Barn är som fulla festprissar, fast dygnet runt

Frustrationen

Många är de småbarnsföräldrar som kan skriva under på att ibland är frustrationen liksom … bara … alltså gah. Du säger ju till dem, berättar om och om igen hur saker och ting bör vara för att fungera. Du upplyser, upprepar, förklarar och varierar metoder för att nå fram, och likt förbaskat står du där i hallen och djupandas mellan argumenten om varför skor är en nödvändighet under novemberpromenaden till förskolan, eller varför man inte bara kan ta saker ur händerna på andra och sen lappa till dem i huvudet med en stövel för att besegla ägarbytet.

“Alltså jag blir galen …!” kan jag höra mig själv säga ibland. “Hur … HUR kan du tro att jag ska låta det där passera? Hur? Kan du svara på det?”

Jag förväntar mig inte ett svar egentligen, när jag säger så. De har aldrig gett mig anledning att tro att de planerar längre fram i tiden än 2 sekunder. Det är mer att jag pratar med mig själv, för att behålla lugnet och för att jag faktiskt undrar.

Björn undrar också, i större utsträckning än jag till och med. Tror jag.

“Varför kommer de inte ihåg?” vänder han sig till mig och frågar över tekopparna på köksbordet. “Vi har ju sagt så många gånger att man inte får göra sådär. Hur svårt kan det vara?”

Attityden

Trots att jag förstår precis vad han menar, så försöker jag ändå hjälpa – jag menar, det som funkar för mig kanske funkar för honom också.

“Hur smart är du när du är full?” frågar jag.

“Va?” svarar han.

“När du är riktigt onykter, men innan du börjar må dåligt, hur bra är du på att komma ihåg vad folk har sagt och inte?”

“Du menar när man blir sådär kreativ och gör saker man inte annars skulle göra?”

“Precis. Hur lätt är det att följa regler när nånting är roligt, att föra en relevant och logisk diskussion, eller att inte låta känslorna ta över?”

“… Hm. Du menar att jag ska se dem som fulla personer?”

“Japp! Det gör jag, det brukar hjälpa.”

I samma ögonblick kommer Adrian in i köket.

“STOPP!!” hojtar han och håller upp sin lilla hand. “Ni ska va tysta! Min speljake sover på soffan och ni ska va tysta!”

“Stendrake!” ropar Simon från vardagsrummet.

“Min stenjake sover! Tysta nu! Annars kastar jag ut er.”

“Ojdå,” säger jag och gömmer mitt leende bakom tekoppen.

“Och bordet!” tillägger min lilla treåring och viftar ostyrigt med ett pekfinger i luften, sen stegar han bestämt tillbaka mot soffan och går in i kaminskyddet på vägen.

Jag flinar. Björn försöker kväva skrattet. Adrian knallar storhjärtat vidare som om det var kaminskyddet som orsakat orienteringsmissen och Simon ligger fortfarande under en hög med kuddar i soffan.

Reflektion över barns status idag jämfört med “då”

Förr och nu

Jag såg ett inlägg på Linkedin för ett tag sen om barns status i samhället och i familjen. Ett tankeväckande inlägg om förändringen från förr till nu.

Jag har funderat mycket kring förändringen i attityd gentemot barn. Inte för att jag var med “förr”, men visst har vi väl alla hört om hur svårt det är för lärare att göra sitt jobb idag när ansvaret för elevernas uppfostran tycks ha hamnat på deras bord, MEN, barnen får inte korrigeras, de får inte förvägras undervisning, de får inte köras ut ur klassrummet när de inte kan bete sig, osv. De har väldigt många rättigheter men få skyldigheter, verkar det som. Och så vidare.

Förälder idag

Du har säkert märkt av det själv, eller? Den här känslan av att vara en dålig förälder för att man jobbar 100%, för att man vill vara ifred ibland, för att man inte räcker till, för att man lämnar syskonet på förskolan trots att man är hemma med bebis osv. Man ska utöva “nära föräldraskap” trots att det kanske inte håller i precis alla situationer och man kanske inte tror på det till 230 %. Man ska sätta barnen först i alla lägen, och det blir på bekostnad av en själv ibland men det verkar vara oviktigt.

