Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the facebook-pagelike-widget domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the broken-link-checker domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the wp-2fa domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the wordpress-seo domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Min blogg fyllde 6 år den 3 februari och jag gjorde absolut ingenting.
Fan.
Den dagen – den 3 februari varje år, alltså – har jag utsett till min egen hemliga firardag, jag har det i min kalender såklart för annars skulle jag glömma det totalt. Den dagen går jag liksom runt och myser, ungefär så som jag gör inuti på min egen födelsedag, och kanske firar med nåt lämpligt nära till hands – bubbel/glass/smygätande av godis/ett bad (!!!)/vad som helst – och är på allmänt gott humör.
Den 3 februari i år var en onsdag, för två veckor sen. Björn vabbade med Simons avtagande magsjuka, jag hade mensvärk och kurs hela dagen, och på kvällen var jag själv med pojkarna för på onsdagkvällar är Björn på träning.
Jag glömde mysdagen i år.
”Men du kan väl mysa i efterhand?” tyckte problemlösaren Björn, men alltså det är ju inte riktigt samma sak ändå.
Sommaren är över och Adrian har fått flytta till en ”storbarnsavdelning” på förskolan, vilket i hans fall innebär en avdelning som inhyser barn i åldrarna 3-5 år. ”Jag är en stor pojke nu,” säger han och bröstar upp sig som en glad tupp.
På den nya avdelningen är personalen förtjusta. Adrian har ofta den effekten. Hans mjuka varma läggning, tillsammans med hans sätt att pedagogiskt och sakligt berätta för oss vanliga dödliga hur världen hänger ihop, avväpnar vuxna hjärtan snabbt och effektivt och i hallen härom morgonen fick jag höra ett ömt ”det där har ni gjort bra” från en av pedagogerna. Hon nickade mot Adrian som precis tackat artigt för hjälpen med jackan och gett henne en stor kram. Det är märkligt hur han lärt sig att vara artig, förresten. Det är ingenting vi drillat honom i, han verkar bara ha förstått det där själv. ”Han är alltid så glad, och kramas mycket och han lyssnar och han är med …”, fortsatte hon med ännu ett tillgivet leende mot Adrian, som nu gått vidare till att försiktigt krama en jämnårig perplex flicka i hallen.
Mr Hyde
Men Adrian har sina mörka sidor. Han är snart fyra år gammal, trots allt, och treårsperioden har varit intensiv. Nu verkar den vara på nedgång men – ta i trä – vi ska inte ropa hej än. Det har funnits dagar då han trotstoppat mig till nervryckningar i ögat och jag undrat om det är så här det ska vara nu, resten av hans liv. Det kan kännas så ibland när stridsfanan ständigt är hissad, och den är det sista som viker ner sig för natten och det första som höjs över madrassen på morgonen.
Baktal
Jag frågade samma pedagog i fredags när jag hämtade pojkarna – och hon som vanligt rapporterade att ”allting har gått så bra” och utan fler ord lyckades få med budskapet att detta stod i skarp kontrast till en del andra barn och att Adrian var som balsam för själen i jämförelse – om han hade hittat deras knappar ännu.
”Knappar?” sa hon och la en hel sekund på att koppla uttrycket. ”Näe … det tycker jag inte. Han har kanske inte letat så noga än.” Hon log som om hon hade svårt att föreställa sig det.
”Han är på väg ner för andra sidan av sin treårsperiod, kanske behöver han inte så många knappar längre. Hemma var det riktigt intensivt ett tag,” fortsatte jag.
Detta är helt och hållet sant, förstås, men jag vet inte varför jag sa så, varför jag frågade om knapparna. Det kändes lite som att personalen höjer honom till skyarna – och det får de gärna göra, han är min son (och Univerums gåva till mänskligheten och tillika underverk av olympiska proportioner) och jag tycker naturligtvis att han bör betraktas som den ängel han är, men … jag ville kanske ta ner henne på jorden, och göra utrymme för Adrian så att han kan få ha sina härdsmältor som han har rätt till, i egenskap av nästan-fyraåring. Jag tror det blev ett skumt sätt för mig att försöka skydda honom.
Skydda honom från vad, kan man undra. Jag undrar samma sak, men jag tror att det har med ensamhet att göra. Vi behöver bli sedda i vår helhet, för den vi är. Det är ensamt på en piedestal, liksom.
