Hur man INTE berättar att man är gravid

Efter att vi bestämt oss för att bilda familj förra våren gick det upp för mig att det inte är så jäkla självklart. Det tog flera månader för mig att bli gravid, och under den tiden hann man tänka många varv på varför det tog tid alls.

Hela min ungdom har jag, som de flesta kvinnor, aktat mig som sjutton för oönskade graviditeter; det har blivit en del panikbetonat knaprande av “dagen-efterpiller”, man har trasslat med kondomer och nojat över dem, testat sig igenom halva sortimentet p-piller på marknaden — alla med varierande grad av “dåligt” som resultat — och jag hade till och med en p-dator som mätte kroppstemperatur ett tag (funkade jättebra tills den gick sönder efter 2 år).

p-dator

Att det nu visade sig att det inte var så himla lätt hänt kom lite som en… överraskning, och väckte oroliga tankar i stil med “jag kanske inte kan bli gravid”, “vi kanske inte passar ihop rent kemiskt”, “jag kanske redan har passerat mitt bäst-föredatum” eller “han måste sluta bära sin mobil i framfickan”.

Hur jag reagerade när jag äntligen testade positivt kan man läsa om här, men hur jag informerade Björn är hittills oberättat.

Det var så här…

bukowski antonius babybjörnPå jobbet säljer vi nallar från Bukowski, och vi hade fått en felleverans av mininallar. Små isbjörnar, närmare bestämt. Babybjörnar, liksom. Jag tog hem en sådan, la den på Björns sida av sängen en dag så att han skulle se den när han kom hem, och tyckte att budskapet var glasklart. Jag insåg att det nog var lite väl subtilt, så jag skickade ett sms till honom:

Det ligger ett subtilt meddelande till dig på sängen. Puss

Jag tänkte att han aldrig skulle komma på det, och att han då skulle höra av sig, så att jag kunde ge fler ledtrådar (det här var mitt i sommaren, jag hade ingenting att göra på jobbet), och så skulle vi fira lite när jag kom hem.

Jag fick inget svar. Till slut messade jag och frågade om han kommit ihåg att kasta ett öga på sängen. “Ja” var allt jag fick som svar på det, och efter lite stelt messande fram och tillbaka skrev han:

Är det en riktig av kött och blod på g?

Jag tappade sugen totalt och tjurade, inga fler sms skickades den kvällen och när jag kom hem sov han. Jag tyckte han visade extremt svalt intresse för hela grejen och började tvivla.

Han väckte mig morgonen därpå innan han gick till jobbet. Han satte sig på sängkanten, pussade mig och frågade mjukt:

“Älskling, vad var det för meddelande som jag skulle förstå igår?”

“Jag är gravid”, fräste jag som om jag var tvungen att påpeka för en kamel att det är torrt i öknen.

Tur att han är van vid mitt morgonhumör. Han blev jätteglad, sa att det var det han hade trott men inte vågat chansa på utifall att jag menat nåt annat.

Jag lovade mig själv att inte köra såna stunt på honom mer.


Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar ca 5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

mammatrams på facebook

 

Min verklighet, helst utan skuldkänslor

v39det

Jag brottades med en lite dum frågeställning när jag skulle börja skriva den här bloggen; det kändes som att jag bara klagade och inte hade rätt till det. Jag borde ju vara glad, många kan inte bli gravida ens.

Men, alltså… jag klagar ju inte! Jag berättar. Jag måste bara komma ihåg att berätta de bra sakerna också, och det tycker jag att jag gör. Jag tycker att jag är rättvis. Jag måste få skildra min verklighet utan att förgås av skuldkänslor bara för att ja, de finns många andra som har det tusen gånger värre än jag.

Ändå fortsätter tvisten mellan tacksamhetens dåliga samvete och den ögonblickliga verkligheten i mitt huvud, trots att bloggen inte handlar om tacksamhet, målet, anledningen m.m. Den handlar om graviditeten här och nu som isolerad företeelse. Det är klart att om jag backar och ser till helheten så får allting en annan färg… men i det ljuset försvinner ju också det som jag själv hade velat veta.

Allt det där som andra kvinnor säger, att “det där glömmer man sen, förstår du…”. Jag vill inte glömma. Jag skriver lika mycket för min egen skull som för andras. Jag vill minnas för jag vill aldrig, aldrig bli den där kvinnan som blir illa berörd, förvånad, stött eller illa till mods av att höra gravida tala om att de mår dåligt eller klaga över bagateller. Det är inte bagateller för dem.

En graviditet, hur den än ter sig, är allt annat än en bagatell.

Att behöva försvara sitt bloggande

Lyssnade på en pod av Better Bloggers med en tjej som arbetar med sin blogg på heltid och lever på det – vilket är få förunnat by the way.

En del prat om lön, att få pengar för sitt bloggande, var de kommer ifrån, hur mycket och så vidare. Hon känner att hon behöver försvara sig för att hon får så mycket som 20 000 kr för inbakad reklam för ett telefonmärke om 3 inlägg och nån reklamfilm. Hon tillägger att det är på faktura och att typ hälften försvinner då.

Och så pratar de om skeva lönebilder.

Alltså, hon har drygt 350 000 sidvisningar i veckan. I veckan! Vad kostar en reklamplats i en dagstidning? Hur kan det vara nödvändigt att försvara sig för att man får 20 000 kr för rätt mycket jobb och reklam som inte kommer att bytas ut efter ett par dagar?

De säger att bloggare måste bete sig proffsigare för att behandlas proffsigare, och att det är de här oerfarna bloggarna som tackar ja till skambud som drar ner alla andra och gör det svårare för dem att bli tagna på allvar.