Jag ser egentligen inga fel i nåt av det under förutsättning att alla inblandade mår bra, även om just vi inte tillämpar dem helt och fullt, men jag har funderat på vilka konsekvenser det här beteendet får, och vad folk är så rädda för egentligen. Min farmor (född 1915) kämpade inte med dessa känslor i samma utsträckning som många av oss.

Citatet

Inlägget, som du hittar i originalform (på franska) här nedan, översätts och sammanfattas i mycket grova drag (med viss konstnärlig frihet) så här:


Philippe Meyrieu, pedagog

Vi lever, för första gången, i ett samhälle där en enorm majoritet av de barn som föds är önskade. Detta medför en radikal förändring: förr skaffade familjen barn, idag är det barnen som gör oss till en familj, och de uppfyller därmed våra önskningar. I och med detta har barnet fått en ny status, överordnad vår, så av rädsla för att vara “dåliga föräldrar” kan vi inte neka dem något.

Philippe utvecklar och invecklar à la française sitt resonemang vidare och menar att konsumtionssamhället vi lever i är så pass bra på att fånga upp det dåliga samvetet att det finns en uppsjö av prylar av alla sorter vi kan köpa till våra ungar för att tillfredsställa dem. I skolan har detta fenomen fått effekter i klassrummet.

Barn har svårt att koncentrera sig, och vänta. Alla kräver personlig förklaring och lärarens tid försvinner på att gå runt och hålla nere spänningen i rummet genom att sätta en och en i arbete.

Philippe avslutar med att säga, att eftersom vissa föräldrar inte uppfostrar sina barn med tanke på kollektivet – dvs samhället, gruppen, gemensamma värderingar – utan istället siktar på den individuella framgången/utvecklingen, “får man beklaga att kulturen inte längre är en gemensam värdering”.


(Om slutsatsen tycks lösryckt så kan det vara för att den är baserad på mer än vad jag översatt.)

Jag tycker det känns rimligt att barn som aldrig behövt ha tråkigt och inte har lärt sig att vänta skulle få svårt att bidra till en bra stämning i klassrummet. I och med den här förändringen så har barnens kunskapsnivå också sjunkit, menar Philippe, och det är väl inte så konstigt med tanke på resonemanget.

Jag vet inte om det här är nåt som generellt känns igen som ett problem av lärare även i den svenska skolan, men av de tre lärare som jag faktiskt känner så hörs igenkännande hummanden och intresserade blickar höjs. En av dem menar att barnen fostras till att ifrågasätta och argumentera, vilket är jättebra men man måste också kunna förstå att ibland finns det helt enkelt beprövad erfarenhet att accpetera och respektera.

Jag tycker, som sagt, att det är en väldigt intressant tanke. Sen att gå så dramatiskt långt som till att vår längtan efter och eventuella svårighet att få barn resulterar i vår kulturs undergång, det vet jag väl inte riktigt.

Däremot funderar jag över den numera så tillåtande attityden som även syns i samhället i övrigt. Det är så synd om alla. Alla har förmildrande omständigheter till sina beteenden och de ska hjälpas, inte straffas. Det är som om alla vore barn; “du förstår, de mår dåligt, de har inte haft det lätt, det hade kunnat vara du”, osv. “Det är inte så lätt när (infoga valfri anledning)”. Det här stämmer förstås, det är synd om väldigt många. I större utsträckning idag än “förr”, säkert (?).

Det svåra blir när “alla ska få vara med” praktiseras in i absurdum. Vissa menar att “förr” hade vi samhället, normen, och de som var utanför normen hanterades, så att säga, av normen; de sjuka hade läkare, de kriminella hade polis och fängelse, barn med annorlunda förutsättningar gick i specialklasser, osv.

