En mors adventsbikt

Samvetskval

Jag har ljugit för mina barn. Inte på det där snälla stöttande sättet – vad fint du sjunger, din teckning ser verkligen ut som en drake, “jasså DÄR var du, jag såg inte dig!” – utan på det där andra sättet; det där lögnen ligger och skaver som ett sandlådekorn som inte går att skaka ur vinterstöveln, och jag vet inte vad jag ska göra av den. Känslan av att ha gjort nåt fult, och förnuftet som rättfärdigar och kör över den känslan, om du kan relatera till det.

“Mamma, har du satt dit nissens dörr?”

“Nej.” Iskallt.

“Lovar och svär du på hedersord att du inte har satt dit den?”

Ögonkontakt: “Ja, jag lovar.”

Iskall blålögn. I vanliga fall brukar jag styra om samtalet så att jag slipper uttala brutala lögner, men de trängde in mig i ett hörn och jag tvingades välja mellan julmagi och verklighet. Jag hade ju redan bestämt mig för att försöka skänka dem just julmagi i år, medan de fortfarande är små nog att tro – eller åtminstone undra – så jag tvekade inte ett ögonblick och ljög mig så blå jag kunde.

De trodde mig såklart; de vet att jag aldrig ljuger.

Adrian har fyllt fem år, upplysningens förnuft står för dörren

Fem år och en månad. Än så länge är det mest explosioner som står för dörren

“Adrian, min älskade lilla POJKE!!” fräser jag glatt åt min son, nyss fyllda fem år, för han är i uppförsbacken till ännu en explosion och jag vet att det inte finns någonting jag kan göra åt det. Han är mitt uppe i något slags utvecklingssprång – det är i alla fall arbetsteorin – och han verkar komprimera det. Eller det känns så. Han kan inte bara ha en kämpig period utan den ska minsann vara dramatiskt likställd med blodsockerfall i snårdjungel med giftiga djur och slö machete.

Krig

fem år, på önskelistan
önskelistan inför femårsdagen. (Nej, han fick inga vapen.)

Av alla han krigar mot, vilket är alla han har nåt slags regelbunden relation med, så ligger jag mitt i brännpunkten under ilskans förstoringsglas. Han tänder till på precis vad som helst – eller ja, vem behöver en anleding? – och sen stegras utbrottet tills jag får nog och tar honom över axeln upp på hans rum. Härom kvällen hände det igen och jag gick upp med honom, hojtande över gallskriken, att om man inte kan bete sig så kan man lika gärna gå och lägga sig. Vi brottades genom kvällsrutinen, jag borstade hans tänder, han försökte nypas och rivas och jag vet inte vad, han var som förryckt och allt under höga tjut medan jag metodiskt kämpade på med hörselkåpor över öronen. Sen släppte jag honom för att gå och skölja tandborsten, och på samma utandning gick de förbannat ilskna tjuten över i förtvivlan. Han lät plötsligt som om jag tänkte överge honom för resten av hans liv, och sen ville han inte släppa istället. 

Diplomatins tveksamma neutralitet

Det här verkar vara så vansinnigt jobbigt för honom. Varje morgon, som förr var som en lätt och yr dans mellan en vallhund (jag) och två mycket förvirrade och lite sura får (barnen), startar nu som ett fastkört dödläge vid fronten. Ibland lyckas jag dribbla ner Adrian utan större utbrott ända fram till frukostbordet, men även det är numera ett minne blott. Adrian ligger i krig med världen, och vi har kommit på oss själva med att börja dansa efter hans pipa … I och med den insikten så är det också slut med dansen, men det kvarstår några konkreta punkter som vi bara kan erkänna oss besegrade på:

