Konsten att sova själv, del 2

Vi har börjat lägga Adrian genom att placera honom i hans säng MEDAN HAN FORTFARANDE ÄR VAKEN. Det har vi egentligen aldrig gjort. Alltså någonsin.

Så gjorde vi med storebror

Med Simon började vi försöka få honom att sova själv när han var runt 4 månader, och då var det dessutom ganska sent tydligen, men Adrian har alltid haft större närhetsbehov än honom. Adrian har krävt närhet på ett sätt som Simon nästan aldrig har gjort, och mamma sa nån gång att han kanske tar det han får; om Simon tar stor del av min tid under dagen så tar Adrian igen det på natten, typ.

Så kan det vara. Vi vill däremot gärna ha ett barn (till) som klarar av att somna utan att ligga i en rullande vagn eller i någons varma och helst pilates-hoppande famn, så nu är det alltså dags.

Så gjorde vi inte med lillebror

Vi märkte snabbt att taktiken att hålla honom på rygg och vänta, som vi gjort med storebror, gjorde honom skogstokig. Hysterisk galenskap pågick tills man släppte. Orka. Så då kom vi på att man kan låta honom rulla runt bäst han vill, men hindra honom från att lyfta upp huvet från madrassen. Blockera honom en 5 cm ovanför huvet liksom.

Han accepterar det, i alla fall motsätter han sig det inte på samma våldsamma slita-av-sig-håret-sätt som fasthållning. Han är ju så topptung, så när han lyfter huvet och det tar stopp nästan direkt så faller det tillbaka i madrassen och han nöjer sig med att köra skottkärra längs sargen ett tag innan han lugnar ner sig.

Och så var det dags för tandsprickning IGEN…

Igår gick det inte alls, däremot. Han var hysterisk – i horisontalt läge – så länge att Björn till slut kom ner och ville bolla hur vi skulle göra. Det slutade med att vi plockade upp honom igen, bytte blöja, torkade en hel del snor och sen fick han vara uppe. Han somnade inte förrän framåt midnatt, trots att han var så trött att han skelade när vi la ner honom igen.

Nu såhär i dag, efter att ha varit uppe och gett febernedsättande (39°), vatten, ny blöja och snorsugit pojken vid kl 05, så faller allt på plats. Diarréblöjan igår var startskottet på kommande 2 veckors sömnlöshet som vår yngste sons tandsprickningar hittills inneburit.

Jag fyller år idag

Det var på vippen att mamma inte skulle få komma eftersom vi först trodde att Adrian var dunderförkyld, men sen ändrade oss till tandsprickning, för att till sist hävda både och. ”Jamen jag behöver kanske inte gosa med honom upp i ansiktet,” sa mamma och kom hit ändå. Och gosade med honom i ansiktet förstås. Han är lite oemotståndlig när han är på det humöret.

Förmiddagen spenderade jag och Simon på en ny parklek, som Björn hittat, medan Adrian sov hemma och Björn bakade tårtan. Det pågick för övrigt i princip hela dan, dvs fram tills att det blev dags att börja laga middag. Det var i alla fall ett riktigt bra ställe med kaniner och höns, och lekställningar och trehjulingar och annat som inte ser likadant ut som vi är vana vid (och lite less på).

Studsmatta med konstgräs.

Nu, just precis nu, så återupprepar vi gårdagskvällen. Adrian sitter på köksgolvet med Björn och pillar på en leksak, efter att ha skrikit sig hysteriskt hes i 30 min (minst) i sin säng med Björn som vakt. Löftet om massage hänger i luften och kommer antagligen får göra det tills i morgon. Eller dagen efter det. Älska småbarnslivet.

Det blev i vilket fall som helst en riktigt bra tårta, och mamma kom med blommor och löftet om att fira mig en dag i september tillsammans med lillebror och tjej. Kortet sa att jag ska vara klar kl 10 på morgonen…

Spännande 🙂

I morgon packar och förbereder vi för 2 veckor på landet, vi åker på fredag. Under tiden bjuder jag på texten om vår resdag till Italien i morgon.

Tårtan är glutenfri och gjort från grundreceptet jag sparat här.

Lämna ett svar