta emot grannarna på förmiddagsfika. Då hade jag hunnit sova och städa, och livet kändes möjligt igen.

Påskserien del 3: En svärdotters mardröm

Anna korsfästes av sin svärmor i påskas, och när hon berättade det tänkte jag intensivt på hur glad jag är att MIN svärmor är både normal, varm och omtänksam om mig. I Annas fall är relationen komplicerad av en rad anledningar, och säkert mycket på grund av att de är olika. Olika värderingar, olika bakgrund, olika inställning till saker som till exempel sjukdom.

Där Anna tycker att om man är sjuk, då är man sjuk och detta måste accepteras och respekteras, och helst ska folk försöka hjälpa till – eller åtminstone inte förvärra saker och ting – , där tycker svärmodern att det är väl för fasen bara att resa sig igen.

Dessa två fundamentalt olika inställningar till livet i största allmänhet bäddar för en artig men sval relation. Anna, som är varm och livlig som en sol och förstående åt alla håll och kanter, lider såklart ordentligt av detta.

Uppspikad

I påskas då, så var de och hälsade på hos svärföräldrarna. Anna hade en helvetesvecka bakom sig med mycket stress och lite sömn, och när hon och hennes älskade tilldelades gästrummet på övervåningen med en säng från 1923 med, visade det sig, ORIGINALMADRASS*, så blev det inte mycket till sova alls.

Dagen för hemfärd, efter att Anna låtit spänd över något, tog svärmodern henne åt sidan och sade (jag ryser när jag berättar det) något som betydde att de älskar sin son och de vill älska henne, men att hon gör det svårt för dem.

Fan, tänk dig att få höra det…!

Barnens farmor

Björns mamma är inget av det där. Hon skulle troligen lida lika mycket som jag om något var på tok mellan oss.

Jag funderar på hur jag hade gjort om hon hade varit som Annas svärmor; hade jag orkat stanna med Björn? Svaret på den frågan hade förstås hängt på Björn. Hade han lämnat mig ensam i konflikten vete sjutton om jag hade fixat att bilda familj med honom… men nu känner jag honom tillräckligt väl för att veta att han hade stöttat mig, men försökt att inte själv dras in i det.

Men nu är ju inte det aktuellt ändå, och jag vet att jag är lyckligt lottad som inte behöver hantera relationsproblem av den där sorten.

 

*Originalmadrass från 1923! Hård som golvet med knölar som lämnar blåmärken på revbenen. Tänk vad den madrassen måste ha sett mycket i sina dar. Svärföräldrarna förstår inte heller hur det kan vara ett bekymmer, de tänker säkert att ”det var bättre förr” och går all in för det. Jag kan inte låta bli att se det som en sanitär olägenhet om inte annat.

När spädisen är förkyld

Han är nästan på dagen tre månader gammal. Storebror har hostat i flera månader, BVC rycker bara på axlarna åt det och nu verkar det ha smittat.

Tre månader. Det är ingen tid. För mig hade han kunnat vara en vecka gammal. Man säger att risken för plötslig spädbarnsdöd sjunker när det magiska tremånadersstrecket passeras, men inte försvinner risken för det.

Det är hemskt när ens unge är sjuk, så är det bara. Adrians förkylning håller mig inte på tårna under dagen men om kvällarna, så fort ljuset släcks och bakgrundsljuden försvinner, så hör jag honom rossla och snora stilla där han ligger tätt intill mig.

Bebisar har ojämn andning. Det är deras grej, tydligen. Adrian bökar sig till rätta och det sparkas, oroas, hostas, snoras, och så… tyst.

Kontrasten rossling/tystnad är förmodligen, i sig, nog för att väcka vilken nybliven mor som helst ur den djupaste sömn. När andningen hoppar igång igen med en hackande väsning, efter en evighets uppehåll under vilket man hunnit tända lampan och utveckla panik, är det svårt att hålla tankar som ”det gick bra, den här gången” borta. De kryper sig på och fyller mörkret runt sängen likt tung rök. Ibland skvalpar de upp över sängkanten och jag drar mitt barn närmare, puttar lite på honom så att han inte glömmer bort att andas, och sover INTE.

Till slut somnar jag förstås – det är ju inte som att jag lider av kroniskt energiöverskott här – men oron letar sig ner i sömnen och färgar den med mardrömmar. Jag är begåvad med livlig fantasi, men den lägger onödiga dimensioner till mina drömmar och får mig att tvivla på verkligheten när jag vaknar ur dem. Detaljer som… vinden i de små håren på handryggen, hettan av middagssolen på huvudet, lukten av rutten tång och sjögräs ger drömmarna karaktär, som minnen.

Känslan i natt, till exempel, av att stå i en lägenhet högst upp i Paris med utsikt över Montparnasse och se jättevågen närma sig. Se den ta det svarta tornet, se vattnet höja sig från trottoaren, känna mullret genom golvet. Inte en vägg av vatten, utan en gigantisk uppförsbacke av vatten. Känslan i kroppen när golvet börjar luta, när byggnaden ger vika och börjar rasa, när paniken tar över varenda fiber i kroppen utan att det hjälper. Och känslan av att hinna säga ”jag älskar dig” till Björn innan vattenmassorna tar oss och the Flash blixtrar förbi och räddar barnen upp på ett berg.

