Familjeintegritet i kombination med familjeblogg – utelämnandet som aldrig får ske

Mardrömmen: Min känslige och nu tonårige son skickar mig en länk till ett av mina gamla blogginlägg, med kommentaren “hur kunde du?”
Gammal bild.

Jag har funderat på det här med hur mycket av och om barnen jag delar med mig av här. Det finns saker ibland som jag skulle vilja (och kanske också behöva) berätta, men jag gör det inte av rädsla för att kränka deras integritet. Jag menar, de blir ju bara äldre och jag märker att jag blir mer återhållsam med detaljer och sådant som kan tänkas svårförklarat för dem när de blir äldre. Nu handlar den här bloggen inte om dem så mycket som den handlar om mig, men hur jag reagerar och mår står i stark relation till resten av familjen naturligtvis.

Mainstream eller icke mainstream

Ju äldre pojkarna blir, desto mer väljer jag bort att dela deras allvarligare sidor. Jag måste aktivt fråga mig själv om jag kan stå för det jag skriver nu även om 10 år, när de har hittat bloggen och läst här och var. Än så länge är det lugnt på den fronten, men Simon börjar bli stor nu – ok, SÅ stor är man inte när man är 5,5 år, men han har integritet så att det räcker och blir över för ett helt liv – och Adrian krymper inte direkt.

På senaste tiden har vi till exempel funderat extra mycket på hur Simon fungerar som person. Han simmar som bekant inte i den main stream som Adrian så lätt plaskar runt i, och det finns fortfarande stunder när vår förvirring når nya höjder över havet. Det känns ibland tungt att var och varannan dag ha samtal med förskolepersonalen om olika situationer där de också står och kliar sig i huvudet och inte riktigt vet hur de ska göra. Därunder ruvar svarta känslor över att vi inte lyckas hjälpa honom att hitta sin väg, men vi jobbar på det allt vi kan, och han kommer ju bli vuxen han med.

Mer än så kan jag inte berätta om det utan att känna att jag kränker hans integritet alldeles, trots att det bitvis såklart påverkar mig oerhört – jag är ju mor, hans påhitt är mina på sätt och vis.

Jag är inte den enda

Såna här tankar är inget annat än sunt förnuft, och jag snubblade över en annan bloggare här i veckan som reflekterat över precis samma sak:

“Dom är små människor och jag har stor respekt för deras integritet. Jag skulle aldrig dela exempelvis Selmas innersta tankar, som det ju finns väldigt mycket av när man är sju år gammal. Att dela sin vardag med små barn som fortfarande har blöja är ju mestadels den andra förälders vardag lik, ni vet, äta, sova, byta blöja, mata, vagga, potträna o.s.v.”
Källa: http://lindablom.se/2020/may/ett-avslutat-kapitel-eller-ej.html

Författaren Linda verkar ha tappat bloggen, men skriver ändå att hon saknar den. Såklart att hon gör, det skulle jag också göra, så det gäller att hitta en neutral väg framåt i tid. Jag kan med andra ord fortfarande inte skriva om allt jag skulle vilja, men det är en del av priset att betala när man driver en blogg som handlar om fler än en själv.

Mammatrams fyller fem

Bara en kort heads up om att Mammatrams fyller fem år idag!

Hurra, hurra, hurraaaaa!! – en av Sveriges i särklass bästa föräldrabloggar (kom igen, jag säger bara vad alla redan tänker) kan nu räkna alla fingrarna på ena handen.

Här hemma firar vi med varm choklad och VAB för ett och ett halvt barn; Simon är bara sjuk på kvällarna, och Adrian är sympatisjuk (dvs han är fullt frisk men vill också vara hemma). Hur firar du – för det är klart att du firar, eller hur?

Utbringar härmed en (choklad-) skål för bloggen, och för alla tappra vabbare som kan behöva nåt att läsa såhär när Vabruari tar sin början. Skål på dig, och tack för att du finns.

Mammatrams 4 år

Förra söndagen, alltså för precis en vecka sedan, firade Mammatrams 4 år. Dagen till ära hade det kommit en 40 cm snö, eller där omkring, under natten och snöandet fortsatte fram till lunch.