  1. Adrian får frukost på sängen. Det är visserligen bara en macka, och hur det än låter så står vi fast vid att det är värt ett försök. Jag har gett honom 4 russin i sängen varje morgon hela hösten, och det har gått bra. Det hjälper med morgonhumöret. Men nu när kriget rasar för fullt så finns det inga russin i världen som kan rädda oss. Han vägrar äta frukost, och i det oundvikliga blodsockerfallet – på den punkten är han precis som jag – så drar han alla andra med sig. Det är ofta på håret att Simon kommer i tid till skolan, och jag lämnar Adrian falsettskrikande i hallen innanför förskoledörren och skyndar vidare med Simon. Det brukar ta Adrian 30 minuter att lugna ner sig, och vid det laget har förskolefrullen hunnit plockas bort. Nu är det här en bra förskola med personal som förstår att ge honom nåt att äta ändå, men cirkusen tar musten ur oss och om vi kan få en hanterlig morgon till priset av en macka i sängen under en tid, så må så vara.
  2. Vi väljer våra strider. Alla föräldrar väljer sina strider, men oftare än förr försöker jag undvika att se vad som händer, när det egentligen inte är nån fara. Har han bestämt sig för att stångas så blir det bråk oavsett, såklart, men … jag tror du förstår vad jag menar. 
  3. Vi ber Simon hålla låg profil. Det är inte helt rättvist, men livet är inte alltid rättvist och på ett sätt tror vi att den här perioden är lärorik för Simon, eftersom han börjar kunna se sambandet mellan sitt eget beteende och huruvida han kommer i tid till skolan eller ej. Han blir nämligen frustrerad av Adrians påhitt och ger honom tjuvnyp. Detta resulterar i en ännu större katastrof, naturligtvis, och en ännu större försening. Simon lär sig så sakta hur han kan öka eller sänka sina chanser att alls komma hemifrån samma dag. Det går sådär.

På förskolan säger de att det det är ganska vanligt med utåtagerande beteende i samband med utvecklingssprång (eller vad det nu kallas), och inte heller ovanligt att just mamma får ta den värsta smällen. Inte för att jag var orolig, men det är ändå skönt att höra från dem. Apropå, det här med att ge honom en macka redan innan han går upp, det var deras idé och jag är ganska glad att inte behöva ta åt mig äran för den. 

Adrian har fyllt fem år. Det ska vara en lugn ålder, full av regelföljande och förnuft. En upplysningens era. 

Hah.

Syskonbråk: det finns bråk, och så finns det Bråk

syskonbråk
Gammal bild, men den visar ett typiskt syskonbråk så jag tyckte den passade ändå; det är trots allt sällan jag drar fram mobilen och börjar fota när det bryter ut.

Syskonbråk

Våra pojkar kommer på kant med varandra ungefär 35 000 gånger om dagen, som vi ser. Mörkertalet är helt okänt men nog finns det, tro inte annat. Vi vet att det här är en nödvändighet; just de här två små personerna måste gå den här vägen för att forma det band som ska bära dem när jag och Björn inte längre finns. Men det finns bråk, och så finns det Bråk.

Känslor och bråk

Ett vanligt syskonbråk är överspelat på ett par minuter, vi reder ut vad som hände – “jag försökte sätta mig på hans huvud, han bet mig i rumpan, jag slog honom med” (infoga valfritt tillhygge), “och då blev han arg!?” – och jag försöker förklara för dem vad som (rimligen) hände i huvudet på den andre. Vi pratar om vilka känslor som kom fram, och jag försöker – Universum ska veta att jag försöker – pränta in i dem att känslor är ok, det är bara känslor och det är inget farligt, låt dem komma, känn dem, känns vid dem. Nämn dem vid namn. 

Är de mottagliga kan vi prata om vad man kan göra ISTÄLLET för att sopa till varandra – till exempel kontrollera att vi inte misstolkat det som händer – och att det ALLTID är bättre att tillkalla vuxen hellre än att skipa egen rättvisa, som ju ändå aldrig uppfattas som sådan av motparten. 

