Sömntränare: tips mot morgonpigga småbarn

Nu ska du höra om ett life hack som gör livet FANTASTISKT (ej sponsrat) för familjer med orimligt morgonpigga 4-åringar. Jag nämnde ”sömntränare” i förbifarten och du, det är tamejtusan det bästa som hänt – jag tycker i alla fall det på helger kl 05.

Nattlampa som ändrar färg på morgonen

Jag minns inte hur vi fick nys om det här med nattlampor som ändrar färg när det är morgon, men idén är genialisk så en helgmorgon förra vintern, efter att Simon regelbundet sedan kl 04:50 kommit in till oss och frågat om det var morgon än, satte jag mig att hitta en lösning.

Jag ogillar starkt Familjeliv(.se), men ibland är det faktiskt inte så dumt.

Jag googlade efter en nattlampa som man kan ställa in så att den ändrar färg när det är morgon och dags att gå upp, så att Simon ska slippa fråga ”är det morgon nu?” varenda dag. En tråd från Familjeliv dök upp i resultatet dår nån ställt exakt samma fråga. Länkarna hen fått som svar gällde inte längre, men så var det nån som skrev ”ok, länken funkar för mig. Annars googlade jag: lampa färg barn gå upp”.

Tråden är fem år gammal men hade den varit färsk skulle jag ha gett människan en kram för det visade sig, efter genomförd korrekt googling, att det heter ”sömntränare”.

Sömntränare

De sömntränare som finns/fanns tillgängliga i fysisk butik inom överkomligt avstånd (jag var beredd att köra till Uppsala (ca 7 mil) om det skulle behövas) var lammet Sam och pingvinen Pam.

Eftersom Sam var billigare och dessutom hade analog digitalklocka, dvs en skärm som visar den analoga klockans visare, så valde vi den. Dessutom stänger den ögonen på natten och öppnar dem när det är dags att gå upp, utifall att någon liten färgförvirrad Adrian skulle glömma bort vad som gäller.

Den var väl aningens krånglig att programmera, men inte så krånglig att vi hann bli sura i processen. Pojkarna fattade galoppen snabbt och andra morgonen med fåren så var det inget snack.

Fåren fungerar alltså så att de är vakna/inte tända på dagen, och sen lyser de gult en halvtimme innan det är dags att släcka lampan, och sen lyser de rött och fungerar som nattlampa hela natten. På morgonen lyser de gult en halvtimme innan det är dags att gå upp, och så lyser de grönt när det är morgon officiellt.

Sömntränare Sam
Lyser även grönt om man vill ta en bild på den, säg kl 13:13, och man trycker på nån knapp nånstans.

”Mitt får är vaket!”

Till vardags var inte bekymret med morgonpigga pojkar så stort, men på helgerna är det en ren välsignelse att slippa bli väckt om och om igen. Vi har ställt in dem på kl 07:00, så våra helgmorgnar nu för tiden startar kl 07:00:06 med att någon öppnar dörren och meddelar att hans får är vaket och att det är hungrigt i magen.

Kvalitén

Efter kanske 6 månader så dog Simons får. Jag ville reklamera men hittade inte kvittot, och eftersom Simon är mer morgonpigg än Adrian så fick Simon låna Adrians får medan hans nya var på väg. Vi valde Pam, pingvinen, den här gången eftersom fåret visat sig inte vara världskvalitet. Pam har dessutom en inbyggd blåtandshögtalare, vilket är praktiskt när vi är på landet eller reser bort.

Sömntränare Pam

Tyvärr visade det sig att även om Pam gör sitt jobb, så lyckas vi inte få henne att lysa rött hela natten. Hon lyser nån timme, sen slocknar hon och i och med det tappar hon blåtandsanslutningen. Jättestörigt – det är i och för sig ingen vidare ljudkvalitet på högtalaren, men den duger för sagor. Ibland vaknar Simon och blir osäker på om det är mitt i natten eller mitt på dagen, för Pam lyser ju inte, men det är ändå sällan.

Står du och väljer mellan just dessa två, dvs Sam och Pam, så rekommenderar jag Sam utan tvekan. Men det finns sannolikt andra, för den som är beredd att vänta på leveransen istället för att åka och köpa den igår.

