Till slut blev jag desperat

”Jag kan ta Adrian”

Björn var hängig hela förra veckan, vilket ledde till att jag sov inne hos Adrian, vilket ledde till att jag, när fredagen kom, var lite trött. Den kvällen sov jag i min egen säng, bredvid Björn – vilket i ärlighetens namn känns som att jag gör max, MAX, hälften av alla nätter –  som sa ”visst, jag kan ta Adrian”.

”Jag kan ta Adrian”, när Björn säger det, innebär att Björn går upp på natten om Adrian så kräver (vilket han alltid gör). Det i sin tur innebär att jag måste sova med öronpropp även i min egen säng men va fan, spela roll.

Vad som däremot spelar en jäkla roll, visade det sig, är Björns attityd när ungen vaknar. Jag menar, jag fattar, han var inte heller pigg efter den veckan. Han ryckte irriterat undan sitt täcke och vidare över på mig, ruskade sig ur sängen, och lämnade bägge dörrarna öppna när han gick och tittade till Monsieur. Jag hörde allt, och måste tydligen lägga mig i. I och med mitt ”det står ett vattenglas i bokhyllan” antog Björn att jag var klarvaken och gav grönt ljus till vidare stök med vidöppna dörrar.

Skit samma. Vi somnade om, bara för att väckas en timme senare av en Adrian som precis väckts av en Simon som precis öppnat dörren och högt och gnälligt kallat på sin mor. Björn blev arg och studsade upp och skulle reglera situationen, vilket ledde till en MYCKET upprörd och högljudd Simon och därmed också en likadan Adrian. De var tre som vrålade, med öppna dörrar, när jag släpade mig upp och gick för att guida Simon tillbaka till lugnet.

Skit samma. Jag gick och la mig igen, somnade, och det var där nånstans som den natten spårade ur. Det var där min hjärna MÅSTE ha tänkt att det var ett kul tema, det där med livligt ledsna protester och maktlöshet, så vi kör vidare på det.

När det gick åt pipan

Scenen för min mardröm var en tunnelbanestation jag passerar varje dag på väg till skolan (liksom praktiken). Handlingen var inte så farlig. Jag satt på tåget tillsammans med mamma och barnen. Adrian sprang plötsligt av tåget precis innan dörrarna stängdes. Vi ropade och sprang upp, och sen stod jag vid dörrarna och såg perrongen med min tvååring sakta börja glida.

I verkliga livet skulle det där i princip aldrig kunna hända. Jag skulle knyta fast honom i vagnen istället för att låta honom gå omkring. Jag skulle annars ha stått precis bakom och hunnit hoppa av eller dra in honom, och om inte så finns det nödbroms. Det där är tyvärr ingenting som jag, förvirrat nyvaken i stel skräck och ångest och maktlöshet kl 05, kan ta till mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag talar om för mig själv att det bara var en dröm och att det inte skulle kunna hända. Vem lyssnar på sånt? Mycket roligare att plåga sig själv lite till.

Dagen efter

Den morgonen försökte jag rycka upp mig men till slut tittade jag ynkligt på Björn och sa:

”Jag är desperat. Jag behöver sova. Kan ni gå ut?”

Charmigt, jag vet, men han fattar ju. Nattens skrikhalsar brottade sig ut genom dörren och kom inte tillbaka förrän 1,5 timme senare, då det var dags att ta emot grannarna på förmiddagsfika. Då hade jag hunnit sova och städa, och livet kändes möjligt igen.

Adrian tränar teaterviskningar med feber medan Simon vinterstänger på landet

Morfar på besök

Pappa är uppe och hälsar på oss nu. Han skulle först ha kommit i söndags, och så sa jag att det blir jättebra för Jonas och Björn är på landet och tar upp båten den dan (dvs jag är ensam med pojkarna).

”Jahaaa … var det den dagen … Men man kanske skulle komma upp en dag tidigare då?”

Underbart. Pappa landade i lördags, jag och Simon hämtade honom. I söndags följde han med Jonas och Björn till landet, och så tog de med sig Simon också. Han har slutat sova middag på helgerna, vilket är kul för då kan han följa med på heldagsgrejer ibland.

Pappa, Simon och Jonas väntar på vaxholmsbåten kl 08:40

Adrian är sjuk

Tyvärr blev Adrian sjuk i fredags kväll och trasslade med över 40 graders feber hela natten, så jag var inte så pigg i lördags och inte i söndags heller för den delen – det var ju inte som att han blev mirakelfrisk helt plötsligt.