Vendettor

Jag har berättat om min säsong på Korsika för många år sedan, och om hur vendettor ser ut på nära håll. Vendettans natur är densamma som evighetsmaskinens, med den mikroskopiska skillnaden att där en evighetsmaskin förlorar energi, där växer istället vendettan tills den en dag blivit ett monster som river och förstör allt i sin väg.

Simon är ett smart barn. Han fattar det här med vendettor, liksom han fattar det mesta vi förklarar, men det stannar på det teoretiska planet. Simon är nämligen också ett barn med en oerhörd känslokapacitet; nästan alla känslor är extrema. 

Jamen såna är ju barn, tänker kanske du och jo, förvisso, men min beskrivning av honom är med ett barns mått mätt. För att vara ett barn, så drabbas han av fascinerande starka känslor. Han blir kanske glad över något, och kan lyfta humöret på ett helt rum med folk – eller han skulle ha kunnat det, om folk fick samlas på det viset. När han blir arg, så måste han ha hjälp att bära det onda och jobbiga för annars klarar han det inte. 

Det är svårt att vara liten och stå med känslor i bröstet som inte får plats, vilket leder mig vidare till Bråk.

Ett Bråk

Ett Bråk lämnar skada och förödelse efter sig. I kölvattnet guppar brusten tillit, djupt sårade känslor och materiella kalhyggen. Som förälder ser jag det som min uppgift att förebygga och förekomma den här sortens fasor, att finnas där och stötta så att ett syskonbråk inte kan eskalera (till den nivån) från början.

I lördags misslyckades jag monumentalt, och jag kommer sent att glömma den kvällen. Det är som alltid lätt att vara efterklok, och … ja. Hursomhelst. Jag ska inte döma mig själv för hårt, jag gör med handen på hjärtat alltid mitt mesta och bästa för dem men den kvällen var det definitivt inte tillräckligt. Jag hade en dålig dag på den fronten. Men, vad var det som hände då?

Det var precis innan läggning, och egentligen är det inte så viktigt exakt vad som hände, konsekvensen däremot blev mycket upprörda familjemedlemmar. Det var värst för Simon – eller mig, svårt att avgöra. På pappret var väl Simon boven i dramat och Adrian offret, i alla fall vid ett första ögonkast, men sen dramaskrek Adrian med handryggen mot pannan och Simon låg i sin säng och skämdes. Och låt oss för all del inte glömma mitt försummade ansvar som förälder.

Skam är den värsta känslan som finns. Jag vet ingen som står ut med den, och vi gör allt för att forma om den till något annat. Vad som helst, bara vi slipper skämmas. Skam kan sätta mycket djupa spår i barn, och Simon av alla lär inte vara ett undantag.

Lappa och laga för allt vad tygen håller

Jag nattade Adrian enligt påbörjad procedur, sen gick jag in till Simon och försökte hjälpa honom (och mig själv) ur det värsta. Stillsamt försökte jag få honom att sätta ord på sin vrede, hitta roten till den. Det blev ett fint och lite hjärtskärande samtal med ett litet barn och hans stormiga och glittrande vackra inre. 

“Du vet väl att jag älskar dig ändå, Simon? Även när jag är jätte jättearg?”

En kram for dramatiskt fram från under täcket. Vi kramades, jag strök honom över håret och sa det om och om igen, ända tills han ville sova.

Det här är det svåraste med moderskapet, tycker jag. Var lappar och lagar jag när jag inte vet var det behövs? Vi vill ju skydda dem mot allt ont, men ibland är det så oerhört svårt att veta vad det är eller när det ska hända. Samtidigt behöver de lära sig. Syskonbråk fyller en funktion men Simon måste lära sig att det finns gränser som man aldrig aldrig får korsa. Hur vi ska hjälpa honom med det förblir mitt livs frågetecken. 

Lördagskvällen blev helt ofrivilligt en svidande läxa i var syskonbråk slutar och blodigt allvar tar vid, men vem den sved mest för får vi nog aldrig veta.

