Var min skitnatt ett test, och i så fall, klarade jag det?

skitnattDet värsta med att inte få sova om nätterna

Det värsta med att inte få sova om nätterna när man har småbarn är inte det faktum att man inte får sova. O nej. Det värsta är att man hela tiden leds att TRO att man ska få sova, och sen knuffas ur den villfarelsen – känslomässigt jämställt ett magplask på trottoaren från ettans trampolin – om, och om, och om igen tills något annat bryter tortyrcirkeln, typ väckarklockan. Eller ett annat barn som har sovit (hur!?) klart.

Oh the joys of parenting

Det händer mycket med, och runt, Adrian nu. Jag blir lite åksjuk.

Han äter, till exempel, allt. Är det något han aldrig nekar så är det mat, i vilken form det än må vara – alltså även sandkakor och övrig imaginär kost – men igår så skulle han inte ha nån middag.

Jag vet att han äter på föris så jag blev inte mer fundersam över detta nya än att jag undrade om han tänkte bli sjuk. Men sen vägrade han vällingen innan läggdags, och jag blev jätteorolig. Inte för honom, men för min natt. Jag vet ju att han kommer att bli hungrig, jag vet att han kommer att vakna av hunger – om han inte blir jättesjuk, då vaknar han av det istället.

Han fick därför dricka sin välling medan Björn läste saga i sängen, som ett undantag, samtidigt som jag med lätt ångest längs ryggen tänkte att om det här är ett test, nu, så kan vi inte gå med på det (vällingen i sängen) imorn igen och jag måste ta min skitnatt (-nätter) vid hornen.

Ve och Fasa.

Hashtag: Skitnatt

Jag har berättat om Adrians natterror förr, men han var yngre då och har utvecklat nya sätt att nå bättre resultat.

Han höll sig till kl 03:12. Då vaknade jag av att han hade klättrat upp ur sin säng och satt sig på mitt huvud, och sa ”uuuh, uuuh, mamma, mamma, uuuh, uh” på repeat.

”Nej. Adrian, vi ska sova nu. S o v a . Sov. Lägg dig ner. Ligg! Var är nappen? Vaaaar är nappen? Hm? Där! Ligg!”

Det säger jag alltid när det här händer. Han verkar ha listat ut det. Han svarade med att skrika åt mig, men sen la han sig och försökte (kanske) sova men det gick inte. Kl 04 drevs jag alltså upp att göra välling med honom på armen.

Ibland önskar jag att det var vinter jämt. Kl 04 har nämligen solen varit vaken ett bra tag, det är fullt dagsljus ute och Adrian vaknade förstås helt och fullt. Han drack sin välling, sen tittade han på mig och skickade en ny order:

”Äta.”

”Nej. Sova.”

”Nej.”

Vi gick upp till sovrummet igen, och jag la ner honom i hans säng. Ny order:

”Handen.”

Jag måste ligga i en sovfientlig ställning med huvudet på hans rängram för att nå ner till hans hand och hålla den, men det fanns inte mycket jag inte var beredd att gå med på för att få honom att somna.

Jag somnade i min sovfientliga ställning, vaknade till med ont lite överallt och lirkade upp handen ur hans järngrepp.

Inget hände. Jag la mig tillrätta, hela mitt väsen segervrålade tyst äntligen! – då gick Björn upp, eftersom klockan hunnit bli 05:12. Jag kunde höra honom öppna trappgrinden. Jag höll andan. 05:13 var Adrian på väg upp på mitt huvud igen och jag var klarvaken. Igen.

Han fick ligga bredvid mig, jag gav upp. Det gjorde inte han. Han småsparkade, kramades, gosade, pillade, småpratade och försökte sätta sig upp ett par gånger, varpå jag tryckte ner honom i liggläge igen och tänkte att men va FAN! Kan jag få VILA i alla fall?

Adrian somnade till, sen vaknade Simon. Sen vaknade Adrian, igen, och klättrade ner ur sängen och gick in till Simon. Jag borde följa efter, tänkte jag. Jag borde förhindra bråk innan det händer för jag orkar inte med det, tänkte jag. De kanske klarar sig utan mig en stund, tänkte jag vansinnigt och tvärsomnade.