Jag älskar snö. Blir alltid på så gott humör av det. Det blev inte Simon; av nån anledning så blev den morgonen utmärkt att spendera grinandes. Non stop fram till lunch så ackompanjerades de singlande snöflingorna av fullfjädrad urgråt, du vet den där sorten som kommer ända från magen.

Finbesök dagen till ära

Planen var egentligen att åka till stan och träffa en vän efter lunch, alltså bara jag (paus medan det får sjunka in), men så hörde franska vännerna av sig så den kompisdejten flyttades fram till förmån för Alessiane och Franck, och deras tvillingar som är ett par månader äldre än Adrian (dvs 2,5 år).

Ska vi räkna i hela år så hade vi den eftermiddagen tre tvååringar och en treåring hemma, och det ska sägas att det var ganska livat. På ett bra sätt. Tvååringar är ju som de är, och Simon tyckte de var lite väl många så han försökte hålla sig undan dem då och då. Det gick inget vidare, eftersom tvååringar rent generellt är programmerade att förfölja större barn.

Hela ligan bänkad – och alltså lugna för sunden – framför Backyardigans* (Netflix).

Det blev i varje fall ett kärt återseende med både tvillingar och föräldrar. Jag tänkte på det framför allt när vi alla satte oss ner för att äta; hur jag verkligen kan sakna att sitta många runt middagsbordet. Det blir en gemenskap där som är svår att liksom få till i andra sammanhang. Det är synd att vi bor så långt ifrån varandra (de bor i norrländska skogen, inte långt från Björnrike och vi hade ju tänkt att ses den veckan vi var uppe, meneh … ja, man tar inte med sig magsjuka ungar hem till nån man vill behålla i sin vänskapskrets).

Vi är så glada att de kom, för egentligen fanns det inget mer passande sätt att fira en fyraårig föräldrablogg på!

Värt att upprepas

Men hur gick det med den där kompisdejten då? Joooo, jag träffade henne igår istället, och firade en gång till. Så nu har min lilla digitala 4-åring firats både med extra mycket barn OCH egentid.

4 år


*Backyardigans, ett tips i barnprogramsdjungeln. Varje avsnitt är på ett musiktema, och första avsnittet är reggae. Inga läskiga bovar, inget våld riktigt, och dessutom ganska komiskt (hittar inget på svenska så engelska versionen får duga här)

När Mammatrams hackades för första gången

Så här ser min hackare ut, det är jag helt säker på för jag tror att de ser likadana ut allihop. This is it. (Bildkälla: Unsplash)

Det känns så … pretentiöst, att säga att min blogg hackats. Som om nån skulle bry sig tillräckligt om bloggen för att vilja förstöra den, om du förstår hur jag menar, men jag vet att det inte handlar om det. Bloggens betydelse har ingenting med intrånget att göra.

Subject: Din domän mammatrams.se har blivit suspenderad

Jag läste ämnesraden på mailet och under ett hjärtslag glömde jag var jag befann mig – vilket för övrigt var på möte i skolan. Vaddå suspenderad, tänkte jag och i frågan ekade tanken på att allt skulle vara borta.

Mammatrams & jag

Borta …?

Min blogg betyder tydligen mer för mig än jag trodde. Det är mycket text och känslor, för att inte tala om oräkneliga arbetstimmar, som investerats i den men jag trodde inte det var mer än så. Jag trodde nog att det inte skulle påverka mig längst in, men ställd öga mot öga med möjligheten att förlora allt så gick botten ur mig. Orosnivån var darrande hög och gråten lurade i halsen vid flera tillfällen. Snacka om att ha tagit någonting för givet!

Ingenting var borta, visade det sig, men mitt webbhotell hade plockat ner sidan för att inte riskera att saker och ting skulle förvärras och även, som de sa, “se till så att din hemsida inte förlorar rakning i google”.

I flera dagar mailade jag med dem och kämpade med att förstå vad de ville av mig för att få det hela på benen igen. Det här med php, ftp, siteURL och redigera prylar i databaser är Björns bord, inte mitt. Jag hade alla avsikter att försöka fixa det själv, men en eftermiddag efter att ha tillbringat en otrevlig stund med chat-supporten blev det mig övermäktigt. Björn fick komma och hjälpa, och allting löste sig. Efter 2 dagar till.