Lästips

Hittade, efter en mycket kort googling, en sida om syskonbråk på BVC-Elvis (klicka här) som fint och sakligt sammanfattar allt vi fått höra om ämnet både i böcker och under våra besök på BVC.

Det finns, som det står i ovan nämnda BVC-artikel, många sätt att jobba för att få ut frustrationer och starka känsloanfall innan det blir bråk av dem. Jag tror att alla föräldrar har sina egna personliga tricks de kör med, det gäller bara att hitta dem. Ett som funkat med Simon (men som absolut inte funkar med Adrian) är det vi kört sedan han var fyra år. Undrar hur länge det kommer funka, för övrigt – det blir eventuellt svårt för lilla mig att brotta ner en 14-åring i soffan och kittelkriga honom till utmattning.

Berätta gärna vad du har för tricks med dina ungar! Jag skulle må bra av lite inspiration. Kram på dig.

PS.

De har många fina stunder tillsammans också, de bråkar inte HELA tiden.

Lucka #19 – Tipskalender 2020

#19: Boktips till föräldrar

Eftersom jag och Björn ibland känt oss lite vilsna i vårt föräldraskap den här hösten, så har det förekommit en hel del googling. Jag hittade en bok med provocerande titel; Barn som bråkar, som dessutom finns som ljudbok, som jag så varmt rekommenderar till dig som funderar på vad tusan man håller på med egentligen. Den är väldigt bra, med fint budskap och konkreta råd i specifika situationer. För den vilsne skänker den tydliga tips enligt en filosofi som resonerar starkt i mig.

Den här boken rekommenderas även på BVC, visade det sig när jag var där sist, så det är uppenbarligen inte bara jag som gillar den.

Barn är som fulla festprissar, fast dygnet runt

Frustrationen

Många är de småbarnsföräldrar som kan skriva under på att ibland är frustrationen liksom … bara … alltså gah. Du säger ju till dem, berättar om och om igen hur saker och ting bör vara för att fungera. Du upplyser, upprepar, förklarar och varierar metoder för att nå fram, och likt förbaskat står du där i hallen och djupandas mellan argumenten om varför skor är en nödvändighet under novemberpromenaden till förskolan, eller varför man inte bara kan ta saker ur händerna på andra och sen lappa till dem i huvudet med en stövel för att besegla ägarbytet.

”Alltså jag blir galen …!” kan jag höra mig själv säga ibland. ”Hur … HUR kan du tro att jag ska låta det där passera? Hur? Kan du svara på det?”

Jag förväntar mig inte ett svar egentligen, när jag säger så. De har aldrig gett mig anledning att tro att de planerar längre fram i tiden än 2 sekunder. Det är mer att jag pratar med mig själv, för att behålla lugnet och för att jag faktiskt undrar.

Björn undrar också, i större utsträckning än jag till och med. Tror jag.

”Varför kommer de inte ihåg?” vänder han sig till mig och frågar över tekopparna på köksbordet. ”Vi har ju sagt så många gånger att man inte får göra sådär. Hur svårt kan det vara?”

Attityden

Trots att jag förstår precis vad han menar, så försöker jag ändå hjälpa – jag menar, det som funkar för mig kanske funkar för honom också.

”Hur smart är du när du är full?” frågar jag.

”Va?” svarar han.

”När du är riktigt onykter, men innan du börjar må dåligt, hur bra är du på att komma ihåg vad folk har sagt och inte?”

”Du menar när man blir sådär kreativ och gör saker man inte annars skulle göra?”

”Precis. Hur lätt är det att följa regler när nånting är roligt, att föra en relevant och logisk diskussion, eller att inte låta känslorna ta över?”

”… Hm. Du menar att jag ska se dem som fulla personer?”

”Japp! Det gör jag, det brukar hjälpa.”

I samma ögonblick kommer Adrian in i köket.