De lekte på ganska bra för Simon var på sitt snälla humör, men till sist bestämde de sig för att mor hade sovit klart. De kom in tillsammans till mig och klättrade upp i min säng, hoppade lite på mig, tog mitt täcke och satte på fläkten. Det var som om deras far gett dem en hemlig lektion i hur man gör för att få upp mamma ur sängen vare sig hon vill det eller inte.

Sånt där som får en att ifrågasätta sig själv som människa

Frukost. De måste ha frukost, varje sekund som jag ligger kvar här nu är en sekund jag skulle kunna sova sen efter att jag lämnat dem på föris, tänkte jag innan jag gick upp och startade bråket.

Egentligen var det Adrian som började, kl 04 ungefär, men jag är den som är vuxen så det ligger på mig. Det blir gärna så att jag blir lite sur av såna här nätter, och med noll tålamod, noll känslobuffert och känslan av att ha blivit provocerad under en längre tid och nu fått nog, så närmar jag mig min vardag i attackläge. Jag orkar inget annat. Jag orkar inte vara mentalt flexibel, tänka vuxna saker, sätta mig över det hela. Jag är sämre än så, tyvärr.

Detta innebär att minsta motgång möts av en frontalkrock från min sida, och minsta opponering mot det möts av konsekvens. Exempel:

Båda skriker ikapp åt varandra över sina matskålar på bordet medan de inte äter. Shh, säger jag. Sluta skrika, säger jag. Stopp! ryter jag och slår näven i bordet. De tystnar, tittar på mig och ler, inuti mig glöder det när jag sansat säger Tyst! åt var och en av dem med ögonkontakt. Sluta skrika, jag orkar inte. Jag ser att Simon drar efter andan och förekommer honom; Simon om du fortsätter skrika nu, då är det färdigt.

Simon skriker leende med blicken stadigt fäst i min, och jag tappar humöret. Jag bär honom omilt uppför trappan och stänger in honom på hans rum, smäller igen dörren och går ner. Simon grinar bakom dörren. ”Jag vill ha mat!” vrålar han förtvivlat.

Så fort jag kommer tillbaka börjar Adrian vifta med sin yoghurtsked. Det skvätter, jag lägger ner hans hand med skeden i, säger lite sammanbitet ”inte så, ät istället”. Adrian fortsätter, jag tar ifrån även honom maten och torkar honom och sätter ner honom på golvet. Han grinar och skriker ”äta!”.

Inuti, bakom mitt ilskna humör medan båda mina barn skrek efter mat som jag nekat dem, började jag undra om det inte möjligen skulle kunna vara så att jag eventuellt skulle ha kunnat hantera den här morgonen lite annorlunda.

Men det var lite sent att göra om nu. Jag tog fram datorn istället och satte Adrian framför Shaun the sheep, och arbetade mig sedan metodiskt fram längs resten av vägen mot leverans till förskola. Jag måste klä på dem, jag måste klä på mig, de skulle ha med sig extra byxor. Jag släppte ut Simon, som tjatade om mat så att jag måste förklara att han försuttit sin rätt till resten av sin frulle genom att skrika och bråka istället för att äta. Gör man så, då är man inte hungrig.

”Jo, mamma, ja ä de. Ja ä hungi!” sa han och jag smälte grät floder inuti medan jag sa att synd, du får äta mer på föris i så fall.

Ett test

Det var definitivt en prövning, och även om jag som sommarlovsfirare har möjlighet att sova ikapp på förmiddan efter en skitnatt som denna så är ändå hela dagen liksom… förstörd, i brist på bättre ord. Jag menar, alla vet att motgångar jagar i flock.

Kunde jag hantera det här, till exempel? Efter att jag monterat tillbaka ytterluckan – medan ugnen var igång och jag redan bränt mig på tummen – och den på nytt fallit i golvet 2 gånger, så nej, inte så jättebra.

SaveSave

SaveSave

Babyprylar: Dream Mover – hett tips mot vakna bebisnätter

dream moverJag la ut en kort video på instagram, och frågor uppstod. Videon visar Adrian som, trots att jag tänt taklampan och tagit fram mobilen, fortfarande ligger still på sin mobila sovplats. Det, i sig, är ett mirakel, och så fort jag stängde av den så for huvet upp och han hade ålat sig ur den och snubblat en bit på golvet innan han hunnit fatta att han var vaken.