Mammatramseri
Det här är mammatramseri i ett nötskal; fasoner som dyker upp mot bättre vetande, och som sannolikt bottnar i våra egna dunkla rädslor. Jag hyser inga som helst tvivel om personalens kompetens på förskolan, jag har inte det minsta klagomål, inte ens ett sting av jobbig känsla. Ingenting. Jag tror inte för ett ögonblick att någon av dem, efter så många yrkesverksamma år dessutom, är kapabel att så grundligt bländas av ett barn att de glömmer bort att det är ett barn som alla andra. Blotta tanken är så absurd att jag ler när jag skriver det. Och trots det, så känner jag tydligen att jag måste balansera upp pedagogernas intryck av min soliga pojke genom lite baktal. För att jämna till det hela.
Jag framstår som en schysst och stabil mor, visst?
Rädslor
Adrians fina sätt och soliga sinne står i skarp kontrast till Simon som måste kämpa med, och ofta mot, sin omgivning för att förstå den och hitta sin plats. Jag kan känna viss oro för bådas del, eftersom de tycks vara ytterligheter på precis varsin sida om personlighetsnavet. De har inte mycket gemensamt, och jag anar en framtid där vi kommer få lägga en hel del jobb på att lära den ena att säga ja, och den andra att säga nej.
”Lagom är bäst”, sägs det i vår kultur. Ingen av mina pojkar är ”lagom”. Alltså känner jag ett styng av oro, och hoppas på att även den bottnar i mig själv och inte i verkligheten. Kanske känner alla föräldrar så här, eller något liknande. Vi tycker väl alla att just våra barn är ovanligt fantastiska, eller hur?
Bara en kort heads up om att Mammatrams fyller fem år idag!
Hurra, hurra, hurraaaaa!! – en av Sveriges i särklass bästa föräldrabloggar (kom igen, jag säger bara vad alla redan tänker) kan nu räkna alla fingrarna på ena handen.
Här hemma firar vi med varm choklad och VAB för ett och ett halvt barn; Simon är bara sjuk på kvällarna, och Adrian är sympatisjuk (dvs han är fullt frisk men vill också vara hemma). Hur firar du – för det är klart att du firar, eller hur?
Utbringar härmed en (choklad-) skål för bloggen, och för alla tappra vabbare som kan behöva nåt att läsa såhär när Vabruari tar sin början. Skål på dig, och tack för att du finns.
Förra söndagen, alltså för precis en vecka sedan, firade Mammatrams 4 år. Dagen till ära hade det kommit en 40 cm snö, eller där omkring, under natten och snöandet fortsatte fram till lunch.
Jag älskar snö. Blir alltid på så gott humör av det. Det blev inte Simon; av nån anledning så blev den morgonen utmärkt att spendera grinandes. Non stop fram till lunch så ackompanjerades de singlande snöflingorna av fullfjädrad urgråt, du vet den där sorten som kommer ända från magen.
Finbesök dagen till ära
Planen var egentligen att åka till stan och träffa en vän efter lunch, alltså bara jag (paus medan det får sjunka in), men så hörde franska vännerna av sig så den kompisdejten flyttades fram till förmån för Alessiane och Franck, och deras tvillingar som är ett par månader äldre än Adrian (dvs 2,5 år).
Ska vi räkna i hela år så hade vi den eftermiddagen tre tvååringar och en treåring hemma, och det ska sägas att det var ganska livat. På ett bra sätt. Tvååringar är ju som de är, och Simon tyckte de var lite väl många så han försökte hålla sig undan dem då och då. Det gick inget vidare, eftersom tvååringar rent generellt är programmerade att förfölja större barn.
Det blev i varje fall ett kärt återseende med både tvillingar och föräldrar. Jag tänkte på det framför allt när vi alla satte oss ner för att äta; hur jag verkligen kan sakna att sitta många runt middagsbordet. Det blir en gemenskap där som är svår att liksom få till i andra sammanhang. Det är synd att vi bor så långt ifrån varandra (de bor i norrländska skogen, inte långt från Björnrike och vi hade ju tänkt att ses den veckan vi var uppe, meneh … ja, man tar inte med sig magsjuka ungar hem till nån man vill behålla i sin vänskapskrets).
Vi är så glada att de kom, för egentligen fanns det inget mer passande sätt att fira en fyraårig föräldrablogg på!
Värt att upprepas
Men hur gick det med den där kompisdejten då? Joooo, jag träffade henne igår istället, och firade en gång till. Så nu har min lilla digitala 4-åring firats både med extra mycket barn OCH egentid.
