Försök vara effektiv

Mina dagar kretsar runt Simon, han har ingen riktig rytm ännu och det går inte att planera några större saker eftersom man aldrig vet om han ska sova 30 min eller 4 timmar. Nu har han en period där han bara sover mer än 30 min om han ligger på mig (förutom på nätterna). Ungen behöver ju sova, så jag lägger mig lydigt och försöker vara effektiv ändå.

Blandad framgång.

Rutiner my ass

Jag kan ta en hint — fortsättning

Jag kan ta att det är svårt att bryta rutiner. Det kan jag. Jag har tagit det under hela det året vi bott ihop i lägenheten. Jag har svårare att ta att man gömmer sig bakom ”rutiner” man har i ett hus där man har bott i en månad.

Jag skickade detta sms till honom igår morse efter att han gått:

FÖRST gör du allt du kan för att väcka mig. SEN frågar du om jag också ska upp. Jag kan ta en hint, så jag säger ”jag har inget val”, vilket jag inte har eftersom vi nu är vakna. DÅ säger du ”jo” och drar. Utan puss.
Varför är du arg på mig?

Och han svarade 2 timmar senare:

Vad gjorde jag för att väcka dig? Inget med flit i alla fall. När jag märkte att du var arg ville jag inte riskera att du skulle bli argare av att jag kom in och väckte dig om du somnat om… Puss!

Jag var aldrig arg.

Jag: Jag har installerat en klädkammare, du klär på dig i sovrummet. Vi har ett badrum, du smörjer fötterna sittande på sängen, i sovrummet. Du kommer och går hela tiden. Du var på väg att dra upp rullgardinen innan du kom ihåg att jag KANSKE sov vilket jag naturligtvis inte längre gjorde. Voilà.

PUSS.

Han: Det såg ut som om du hade vaknat och du sa förut att du ville gå upp tidigare och sedan sova på dan. Visst, jag kan flytta alla mina kläder till klädkammaren. Jag är bara inte van vid att ha en sån så jag går på rutin på morgonen.

Men du kan inte räkna med att få en puss när jag går om jag riskerar att du blir sur på detta sätt.

Jag ska alltså vägras fullfölja min natt och dessutom inte ens få nånting för det. Och kriteriet för ”rutin” måste väl kräva mer än en månad, eller…? Men eftersom det bara verkar vara jag som tycker det så försökte jag mig på en hämndaktion i morse, i enlighet med kompromisskapitlet i relationsbibeln. Dvs jag försökte bete mig som honom. Jag lovar att det passerade obemärkt. Jag hade morgonpasset idag så jag gick upp 05:30 och gjorde som jag skulle ha gjort om jag hade varit ensam hemma — nästan, för jag tände faktiskt aldrig lampan i sovrummet. Ändå tog det emot, jag insåg att jag är väldigt medveten om att folk (Björn) sover när jag själv är uppe tidigt.

Kanske har det att göra med att min mycket bestämda mor jobbade natt när jag var liten.

Hursomhelst. Det känns inte alls som en åtråvärd relation, det där att hålla på och hämnas på varandra i nån slags sandlådevendetta, men jag blir bara så ARG till slut. Jag har testat alla andra kommunikationsmedel jag kommit på först, innan jag tröttnade igår. Jag gick omkring och bokstavligen kokade hela dagen, var fortfarande sur när jag kom hem från jobbet vid 23:30 och kunde inte under några omständigheter slappna av bredvid honom som tvärsomnat med ryggen till innan jag ens hunnit i säng. Ingen kram. Ingen puss. Inget god natt. Inte ett jävla skit. Som om det var han som tjurade och inte jag. Vad fan har jag gjort?

Känslan av att inte väga så tungt, trots att jag egentligen vet att det inte är så, gnagde så hårt på nerverna att jag blev tvungen att sova på gästsängen i vardagsummet. Känslan av att han inte bryr sig är ju hemsk, och när man är trött så tappar man orken att (återigen) resonera sig själv till rätta.

Så vad var det som hände?

Jo, jag trodde att han missförstått, jag trodde att han trodde att jag sagt att jag ville gå upp samtidigt som honom igår. Jag var egentligen inte sur över att bli störd, jag trodde att han var omtänksam, så att jag skulle vakna långsamt medan han höll på och pulade med sitt.

Jag trodde att han var omtänksam, ända tills han sa:

”Ska du också gå upp nu?”

Där inser jag att han inte alls har tänkt på mig, inte alls har försökt vara snäll och göra som han tror jag bett honom, inte ens haft en tanke över huvudtaget åt mitt håll förrän då, som om han precis upptäckt att jag 1) fortfarande är hemma och 2) fortfarande kanske sover.

Mina första helt vakna tankar igår blev Jag finns. Syns jag? Märks jag? BRYR DU DIG?! Egentligen ville jag bara sätta mig upp, kasta kudden på honom och skrika vad jag tänkte, som om han begått en dödssynd. Där och då kändes det så.

Det värsta är att jag fortfarande är förolämpad. Det släpper inte. Tanken du bryr dig inte om mig ekar eländigt inuti, undergräver humöret och gör mig ledsen och alltså arg.

Och nu vet jag inte hur jag ska komma ur det. Jag menar, vi kan försöka prata om det — en konversation vi haft tusen gånger redan. Vi kan vänta ut det men det kan ta veckor för jag är långsint och mår asdåligt av sånt. Jag kan försöka acceptera att han aldrig kommer att kunna visa hänsyn när andra sover men det bara vägrar jag göra.

I hemlighet kan jag erkänna att jag nog överreagerar lite. En aning. Ja, kanske det. Men det gör det inte mindre jobbigt, och inte mindre viktigt. Detta är en gammal diskussion, minst ett år gammal, och jag har tyvärr hunnit utveckla en lättare allergi mot hela grejen. Särskilt nu. Jag är för trött för att orka med det.