”STOPP!!” hojtar han och håller upp sin lilla hand. ”Ni ska va tysta! Min speljake sover på soffan och ni ska va tysta!”

”Stendrake!” ropar Simon från vardagsrummet.

”Min stenjake sover! Tysta nu! Annars kastar jag ut er.”

”Ojdå,” säger jag och gömmer mitt leende bakom tekoppen.

”Och bordet!” tillägger min lilla treåring och viftar ostyrigt med ett pekfinger i luften, sen stegar han bestämt tillbaka mot soffan och går in i kaminskyddet på vägen.

Jag flinar. Björn försöker kväva skrattet. Adrian knallar storhjärtat vidare som om det var kaminskyddet som orsakat orienteringsmissen och Simon ligger fortfarande under en hög med kuddar i soffan.

Reflektion över barns status idag jämfört med ”då”

Förr och nu

Jag såg ett inlägg på Linkedin för ett tag sen om barns status i samhället och i familjen. Ett tankeväckande inlägg om förändringen från förr till nu.

Jag har funderat mycket kring förändringen i attityd gentemot barn. Inte för att jag var med ”förr”, men visst har vi väl alla hört om hur svårt det är för lärare att göra sitt jobb idag när ansvaret för elevernas uppfostran tycks ha hamnat på deras bord, MEN, barnen får inte korrigeras, de får inte förvägras undervisning, de får inte köras ut ur klassrummet när de inte kan bete sig, osv. De har väldigt många rättigheter men få skyldigheter, verkar det som. Och så vidare.

Förälder idag

Du har säkert märkt av det själv, eller? Den här känslan av att vara en dålig förälder för att man jobbar 100%, för att man vill vara ifred ibland, för att man inte räcker till, för att man lämnar syskonet på förskolan trots att man är hemma med bebis osv. Man ska utöva ”nära föräldraskap” trots att det kanske inte håller i precis alla situationer och man kanske inte tror på det till 230 %. Man ska sätta barnen först i alla lägen, och det blir på bekostnad av en själv ibland men det verkar vara oviktigt.

Jag ser egentligen inga fel i nåt av det under förutsättning att alla inblandade mår bra, även om just vi inte tillämpar dem helt och fullt, men jag har funderat på vilka konsekvenser det här beteendet får, och vad folk är så rädda för egentligen. Min farmor (född 1915) kämpade inte med dessa känslor i samma utsträckning som många av oss.

Citatet

Inlägget, som du hittar i originalform (på franska) här nedan, översätts och sammanfattas i mycket grova drag (med viss konstnärlig frihet) så här:


Philippe Meyrieu, pedagog

Vi lever, för första gången, i ett samhälle där en enorm majoritet av de barn som föds är önskade. Detta medför en radikal förändring: förr skaffade familjen barn, idag är det barnen som gör oss till en familj, och de uppfyller därmed våra önskningar. I och med detta har barnet fått en ny status, överordnad vår, så av rädsla för att vara ”dåliga föräldrar” kan vi inte neka dem något.

Philippe utvecklar och invecklar à la française sitt resonemang vidare och menar att konsumtionssamhället vi lever i är så pass bra på att fånga upp det dåliga samvetet att det finns en uppsjö av prylar av alla sorter vi kan köpa till våra ungar för att tillfredsställa dem. I skolan har detta fenomen fått effekter i klassrummet.

Barn har svårt att koncentrera sig, och vänta. Alla kräver personlig förklaring och lärarens tid försvinner på att gå runt och hålla nere spänningen i rummet genom att sätta en och en i arbete.

Philippe avslutar med att säga, att eftersom vissa föräldrar inte uppfostrar sina barn med tanke på kollektivet – dvs samhället, gruppen, gemensamma värderingar – utan istället siktar på den individuella framgången/utvecklingen, ”får man beklaga att kulturen inte längre är en gemensam värdering”.


(Om slutsatsen tycks lösryckt så kan det vara för att den är baserad på mer än vad jag översatt.)

