Min senaste mardröm – jag har bara min egen hjärna att tacka

Jag tar ett djupt andetag, suckar och tar sats: “Du, jag måste få ventilera det här!”

Jag berättar för Björn om min senaste mardröm, som haft nöjet att väcka mig med full panik några ögonblick innan väckarklockan ringer och jag måste hålla andan för att inte bryta ihop.

Mysig start på dagen, eller hur? Jag fattar inte vad min hjärna håller på med. Varför gör den såhär mot mig? Va? Vad fan har jag gjort, liksom, för att ha så invanda självplågerispår på min repertoar att min hjärna tror att de är bra, baserat på att de är så bekanta, och därmed trygga? Jävla skit. Så om jag känner mig det minsta orolig över nåt, så försöker min hjärna lugna mig med trygga välkända saker, typ “oj lilla vännen, nu är det lite oroligt, jag spelar lite spa-musik för dig, vänta ett ögonblick så ska jag bara hitta en skiva … Här har vi en! Förlorade barn vol.32, DEN tar vi!”.

mardrömMärkligt att mina mardrömmar dessutom koncentrerar sig i princip uteslutande på Adrian, för övrigt. Kanske är det hans snabba utveckling, och alltså förändring, som ger mig en undermedveten känsla av förlust i kombination med kvällarnas psykbryt i badrummet och nattlig oro som gör det.

Oavsett så hoppas jag att det går över snart för det är ganska dränerande, det här.

Var min skitnatt ett test, och i så fall, klarade jag det?

skitnattDet värsta med att inte få sova om nätterna

Det värsta med att inte få sova om nätterna när man har småbarn är inte det faktum att man inte får sova. O nej. Det värsta är att man hela tiden leds att TRO att man ska få sova, och sen knuffas ur den villfarelsen – känslomässigt jämställt ett magplask på trottoaren från ettans trampolin – om, och om, och om igen tills något annat bryter tortyrcirkeln, typ väckarklockan. Eller ett annat barn som har sovit (hur!?) klart.

Oh the joys of parenting

Det händer mycket med, och runt, Adrian nu. Jag blir lite åksjuk.

Han äter, till exempel, allt. Är det något han aldrig nekar så är det mat, i vilken form det än må vara – alltså även sandkakor och övrig imaginär kost – men igår så skulle han inte ha nån middag.

Jag vet att han äter på föris så jag blev inte mer fundersam över detta nya än att jag undrade om han tänkte bli sjuk. Men sen vägrade han vällingen innan läggdags, och jag blev jätteorolig. Inte för honom, men för min natt. Jag vet ju att han kommer att bli hungrig, jag vet att han kommer att vakna av hunger – om han inte blir jättesjuk, då vaknar han av det istället.

Han fick därför dricka sin välling medan Björn läste saga i sängen, som ett undantag, samtidigt som jag med lätt ångest längs ryggen tänkte att om det här är ett test, nu, så kan vi inte gå med på det (vällingen i sängen) imorn igen och jag måste ta min skitnatt (-nätter) vid hornen.

Ve och Fasa.

Hashtag: Skitnatt

Jag har berättat om Adrians natterror förr, men han var yngre då och har utvecklat nya sätt att nå bättre resultat.

Han höll sig till kl 03:12. Då vaknade jag av att han hade klättrat upp ur sin säng och satt sig på mitt huvud, och sa ”uuuh, uuuh, mamma, mamma, uuuh, uh” på repeat.

”Nej. Adrian, vi ska sova nu. S o v a . Sov. Lägg dig ner. Ligg! Var är nappen? Vaaaar är nappen? Hm? Där! Ligg!”

Det säger jag alltid när det här händer. Han verkar ha listat ut det. Han svarade med att skrika åt mig, men sen la han sig och försökte (kanske) sova men det gick inte. Kl 04 drevs jag alltså upp att göra välling med honom på armen.

Ibland önskar jag att det var vinter jämt. Kl 04 har nämligen solen varit vaken ett bra tag, det är fullt dagsljus ute och Adrian vaknade förstås helt och fullt. Han drack sin välling, sen tittade han på mig och skickade en ny order:

”Äta.”

”Nej. Sova.”

”Nej.”