Det gäller att inte ge upp

Björn, min sambo; målstyrd, metodisk, prylnörd. Problem är till för att lösas, ungefär, och det här med att inte få sova på nätterna har naturligtvis högsta prio på problemlösningslistan.

Där jag ger upp – oftast efter ca 1,5 timmes övertalningsförsök av en superpigg bebis som hellre sjunger, hojtar och klättrar än lyssnar på mig – där ger Björn minsann INTE upp.

Där jag resignerar inför det uppenbara och klär på mig, tar med mig barnet ner i köket och plockar fram böcker, där klär Björn på sig, tar med sig barnet ner till garaget, bäddar ner ungen i vagnen och går ut och går. Och han ger sig inte, en gång gick han i 2 timmar innan han till slut gick hem igen och försökte få ungen att springa av sig energin fram och tillbaka mellan kök och vardagsrum.

”Vid såna tillfällen,” sa han nån gång, ”borde det finnas nåt sätt att rulla vagnen utan att själv gå med den.” (Lolaloo hjälper inte längre, för övrigt. Adrian verkar ha vuxit ifrån den.)

Sagt och gjort

Björn, fena på research som han är, tog sig an utmaningen med öppna armar. Resultatet blev det här:

Den funkade inte så bra, eftersom vagnen svängde ytte pytte lite för varje drag, vilket ledde till att vagnen långsamt körde iväg och bände loss armen från garderoben, så vi gjorde oss av med den.

Sen hittade Björn en ny pryl – skåda det fantastiska; en STILLA Adrian:

Dream Mover, heter det. Sån jäkla grym pryl. Den låter en del, men det är inget som inte utmattning och öronproppar kan råda bot på. Det enda som oroar mig något nu är 2 saker:

  1. att vi ibland behöver vagga honom nattetid fortfarande, och
  2. att han snart växer ur liggdelen till barnvagnen. Vad i hela sömnens väsen gör vi då, liksom?

Dream Mover

Rekommenderas starkt. Trots att den låter, vilket för övrigt inte alls verkar störa Adrian, så har jag flera nätter nu varit förbaskat glad att ha den.

”Haha, den har vunnit över dig till sin sida,” myste Björn, eftersom jag inte var helt såld på grejen i början. Jag tyckte den inte behövdes… – vet inte hur jag tänkte där, men som tur är har jag en sambo som är betydligt mer lösningsinriktad än jag.

Varje räddad natt är värd att fira, så tack, Björn. Du är bäst.

 

SaveSave

SaveSave

Nattning, sömnbrist och NU FÅR DET FAN VARA NOG SNART

Det här med nattning är ett kapitel för sig, alltså.

I vanliga fall

Simon ska bara – utöver tandborstning och diverse rengöring – höra minst 3 olika sagor, låtsassova lite på golvet och sen hålla fast sin mor i jobbigast möjliga ställning när han väl ligger under täcket och har samlat hela sin flock av gosedjur omkring sig (och sett till att alla har täcke förstås). Det är inte komplicerat. Det är ingen strid, i alla fall inte så länge man följer invand rutin.

Adrian ska, förutom sagda rengöring, sjungas för. På pilatesbollen. I minst 15 minuter.

Det brukar inte heller vara någon större strid… alltså med undantag av hans sedvanliga korkskruvande då. Det brukar ta en 20 min ungefär.

Simon sover vanligtvis hela natten. Han vaknar till och ropar ibland, gråter lite kort i sömnen, sjunger lite och sådär men det är sällan nåt som kräver nån form av deltagande från vår sida. Ibland när vi ändå måste gå upp så räcker det med att sätta på hans musik och/eller stryka honom över håret och humma lite.

Adrians nätter är… de känns. Han korkskruvssnurrar, tappar nappen i turbulensen, bökar, letar, gnyr, gnäller, sätter sig upp i sömnen och faller handlöst framstupa (med lite oflyt slår han pannan rakt i spjälorna). Det är ganska livat.