Midsommar med förryckta nätter OCH tandsprickning

Stor tallrik

Det har varit mycket på tallriken de senaste dagarna, och även om vi har haft det trevligt/mysigt/kul/bra så har jag inte haft ett enda andetag för mig själv. Jag klagar inte, men vi behöver väl alla några små stunder för oss själva ibland och helst ska de inträffa när vi är tillräckligt vakna för att fatta att vi har dem.

Midsommar

Björn jobbade sin sista dag i torsdags, så nu är vi lediga tillsammans. Vi tog båten ut till landet sent på eftermiddan och gav barnen mat på båten. Allt gick bra, förutom att Adrian den dagen vägrade sova på förmiddan och alltså bara vilade efter lunch.

Vi nattade dem i vanlig tid, båda somnade, och som genom ett f***ing jäkla TROLLSLAG vaknade Adrian kl 01 och ville ICKE vara vaken på egen hand.

Jag la mig i gästrummet och försökte sova, men det var omöjligt. Adrian gastade i hela huset så att alla muskler i hela min kropp spände sig – det var typ bara panna och tår som rörde vid madrassen – Björn tog med honom ut i vagnen – ja, visa av förra helgens nattliga äventyr hade med oss singelvagnen i händelse av favorit i repris – och eftersom huset saknar tillräckligt antal pålar att vila på så sviktar altanen som en trampolin. Björns steg och vagnens dova hjulmuller mot plankorna; lågt när han var längst bort, och högt som om han körde vagnen I MIN SÄNG när de var på andra sidan väggen, tillsammans med Adrians motargument och Simons sjungande (han vaknade naturligtvis ibland) bidrog till att jag sov något mindre än Björn den natten. Kl 05 gav han upp och somnade.

Vi har fortfarande inte hunnit med att klippa gräset i år, så på morgonen fanns där en fin bana efter försöken att skaka ungen till sömns i vagnen över gräset.

God morgon, glad midsommar!

Själva midsommarafton var ändå mysig, trots sömnbristen. Jag tänkte att Adrians stökiga nätter kanske hade ett samband med att han sovit dåligt under dagen innan (ologiskt, precis som bebisar gärna är), så vi gick in för att han skulle få sina dagstimmar som han brukar.

Vi fick trots det tid att knalla iväg till midsommarfirandet i viken, där de hade rest stången på förmiddan och nu körde lekar och dans. Simon var fascinerad, och tyckte det var jättekul ända tills vi gjorde raketen och Björn fick springa in mot stången och hämta honom så att han inte skulle bli rädd.

På kvällen grillade vi, dvs Björn grillade, Simon tittade på från gungan (kolla klippet på instagram!), jag hanterade potatis och Adrian. Det blev inte riktigt som vi tänkt, men man får inte vara för hård med sig själv när man är sådär luddigt trött som vi var.

Björn och jag hann till och med dricka lite vin och moffa lite choklad innan vi gick till sängs tidigt med en färdig taktik: när Adrian vaknar och muckar så tar jag det helt enkelt för vad det är och går upp (det var min tur). Jag tänkte det kunde vara trevligt att gå ner till båthuset och titta på sommarnatten och mysa tillsammans – om man nu ändå vet att man kommer tvingas vara uppe på småtimmarna så kan lika gärna göra nåt trevligt av det – och sen framåt 04 eller så när jag inte orkar längre så väcker jag Björn och så får han ta över.

Det behövdes aldrig.

Pojken hade ju sovit normalt under dagen, så natten blev orolig men inte så till den grad att vi var tvungna att ställa oss på bryggan och betrakta fiskarna slå i vattenytan.

Han har fortsatt trenden med usla nätter sen vi kom hem i lördags, däremot. Tandsprickning är det definitivt, men han är också mer förkyld och rosslig och supersnorig.

Inatt är det min tur att sova bredvid vår lilla mullvad. Får se hur det går… Är lite beredd på att inte sova så mycket.

