Du har ju märkt det, men jag säger det ändå. Så att du vet att jag också vet.
Skolan tar mycket tid. Jag kämpar med att få tid till allt jag behöver ha tid till, och att hålla rätt prioriteringar på allt även när det blir stressigt.
Det är sååååå svårt, ibland.
Mammatrams är viktigt för mig, men inte lika viktigt som att få godkänt på en kurs, eller tiden med mina pojkar. Naturligtvis.
Jag försöker få in en träningsrutin nu också, eftersom jag rört så lite på mig att jag blivit regelrätt svag, alltså SVAG, i ryggen. När jag springer, är det som att de muskler som är kvar i min kropp och ännu inte övergett det sjunkade skeppet är de som sköter de vitala funktionerna. När jag springer, och vi snackar typ 25 meter, så kommer jag visserligen fram till slut, men på vägen hinner jag fundera på ifall det skulle gå fortare om jag inte sprang.
Att springa har aldrig varit min grej, men förr kunde en panikrusning till bussen ge positivt resultat. Nu när jag springer är jag lika effektiv som en trött motionssimmare (hastighet: +/- 0km/h) som ökar farten genom att börja sprattla. Ja, det händer nåt. Går det bra? Nej.
Så som sagt. Du har ju märkt att jag inte skriver lika ofta som förut. Det finns många anledningar till det, men det gör ingenting. Jag skriver fortfarande MINST en gång i veckan och undantag under det är mycket sällsynta.
Hellre kvalitet än kvantitet. I alla fall i det här sammanhanget. Och hinner jag mer så skriver jag mer, för jag mår bra av det.