Varför vill du fota min unge?

Jag och Simon skulle på utflykt härom dagen, så vi tog vagnen och knallade iväg till tunnelbanan. Det var första gången han åkte tunnelbana, han satt i mitt knä med overallen runt midjan och stirrade storögt på alla som satt i närheten. Han är ju väldigt liten och folk tittar förstås tillbaka, de kan inte hjälpa det. Mitt emot oss satt en tjej i yngre tonåren och log mot Simon som flinade sådär förbehållslöst som barn gör, men när hon såg att jag såg det skärpte hon ögonblickligen till sig och tittade bort, som om hon begått nåt socialt fel. Efter ett tag tog hon upp mobilen, glömde stänga av ljudet, höll upp den mot oss och tog en bild.

Det var en ung tonårstjej, och vi var främlingar för henne, så jag brydde mig inte om det. Hade det varit en vuxen vet jag inte om jag hade reagerat annorlunda… Jag borde förstås ha gjort det, men jag vet inte för jag var så oberedd på det där – jag tror ju att folk ska respektera mitt barn på samma sätt som de respekterar mig, men icke. Jag är inte impulsiv och behöver lite tid på mig för att greppa och tycka i en ny situation, sån är jag, så nu måste jag tänka ut en handlingsplan om detta händer igen.

Så vad gör man? Ska man kräva att personen ska radera bilden? Eller ska man se det slaget som onödigt, förlorat redan från början, och istället nöja sig med att tala om vad man tycker?

För mig är det integritetskränkande men det beror också på vem som tar bilden. En främmande tonårstjej… jag ser ingen harm i det. Hon borde veta att man frågar först men jag hade sagt ja ändå. En vuxen kvinna? Respektlöst. En vuxen man? Respektlöst och oroväckande (tyvärr). Om man ber om lov kan det vara en annan sak, men alltså varför vill du fota min unge? Det är inte en utställningshund jag har i knät ändå.

bebis på tunnelbanan

Simon sov i vagnen på vägen hem, så då behövde jag i alla fall inte fundera mer på saken.

Rutiner my ass

Jag kan ta en hint — fortsättning

Jag kan ta att det är svårt att bryta rutiner. Det kan jag. Jag har tagit det under hela det året vi bott ihop i lägenheten. Jag har svårare att ta att man gömmer sig bakom ”rutiner” man har i ett hus där man har bott i en månad.

Jag skickade detta sms till honom igår morse efter att han gått:

FÖRST gör du allt du kan för att väcka mig. SEN frågar du om jag också ska upp. Jag kan ta en hint, så jag säger ”jag har inget val”, vilket jag inte har eftersom vi nu är vakna. DÅ säger du ”jo” och drar. Utan puss.
Varför är du arg på mig?

Och han svarade 2 timmar senare:

Vad gjorde jag för att väcka dig? Inget med flit i alla fall. När jag märkte att du var arg ville jag inte riskera att du skulle bli argare av att jag kom in och väckte dig om du somnat om… Puss!

Jag var aldrig arg.

Jag: Jag har installerat en klädkammare, du klär på dig i sovrummet. Vi har ett badrum, du smörjer fötterna sittande på sängen, i sovrummet. Du kommer och går hela tiden. Du var på väg att dra upp rullgardinen innan du kom ihåg att jag KANSKE sov vilket jag naturligtvis inte längre gjorde. Voilà.

PUSS.

Han: Det såg ut som om du hade vaknat och du sa förut att du ville gå upp tidigare och sedan sova på dan. Visst, jag kan flytta alla mina kläder till klädkammaren. Jag är bara inte van vid att ha en sån så jag går på rutin på morgonen.

Men du kan inte räkna med att få en puss när jag går om jag riskerar att du blir sur på detta sätt.