Idag är det precis tvärtom. Samhället försöker anpassa sig till dem som står utanför normen. Det innebär att “normen” bleknar och blir luddig i kanterna, och brotten som begås ställs plötsligt i relation till förutsättningarna hos förbrytarna. Visst, han våldtog, MEN han kommer från en annan kultur (alt. samma familj) och hon var väldigt lättklädd (alt. var går gränsen för våldtäkt, hon var kanske inte tydlig nog). Visst, 10-åringen lappade till en annan elev, MEN hen har ADHD så det måste man ta hänsyn till. Visst, ert barn klarar inte skolan så bra och stör och förstör undervisningen för hela klassen, MEN det är kränkande med konsekvenser och särbehandling så … vi kämpar på ändå.

Jag medger att det här är grova generaliseringar och resonemang som inte tål att synas i sömmarna i specifika fall, men oavsett hur det faktiskt ligger till så tror jag att detta är ord på den känsla hos folket som får dem att ropa efter fler poliser, starkare militär, hårdare straff, säkrare gränser och striktare regler.

Vi har blivit som barn som saknar tydliga ramar och regler. Vi/samhället/folket mår inte bra av det, vi blir vilsna och resignerade. Och alltmer rädda. Ur rädsla kommer ilska, och ur ilska kommer alla möjliga tokigheter. Och extremister. Allt detta samtidigt som kunskapsnivån i skolan sjunker.

Det är inte svårt att föreställa sig samhällsutvecklingen framåt, om man tänker såhär. Känns inte jättebra … men jag låtsas inte sitta på nån form av svar.


Originalcitatet

barns status

“Nous vivons, pour la première fois, dans une société où l’immense majorité des enfants qui viennent au monde sont des enfants désirés. Cela entraîne un renversement radical : jadis, la famille “faisait des enfants”, aujourd’hui, c’est l’enfant qui fait la famille. En venant combler notre désir, l’enfant a changé de statut et est devenu notre maître : nous ne pouvons rien lui refuser, au risque de devenir de “mauvais parents”…
Ce phénomène a été enrôlé par le libéralisme marchand : la société de consommation met, en effet, à notre disposition une infinité de gadgets que nous n’avons qu’à acheter pour satisfaire les caprices de notre progéniture.
Cette conjonction entre un phénomène démographique et l’émergence du caprice mondialisé, dans une économie qui fait de la pulsion d’achat la matrice du comportement humain, ébranle les configurations traditionnelles du système scolaire.
Pour avoir enseigné récemment en CM2 après une interruption de plusieurs années, je n’ai pas tant été frappé par la baisse du niveau que par l’extraordinaire difficulté à contenir une classe qui s’apparente à une cocotte-minute.

Dans l’ensemble, les élèves ne sont pas violents ou agressifs, mais ils ne tiennent pas en place. Le professeur doit passer son temps à tenter de construire ou de rétablir un cadre structurant. Il est souvent acculé à pratiquer une “pédagogie de garçon de café”, courant de l’un à l’autre pour répéter individuellement une consigne pourtant donnée collectivement, calmant les uns, remettant les autres au travail.
Il est vampirisé par une demande permanente d’interlocution individuée. Il s’épuise à faire baisser la tension pour obtenir l’attention. Dans le monde du zapping et de la communication “en temps réel”, avec une surenchère permanente des effets qui sollicite la réaction pulsionnelle immédiate, il devient de plus en plus difficile de “faire l’école”. Beaucoup de collègues buttent au quotidien sur l’impossibilité de procéder à ce que Gabriel Madinier définissait comme l’expression même de l’intelligence, “l’inversion de la dispersion”.
Dès lors que certains parents n’élèvent plus leurs enfants dans le souci du collectif, mais en vue de leur épanouissement personnel, faut-il déplorer que la culture ne soit plus une valeur partagée.”


By the way …

Vill tillägga, för säkerhets skull, att när jag talar om “normen”, då menar jag den lagliga, eller bara majoriteten. Detta handlar INTE om etnicitet, könstillhörighet, eller andra former av diskriminering. Jag är övertygad om att ett samhälle kan vara rättvist och accepterande utan att bli instabilt i grunden.

Orsakullan – specialpedagogstudent och doula – gästskriver om kramar

ett inlägg om kramar

Hej alla Lisas Mammatramsläsare!