Vi gick upp till sovrummet igen, och jag la ner honom i hans säng. Ny order:

”Handen.”

Jag måste ligga i en sovfientlig ställning med huvudet på hans rängram för att nå ner till hans hand och hålla den, men det fanns inte mycket jag inte var beredd att gå med på för att få honom att somna.

Jag somnade i min sovfientliga ställning, vaknade till med ont lite överallt och lirkade upp handen ur hans järngrepp.

Inget hände. Jag la mig tillrätta, hela mitt väsen segervrålade tyst äntligen! – då gick Björn upp, eftersom klockan hunnit bli 05:12. Jag kunde höra honom öppna trappgrinden. Jag höll andan. 05:13 var Adrian på väg upp på mitt huvud igen och jag var klarvaken. Igen.

Han fick ligga bredvid mig, jag gav upp. Det gjorde inte han. Han småsparkade, kramades, gosade, pillade, småpratade och försökte sätta sig upp ett par gånger, varpå jag tryckte ner honom i liggläge igen och tänkte att men va FAN! Kan jag få VILA i alla fall?

Adrian somnade till, sen vaknade Simon. Sen vaknade Adrian, igen, och klättrade ner ur sängen och gick in till Simon. Jag borde följa efter, tänkte jag. Jag borde förhindra bråk innan det händer för jag orkar inte med det, tänkte jag. De kanske klarar sig utan mig en stund, tänkte jag vansinnigt och tvärsomnade.

De lekte på ganska bra för Simon var på sitt snälla humör, men till sist bestämde de sig för att mor hade sovit klart. De kom in tillsammans till mig och klättrade upp i min säng, hoppade lite på mig, tog mitt täcke och satte på fläkten. Det var som om deras far gett dem en hemlig lektion i hur man gör för att få upp mamma ur sängen vare sig hon vill det eller inte.

Sånt där som får en att ifrågasätta sig själv som människa

Frukost. De måste ha frukost, varje sekund som jag ligger kvar här nu är en sekund jag skulle kunna sova sen efter att jag lämnat dem på föris, tänkte jag innan jag gick upp och startade bråket.

Egentligen var det Adrian som började, kl 04 ungefär, men jag är den som är vuxen så det ligger på mig. Det blir gärna så att jag blir lite sur av såna här nätter, och med noll tålamod, noll känslobuffert och känslan av att ha blivit provocerad under en längre tid och nu fått nog, så närmar jag mig min vardag i attackläge. Jag orkar inget annat. Jag orkar inte vara mentalt flexibel, tänka vuxna saker, sätta mig över det hela. Jag är sämre än så, tyvärr.

Detta innebär att minsta motgång möts av en frontalkrock från min sida, och minsta opponering mot det möts av konsekvens. Exempel:

Båda skriker ikapp åt varandra över sina matskålar på bordet medan de inte äter. Shh, säger jag. Sluta skrika, säger jag. Stopp! ryter jag och slår näven i bordet. De tystnar, tittar på mig och ler, inuti mig glöder det när jag sansat säger Tyst! åt var och en av dem med ögonkontakt. Sluta skrika, jag orkar inte. Jag ser att Simon drar efter andan och förekommer honom; Simon om du fortsätter skrika nu, då är det färdigt.

Simon skriker leende med blicken stadigt fäst i min, och jag tappar humöret. Jag bär honom omilt uppför trappan och stänger in honom på hans rum, smäller igen dörren och går ner. Simon grinar bakom dörren. ”Jag vill ha mat!” vrålar han förtvivlat.

Så fort jag kommer tillbaka börjar Adrian vifta med sin yoghurtsked. Det skvätter, jag lägger ner hans hand med skeden i, säger lite sammanbitet ”inte så, ät istället”. Adrian fortsätter, jag tar ifrån även honom maten och torkar honom och sätter ner honom på golvet. Han grinar och skriker ”äta!”.

Inuti, bakom mitt ilskna humör medan båda mina barn skrek efter mat som jag nekat dem, började jag undra om det inte möjligen skulle kunna vara så att jag eventuellt skulle ha kunnat hantera den här morgonen lite annorlunda.