Jag hade kunnat lösa det själv, det vet jag nu, men det hade tagit längre tid. Det var olycklig tajming med både PMS-vecka, uppstart av nytt projekt i skolan och datahaveri, eller vad man nu ska kalla det. Jag har inte ens vokabulär för det.

Allt är inte återställt ännu, men tillräckligt för att Mammatrams ska kunna fungera riskfritt, och jag ska nu i dagarna som följer i vinddraget efter den duckade kulan “vidta åtgärder” både vad gäller säkerhet, kontroller och backup.

Att jag aldrig lär mig

Lärdomar av händelsen blir såklart efterkloka prylar som att det var oförsiktigt av mig att inte skydda min sida bättre – å andra sidan har sånt här aldrig hänt mig förut. Som flertalet andra är jag lite naiv och mycket okunnig vad gäller sånt där, och därför finns säkerhetsavdelningar på webbhotellen och därför finns hackare. De letar efter döda hemsidor som de kan använda som bas för vad det nu är de vill göra.

Jag tänkte så där som alla alltid tänker; att det där händer ju inte mig, ungefär som man tänker att min dator kommer ju inte krascha, klart att jag inte får virus på min android där jag har hela mitt liv osv. Du fattar.

Så idiotiskt resonemang, förstås, och ändå behöver man en spark i baken och möjligen också en örfil för att ta tag i det.

Klyschtips från mig till dig

Vänta inte tills det är för sent. Gör det du måste göra. Gör det idag.

MINST en gång i veckan!

Du har ju märkt det, men jag säger det ändå. Så att du vet att jag också vet.

Skolan tar mycket tid. Jag kämpar med att få tid till allt jag behöver ha tid till, och att hålla rätt prioriteringar på allt även när det blir stressigt.

Det är sååååå svårt, ibland.

Mammatrams är viktigt för mig, men inte lika viktigt som att få godkänt på en kurs, eller tiden med mina pojkar. Naturligtvis.

Jag försöker få in en träningsrutin nu också, eftersom jag rört så lite på mig att jag blivit regelrätt svag, alltså SVAG, i ryggen. När jag springer, är det som att de muskler som är kvar i min kropp och ännu inte övergett det sjunkade skeppet är de som sköter de vitala funktionerna. När jag springer, och vi snackar typ 25 meter, så kommer jag visserligen fram till slut, men på vägen hinner jag fundera på ifall det skulle gå fortare om jag inte sprang.

Att springa har aldrig varit min grej, men förr kunde en panikrusning till bussen ge positivt resultat. Nu när jag springer är jag lika effektiv som en trött motionssimmare (hastighet: +/- 0km/h) som ökar farten genom att börja sprattla. Ja, det händer nåt. Går det bra? Nej.

Så som sagt. Du har ju märkt att jag inte skriver lika ofta som förut. Det finns många anledningar till det, men det gör ingenting. Jag skriver fortfarande MINST en gång i veckan och undantag under det är mycket sällsynta.

Hellre kvalitet än kvantitet. I alla fall i det här sammanhanget. Och hinner jag mer så skriver jag mer, för jag mår bra av det.

Mammatrams fyller 3 år idag!

Nej, det är inte min bild. Haha. Som om jag skulle ha tid liksom… men det är tanken som räknas.

För 3 år sedan startade jag mammatramset. Även om det finns dagar då jag undrar varför jag måste hålla på med det och för vems skull jag skriver, egentligen, så är de få jämfört med alla de gånger jag tackar mig själv för det.

Det ger mig så mycket att höra av från er läsare med kommentarer och tankar och vidareutveckling av resonemang på sånt som jag funderar på. Tack för att ni finns. Tack för att du finns.

Så kära Mammatrams, min älskade textsamling och roder genom småbarnsåren,

grattis på födelsedagen!

 


Bildkälla: Unsplash

Tricket med bärsjal

Det har blivit dåligt med uppdateringar i helgen, jag har fått massa tid att skriva eftersom Björn tagit Simon en hel del,

image

men jag har lagt den tiden på att skriva min förlossningsberättelse. Herregud det kommer bli en så lång text. Förväntar mig egentligen inte att nån ska orka  läsa den, skriver mest för min egen skull. Jag är rädd att glömma.

image

Annette och CJ kom på lunch (de hade med sig) igår och stannade ett par timmar innan de åkte hem och lämnade plats för Johanna och Markus som kom hit med sin lilltjej som är nästan precis ett år äldre än Simon. De hade också med sig mat och så satt vi ute och åt middag medan lilltjejen klättrade upp och ner för stentrappan. Markus lärde oss knyta bärsjalen så att vi kan ha Simon i sidled i den, nåt som jag inte lyckats fatta på egen hand.

image

Det går till och med att sitta still med honom, när han väl somnat.

image

Han somnar nästan direkt. Möjligen för att han inte ser nån annan utväg när han ligger så ihoptryckt.