 

SaveSaveSaveSave

Jag får TAMIGFAN inte ordning på sömnen

Kom igen, var är logiken:

Jag går och lägger mig kl 22, kan inte somna men lyckas till slut efter kanske 2 timmar. Björn drömmer av allt att döma kl 03:30 att han håller på att drunkna och väcker mig med vilda, för att inte säga osannolika hopp och circuskonster med täcket på sin halva av sängen, varpå jag, slut som jag är, slår Björn, somnar om och drömmer att jag är med på Titanic och hamnar i iskallt vatten och håller på att drunkna. 3 gånger i rad.

Hela följande dag kvalar inte ens in i kategorin ”uppförsbacke” utan stannar i klätterväggsstadiet där jag gråter inuti för varje andetag som inte hanteras i horisontalt läge – dvs alla. Jag släpar mig iväg till sångstunden kl 14 på öppna förskolan, bara för att på plats fatta att det är onsdag och att det inte är nåt jävla sångtrams idag. Jag åker vidare hem till Anna och dricker te, äter choklad och undrar vart världen är på väg.

På kvällen går jag och lägger mig kl 21, efter att ha förpassat stackars Björn till gästrummet, och vad händer?

Jag.

Kan.

Inte.

Sova.

Jag somnar vid dygnsskiftet. Wtf. Antingen är jag för trött, eller så är jag inte i närheten av att vara så trött som jag inbillar mig.

I eftermiddag kommer mamma och passar Simon kl 17 så att jag kan åka till gymmet. För att orka hålla mig vaken till dess hinkar jag te och käkar godis – inget av det är väl nåt man tränar särskilt effektivt på.

Simon har fått en ny leksak, en allt-i-etthistoria som jag hittade på nätet. Jag är inte mycket för att köpa leksaker till honom, vi får mycket redan som det är men jag tänkte att vi inte hade nåt motsvarande och, som (nästan) alltid i småbarnsdjungeln, whatever works.

ny leksak allt-i-ett

Det höll honom sysselsatt en stund att försöka stoppa hela grejen i munnen men det ville sig inte riktigt, inte på någon ledd. Men skam den som ger sig… typ.

Nu ska jag återgå till att läsa Nisses och Mannes överlevnadsguide för föräldralediga för 4e gången idag.

När man sover för lite under lång tid

Jag råkade publicera ett utkast igår…

Sova
Egentid så viktig att man tappar ur sikte det som är viktigast
Stort sömnbehov
Stackars björn
Identifiera problem för att ta tag
Jag är snabb stackars b gör som jag ber och så blir jag arg ledsen

…och det var inte riktigt meningen. Jag brukar skriva utkast till inlägg när jag kommer på dem, dvs när jag är sluddertrött om kvällarna, när jag sitter och ammar kl 04:36, när jag är ute och promenerar m.m. För att fler än jag ska fatta så har jag broderat ut ovan stödord. Så att det inte blir några missförstånd liksom.

Saken är den att jag tillhör den stora del av befolkningen som är lite mer sömnkänslig än genomsnittet. Det tar lång tid för mig att komma till ro, släppa alla tankar och idéer och slappna av om kvällarna. Mår jag dåligt av nån anledning så är det sömnen som ryker först – väldigt tätt följd av allt annat, för det är ju så att om man inte får sova så tappar man pedalerna. När jag är för trött – och alltså jag menar inte typ ”åh jag sov så dåligt i natt” eller ”den här veckan har varit stökig” – så tål jag ingenting. All extra energi som krävs av mig, som jag inte budgeterat för, får mig att vackla. När jag vacklar tror jag att någon knuffat mig, så jag hamnar i försvarsställning; jag blir arg. Så arg att det inte går att komma runt, bara igenom.

Jag tillhör den delen av befolkningen som mår som bäst på 8 timmars sömn. Helst, allra helst, obrutna 8 timmar. Sedan strax före Simons ankomst till världen har jag sovit mindre och det har gått bra, eller typ bra. Som mest har jag kommit upp i 7 obrutna timmar (ja, det hände en gång) och det är lyx, det fattar väl jag med. Oftast, däremot, så handlar det om kanske 6 timmar totalt med 1-2 timmars paus i mitten. Det har väl gått det med.