Jag tycker det känns rimligt att barn som aldrig behövt ha tråkigt och inte har lärt sig att vänta skulle få svårt att bidra till en bra stämning i klassrummet. I och med den här förändringen så har barnens kunskapsnivå också sjunkit, menar Philippe, och det är väl inte så konstigt med tanke på resonemanget.

Jag vet inte om det här är nåt som generellt känns igen som ett problem av lärare även i den svenska skolan, men av de tre lärare som jag faktiskt känner så hörs igenkännande hummanden och intresserade blickar höjs. En av dem menar att barnen fostras till att ifrågasätta och argumentera, vilket är jättebra men man måste också kunna förstå att ibland finns det helt enkelt beprövad erfarenhet att accpetera och respektera.

Jag tycker, som sagt, att det är en väldigt intressant tanke. Sen att gå så dramatiskt långt som till att vår längtan efter och eventuella svårighet att få barn resulterar i vår kulturs undergång, det vet jag väl inte riktigt.

Däremot funderar jag över den numera så tillåtande attityden som även syns i samhället i övrigt. Det är så synd om alla. Alla har förmildrande omständigheter till sina beteenden och de ska hjälpas, inte straffas. Det är som om alla vore barn; ”du förstår, de mår dåligt, de har inte haft det lätt, det hade kunnat vara du”, osv. ”Det är inte så lätt när (infoga valfri anledning)”. Det här stämmer förstås, det är synd om väldigt många. I större utsträckning idag än ”förr”, säkert (?).

Det svåra blir när ”alla ska få vara med” praktiseras in i absurdum. Vissa menar att ”förr” hade vi samhället, normen, och de som var utanför normen hanterades, så att säga, av normen; de sjuka hade läkare, de kriminella hade polis och fängelse, barn med annorlunda förutsättningar gick i specialklasser, osv.

Idag är det precis tvärtom. Samhället försöker anpassa sig till dem som står utanför normen. Det innebär att ”normen” bleknar och blir luddig i kanterna, och brotten som begås ställs plötsligt i relation till förutsättningarna hos förbrytarna. Visst, han våldtog, MEN han kommer från en annan kultur (alt. samma familj) och hon var väldigt lättklädd (alt. var går gränsen för våldtäkt, hon var kanske inte tydlig nog). Visst, 10-åringen lappade till en annan elev, MEN hen har ADHD så det måste man ta hänsyn till. Visst, ert barn klarar inte skolan så bra och stör och förstör undervisningen för hela klassen, MEN det är kränkande med konsekvenser och särbehandling så … vi kämpar på ändå.

Jag medger att det här är grova generaliseringar och resonemang som inte tål att synas i sömmarna i specifika fall, men oavsett hur det faktiskt ligger till så tror jag att detta är ord på den känsla hos folket som får dem att ropa efter fler poliser, starkare militär, hårdare straff, säkrare gränser och striktare regler.

Vi har blivit som barn som saknar tydliga ramar och regler. Vi/samhället/folket mår inte bra av det, vi blir vilsna och resignerade. Och alltmer rädda. Ur rädsla kommer ilska, och ur ilska kommer alla möjliga tokigheter. Och extremister. Allt detta samtidigt som kunskapsnivån i skolan sjunker.

Det är inte svårt att föreställa sig samhällsutvecklingen framåt, om man tänker såhär. Känns inte jättebra … men jag låtsas inte sitta på nån form av svar.