Men så i förrgår…

Natten till igår var en av de kortaste hittills. Bara nattningen liksom, den som brukar gå så lätt, såg ut EXAKT såhär:

Sen sov han i 2 timmar, vilket visade sig bli de lugnaste timmarna på hela jävla nattjäveln. Jag är inte ens säker på att 20:15-22:15 räknas som natt.

Efter det var det som att han inte kunde sova om vi också gjorde det. Kl 06, efter en natt med möjligen 2,5 timmars sömn totalt, vaknade Simon och började gråta. Jag gick upp, insåg att han vägrade vara ensam, drog fram madrassen bredvid hans säng medan jag tänkte att ”ja, det här har aldrig nånsin funkat förut, MEN MAN VET ALDRIG” och la pojken bredvid mig.

Kl 07, efter oräkneliga försök att sova trots ansiktspill, var jag bittertrött och ganska less på att vara förälder i största allmänhet. Vi gick upp, 30 min före väckarklockan, och resten av min dag såg ut typ såhär för mig:

Som tur är hade jag inga lektioner igår men dessvärre tokmycket att göra ändå. Jag gjorde det mesta i huvet eftersom kroppen la ner samarbetet vid 13.

Konferens

Jag hade tänkt att det inte skulle vara så farligt för Björn, för han har varit 4 dagar (3 nätter) i Engelberg (Schweiz) med jobbet på ”konferens”.

Såhär ser det ut när min sambo är på konferens.

Jag tänker att hans yrkesval som lösningsarkitekt (datagrej) måste vara det enda rätta här i livet.

Hursomhelst så visade det sig att han sovit jättedåligt, trots att de uppenbarligen arbetat stenhårt från morgon till kväll där i bergen. Antagligen för att han inte hade en liten terrorist bredvid sig, så hela hans dag igår såg ut EXAKT såhär:

Nu får det vara nog snart

Adrians nätter har varit störda jättelänge nu. Ena dagen är vi rörande överens om att det är dags att flytta till eget rum, nästa dag orkar vi inte ens tänka tanken på att lägga till förflyttningen som det skulle innebära för oss, ovanpå allt ståhej som redan är.

Men så tittar man på detta (appen WonderWeeks), och tänker att närsomhelst nu. Närsomhelst kommer han ut ur sin asjobbiga period (vilket han redan borde ha gjort) och vi får vila ett tag innan nästa omgång.

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

En enda vit natt

”En vit natt” är vad man kallar en vaken natt. I alla fall på franska, och ofta i partysammanhang. Det var inte så mycket party över natten till idag, men den var inte desto mindre vit om man säger så.

Vi har haft tur hittills, det är vi mycket medvetna om, med ett barn som låter oss sova nästan hela nätterna. Vad jag misstänker hände igår var att vi kom i otakt; han fick hungerslag redan i soffan så jag ammade där istället för i sängen, vilket ledde till att han somnade i soffan strax innan vi väckte honom med blöjbyte och nattrutin. Eftersom det inte går att lägga honom i babynestet i sängen utan att mata honom så fick han amma lite till men då var han ju redan mätt, så han ammade sig inte sömnig och kräktes dessutom upp vad som såg ut att kunna vara hela kvällsmålet. Hela nestet blev blött, så det vara bara att ta upp honom och byta sängkläder, och pyjamas, och börja om. Då hann magen ikapp och det blev nödvändigt att byta blöja 2 ggr och pyjamas igen, och till slut var jag så trött och han så stissig att jag halvsov med armen runt en sprattlande och flåsade bebis som inte kunde finna ro.

Han sparkade, flåsade, stånkade, suckade och gnällde halvhjärtat genom hela natten. Matandet i halvtid, dvs runt kl 03:30, följde samma ryckiga mönster och i morse var det så stökigt att jag blev tvungen att brotta ner och hålla fast honom för att han skulle kunna koncentrera sig på att söka bröstet. När han väl hittade det blev det lugnt och det har det varit sen dess, men då var klockan redan 9:30.

En natt. En enda vit natt, och jag är väck. Kommer man in i andra andningen sen på nåt vis, eller somnar man bara när och var som helst så fort tillfälle ges för att få ihop sina nödvändiga timmar?

stökigt