Men det var lite sent att göra om nu. Jag tog fram datorn istället och satte Adrian framför Shaun the sheep, och arbetade mig sedan metodiskt fram längs resten av vägen mot leverans till förskola. Jag måste klä på dem, jag måste klä på mig, de skulle ha med sig extra byxor. Jag släppte ut Simon, som tjatade om mat så att jag måste förklara att han försuttit sin rätt till resten av sin frulle genom att skrika och bråka istället för att äta. Gör man så, då är man inte hungrig.

”Jo, mamma, ja ä de. Ja ä hungi!” sa han och jag smälte grät floder inuti medan jag sa att synd, du får äta mer på föris i så fall.

Ett test

Det var definitivt en prövning, och även om jag som sommarlovsfirare har möjlighet att sova ikapp på förmiddan efter en skitnatt som denna så är ändå hela dagen liksom… förstörd, i brist på bättre ord. Jag menar, alla vet att motgångar jagar i flock.

Kunde jag hantera det här, till exempel? Efter att jag monterat tillbaka ytterluckan – medan ugnen var igång och jag redan bränt mig på tummen – och den på nytt fallit i golvet 2 gånger, så nej, inte så jättebra.

SaveSave

SaveSave

En natt med en förkyld 1,5-åring

Adrian är som sagt sjuk. Alltså, det hostas och snoras, febern kör en stadig 39° och humöret är förstås därefter – dvs superbra, så länge han har 200% koncentrerad fokus från en förälder.

Det är bara att vänta ut, och det är ok. Vad som INTE är ok är att han inte kan andas genom näsan när han ligger ner. Det betyder att han andas genom munnen, och då är nappen i vägen, så han kastar den, och sen upptäcker han att han är utan napp, och då börjar han leta. Om han inte hittar den så vaknar han, så man sover på aga om nätterna. Mer än vanligt, alltså.

Reflexen från förr – att ignorera störande saker när man försöker sova, och liksom vänta ut dem – har vår 1,5-åring effektivt hjärntvättat upp till blixtsnabba händer som nästan på egen hand klarar av att leta upp en tappad napp i beckmörker OCH hitta stället den hör hemma* på, i en enda rörelse.

Det är för övrigt en typisk sån där vässad förmåga man drillats till, och som kommer glömmas bort så fort den inte längre behövs. En vacker dag kommer jag kanske se tillbaka på den här tiden, då jag nattetid kunde aktiveras på en millisekund, och bli sentimental över mina förlorade förmågor.

Eller inte.

1,5-åring

Adrians natt

Varannan timme, minst, så händer nåt:

Nappen har rymt, liksom de flesta av dess likar. Gör nåt åt denna KRÄNKNING till uppfinning! MAMMA!!

Två varv måste snurras så att täcket blir trångt, så att jag kan känna mig låst och låta som om jag överväger ett utbrott. Då kan hon klappa mig på ryggen non stop och det gungar nästan som i barnvagnen. Love it!

Måste resa mig och trampa runt lite, kolla läget så att alla är med. Kolla, no hands! Akta så jag inte snubblar för då kanske jag vaknar!

Mitt täcke har anfallit mig. ATTACK!!

Jag har legat stilla i över 30 min. Gympa gympa gyyyympaaaa.

Vaddå dröm? Snack. Jag är Universums centrum runt vilket verkligheten väver sitt tvivelaktiga nät.

Har mamma somnat? Va!? ÖRFIL! Fortfarande seg, huh? ÖRFIL MED KNUTEN NÄVE!

Allsång är bäst på natten. Helst till tonerna ”hur jag undrar var du är” (Blinka Lilla Stjärna). Ingen tycks förstå detta, så jag höjer volymen; höjd volym är en välkänt bärande pedagogik i alla lägen, särskilt vid språkförbistring.

Jag sitter på hela Universums samlade visdom. HÖR NI INTE DET?!

Min natt

När jag faktiskt sover, så drömmer jag att jag inte sover och att jag blir väckt hela tiden. Natten känns ändlös mellan varven, men framåt 04 blir det lugnt.