Jag ska alltså vägras fullfölja min natt och dessutom inte ens få nånting för det. Och kriteriet för ”rutin” måste väl kräva mer än en månad, eller…? Men eftersom det bara verkar vara jag som tycker det så försökte jag mig på en hämndaktion i morse, i enlighet med kompromisskapitlet i relationsbibeln. Dvs jag försökte bete mig som honom. Jag lovar att det passerade obemärkt. Jag hade morgonpasset idag så jag gick upp 05:30 och gjorde som jag skulle ha gjort om jag hade varit ensam hemma — nästan, för jag tände faktiskt aldrig lampan i sovrummet. Ändå tog det emot, jag insåg att jag är väldigt medveten om att folk (Björn) sover när jag själv är uppe tidigt.

Kanske har det att göra med att min mycket bestämda mor jobbade natt när jag var liten.

Hursomhelst. Det känns inte alls som en åtråvärd relation, det där att hålla på och hämnas på varandra i nån slags sandlådevendetta, men jag blir bara så ARG till slut. Jag har testat alla andra kommunikationsmedel jag kommit på först, innan jag tröttnade igår. Jag gick omkring och bokstavligen kokade hela dagen, var fortfarande sur när jag kom hem från jobbet vid 23:30 och kunde inte under några omständigheter slappna av bredvid honom som tvärsomnat med ryggen till innan jag ens hunnit i säng. Ingen kram. Ingen puss. Inget god natt. Inte ett jävla skit. Som om det var han som tjurade och inte jag. Vad fan har jag gjort?

Känslan av att inte väga så tungt, trots att jag egentligen vet att det inte är så, gnagde så hårt på nerverna att jag blev tvungen att sova på gästsängen i vardagsummet. Känslan av att han inte bryr sig är ju hemsk, och när man är trött så tappar man orken att (återigen) resonera sig själv till rätta.

Så vad var det som hände?

Jo, jag trodde att han missförstått, jag trodde att han trodde att jag sagt att jag ville gå upp samtidigt som honom igår. Jag var egentligen inte sur över att bli störd, jag trodde att han var omtänksam, så att jag skulle vakna långsamt medan han höll på och pulade med sitt.

Jag trodde att han var omtänksam, ända tills han sa:

”Ska du också gå upp nu?”

Där inser jag att han inte alls har tänkt på mig, inte alls har försökt vara snäll och göra som han tror jag bett honom, inte ens haft en tanke över huvudtaget åt mitt håll förrän då, som om han precis upptäckt att jag 1) fortfarande är hemma och 2) fortfarande kanske sover.

Mina första helt vakna tankar igår blev Jag finns. Syns jag? Märks jag? BRYR DU DIG?! Egentligen ville jag bara sätta mig upp, kasta kudden på honom och skrika vad jag tänkte, som om han begått en dödssynd. Där och då kändes det så.

Det värsta är att jag fortfarande är förolämpad. Det släpper inte. Tanken du bryr dig inte om mig ekar eländigt inuti, undergräver humöret och gör mig ledsen och alltså arg.

Och nu vet jag inte hur jag ska komma ur det. Jag menar, vi kan försöka prata om det — en konversation vi haft tusen gånger redan. Vi kan vänta ut det men det kan ta veckor för jag är långsint och mår asdåligt av sånt. Jag kan försöka acceptera att han aldrig kommer att kunna visa hänsyn när andra sover men det bara vägrar jag göra.

I hemlighet kan jag erkänna att jag nog överreagerar lite. En aning. Ja, kanske det. Men det gör det inte mindre jobbigt, och inte mindre viktigt. Detta är en gammal diskussion, minst ett år gammal, och jag har tyvärr hunnit utveckla en lättare allergi mot hela grejen. Särskilt nu. Jag är för trött för att orka med det.

5 saker jag ÖNSKAR att jag fick höra nu när jag är gravid…

…av folk jag aldrig tidigare träffat:

  1. Ingenting.
  2. Vad roligt! Grattis. (punkt)
  3. Jag blir lite avis… man kanske skulle skaffa en till.
  4. Förlossningen? Äsch, vaddå, det är inte så farligt som man tror alls.
  5. Jag har flera barn. Om jag blev gravid igen så skulle jag inte tveka. Det är det bästa som finns.