Att underhålla en blogg kräver mycket tid. Jättemycket tid. Tänk efter själv hur mycket tid du lägger ner på din egen, hur många faktiska arbetstimmar och hur mycket funderande kring inspiration och idéer som går åt. Ett bra blogginlägg ska komponeras med rätt innehåll, relevanta bilder, innehålla det man vill ha sagt i en lättläst text med en början, en mitten och ett slut som alla förstår sig på. Det är ingenting man svänger ihop på 2 minuter med duschhandduken fortfarande runt håret.

shit jag får höra på jobbet

Jag jobbar på ett hotell. I serviceyrket i allmänhet träffar man ju mycket människor, och på hotell i synnerhet. Där har folk tid att prata med en. Där är man bundis med personalen. Det är nästan som hemma.

shit jag får höra på jobbet

Två amerikanska herrar beställer öl i baren. När jag räcker över dem gör den ena en glad gest med handen över sin egen mage, nickar mot min och säger:

“Too much beer, huh?”

“Yes, I know, I just can’t help myself.”


En eftermiddag, efter att jag gått hem, kommer en stammis och sätter sig i receptionen mitt emot min kollega. När han ska betala sitt rum lutar han sig förtroligt fram mot min kollega och säger:

“Vet ni om att hon är gravid?”

Jag är i 7e månaden, få är de som lyckas mörka detta på sin arbetsplats.


Under frukosten ska jag plocka in glas i skåpet och står med händerna fulla. En halvstammis närmar sig, stryker försiktigt med baksidan av pekfingret mot min mage, tittar mig försiktigt i ögonen och säger:

“Är det…?”

“Ja.”

“Jahaaa, närdå? Vet ni vad det är för nåt?”

Åter igen, det är full frukostrush, jag står med händerna fulla mitt i frukostkön. Håll gärna dina fingrar på din egen mage, madame.


“Hade du inte redan varit gravid så hade du blivit det ikväll, det kan jag loooova dig!”


“Blev det mycket middag för dig också ikväll, eller? Haha, till och med så att knappen trillade ut!”


Jag kan konstatera att allmän inställning verkar vara som följer:

  • Jag är gravid = Jag har förverkat min rätt till personligt space
  • Jag är gravid = Fritt fram för kommentarer om mitt utseende
  • Jag är gravid = Jag vill prata hål i öronen på folk om det
  • Jag är gravid = Jag vill höra allas reflektioner kring detta
  • Jag är gravid = Jag vill höra om alla andras egna erfarenheter i ämnet
  • Jag är gravid = Jag är allmän egendom
  • Jag är gravid = Jag får skylla mig själv för ovanstående

Jag ska lida, och jag ska njuta av det… eller hur var det?


 

gravidmageApropå det; grymt kul mitt-i-prick-lista över 10 saker du inte vill höra när du är gravid. Jag hade skrattat, om jag inte känt mig så träffad och alltså upprörd 🙂

 

 

Du ska lida, och du ska njuta av det!

Pollenallergi och graviditet

Jag är pollenallergiker, bland annat, och astmatiker. Min husläkare Ruzena är allergispecialist, jag har gått hos henne sen jag var 12. Hon säger att jag är ”hennes”.

Jag ringde henne i somras:

Jag: Mina allergitabletter är slut, jag behöver nya. Kan jag fortsätta med samma? Jag har precis fått reda på att jag är gravid.

Ruzena: G R A T T I S!

Jag: Tack.

Ruzena: Vad roligt!

Jag: Haha, ja.

Jag: Så… hur gör vi med medicinen.

Ruzena: Lisa?

Jag: Ja?

Ruzena: Nu lyssnar du riktigt noga.

Jag: Ok.

Ruzena: Du får ingen medicin.

Jag: Ok?

Ruzena: Nej! Du ska lida, och du ska njuta av det.

Jag: Jamen… Ingen alls?

Ruzena: Ja, astmaspray får du ta, för du måste andas. Men bara när du måste, hör du det?

Jag: Ok.

björkpollenDet som oroar mig, men bara en aning, är att mitten av april då lille herrn väntas är absoluta högsäsong för ärkefienden (björkpollen). Jag hittade en artikel om saken, Pollenallergi och graviditet, och tänker göra ett nytt försök med Ruzena när, eller om, det blir besvärligt. Vissa år är det inte så farligt, andra år är ögonen så svullna att det är jobbigt att ha dem öppna.

Vi får se.

Det blir nog bra.

 

Jag kräks på dem allihop

Försöker etablera min blogg i bloggdjungeln, och hamnar oundvikligen på andra bloggar i samma genre, och, herregud… ”Mias Mirakel” som namn? Headerbilden är ett fotokollage i vitt ljus och texten ”Mia – mamma till underbara Kevin”.

Vill nån läsa sånt, verkligen? Kanske lockar det mammor till andra små mirakel. Mirakelklubben, typ. Gud så tramsigt… Jag dör.

”Kevin han satt så fint i vagnen och var lugn och glad hela tiden.”

Njä njä njä, bla bla bla. Suck. Tänk om jag blir likadan… Ve och Fasa.

Det här är inte ett riktigt inlägg!

Ge mig en chans att komma igång; kom tillbaka om en vecka så ska jag berätta om hur jag INTE förstår mig på allt det här tjafset som jag som gravid tydligen obligatoriskt måste genomgå.
– Varför pillar främmande människor mig på magen?
– Varför är kommentarer om min fysik plötsligt tillåtna?
– Varför såg min bild av detta helt annorlunda ut innan jag hade turen att få bli gravid?
– Varför kan jag inte låta bli att gilla att folk springer runt med mentala crash pads runt mig?