Jag är så trött, och på gränsen till att bli arg ända in i bröstkorgen, du vet, när jag blir väckt en sista gång:

Det hjärtliga, genuina, underbara babyskrattet bubblar upp långt inifrån täcken, nappar, drömmar och fippel och sprider sig som sockerdricka genom min tunga kropp och drar mig i mungiporna. Det är som balsam för själen. Allt är förlåtet. Nästa natt gör vi om det här älskling

Jag hör mina egna tankar, och känner mig inte helt nöjd med att konstatera hur lättmanipulerad jag är. Men jösses… har jag ingen självrespekt? tänker jag innan jag somnar – 15 min innan väckarklockan ringer.

 


*vägen till perfektion är lång och krokig; många gånger har det hänt att ungen till slut vaknat helt förbannad eftersom jag envisats med att försöka trycka in en självlysande napp i hans öra. Eller näsa. Nacken frekventeras ofta också av sagda nappar.

Babyprylar: Dream Mover – hett tips mot vakna bebisnätter

dream moverJag la ut en kort video på instagram, och frågor uppstod. Videon visar Adrian som, trots att jag tänt taklampan och tagit fram mobilen, fortfarande ligger still på sin mobila sovplats. Det, i sig, är ett mirakel, och så fort jag stängde av den så for huvet upp och han hade ålat sig ur den och snubblat en bit på golvet innan han hunnit fatta att han var vaken.

Det gäller att inte ge upp

Björn, min sambo; målstyrd, metodisk, prylnörd. Problem är till för att lösas, ungefär, och det här med att inte få sova på nätterna har naturligtvis högsta prio på problemlösningslistan.

Där jag ger upp – oftast efter ca 1,5 timmes övertalningsförsök av en superpigg bebis som hellre sjunger, hojtar och klättrar än lyssnar på mig – där ger Björn minsann INTE upp.

Där jag resignerar inför det uppenbara och klär på mig, tar med mig barnet ner i köket och plockar fram böcker, där klär Björn på sig, tar med sig barnet ner till garaget, bäddar ner ungen i vagnen och går ut och går. Och han ger sig inte, en gång gick han i 2 timmar innan han till slut gick hem igen och försökte få ungen att springa av sig energin fram och tillbaka mellan kök och vardagsrum.

”Vid såna tillfällen,” sa han nån gång, ”borde det finnas nåt sätt att rulla vagnen utan att själv gå med den.” (Lolaloo hjälper inte längre, för övrigt. Adrian verkar ha vuxit ifrån den.)

Sagt och gjort

Björn, fena på research som han är, tog sig an utmaningen med öppna armar. Resultatet blev det här:

Den funkade inte så bra, eftersom vagnen svängde ytte pytte lite för varje drag, vilket ledde till att vagnen långsamt körde iväg och bände loss armen från garderoben, så vi gjorde oss av med den.

Sen hittade Björn en ny pryl – skåda det fantastiska; en STILLA Adrian:

Dream Mover, heter det. Sån jäkla grym pryl. Den låter en del, men det är inget som inte utmattning och öronproppar kan råda bot på. Det enda som oroar mig något nu är 2 saker:

  1. att vi ibland behöver vagga honom nattetid fortfarande, och
  2. att han snart växer ur liggdelen till barnvagnen. Vad i hela sömnens väsen gör vi då, liksom?

Dream Mover

Rekommenderas starkt. Trots att den låter, vilket för övrigt inte alls verkar störa Adrian, så har jag flera nätter nu varit förbaskat glad att ha den.

”Haha, den har vunnit över dig till sin sida,” myste Björn, eftersom jag inte var helt såld på grejen i början. Jag tyckte den inte behövdes… – vet inte hur jag tänkte där, men som tur är har jag en sambo som är betydligt mer lösningsinriktad än jag.

Varje räddad natt är värd att fira, så tack, Björn. Du är bäst.

 

SaveSave

SaveSave

Nattning, sömnbrist och NU FÅR DET FAN VARA NOG SNART

Det här med nattning är ett kapitel för sig, alltså.

I vanliga fall

Simon ska bara – utöver tandborstning och diverse rengöring – höra minst 3 olika sagor, låtsassova lite på golvet och sen hålla fast sin mor i jobbigast möjliga ställning när han väl ligger under täcket och har samlat hela sin flock av gosedjur omkring sig (och sett till att alla har täcke förstås). Det är inte komplicerat. Det är ingen strid, i alla fall inte så länge man följer invand rutin.