En halv natt (kändes det som, men det var nog inte mer än 2-3 timmar) låg han och tränade på att säga ”mamma?” på alla olika sätt han kunde komma på. Teaterviskningarna var bäst. Om jag inte svarade så ropade han. Så jag svarade. Och han frågade. Och jag svarade – du fattar. Till slut frågade jag vad tusan det var som var fel.

”Klockan är halv fyra, Adrian, jag har fortfarande inte somnat. Jag vill sova nu. Jag är trött! Sova! HUR kan du vara vaken fortfarande? Fryser du, eller vad?”

”Ja.”

”Du fryser?”

”Ja.”

”Men säg det då! Säg ’mamma, kallt’, eller ’mamma, täcke, filt’, eller säg att du fryser så att jag kan göra nåt åt det!”

”Ja.”

”Nu jävlar vad du ska får det varmt och skönt! Du ska få ett till täcke, och en filt också om du vill!” Jag stökade medan jag pratade. Bäddade om honom ordentligt och strök honom sakta över huvudet för att försöka dämpa det samlade intrycket av nån som har fått nog. ”Nu! Är det bra nu?”

”Mh …” Han somnade, medan jag höll på och berättade hur trött jag var så somnade han.

En baggis

Men två minst sagt trassliga nätter på rad – vilka för övrigt lämnade absolut NOLL spår hos Adrian men som för mig blev som en enda 2 dygn lång vaknatt – har väl aldrig hindrat nån under 3 år med feber att röja i alla fall. Lycklig över morfars närvaro tillbringade han halva lördagseftermiddagen med att koka kramar till honom.

laga mat med feber

Skoldag 1; i kölvattnet på självförvållade olyckor

Vardagen är på plats igen, skola, förskola och jobb är igång och det känns bra. I alla fall nu, när jag varit hos kiropraktorn.

I söndags gjorde jag 2 saker som kom att störa fantastiskt bra dagen därpå:
  1. Jag tränade så att jag överansträngde mitt dåliga knä.
  2. Jag ramlade av en boll. Det var självförvållat; vi var i lekparken och jag roade mig med att balansera på en fot på en basketboll som plötsligt – fullständigt oväntat – rullade åt sidan så att jag trillade i backen.
Låt mig sammanfatta min första skoldag för terminen, dvs dagen efter detta:

Start kl 00:32. Adrian vaknar till och kan inte somna om; han är törstig fast inte tillräckligt för att resa sig, det är varmt och kallt och för tyst och fan och hans moster. I 2 timmar håller han hov genom att låtsas alt försöka somna och sen börja gnälla igen, medan jag upptäcker att mitt knä gör så pass ont att jag helst inte vill rubba det ur fläcken och att min axel (twist: inte den jag landat på) strålar av smärta som gör att det bara går att ligga på magen med ansiktet ner i madrassen och massera en punkt vid nyckelbenet för att kunna andas normalt – detta samtidigt som jag försöker klappa Monsieur på ryggen, stoppa in nappen igen, lägga på filt och täcke bara för att höra honom sparka det av sig och genast gnälla för att han lyckats.

Morgonrutinen gick galant – MINUS undergångskänslorna när jag insåg att vi har många termosmuggar men inte ett enda lock – tack vare att jag tillbringat 30 min kvällen innan med att göra matlåda, flytta över lås och hjälm till fulcykeln samt pumpa däcken, välja kläder, packa väskan, kolla schema och skolmail, packa ungarnas prylar i en påse vid dörren m.m.

På väg till skolan checkade min axel ut helt och jag kunde inte gå fort och inte bära väskan som vanligt. I skolan kom nattens sömnbrist ikapp, och där fanns ingen väldoftande termosmugg med varmt te att parera sömntågen med, tillsammans med en rungande huvudvärk samt ont à la ”håll” i ryggen. Jag slutade fatta vad som sades på lektionen, tiggde en värktablett av en kompis och bokade tid efter lunch på nåt kiropraktorställe i stan.

På väg till kiropraktorn hade jag fan ont överallt, speciellt i magen eftersom mensvärken drog igång då. Kiropraktorn knäckte och bände och konstaterade och ”spräckte gasbubblor” i nacken (dvs knäckte nacken) och ryggen och lite överallt. Sjukt obehagligt.

