Min verklighet, helst utan skuldkänslor

v39det

Jag brottades med en lite dum frågeställning när jag skulle börja skriva den här bloggen; det kändes som att jag bara klagade och inte hade rätt till det. Jag borde ju vara glad, många kan inte bli gravida ens.

Men, alltså… jag klagar ju inte! Jag berättar. Jag måste bara komma ihåg att berätta de bra sakerna också, och det tycker jag att jag gör. Jag tycker att jag är rättvis. Jag måste få skildra min verklighet utan att förgås av skuldkänslor bara för att ja, de finns många andra som har det tusen gånger värre än jag.

Ändå fortsätter tvisten mellan tacksamhetens dåliga samvete och den ögonblickliga verkligheten i mitt huvud, trots att bloggen inte handlar om tacksamhet, målet, anledningen m.m. Den handlar om graviditeten här och nu som isolerad företeelse. Det är klart att om jag backar och ser till helheten så får allting en annan färg… men i det ljuset försvinner ju också det som jag själv hade velat veta.

Allt det där som andra kvinnor säger, att “det där glömmer man sen, förstår du…”. Jag vill inte glömma. Jag skriver lika mycket för min egen skull som för andras. Jag vill minnas för jag vill aldrig, aldrig bli den där kvinnan som blir illa berörd, förvånad, stött eller illa till mods av att höra gravida tala om att de mår dåligt eller klaga över bagateller. Det är inte bagateller för dem.

En graviditet, hur den än ter sig, är allt annat än en bagatell.

Att behöva försvara sitt bloggande

Lyssnade på en pod av Better Bloggers med en tjej som arbetar med sin blogg på heltid och lever på det – vilket är få förunnat by the way.

En del prat om lön, att få pengar för sitt bloggande, var de kommer ifrån, hur mycket och så vidare. Hon känner att hon behöver försvara sig för att hon får så mycket som 20 000 kr för inbakad reklam för ett telefonmärke om 3 inlägg och nån reklamfilm. Hon tillägger att det är på faktura och att typ hälften försvinner då.

Och så pratar de om skeva lönebilder.

Alltså, hon har drygt 350 000 sidvisningar i veckan. I veckan! Vad kostar en reklamplats i en dagstidning? Hur kan det vara nödvändigt att försvara sig för att man får 20 000 kr för rätt mycket jobb och reklam som inte kommer att bytas ut efter ett par dagar?

De säger att bloggare måste bete sig proffsigare för att behandlas proffsigare, och att det är de här oerfarna bloggarna som tackar ja till skambud som drar ner alla andra och gör det svårare för dem att bli tagna på allvar.

Att underhålla en blogg kräver mycket tid. Jättemycket tid. Tänk efter själv hur mycket tid du lägger ner på din egen, hur många faktiska arbetstimmar och hur mycket funderande kring inspiration och idéer som går åt. Ett bra blogginlägg ska komponeras med rätt innehåll, relevanta bilder, innehålla det man vill ha sagt i en lättläst text med en början, en mitten och ett slut som alla förstår sig på. Det är ingenting man svänger ihop på 2 minuter med duschhandduken fortfarande runt håret.

Jag kräks på dem allihop

Försöker etablera min blogg i bloggdjungeln, och hamnar oundvikligen på andra bloggar i samma genre, och, herregud… ”Mias Mirakel” som namn? Headerbilden är ett fotokollage i vitt ljus och texten ”Mia – mamma till underbara Kevin”.

Vill nån läsa sånt, verkligen? Kanske lockar det mammor till andra små mirakel. Mirakelklubben, typ. Gud så tramsigt… Jag dör.

”Kevin han satt så fint i vagnen och var lugn och glad hela tiden.”

Njä njä njä, bla bla bla. Suck. Tänk om jag blir likadan… Ve och Fasa.

Det här är inte ett riktigt inlägg!

Ge mig en chans att komma igång; kom tillbaka om en vecka så ska jag berätta om hur jag INTE förstår mig på allt det här tjafset som jag som gravid tydligen obligatoriskt måste genomgå.
– Varför pillar främmande människor mig på magen?
– Varför är kommentarer om min fysik plötsligt tillåtna?
– Varför såg min bild av detta helt annorlunda ut innan jag hade turen att få bli gravid?
– Varför kan jag inte låta bli att gilla att folk springer runt med mentala crash pads runt mig?