Adrian ska, förutom sagda rengöring, sjungas för. På pilatesbollen. I minst 15 minuter.

Det brukar inte heller vara någon större strid… alltså med undantag av hans sedvanliga korkskruvande då. Det brukar ta en 20 min ungefär.

Simon sover vanligtvis hela natten. Han vaknar till och ropar ibland, gråter lite kort i sömnen, sjunger lite och sådär men det är sällan nåt som kräver nån form av deltagande från vår sida. Ibland när vi ändå måste gå upp så räcker det med att sätta på hans musik och/eller stryka honom över håret och humma lite.

Adrians nätter är… de känns. Han korkskruvssnurrar, tappar nappen i turbulensen, bökar, letar, gnyr, gnäller, sätter sig upp i sömnen och faller handlöst framstupa (med lite oflyt slår han pannan rakt i spjälorna). Det är ganska livat.

Men så i förrgår…

Natten till igår var en av de kortaste hittills. Bara nattningen liksom, den som brukar gå så lätt, såg ut EXAKT såhär:

Sen sov han i 2 timmar, vilket visade sig bli de lugnaste timmarna på hela jävla nattjäveln. Jag är inte ens säker på att 20:15-22:15 räknas som natt.

Efter det var det som att han inte kunde sova om vi också gjorde det. Kl 06, efter en natt med möjligen 2,5 timmars sömn totalt, vaknade Simon och började gråta. Jag gick upp, insåg att han vägrade vara ensam, drog fram madrassen bredvid hans säng medan jag tänkte att ”ja, det här har aldrig nånsin funkat förut, MEN MAN VET ALDRIG” och la pojken bredvid mig.

Kl 07, efter oräkneliga försök att sova trots ansiktspill, var jag bittertrött och ganska less på att vara förälder i största allmänhet. Vi gick upp, 30 min före väckarklockan, och resten av min dag såg ut typ såhär för mig:

Som tur är hade jag inga lektioner igår men dessvärre tokmycket att göra ändå. Jag gjorde det mesta i huvet eftersom kroppen la ner samarbetet vid 13.

Konferens

Jag hade tänkt att det inte skulle vara så farligt för Björn, för han har varit 4 dagar (3 nätter) i Engelberg (Schweiz) med jobbet på ”konferens”.

Såhär ser det ut när min sambo är på konferens.

Jag tänker att hans yrkesval som lösningsarkitekt (datagrej) måste vara det enda rätta här i livet.

Hursomhelst så visade det sig att han sovit jättedåligt, trots att de uppenbarligen arbetat stenhårt från morgon till kväll där i bergen. Antagligen för att han inte hade en liten terrorist bredvid sig, så hela hans dag igår såg ut EXAKT såhär:

Nu får det vara nog snart

Adrians nätter har varit störda jättelänge nu. Ena dagen är vi rörande överens om att det är dags att flytta till eget rum, nästa dag orkar vi inte ens tänka tanken på att lägga till förflyttningen som det skulle innebära för oss, ovanpå allt ståhej som redan är.

Men så tittar man på detta (appen WonderWeeks), och tänker att närsomhelst nu. Närsomhelst kommer han ut ur sin asjobbiga period (vilket han redan borde ha gjort) och vi får vila ett tag innan nästa omgång.

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Med pappa försvinner pengarna, med mamma försvinner allt

Det dystra i att vara nykläckt småbarnsförälder till pseudotvillingar är att det är så svårt att känna att man räcker till. Jag hade faktiskt inte kunnat föreställa mig, konkret, till vilken grad och på vilka sätt det skulle bli tyngre med 2 små pojkar hemma jämfört med en.

En bra dag, för barnens del, så turas de om att sova. På det sättet får de mig för sig själva när de är vakna eftersom den andre antingen sover eller är på föris. Adrian är fortfarande för liten för att de ska ha så stort utbyte av varandra.

En bra dag, för min del, så sover de samtidigt. Då kan jag vila ikapp det jag förlorat under natten och vara en bättre version av mig själv, dvs ha liiite mer än tillräckligt med tålamod, när vi är alla tillsammans.