Nr 5 har jag faktiskt fått höra, och jag blir alldeles varm och lugn när jag tänker på hon som sa det till mig. Det är såna minnen (och tyvärr har jag inte så många) som hjälper mig att inte haka upp mig så extremt på såna som norske gästen på jobbet, som genom en hel konversation aldrig lyckades slita blicken från min navel.

 


Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

Alltså, fatta, till och med män!

I torsdags kom en gäst som bott hos oss i 3 dagar och köpte en öl och satte sig i lobbyn. Det var bara vi där så han började prata med mig.

”Hur långt gången är du?” öppnade han upp konversationen med.

Skit i det du, tänkte jag och svarade 7.

Med det som bränsle berättade han om sin familj, sina 3 barn och hans sambos 2 ungar, totalt 5 alltså. Efter att ha tagit reda på att jag väntar mitt första barn fokuserade han sin berättelse runt sitt ex 3 förlossningar. Särskild vikt lades vid hur fruktansvärt ont det gör, hur det vi kvinnor går igenom är något som ingen man är rustad att klara av, och hur äckligt men häftigt det är att som man vara med på förlossningen.

Alltså, fatta, till och med män går på mig med info som jag inte bett om och som jag verkligen, men alltså verkligen inte vill ha.

Fuck off, liksom. Låt mig vara. Jag är smärträdd, kan jag få förbereda mig på mitt eget sätt, snälla?

shit jag får höra på jobbet

Jag jobbar på ett hotell. I serviceyrket i allmänhet träffar man ju mycket människor, och på hotell i synnerhet. Där har folk tid att prata med en. Där är man bundis med personalen. Det är nästan som hemma.

shit jag får höra på jobbet

Två amerikanska herrar beställer öl i baren. När jag räcker över dem gör den ena en glad gest med handen över sin egen mage, nickar mot min och säger:

”Too much beer, huh?”

”Yes, I know, I just can’t help myself.”


En eftermiddag, efter att jag gått hem, kommer en stammis och sätter sig i receptionen mitt emot min kollega. När han ska betala sitt rum lutar han sig förtroligt fram mot min kollega och säger:

”Vet ni om att hon är gravid?”

Jag är i 7e månaden, få är de som lyckas mörka detta på sin arbetsplats.


Under frukosten ska jag plocka in glas i skåpet och står med händerna fulla. En halvstammis närmar sig, stryker försiktigt med baksidan av pekfingret mot min mage, tittar mig försiktigt i ögonen och säger:

”Är det…?”

”Ja.”

”Jahaaa, närdå? Vet ni vad det är för nåt?”

Åter igen, det är full frukostrush, jag står med händerna fulla mitt i frukostkön. Håll gärna dina fingrar på din egen mage, madame.


”Hade du inte redan varit gravid så hade du blivit det ikväll, det kan jag loooova dig!”


”Blev det mycket middag för dig också ikväll, eller? Haha, till och med så att knappen trillade ut!”


Jag kan konstatera att allmän inställning verkar vara som följer:

  • Jag är gravid = Jag har förverkat min rätt till personligt space
  • Jag är gravid = Fritt fram för kommentarer om mitt utseende
  • Jag är gravid = Jag vill prata hål i öronen på folk om det
  • Jag är gravid = Jag vill höra allas reflektioner kring detta
  • Jag är gravid = Jag vill höra om alla andras egna erfarenheter i ämnet
  • Jag är gravid = Jag är allmän egendom
  • Jag är gravid = Jag får skylla mig själv för ovanstående

Jag ska lida, och jag ska njuta av det… eller hur var det?


 

gravidmageApropå det; grymt kul mitt-i-prick-lista över 10 saker du inte vill höra när du är gravid. Jag hade skrattat, om jag inte känt mig så träffad och alltså upprörd 🙂