Originalcitatet

barns status

”Nous vivons, pour la première fois, dans une société où l’immense majorité des enfants qui viennent au monde sont des enfants désirés. Cela entraîne un renversement radical : jadis, la famille ”faisait des enfants”, aujourd’hui, c’est l’enfant qui fait la famille. En venant combler notre désir, l’enfant a changé de statut et est devenu notre maître : nous ne pouvons rien lui refuser, au risque de devenir de ”mauvais parents”…
Ce phénomène a été enrôlé par le libéralisme marchand : la société de consommation met, en effet, à notre disposition une infinité de gadgets que nous n’avons qu’à acheter pour satisfaire les caprices de notre progéniture.
Cette conjonction entre un phénomène démographique et l’émergence du caprice mondialisé, dans une économie qui fait de la pulsion d’achat la matrice du comportement humain, ébranle les configurations traditionnelles du système scolaire.
Pour avoir enseigné récemment en CM2 après une interruption de plusieurs années, je n’ai pas tant été frappé par la baisse du niveau que par l’extraordinaire difficulté à contenir une classe qui s’apparente à une cocotte-minute.

Dans l’ensemble, les élèves ne sont pas violents ou agressifs, mais ils ne tiennent pas en place. Le professeur doit passer son temps à tenter de construire ou de rétablir un cadre structurant. Il est souvent acculé à pratiquer une ”pédagogie de garçon de café”, courant de l’un à l’autre pour répéter individuellement une consigne pourtant donnée collectivement, calmant les uns, remettant les autres au travail.
Il est vampirisé par une demande permanente d’interlocution individuée. Il s’épuise à faire baisser la tension pour obtenir l’attention. Dans le monde du zapping et de la communication ”en temps réel”, avec une surenchère permanente des effets qui sollicite la réaction pulsionnelle immédiate, il devient de plus en plus difficile de ”faire l’école”. Beaucoup de collègues buttent au quotidien sur l’impossibilité de procéder à ce que Gabriel Madinier définissait comme l’expression même de l’intelligence, ”l’inversion de la dispersion”.
Dès lors que certains parents n’élèvent plus leurs enfants dans le souci du collectif, mais en vue de leur épanouissement personnel, faut-il déplorer que la culture ne soit plus une valeur partagée.”


By the way …

Vill tillägga, för säkerhets skull, att när jag talar om ”normen”, då menar jag den lagliga, eller bara majoriteten. Detta handlar INTE om etnicitet, könstillhörighet, eller andra former av diskriminering. Jag är övertygad om att ett samhälle kan vara rättvist och accepterande utan att bli instabilt i grunden.

Orsakullan – specialpedagogstudent och doula – gästskriver om kramar

ett inlägg om kramar

Hej alla Lisas Mammatramsläsare!

Jag fick förfrågan, och framför allt äran att skriva ett inlägg kring kramar efter att jag lämnat en kommentar här på Lisas inlägg Kramdeflation: kramar och deras värde i förhållande till ålder.

Hm, vem är detta …?

Jag kan kort presentera mig så just du förstår varför ämnet som sådant intresserar mig lite extra. Jag är 35 år fyllda sedan februari i år. Jag är mamma till en son som fyller femton i år, detta bidrar till att jag således är tonårsmamma. Utöver den fina titeln som mamma är jag utbildad förskollärare, lärare i grundskolan förskoleklass till årskurs 9 och utbildar mig till specialpedagog. På utbildningen till specialpedagog har jag i skrivande stund ett år kvar, så nästa sommar kan jag alltså titulera mig specialpedagog med sikte på att plugga ytterligare ett år för att bli speciallärare i svenska.

Du undrar nog i denna stund ”har människan inget liv”. Man kan nog fundera på den saken, speciellt då jag pluggar 50% och jobbar 75% och dessutom är ideellt aktiv som hjälpmamma och kursledare i Amningskurs för blivande föräldrar inom Amninghjälpen, jag är även utbildad doula, det vill säga förlossningsstödperson. Det är nog nu du börjar ana varför just ämnet kramar var något som fick igång mig lite extra?

Angående kramar

Kramar utsöndrar oxytocin, som är vårat kärlekshormon och behövs för att vi ska må bra. Varje gång vi kramas så fylls vi alltså av en extra värme och blir lugna och glada. Då kan vi ju kanske tänka att man borde kramas hela tiden, men här motsätter jag mig skarpt mot att tvinga sig på någon.