Det hör antagligen till saken att jag såg trailern för Noah precis innan vi stängde av TV:n. The Flash var en glad överraskning däremot.

När jag vaknar är Adrian borta – tills jag hittar honom där han legat hela tiden. Han har kvävts till döds – tills jag känner att ingenting täcker honom. Han har slutat andas – tills jag lägger handen över hans lilla kropp och känner bringan höjas och sänkas som den ska.

För första gången i mitt liv, såvitt jag kan minnas, längtar jag till våren*.

Tour Montparnasse, Paris

*Pollenallergiker

(Bildkälla: Google)

 

Jag fattar inte

Jag har inte fattat vad som hände.

Jag hade en lugn och seg dag i torsdags, ett par värkar som inte gjorde speciellt ont, men på kvällen vid 23 drog samma visa igång igen, fast värre.

Jag gav upp att försöka sova nästan direkt, gick upp och ställde in mig på en till sömnlös natt. Värkarna kom och gick med 3-5 min mellanrum, de gjorde mer och mer ont så strax före kl 4 ringde vi förlossningen. De sa att det var onödigt att komma in redan nu, eftersom värkarna skulle hålla i sig mellan en och två minuter och mina var för korta.

Vi försökte allt vi kunde komma på; TENS, massage, andning, varm dusch, bada… Till slut var att vanka planlöst framåt, luta mig mot Björn och tjuta det enda som gick att ta sig för när det gjorde som mest ont.

Vid kl 13 stod jag inte ut längre, smärtan började ändra karaktär och det gjorde så ont att jag mådde illa.

Taxiresan på ca 30 min blev den värsta upplevelsen jag någonsin haft ombord på ett fordon. Jag stod på knä i baksätet med Björn bredvid mig, hängde över stolsryggen på passagerarsidan fram så jag kunde se ut och stönade, flåsade och grät. Taxichauffören, en mysig äldre herre, visade stor förståelse och tålamod. Vid ett tillfälle var vi tvugna att stanna så att han kunde gräva fram en spypåse ur bakluckan.

När vi kom fram blev jag halvt hysterisk i entrén där det gick upp för mig att de kunde skicka hem mig igen. Tanken på att eventuellt behöva sätta mig i en taxi, igen, i samma skick knäckte mig totalt. Jag bara grät och grät.

Vi fick hjälp direkt — jag hördes nog ganska långt — och fick komma in på ett rum. En barnmorska undersökte mig och det visade sig att jag redan var öppen 5 cm, ”med väldight mjuka kanter, så det kommer nog inte ta så lång tid att öppna sig mer” som hon sa.

Värkarna blev ännu värre, jag trodde inte det gick men det gjorde det. Man gav mig lustgas, jag såg glittrande blå stjärnor överallt men kunde inte avgöra om det hjälpte eller inte. Jag hade redan bett om epidural och man sa att narkosläkaren skulle komma om en kvart, men det tog längre tid än så. När hon väl dök upp låg jag på sidan och vrålade ”skjut mig” och ”15 minuter i helvete” rakt in i lustgasmasken.

När epiduralen tog började smärtan lugna sig nästan direkt. Efter inte lång tid klarade jag värkarna utan lustgas. De lät mig återhämta mig lite innan de sa att det vore bra om jag kunde komma upp från britsen och hålla mig upprätt.

De lämnade mig och Björn ensamma ett tag med en tallrik smörgåsar och saft, hon hann vara borta kanske 10 min och jag hann äta en halv smörgås innan vattnet gick. De kom tillbaka direkt, mina krystvärkar drog igång och en kvart senare var han ute.

Jag fattade ingenting.

Jag fattar fortfarande ingenting.

Jag konstaterar att jag måste omdefiniera bilden av mig själv, och att av det värsta som jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig förut nu bleknar jämfört med blotta tanken på att nåt skulle hända honom.

Jag är lycklig. Jag är nyförälskad. Jag är trött.
Björn med.

Graviddrömmar

Jag drömmer så sjukt mycket sjuka drömmar.

Jag har alltid sovit stillsamt men drömt livligt — livligt alltså till den detaljgrad att jag när jag vaknar ofta inte kan avgöra om det har hänt eller inte. Vissa sådana drömmar kan följa mig en hel dag; ”har det där hänt, eller har jag drömt det?”.

Detaljrikedomen täcker färger, minnen, känslor och förnimmelser som tex vinden mot huden, lukten av havet eller solen i ansiktet.

Om jag drömmer att jag är en fågel som flyger, så känner jag spänningen från mina vingar i bröstmusklerna.

Om jag drömmer, som jag gjorde i natt, att det är en KYCKLING (du vet den där råa huvudlösa hela kycklingen man köper i mataffären) jag har i magen och inte ett människobarn, så vaknar jag och vet att livet, så som jag känner det, aldrig mer kommer att bli sig likt. Och inte på ett bra sätt, heller.

Det var det äckligaste jag någonsin drömt, och jag fick naturligtvis detaljer om kycklingbarnet; hur det var ledat, hur det kändes att röra vid det, hur det kändes att drabbas av en medicinsk och biologisk omöjlighet.

Jag vaknade och mådde illa… Lite, visade det sig, för att jag hade en spretig baby mot magsäcken, som dessutom roade sig med att leta efter utgången runt mina revben.