Jag fick förfrågan, och framför allt äran att skriva ett inlägg kring kramar efter att jag lämnat en kommentar här på Lisas inlägg Kramdeflation: kramar och deras värde i förhållande till ålder.

Hm, vem är detta …?

Jag kan kort presentera mig så just du förstår varför ämnet som sådant intresserar mig lite extra. Jag är 35 år fyllda sedan februari i år. Jag är mamma till en son som fyller femton i år, detta bidrar till att jag således är tonårsmamma. Utöver den fina titeln som mamma är jag utbildad förskollärare, lärare i grundskolan förskoleklass till årskurs 9 och utbildar mig till specialpedagog. På utbildningen till specialpedagog har jag i skrivande stund ett år kvar, så nästa sommar kan jag alltså titulera mig specialpedagog med sikte på att plugga ytterligare ett år för att bli speciallärare i svenska.

Du undrar nog i denna stund ”har människan inget liv”. Man kan nog fundera på den saken, speciellt då jag pluggar 50% och jobbar 75% och dessutom är ideellt aktiv som hjälpmamma och kursledare i Amningskurs för blivande föräldrar inom Amninghjälpen, jag är även utbildad doula, det vill säga förlossningsstödperson. Det är nog nu du börjar ana varför just ämnet kramar var något som fick igång mig lite extra?

Angående kramar

Kramar utsöndrar oxytocin, som är vårat kärlekshormon och behövs för att vi ska må bra. Varje gång vi kramas så fylls vi alltså av en extra värme och blir lugna och glada. Då kan vi ju kanske tänka att man borde kramas hela tiden, men här motsätter jag mig skarpt mot att tvinga sig på någon.

Jag är sedan liten sådan som gärna kramades med familjen och nära vänner, men sen tycker jag att det blir konstigt och konstlat. Jag minns hur jobbigt det var som barn när någon uppmuntrade till att kramas, att pressas till att ge någon en kram för att denne skulle bli glad. Jag tänker någonstans att kramar inte ska vara fyllda med krav, de ska vara för att fyllas med värme.

För nyfödda bebisar, och även småbarn, vet vi hur viktigt det är att vara nära. Det är livsviktigt och ett grundläggande behov för överlevnad. Så barn kan därmed gärna komma självmant med händerna för att vilja bli upplyfta i knät. Vi kramas, och det känns bra för båda.

Men sedan händer något; barnet börjar själv bestämma vilka, om, när och varför hen vill kramas. Det är då många, men självklart inte alla, tar sig rätten att tjata fram kramar och ja, även pussar från barnen. Som att det är en rättighet för den vuxne att få detta från barnet.

Så olika vi är

Som lärare ser jag ofta barnen som inte vill kramas, och i lika stor utsträckning de som vill. Lite så är det nog, att det är 50/50 i klassen som vill och inte vill. Jag har som sådant system när eleverna lämnar klassrummet att de själva får bestämma hur vi ska säga hej då. Det kan vara en high five, en kram, klapplek eller bara en vinkning. Fördelen här är att de barn som vill kramas får en kram, lika väl som de som inte vill får göra något annat. Jag är heller inte sådan som säger till barnen på avslutningar att de måste krama mig. Istället får de själva bestämma, jag kan säga ”vill du ha en kram” och får jag då svaret ”ja” så kramas vi.

En kram ska vara trygg och rogivande, det tror jag skapas genom att vi respekterar åt båda håll. Inget tvång men däremot fint om man vill. Dessutom tror jag varje individ själv vet om hen vill kramas eller ej, men vi vuxna måste våga lyssna och se vad just hen vill med saken.

Titta gärna förbi hos mig!

orsakullan gästskriver om kramar

Skulle du vilja göra ett besök hos mig efter att ha läst detta? Då finner du mig på Orsakullan som blev mamma vid 20, numera specialpedagogstudent & doula.

Besök gärna min blogg och Instagram:

Bildkälla.

Min bild av föräldraskapet, och vad är mammatrams?

Jag har lagt till en ny sida på bloggen. Jag har ju en som heter Min bild av graviditet, och nu alltså även en som heter Min bild av föräldraskapet.