”Jag har fortfarande lika ont. Ska det vara så?” sa jag när hon upplyste om att vi var klara.

”Det är bara musklerna. Vila dem idag och kom tillbaka på fredag om det inte gått över.”

Jag gick till Espresso House (chai-beroende) och satt med skolarbetet där, men vid ena bordet intill pågick en haltande anställningsintervju och vid det andra satt 3 trettonåringar (-ish?) och diskuterade Twilight på fullaste asså-OMG-man-ba-whaaaat-allvar, illustrerat av diverse filmklipp på högsta volym, så i stället för att jobba satt jag och reflekterade över min egen barn-/ungdom och undrade hur i hela fridens dagar nån stod ut med mig när jag var 13.

Jag fick i alla fall dricka en chailatte. Älskar dem.

Var min skitnatt ett test, och i så fall, klarade jag det?

skitnattDet värsta med att inte få sova om nätterna

Det värsta med att inte få sova om nätterna när man har småbarn är inte det faktum att man inte får sova. O nej. Det värsta är att man hela tiden leds att TRO att man ska få sova, och sen knuffas ur den villfarelsen – känslomässigt jämställt ett magplask på trottoaren från ettans trampolin – om, och om, och om igen tills något annat bryter tortyrcirkeln, typ väckarklockan. Eller ett annat barn som har sovit (hur!?) klart.

Oh the joys of parenting

Det händer mycket med, och runt, Adrian nu. Jag blir lite åksjuk.

Han äter, till exempel, allt. Är det något han aldrig nekar så är det mat, i vilken form det än må vara – alltså även sandkakor och övrig imaginär kost – men igår så skulle han inte ha nån middag.

Jag vet att han äter på föris så jag blev inte mer fundersam över detta nya än att jag undrade om han tänkte bli sjuk. Men sen vägrade han vällingen innan läggdags, och jag blev jätteorolig. Inte för honom, men för min natt. Jag vet ju att han kommer att bli hungrig, jag vet att han kommer att vakna av hunger – om han inte blir jättesjuk, då vaknar han av det istället.

Han fick därför dricka sin välling medan Björn läste saga i sängen, som ett undantag, samtidigt som jag med lätt ångest längs ryggen tänkte att om det här är ett test, nu, så kan vi inte gå med på det (vällingen i sängen) imorn igen och jag måste ta min skitnatt (-nätter) vid hornen.

Ve och Fasa.

Hashtag: Skitnatt

Jag har berättat om Adrians natterror förr, men han var yngre då och har utvecklat nya sätt att nå bättre resultat.

Han höll sig till kl 03:12. Då vaknade jag av att han hade klättrat upp ur sin säng och satt sig på mitt huvud, och sa ”uuuh, uuuh, mamma, mamma, uuuh, uh” på repeat.

”Nej. Adrian, vi ska sova nu. S o v a . Sov. Lägg dig ner. Ligg! Var är nappen? Vaaaar är nappen? Hm? Där! Ligg!”

Det säger jag alltid när det här händer. Han verkar ha listat ut det. Han svarade med att skrika åt mig, men sen la han sig och försökte (kanske) sova men det gick inte. Kl 04 drevs jag alltså upp att göra välling med honom på armen.

Ibland önskar jag att det var vinter jämt. Kl 04 har nämligen solen varit vaken ett bra tag, det är fullt dagsljus ute och Adrian vaknade förstås helt och fullt. Han drack sin välling, sen tittade han på mig och skickade en ny order:

”Äta.”

”Nej. Sova.”

”Nej.”

Vi gick upp till sovrummet igen, och jag la ner honom i hans säng. Ny order:

”Handen.”

Jag måste ligga i en sovfientlig ställning med huvudet på hans rängram för att nå ner till hans hand och hålla den, men det fanns inte mycket jag inte var beredd att gå med på för att få honom att somna.

Jag somnade i min sovfientliga ställning, vaknade till med ont lite överallt och lirkade upp handen ur hans järngrepp.

Inget hände. Jag la mig tillrätta, hela mitt väsen segervrålade tyst äntligen! – då gick Björn upp, eftersom klockan hunnit bli 05:12. Jag kunde höra honom öppna trappgrinden. Jag höll andan. 05:13 var Adrian på väg upp på mitt huvud igen och jag var klarvaken. Igen.

Han fick ligga bredvid mig, jag gav upp. Det gjorde inte han. Han småsparkade, kramades, gosade, pillade, småpratade och försökte sätta sig upp ett par gånger, varpå jag tryckte ner honom i liggläge igen och tänkte att men va FAN! Kan jag få VILA i alla fall?