Jag är sedan liten sådan som gärna kramades med familjen och nära vänner, men sen tycker jag att det blir konstigt och konstlat. Jag minns hur jobbigt det var som barn när någon uppmuntrade till att kramas, att pressas till att ge någon en kram för att denne skulle bli glad. Jag tänker någonstans att kramar inte ska vara fyllda med krav, de ska vara för att fyllas med värme.

För nyfödda bebisar, och även småbarn, vet vi hur viktigt det är att vara nära. Det är livsviktigt och ett grundläggande behov för överlevnad. Så barn kan därmed gärna komma självmant med händerna för att vilja bli upplyfta i knät. Vi kramas, och det känns bra för båda.

Men sedan händer något; barnet börjar själv bestämma vilka, om, när och varför hen vill kramas. Det är då många, men självklart inte alla, tar sig rätten att tjata fram kramar och ja, även pussar från barnen. Som att det är en rättighet för den vuxne att få detta från barnet.

Så olika vi är

Som lärare ser jag ofta barnen som inte vill kramas, och i lika stor utsträckning de som vill. Lite så är det nog, att det är 50/50 i klassen som vill och inte vill. Jag har som sådant system när eleverna lämnar klassrummet att de själva får bestämma hur vi ska säga hej då. Det kan vara en high five, en kram, klapplek eller bara en vinkning. Fördelen här är att de barn som vill kramas får en kram, lika väl som de som inte vill får göra något annat. Jag är heller inte sådan som säger till barnen på avslutningar att de måste krama mig. Istället får de själva bestämma, jag kan säga ”vill du ha en kram” och får jag då svaret ”ja” så kramas vi.

En kram ska vara trygg och rogivande, det tror jag skapas genom att vi respekterar åt båda håll. Inget tvång men däremot fint om man vill. Dessutom tror jag varje individ själv vet om hen vill kramas eller ej, men vi vuxna måste våga lyssna och se vad just hen vill med saken.

Titta gärna förbi hos mig!

orsakullan gästskriver om kramar

Skulle du vilja göra ett besök hos mig efter att ha läst detta? Då finner du mig på Orsakullan som blev mamma vid 20, numera specialpedagogstudent & doula.

Besök gärna min blogg och Instagram:

Bildkälla.

Min bild av föräldraskapet, och vad är mammatrams?

Jag har lagt till en ny sida på bloggen. Jag har ju en som heter Min bild av graviditet, och nu alltså även en som heter Min bild av föräldraskapet.

Här är ett utdrag från den:


Vad är mammatrams?

Mammatrams handlar om när man stannar till och upptäcker för jag vet inte vilken gång i ordningen att man är den där Föräldern som man alltid betraktat med en känsla av främlingskap. Antingen för att man inte kunnat relatera, för att man inte kan fatta vad som skulle kunna leda till att man själv skulle kunna hamna i samma situation – dvs det där kommer aldrig hända mig – eller kanske för att man längtat och avundats eller starkt ogillat scenen. Oavsett vilket så kommer de där ögonblicken av perspektiv och man inser att jahaaaa, ok, jo…

Mammatrams handlar om att se på sig själv och föräldraskapet med de där ögonen. Döm inte dig själv så hårt, dels för att det alltid kommer finnas andra som gör det åt dig, men som inte fattar nåt, dels för att omständigheterna är vad de är. Lär i så fall framåt, men för sjutton, du har ju de bästa avsikterna man kan ha så va fan…

Mammatrams handlar om föräldraglädje, inte föräldrahets. Du har kanske blivit den där föräldern som du inte trodde du skulle bli, so what? Skratta åt det istället, se det för vad det är. Trams, måhända, men inte mindre viktigt eller genuint för det.

Tänk om alla kunde hjälpa istället för att döma så förfärligt hela tiden?


Läs hela texten här.