Här är ett utdrag från den:


Vad är mammatrams?

Mammatrams handlar om när man stannar till och upptäcker för jag vet inte vilken gång i ordningen att man är den där Föräldern som man alltid betraktat med en känsla av främlingskap. Antingen för att man inte kunnat relatera, för att man inte kan fatta vad som skulle kunna leda till att man själv skulle kunna hamna i samma situation – dvs det där kommer aldrig hända mig – eller kanske för att man längtat och avundats eller starkt ogillat scenen. Oavsett vilket så kommer de där ögonblicken av perspektiv och man inser att jahaaaa, ok, jo…

Mammatrams handlar om att se på sig själv och föräldraskapet med de där ögonen. Döm inte dig själv så hårt, dels för att det alltid kommer finnas andra som gör det åt dig, men som inte fattar nåt, dels för att omständigheterna är vad de är. Lär i så fall framåt, men för sjutton, du har ju de bästa avsikterna man kan ha så va fan…

Mammatrams handlar om föräldraglädje, inte föräldrahets. Du har kanske blivit den där föräldern som du inte trodde du skulle bli, so what? Skratta åt det istället, se det för vad det är. Trams, måhända, men inte mindre viktigt eller genuint för det.

Tänk om alla kunde hjälpa istället för att döma så förfärligt hela tiden?


Läs hela texten här.

Vi var inte föräldrar när vi bodde där

Jag var till St Göran och gjorde ett allergitest (för egen del alltså) i torsdags, och för att komma dit gick jag från Fridhemsplan.

Vi bodde i närheten av Fridhemsplan innan vi flyttade till huset, och eftersom vår gamla lägenhet ligger på vägen så genade jag över vår gamla gård.

När vi bodde där var vi inte föräldrar, och jag upphör tydligen aldrig att fascineras av hur annorlunda jag ser saker nu till skillnad från då. Inte bättre eller sämre, bara med andra ögon. Andra filter, kanske man ska kalla det. Eller hjärntvättade ögon. Typ.

Jag minns den innergården som full av liv; där var alltid barn som sprang omkring på den konstgjorda gräsmattan, alltid några som satt på bänkar vid den allmänna grillplatsen och om jag tänker efter minns jag gungorna intill.

När jag i torsdags korsade gården var gungorna det första jag såg, tillsammans med klätterställningen.

Bildbevis. Visst tar klätterställningen och gungorna över hela gården? Hur har jag kunnat missa det??

“Fanns det verkligen en klätterställning när vi bodde där?” frågade jag Björn senare på kvällen.

“Ja, har du glömt det?” sa han.

Faktum är att jag hade glömt den. Jag mindes den inte ens nu när jag såg den. Den står avsides från resten av gårdens inventarier, men på intet sätt gömd.

Trots att gården inte hade förändrats alls kändes det som att den också hade gått vidare med sitt liv, skaffat sig klätterställning och större gungor och fler bänkar, som det var.

Hur småbarns­föräldraskapet påverkat min personlighet

Sånt märker man inte när man är hemma; hur man sakta men säkert förändras och anpassar sig till den dramatiska förändring som familjebildning alltid är. Jag hade trott att studierna skulle bli SÅ tunga efter 3 år av en i princip oavbruten kedja av graviditeter, föräldraledighet och amningshormoner, men… det är en ny Lisa som möter mig på andra sidan. Flummigt som fan.

Jag är inte känd i min bekantskapskrets som den mest vakna, kvicka, uppdaterade och uppstyrda medlemmen. Snarare tvärtom. Jag är disträ, jag kommer på bra svar på saker typ 2 timmar senare, är mycket seg i mina känsloreaktioner och inte impulsiv… Oimpulsiv är inte ett ord, va? “Betänksam” kanske passar bättre.

Förändring

Småbarnslivet verkar ha smugit in ett effektivitetsdriv i min personlighet utan att jag lagt märke till det. Allting måste effektiviseras, och jag reflekterar inte ens över att jag resonerar så.