Frågan är vilket som egentligen är bäst, ur deras synvinkel. Ingen av dem kan prata så jag kan inte bara fråga dem.

Min husläkare sa, apropå att jag är så trött, så här:

”Det finns ett rumänskt ordspråk som säger att med pappa försvinner pengarna, med mamma försvinner allt. Det är kanske lite gammalmodigt…”

”Något…”

”…men det ligger mycket i det. VEM är den viktigaste personen för dina barn? Lisa, vem?”

”Jag…?”

”Just det. Tänk på det.”

Och det gör jag. Eller försöker, i alla fall. Vi är två föräldrar med lika värde, men ingen av oss kan ta den andras plats. Pappa kan inte fylla mammas skor och tvärtom. Jag tror att när barnen är så pass små, alltså under 2 år gamla, så är mamma fortfarande den centrala punkten. Navet i livets cirkel, typ. Pappa kommer komma ikapp, och eftersom de är pojkar kommer han antagligen springa om mig, och då kommer jag tänka på den här tiden med saknad.

Men just nu, här och nu, är det tungt. Just nu är jag ofta för trött för att orka uppskatta min lycka. Jag måste komma till rätta med sömnen, för som det är nu har jag svårt att sova även när jag inte blir störd. Jag är liksom övertröttad.

Vad händer – kan INGEN sova nu plötsligt?

Jag fattar inte vad som händer.

Pojken (Simon) behöver sin middagsvila, det är inget snack om den saken, men. Han. Sover. Inte.

Senaste dagarna har han legat vaken nästan 2 timmar i sin säng (då han bland annat har sjungit och hoppat omkring i sin fängelsesäng så att den dunkat i golvet, det är därför jag vet detta) efter lunch innan han slocknat. Igår var han på föris till kl 15 och han sov inte alls.

När jag hämtade honom hade man redan ringt och förvarnat, så jag plockade med mig napp och så gick jag en längre omväg hem. Han var trött – jättetrött – men somnade inte förrän jag hängde för Adrians mygg-/solskydd så att han inte såg ut.

Jättedålig mobilbild som jag tog genom köksfönstret och skickade till Björn i tron att han skulle bli lika förvånad som jag.

Det höll 40 minuter. Kvällen blev kämpig för honom; inte en enda mikroskopisk motgång kunde hanteras med annat än knäckt förtvivlan.

Idag hade jag tänkt hämta honom efter lunch med vagnen bäddad, dvs bädda med åkpåse, nåt gosedjur, tossor och annat mysigt och se om han skulle klara att sova ute, men… jag vågade inte. Jag har själv sovit makalöst dåligt inatt… (parentes:

  • 21:00 Adrian är supertrött. Läggning påbörjas.
  • 21:10 Björn tar över hoppandet på pilatesbollen så att jag kan borsta tänderna.
  • 21:20 Björn lägger honom i sängen.
  • 21:30 Jag tar upp honom igen och återtar min uppgift i livet, dvs hoppa boll med bebis.
  • 21:50 Jag försöker inte ens; han får sova bredvid mig.
  • 22:10 Jag somnar ifrån ryggklappandet.
  • 01:43 Adrian vaknar. Alltså helt och hållet.
  • 01:50 Jag tar med honom ner och ger honom en flaska.
  • 02:15 Adrian somnar om och jag släcker lampan.
  • 03:15 Jag somnar jag med.
  • 05:05 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 05:15 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 05:32 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 05:39 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 06:10 Adrian behöver hjälp att hitta sin napp.
  • 06:50 Adrian behöver hjälp att hitta sin JÄVLA NAPP.
  • 07:10 Väckarklockan ringer. Adrian tvärsover utan napp.

Slut på parentes) …och känner mig i lika bra form som Simon var igår kväll, så det är inte en bra dag att testa nya vanor på.

Istället tog vi bussen hem, och så fick han följa med och hämta posten i brevlådan (15 min), och så läste vi en bok (15 min), och så sjöng vi lite (10 min) och sen somnade han faktiskt.

Istället vaknade Adrian efter bara 2 av sina 4 timmar, och allt jag kan säga om det är att tänk ändå att det skulle dröja till han blev 5 månader innan jag fick användning av Lolaloon på ett sätt som får mig att vilja leta rätt på uppfinnaren och skicka blommor.