*Backyardigans, ett tips i barnprogramsdjungeln. Varje avsnitt är på ett musiktema, och första avsnittet är reggae. Inga läskiga bovar, inget våld riktigt, och dessutom ganska komiskt (hittar inget på svenska så engelska versionen får duga här)
Mammatrams handlar om när man stannar till och upptäcker för jag vet inte vilken gång i ordningen att man är den där Föräldern som man alltid betraktat med en känsla av främlingskap. Antingen för att man inte kunnat relatera, för att man inte kan fatta vad som skulle kunna leda till att man själv skulle kunna hamna i samma situation – dvs det där kommer aldrig hända mig – eller kanske för att man längtat och avundats eller starkt ogillat scenen. Oavsett vilket så kommer de där ögonblicken av perspektiv och man inser att jahaaaa, ok, jo…
Mammatrams handlar om att se på sig själv och föräldraskapet med de där ögonen. Döm inte dig själv så hårt, dels för att det alltid kommer finnas andra som gör det åt dig, men som inte fattar nåt, dels för att omständigheterna är vad de är. Lär i så fall framåt, men för sjutton, du har ju de bästa avsikterna man kan ha så va fan…
Mammatrams handlar om föräldraglädje, inte föräldrahets. Du har kanske blivit den där föräldern som du inte trodde du skulle bli, so what? Skratta åt det istället, se det för vad det är. Trams, måhända, men inte mindre viktigt eller genuint för det.
Tänk om alla kunde hjälpa istället för att döma så förfärligt hela tiden?
Det känns så … pretentiöst, att säga att min blogg hackats. Som om nån skulle bry sig tillräckligt om bloggen för att vilja förstöra den, om du förstår hur jag menar, men jag vet att det inte handlar om det. Bloggens betydelse har ingenting med intrånget att göra.
Subject: Din domän mammatrams.se har blivit suspenderad
Jag läste ämnesraden på mailet och under ett hjärtslag glömde jag var jag befann mig – vilket för övrigt var på möte i skolan. Vaddå suspenderad, tänkte jag och i frågan ekade tanken på att allt skulle vara borta.
Mammatrams & jag
Borta …?
Min blogg betyder tydligen mer för mig än jag trodde. Det är mycket text och känslor, för att inte tala om oräkneliga arbetstimmar, som investerats i den men jag trodde inte det var mer än så. Jag trodde nog att det inte skulle påverka mig längst in, men ställd öga mot öga med möjligheten att förlora allt så gick botten ur mig. Orosnivån var darrande hög och gråten lurade i halsen vid flera tillfällen. Snacka om att ha tagit någonting för givet!
Ingenting var borta, visade det sig, men mitt webbhotell hade plockat ner sidan för att inte riskera att saker och ting skulle förvärras och även, som de sa, ”se till så att din hemsida inte förlorar rakning i google”.
I flera dagar mailade jag med dem och kämpade med att förstå vad de ville av mig för att få det hela på benen igen. Det här med php, ftp, siteURL och redigera prylar i databaser är Björns bord, inte mitt. Jag hade alla avsikter att försöka fixa det själv, men en eftermiddag efter att ha tillbringat en otrevlig stund med chat-supporten blev det mig övermäktigt. Björn fick komma och hjälpa, och allting löste sig. Efter 2 dagar till.
Jag hade kunnat lösa det själv, det vet jag nu, men det hade tagit längre tid. Det var olycklig tajming med både PMS-vecka, uppstart av nytt projekt i skolan och datahaveri, eller vad man nu ska kalla det. Jag har inte ens vokabulär för det.
Allt är inte återställt ännu, men tillräckligt för att Mammatrams ska kunna fungera riskfritt, och jag ska nu i dagarna som följer i vinddraget efter den duckade kulan ”vidta åtgärder” både vad gäller säkerhet, kontroller och backup.
Att jag aldrig lär mig
Lärdomar av händelsen blir såklart efterkloka prylar som att det var oförsiktigt av mig att inte skydda min sida bättre – å andra sidan har sånt här aldrig hänt mig förut. Som flertalet andra är jag lite naiv och mycket okunnig vad gäller sånt där, och därför finns säkerhetsavdelningar på webbhotellen och därför finns hackare. De letar efter döda hemsidor som de kan använda som bas för vad det nu är de vill göra.
Jag tänkte så där som alla alltid tänker; att det där händer ju inte mig, ungefär som man tänker att min dator kommer ju inte krascha, klart att jag inte får virus på min android där jag har hela mitt liv osv. Du fattar.
Så idiotiskt resonemang, förstås, och ändå behöver man en spark i baken och möjligen också en örfil för att ta tag i det.