Nu har jag gått på utbildningen i 2 månader. På 2 månader har jag fått höra kommentarer, alltså sådär som man alltid får i nya forum när folk ska lära känna varandra, på hur jag uppfattas som inte alls stämmer överens med min självbild.

Märk väl, det är inte dåliga saker jag får höra, bara främmande. När en tjej, äldre än mig och trebarnsmor, tyckte att jag var en naturlig projektledare (det var inte ens ironi heller! (Tror jag?)) så exploderade jag av skratt i mitt huvud. När en annan, som jag känner ännu sämre, vid nåt tillfälle anklagade mig för att vara en naturbegåvning i CAD (konstruktionsprogram) så tänkte jag att jomenvisst gumman, tro jättegärna det.

Vi grupparbetar mycket, och jag håller på och ska strukturera folk och deras arbete, och styra upp, ringa in problem och lösa dem genom att ge andra mer jobb (bästa sättet att själv slippa de svåra delarna). Jag föreslår, andra följer – möjligen för att jag gör det enklare för dem (?).

Nu

Grejen är att… jag blir förvirrad. Jag märker trots allt att saker och ting i allmänhet är enklare utanför hemmet nuförtiden. Som om jag hade värre bekymmer att lösa innanför hemmets 4 väggar (vilket jag inte har) så att allt annat framstår som enkelt, eller som om min hjärna nu har gjort attack mode till sin standardinställning.

Jag känner inte igen mig. Jag är visserligen ganska förtjust att upptäcka dessa nya sidor hos mig själv, och det gör förstås underverk med självförtroende och allmänt mående.

Hur man är INEFFEKTIV på en skogsstig: Ta med barnvagn.

 

SaveSave

Här kör vi med krambaserat föräldraskap

När man håller sin tvååring i famnen, du vet, och ungen är sådär trött och pömsig, och man säger “hur är det, vännen, är du lite trött?”, och barnet lägger armarna om halsen på en och gosar in sig mot halsen? Är inte det nåt av det absolut bästa som finns?

Inget säger “jag älskar dig” så som en kram kan göra

Jag tror på krambaserat föräldraskap. Man kan aldrig få för många kramar.

Under min uppväxt var pappa den som var bäst på att kramas. Var han hemma när jag kom hem så möttes jag ofta av en stor björnkram i hallen, och det var alltid så. Därför var det ingenting jag reflekterade över som tonåring, typ “å vad joooobbiiiigt att kraaaamas hela tiden”, utan det vara bara så vi gjorde.

Det faller sig naturligt för mig att överösa barnen med kramar (och pussar), JÄMT, även när de inte verkar helt och hållet mottagliga så tror jag att man alltid är lite mottaglig.

“Vill du ha en kram?” säger jag ofta till Simon när han håller på och demonstrerar. Nästan alltid säger han nej, ofta springer han därifrån eftersom han vet att jag kommer och försöker ändå annars, och ganska ofta kommer han tillbaka och vill ha den ändå.

Krama dem ändå

Härom kvällen när Björn kom hem och försökte krama Simon, så sprang ungen och gömde sig på soffan – han gömmer sig där genom att slänga sig på mage med armarna under sig och vända ner ansiktet så att det blir omöjligt att ana vart han tagit vägen – istället. Björn lät honom vara, han avskrev kramen.

“Krama honom ändå!” kommenderade jag från soffhörnet.

“Men han vill ju inte,” sa Björn.

“Men så gör vi i den här familjen tycker jag. Vi kramas när vi inte har setts på hela dagen. Det lär han sig snart.”

Man kan, kanske, diskutera hur BRA det är att våldkrama sina barn, men det händer så mycket bra inuti en när man får en kram, även om man trilskas under tiden. Jag tror det är bra för dem.

Kanske tror jag det bara för att JAG gillar att kramas. Men då kan jag känna lite att nu har de fått mig som mamma, och då får de helt enkelt gilla läget.

“Det är lite svårt att få kramar av Simon tycker jag,” sa Björn igår.

“Jag får en kram av honom varje dag innan han ska sova,” sa jag, “men det är nog bara för att han vet att han inte får komma ner i sin säng om han inte kramar mig först. Då sjunger jag vidare.”