Skydda dina barn

…från sociala medier

Generationsklyftan mellan oss föräldrar i 30-40 och våra ungar är enorm när det gäller sociala medier. När till exempel instagramupploppen i Göteborg 2012 först blossade upp fattade ingen vuxen hur stort det var, ingen vuxen såg faran i de första tecknen, ingen vuxen anade hur illa det skulle bli eller vilka konsekvenser det skulle få för de drabbade, men det gjorde ungdomarna.

Jag tror jag var runt 26 när jag skaffade mitt facebook-konto. Jag har ingen aning om hur det är att gå omkring i puberteten och vänta och tjata om tillåtelse att registrera mig. Jag vet inte hur det är att inte kunna lämna skolan i skolan under de tyngre tonåren, att aldrig få en paus från fjortisintriger, att det över en natt, bokstavligen, kan hända saker som drabbar mig på ett eller annat sätt. Jag kan bara föreställa mig.

Jag har i flera år funderat kring hur man som förälder ska tackla allt det här som man själv inte vuxit upp med och alltså inte kan relatera till. — Jag menar visst, jag är ganska hemma på sociala medier idag, men jag lärde mig som vuxen. Det är för nytt för att det ska finnas hållbar forskning på vad den sociala-medie-cirkusen har för konsekvens på unga vuxna som levt med den hela sina liv.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att föräldrar liksom fläker ut sina småttingar på facebook, jag brukar tänka att när den där bilden väl når facebook, när den kommer upp på nätet, så går den aldrig att radera. Det spelar ingen roll om du raderar den, för den kommer alltid att finnas, någonstans. Allt som kommer ut på nätet finns kvar, det är lite som skräp som folk obekymrat kastar i havet. Det följer undervattensströmmar, tidvatten och djurliv och dyker sedan upp på de mest oväntade ställen. Kort sagt, man kan inte ta tillbaka en bild och barnen som växer upp kommer en dag inse vilka bilder som redan ligger på nätet tack vare att mamma inte hade vett att fatta vad hon gjorde. Eller ta det på allvar.

Man kan inte heller be om barnens tillåtelse att lägga upp bilder, för de är för unga för att förstå vad det innebär fullt ut. Jag och Björn har pratat mycket om det här. Eftersom jag bloggar och han bokstavligen jobbar med internet så betraktar vi problemet från varsin sida; jag vill lägga upp massa bilder och han försöker synas så lite han kan på nätet, precis som många andra i samma branch.

Vi vill båda skydda Simon från att synas för mycket, och vi sa innan han kom att vi inte skulle lägga upp några bilder på facebook på honom, att våra vänner som tar foton inte får tagga dem och helst inte lägga upp dem alls.

Man kan ju tydligt se i den här bloggen att jag sviktar lite i uppföljningen av det beslutet. För varje bild jag lägger upp på Simon frågar jag mig själv om man kan känna igen honom, och om jag, om jag var han och senare fick se att just den bilden fanns på nätet, själv skulle tycka det var jobbigt.

Björn såg vilka bilder jag lagt upp på Simon härom dan — alltså jag döljer ingenting för honom, han bara läser inte bloggen — och blev förvånad och allvarlig. Han tyckte inte det var någon fara med dem, men för att citera:

“Jag blev bara förvånad, eftersom vi sa att vi inte skulle göra det.”

Jag kunde bara hålla med. När allt kommer omkring hade jag ju bara slirat lite, inte glömt. Än så länge ser han bara ut som en söt bebis, men snart börjar väl hans egna drag skymta så smått och då blir det en helt annan sak. Vi måste skydda våra ungar, tills de är gamla nog att välja själva.

Så, med det sagt, så kommer i fortsättningen Simons ansikte prydas av samma slags dekorationer som mitt eget 🙂

fundera på den

M-m, fundera på den, du.