Adrian somnade till, sen vaknade Simon. Sen vaknade Adrian, igen, och klättrade ner ur sängen och gick in till Simon. Jag borde följa efter, tänkte jag. Jag borde förhindra bråk innan det händer för jag orkar inte med det, tänkte jag. De kanske klarar sig utan mig en stund, tänkte jag vansinnigt och tvärsomnade.

De lekte på ganska bra för Simon var på sitt snälla humör, men till sist bestämde de sig för att mor hade sovit klart. De kom in tillsammans till mig och klättrade upp i min säng, hoppade lite på mig, tog mitt täcke och satte på fläkten. Det var som om deras far gett dem en hemlig lektion i hur man gör för att få upp mamma ur sängen vare sig hon vill det eller inte.

Sånt där som får en att ifrågasätta sig själv som människa

Frukost. De måste ha frukost, varje sekund som jag ligger kvar här nu är en sekund jag skulle kunna sova sen efter att jag lämnat dem på föris, tänkte jag innan jag gick upp och startade bråket.

Egentligen var det Adrian som började, kl 04 ungefär, men jag är den som är vuxen så det ligger på mig. Det blir gärna så att jag blir lite sur av såna här nätter, och med noll tålamod, noll känslobuffert och känslan av att ha blivit provocerad under en längre tid och nu fått nog, så närmar jag mig min vardag i attackläge. Jag orkar inget annat. Jag orkar inte vara mentalt flexibel, tänka vuxna saker, sätta mig över det hela. Jag är sämre än så, tyvärr.

Detta innebär att minsta motgång möts av en frontalkrock från min sida, och minsta opponering mot det möts av konsekvens. Exempel:

Båda skriker ikapp åt varandra över sina matskålar på bordet medan de inte äter. Shh, säger jag. Sluta skrika, säger jag. Stopp! ryter jag och slår näven i bordet. De tystnar, tittar på mig och ler, inuti mig glöder det när jag sansat säger Tyst! åt var och en av dem med ögonkontakt. Sluta skrika, jag orkar inte. Jag ser att Simon drar efter andan och förekommer honom; Simon om du fortsätter skrika nu, då är det färdigt.

Simon skriker leende med blicken stadigt fäst i min, och jag tappar humöret. Jag bär honom omilt uppför trappan och stänger in honom på hans rum, smäller igen dörren och går ner. Simon grinar bakom dörren. ”Jag vill ha mat!” vrålar han förtvivlat.

Så fort jag kommer tillbaka börjar Adrian vifta med sin yoghurtsked. Det skvätter, jag lägger ner hans hand med skeden i, säger lite sammanbitet ”inte så, ät istället”. Adrian fortsätter, jag tar ifrån även honom maten och torkar honom och sätter ner honom på golvet. Han grinar och skriker ”äta!”.

Inuti, bakom mitt ilskna humör medan båda mina barn skrek efter mat som jag nekat dem, började jag undra om det inte möjligen skulle kunna vara så att jag eventuellt skulle ha kunnat hantera den här morgonen lite annorlunda.

Men det var lite sent att göra om nu. Jag tog fram datorn istället och satte Adrian framför Shaun the sheep, och arbetade mig sedan metodiskt fram längs resten av vägen mot leverans till förskola. Jag måste klä på dem, jag måste klä på mig, de skulle ha med sig extra byxor. Jag släppte ut Simon, som tjatade om mat så att jag måste förklara att han försuttit sin rätt till resten av sin frulle genom att skrika och bråka istället för att äta. Gör man så, då är man inte hungrig.

”Jo, mamma, ja ä de. Ja ä hungi!” sa han och jag smälte grät floder inuti medan jag sa att synd, du får äta mer på föris i så fall.

Ett test

Det var definitivt en prövning, och även om jag som sommarlovsfirare har möjlighet att sova ikapp på förmiddan efter en skitnatt som denna så är ändå hela dagen liksom… förstörd, i brist på bättre ord. Jag menar, alla vet att motgångar jagar i flock.

Kunde jag hantera det här, till exempel? Efter att jag monterat tillbaka ytterluckan – medan ugnen var igång och jag redan bränt mig på tummen – och den på nytt fallit i golvet 2 gånger, så nej, inte så jättebra.

SaveSave

SaveSave