”Varför sover du inte på dagen, när Simon sover?” frågade Björn mig igår när jag berättade att jag insett att jag går på knäna just nu. Ja, varför? Varför, i allsin dar? Jag misstänker att alla hormoner fått mig att tro att jag är piggare än vad jag är och att jag behöver mindre sömn nu (så är det tydligen när man ammar), och jag har tänkt att om jag sover på eftermiddagen så somnar jag inte i tid på kvällen och så är natten förstörd. Därför.

Jag går inte och lägger mig samtidigt som Simon – för det skulle ju kunna vara en lösning annars – eftersom jag vill ha lite egentid, lite vuxentid, lite lugn och ro på kvällen tillsammans med Björn och då springer tiden bara iväg. Det här med att få egentid är så pass viktigt för mig att jag liksom tappat fokus på den grundläggande förutsättningen för allt, dvs sömnen.

I och med att jag blivit så trött som jag tydligen är, så har jag blivit ganska argsint. När Björn säger nåt vänd bort från mig, med en stor chokladbit i munnen, apropå en tanke han just fick (och som jag inte läste), så krävs det en jäkla massa obudgeterad energi för att uppfatta att han pratar med mig, urskilja orden och fatta vad de betyder. Jag orkar inte, så jag blir arg och fräser ”VA??” direkt. Det kommer ett ”VA??” från mig ungefär var tredje minut ibland. Och jag blir så irriterat trött på att höra mitt eget tonläge, på att behöva be honom upprepa typ allting 2 ggr, på att till slut stå attackberedd redan innan han uttalat sig. Stackars Björn, helt enkelt. Såhär kan jag ju inte hålla på, det är inte konstruktivt.

Så, eftersom alla problem har sina lösningar så testade jag att sova i gästrummet i natt. Det gick bra, jag fick 7,5 timmar och blev väckt kl 06:13 av en hungrig son med tillhörande far. Jag tänker att en natt till i gästrummet, sen borde jag ha återhämtat mig så pass att jag inte blir gråtfärdig vid blotta tanken på att inte kunna sova. Sen får vi ta det därifrån.

Konsten att sova själv

Catrine på BVC

För nån vecka sen ringde jag till moster Catrine som är barnsköterska på BVC för att få lite tips. Grejen är den att Simon sovit middag på mig hela tiden, för det har inte gått att få honom att sova nån annanstans, och det må vara urmysigt men det är i allra högsta grad begränsande. Jag ville helt enkelt veta när man kan börja lära sitt barn att sova själv – man vill ju inte lägga ner massa jobb på nåt och sen i princip inte ha nånting för det.

konsten att sova själv

När är det värt att börja försöka få honom att sova själv?

Catrine sa att fram till 2 månaders ålder är det ingen riktig mening för då har barn så stort närhetsbehov, men efter det går det bra. Hon sa att det är ju väldigt svårt att förklara för en liten bebis varför han inte alltid kan få sova i mammas varma mjuka famn, så det kommer bli lite gråt och skrik i början, men det mår han bara bra av, om han får gråta lite. Det gör ingenting. Är man bara konsekvent så kommer han snart inte längre komma ihåg att han har sovit i våra armar, och kommer inte att ha såna problem att sova själv som han verkar ha nu. Hon sa att det går ganska fort för honom att vänja om. Hon sa också att vill man ha rutiner så är det bra att börja med dem helst före 4 månader, för ju äldre barnen blir desto längre tid tar det för dem att vänja om sig.

Sagt och gjort …

Sagt och gjort, Simon får inte längre somna när jag ammar honom. Enda undantaget blir när vi bär honom i babybjörnen och inte har vagnen med oss, för då finns det inte så mycket man kan göra ändå.

… med några undantag

I förrgår var vi på Lammet & Grisen allihop, sanslöst gott, men Simon deppade ihop medan jag var och tog mat så jag ammade vid bordet och lät honom undantagsvis somna i mina armar och… det är ju så mysigt! Det syntes verkligen hur han gosade ner sig i famnen och blev sovtung nästan direkt. Inte helt konsekvent gjort av oss, men där och då avgjorde vi att det fick vara värt ett steg tillbaka för att få matro och kunna äta utan att kompas av avgrundsvrål från barnvagnen vid bordskanten.


Uppdatering: läs mer om hur vi lär vår yngste son att sova själv här.