Klyschtips från mig till dig
Vänta inte tills det är för sent. Gör det du måste göra. Gör det idag.
Jag kommer tillbaka till det vid jämna mellanrum här, och nu senast jag fick anledning att stirra egen tid i vitögat var förstås under mitt korta dygn hemifrån; jag har blivit mycket ovan vid att klara mig själv.
Själv, i det här sammanhanget, betyder
inga barn att ständigt hålla ögonen på och hantera
ingen att ta rygg på när man inte fixar att göra allting själv
Nar jag var ung/ yngre gjorde jag nästan allting själv. Under mina resor fanns det längre perioder där jag inte hade nån att umgås med, så jag gick på bio, restaurang, fik, museum och utställningar själv och det var ganska skönt. Ibland tråkigt, men oftast riktigt mysigt.
Nu ser livet annorlunda ut, minst sagt. Det är som det ska vara, men jag märker hur annorlunda det är när det blir tyst. Tyst, som i
det finns ingenting som måste göras
det finns ingen annan att ta hänsyn till
jag kan göra precis vad jag vill med de här timmarna som ligger framför mig nu.
Problemet med egen tid nu
Så vad gör jag, tror du, när det blir tyst (och chokladen är slut)?
Tja, vad gör man när man är på nattklubb där musiken dunkar en i ryggen, folk krockar med en, spiller på en, drar i en, tafsar på en, och så kommer man ut i natten och det blir lugnare?
Man står still, såklart, om så bara för ett ögonblick, för att anpassa sig till miljöskiftet. För att avgöra om tjutet i öronen kommer inifrån eller utifrån, för att avgöra vad som är bakgrundsbrus och vad som är värt att lyssna på, för att dra ett andetag frisk luft, kanske känna efter lite; hur mår jag?
Alltså, igen, vad gör jag när det blir tyst?
Jag tappar orienteringen, såklart. Jag letar frenetiskt efter vad det är som kräver min uppmärksamhet och när jag inte hittar det blir jag lite handlingsförlamad. Känna efter? Har jag råd med det? Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv, och så saknar jag ungarna.
Jag saknar dem för att jag älskar dem såklart, men förutom det så saknar jag dem av vana – de lämnar ett sjuhelsikes stort hål efter sig när de är nån annanstans, som ett slags vakuum som kräver att fyllas med annat – och trygghet. Vana är trygghet. Och om jag känner efter, kommer jag hitta nåt som jag måste ta hand om?
Egentligen handlar det inte om att jag är en sån röra att jag inte törs känna efter, för så är det inte, utan mer om vana. Jag har sälla tid och ork, samtidigt, att lyssna inåt och det är sannolikt ett bekymmer jag delar med oräkneliga andra småbarnsföräldrar.
Ska jag alltså ha egen tid, så gäller det att inte bara ligga och stirra i taket. Jag måste distrahera mig själv, lite grann i alla fall.
Du har ju märkt det, men jag säger det ändå. Så att du vet att jag också vet.
Skolan tar mycket tid. Jag kämpar med att få tid till allt jag behöver ha tid till, och att hålla rätt prioriteringar på allt även när det blir stressigt.
Det är sååååå svårt, ibland.
Mammatrams är viktigt för mig, men inte lika viktigt som att få godkänt på en kurs, eller tiden med mina pojkar. Naturligtvis.
Jag försöker få in en träningsrutin nu också, eftersom jag rört så lite på mig att jag blivit regelrätt svag, alltså SVAG, i ryggen. När jag springer, är det som att de muskler som är kvar i min kropp och ännu inte övergett det sjunkade skeppet är de som sköter de vitala funktionerna. När jag springer, och vi snackar typ 25 meter, så kommer jag visserligen fram till slut, men på vägen hinner jag fundera på ifall det skulle gå fortare om jag inte sprang.
Att springa har aldrig varit min grej, men förr kunde en panikrusning till bussen ge positivt resultat. Nu när jag springer är jag lika effektiv som en trött motionssimmare (hastighet: +/- 0km/h) som ökar farten genom att börja sprattla. Ja, det händer nåt. Går det bra? Nej.
Så som sagt. Du har ju märkt att jag inte skriver lika ofta som förut. Det finns många anledningar till det, men det gör ingenting. Jag skriver fortfarande MINST en gång i veckan och undantag under det är mycket sällsynta.
Hellre kvalitet än kvantitet. I alla fall i det här sammanhanget. Och hinner jag mer så skriver jag mer, för jag mår bra av det.