Han sover fortfarande, by the way. Lolaloon är den oslagbart bästa småbarnsprylen vi skaffat.

När man sover för lite under lång tid

Jag råkade publicera ett utkast igår…

Sova
Egentid så viktig att man tappar ur sikte det som är viktigast
Stort sömnbehov
Stackars björn
Identifiera problem för att ta tag
Jag är snabb stackars b gör som jag ber och så blir jag arg ledsen

…och det var inte riktigt meningen. Jag brukar skriva utkast till inlägg när jag kommer på dem, dvs när jag är sluddertrött om kvällarna, när jag sitter och ammar kl 04:36, när jag är ute och promenerar m.m. För att fler än jag ska fatta så har jag broderat ut ovan stödord. Så att det inte blir några missförstånd liksom.

Saken är den att jag tillhör den stora del av befolkningen som är lite mer sömnkänslig än genomsnittet. Det tar lång tid för mig att komma till ro, släppa alla tankar och idéer och slappna av om kvällarna. Mår jag dåligt av nån anledning så är det sömnen som ryker först – väldigt tätt följd av allt annat, för det är ju så att om man inte får sova så tappar man pedalerna. När jag är för trött – och alltså jag menar inte typ ”åh jag sov så dåligt i natt” eller ”den här veckan har varit stökig” – så tål jag ingenting. All extra energi som krävs av mig, som jag inte budgeterat för, får mig att vackla. När jag vacklar tror jag att någon knuffat mig, så jag hamnar i försvarsställning; jag blir arg. Så arg att det inte går att komma runt, bara igenom.

Jag tillhör den delen av befolkningen som mår som bäst på 8 timmars sömn. Helst, allra helst, obrutna 8 timmar. Sedan strax före Simons ankomst till världen har jag sovit mindre och det har gått bra, eller typ bra. Som mest har jag kommit upp i 7 obrutna timmar (ja, det hände en gång) och det är lyx, det fattar väl jag med. Oftast, däremot, så handlar det om kanske 6 timmar totalt med 1-2 timmars paus i mitten. Det har väl gått det med.

”Varför sover du inte på dagen, när Simon sover?” frågade Björn mig igår när jag berättade att jag insett att jag går på knäna just nu. Ja, varför? Varför, i allsin dar? Jag misstänker att alla hormoner fått mig att tro att jag är piggare än vad jag är och att jag behöver mindre sömn nu (så är det tydligen när man ammar), och jag har tänkt att om jag sover på eftermiddagen så somnar jag inte i tid på kvällen och så är natten förstörd. Därför.

Jag går inte och lägger mig samtidigt som Simon – för det skulle ju kunna vara en lösning annars – eftersom jag vill ha lite egentid, lite vuxentid, lite lugn och ro på kvällen tillsammans med Björn och då springer tiden bara iväg. Det här med att få egentid är så pass viktigt för mig att jag liksom tappat fokus på den grundläggande förutsättningen för allt, dvs sömnen.

I och med att jag blivit så trött som jag tydligen är, så har jag blivit ganska argsint. När Björn säger nåt vänd bort från mig, med en stor chokladbit i munnen, apropå en tanke han just fick (och som jag inte läste), så krävs det en jäkla massa obudgeterad energi för att uppfatta att han pratar med mig, urskilja orden och fatta vad de betyder. Jag orkar inte, så jag blir arg och fräser ”VA??” direkt. Det kommer ett ”VA??” från mig ungefär var tredje minut ibland. Och jag blir så irriterat trött på att höra mitt eget tonläge, på att behöva be honom upprepa typ allting 2 ggr, på att till slut stå attackberedd redan innan han uttalat sig. Stackars Björn, helt enkelt. Såhär kan jag ju inte hålla på, det är inte konstruktivt.

Så, eftersom alla problem har sina lösningar så testade jag att sova i gästrummet i natt. Det gick bra, jag fick 7,5 timmar och blev väckt kl 06:13 av en hungrig son med tillhörande far. Jag tänker att en natt till i gästrummet, sen borde jag ha återhämtat mig så pass att jag inte blir gråtfärdig vid blotta tanken på att inte kunna sova. Sen får vi ta det därifrån.