Uppe i ottan

Jag är osäker på vilka tider som räknas som ”ottan”, det skulle kunna vara så att 01:32 inte riktigt kvalar in.
01:32 är tiden då Simon vaknade i natt och skulle amma. Sen låg han och brottades med sitt eget huvud fram till 07:15 då jag, som bara lyckats sova i 15-minutersstötar, tröttnade och gick upp. Simon tränade ryggsim i baby sittern, jag åt frukost, Simon ammade, gnisslade, gäspade och till slut, halleluja, blundade.
Vi gick och la oss igen vid 08:30, och jag fick vila 2 timmar… vilka kändes som 2 minuter.
image

Försök vara effektiv

Mina dagar kretsar runt Simon, han har ingen riktig rytm ännu och det går inte att planera några större saker eftersom man aldrig vet om han ska sova 30 min eller 4 timmar. Nu har han en period där han bara sover mer än 30 min om han ligger på mig (förutom på nätterna). Ungen behöver ju sova, så jag lägger mig lydigt och försöker vara effektiv ändå.

Blandad framgång.

Att få en bebis att sova

Björn har kommit hem efter sin Krakow-resa. Han skulle ha kommit i torsdags kväll men missade anslutningsflyget i Berlin, så det blev ett efterlängtat återförenande här hemma igår förmiddag istället.

Det har varit tungt utan honom. Mycket som sagt på grund av kontrasten 100% närvaro mot 100% frånvaro, men också på grund av att det inte är förrän man blir ensam som man inser hur mycket man har avlastats.

Jag fick honom att sova som vanligt på dagarna, även om det också var lite stökigt mellan varven men min nya bästis Lolaloo bed rocker hjälpte till så det gick ändå.

lolaloo hemma

Simon har varit grinig på kvällarna, mer än vanligt och på ett nytt sätt. I onsdags kom mamma över, vi lagade mat och hon snusade på Simon så mycket det gick. Framåt kl 20 började han skrika, och jag fattade inte vad som var problemet; han var ju nybytt och nymatad och ändå gick benen i ett kör och rösten var uppe och balanserade på okontrollerbar falsett.

”Han har ju ont i magen”, sa mamma sakligt medan hon höll honom mot axeln och klappade honom rytmiskt på ryggen. ”Lilla gubben…”. Mitt hjärta var på väg att gå sönder. ”Det här är magkörare, precis såhär höll din lillebror också på”, fortsatte hon. ”Det är inte så mycket man kan göra mer än såhär, det går bara att vänta ut det.”

Jag blev tvungen att ta över efter ett tag, jag stod inte ut med att ha honom skrikande som om han höll på att bli mördad i någon annan famn än min. Jag berättade att han verkade ha vänt på dygnet och varit krånglig ett tag och mamma tyckte att vi skulle börja bli tydligare i våra kvälls- och nattningsrutiner för att få honom att sova längre än bara 2 timmar i sträck.

Sagt och gjort, hon hjälpte mig att hålla honom vaken fram till 21:30 — och det var inte helt lätt — då hon åkte hem och jag gick och la mig med honom; blöja, pyjamas, amning, sova.

OMFG jag har fått sova 4+1,5+2 timmar i natt! Halleluja!!

Det var början på ett blogginlägg som aldrig fick nån fortsättning. Mamma kom över även i torsdags kväll, då exakt samma sak hände. Amma, fäkta, sprätta, gallskrika i vågor, utmattas, hållas vaken. Mamma gick vid 21:30 igen, jag gick och la oss, och ungen sov 6 timmar…! Jag sov kanske 5 timmar, men ändå. Sen var det läge att kliva upp, tyckte han, så då var det till slut bara att foga sig.

kl 05.47

Ja, sånt här roar jag mig med när jag inte får sova.

Igår kom Björn hem och jag sålde in hela konceptet kvällskaos med nattro som konsekvens till honom. Vi kom överens om att testa att hålla Simon vaken mellan 19 och 22, ge honom mat då och se till att han äter ordentligt innan han somnar.

Sagt och gjort, och barnet sov 7 timmar och 25 minuter — visserligen med lite trasslande efter dyga 5 timmar men han vaknade aldrig helt, så det räknas!