Frustrationen
Många är de småbarnsföräldrar som kan skriva under på att ibland är frustrationen liksom … bara … alltså gah. Du säger ju till dem, berättar om och om igen hur saker och ting bör vara för att fungera. Du upplyser, upprepar, förklarar och varierar metoder för att nå fram, och likt förbaskat står du där i hallen och djupandas mellan argumenten om varför skor är en nödvändighet under novemberpromenaden till förskolan, eller varför man inte bara kan ta saker ur händerna på andra och sen lappa till dem i huvudet med en stövel för att besegla ägarbytet.
”Alltså jag blir galen …!” kan jag höra mig själv säga ibland. ”Hur … HUR kan du tro att jag ska låta det där passera? Hur? Kan du svara på det?”
Jag förväntar mig inte ett svar egentligen, när jag säger så. De har aldrig gett mig anledning att tro att de planerar längre fram i tiden än 2 sekunder. Det är mer att jag pratar med mig själv, för att behålla lugnet och för att jag faktiskt undrar.
Björn undrar också, i större utsträckning än jag till och med. Tror jag.
”Varför kommer de inte ihåg?” vänder han sig till mig och frågar över tekopparna på köksbordet. ”Vi har ju sagt så många gånger att man inte får göra sådär. Hur svårt kan det vara?”
Attityden
Trots att jag förstår precis vad han menar, så försöker jag ändå hjälpa – jag menar, det som funkar för mig kanske funkar för honom också.
”Hur smart är du när du är full?” frågar jag.
”Va?” svarar han.
”När du är riktigt onykter, men innan du börjar må dåligt, hur bra är du på att komma ihåg vad folk har sagt och inte?”
”Du menar när man blir sådär kreativ och gör saker man inte annars skulle göra?”
”Precis. Hur lätt är det att följa regler när nånting är roligt, att föra en relevant och logisk diskussion, eller att inte låta känslorna ta över?”
”… Hm. Du menar att jag ska se dem som fulla personer?”
”Japp! Det gör jag, det brukar hjälpa.”
I samma ögonblick kommer Adrian in i köket.
”STOPP!!” hojtar han och håller upp sin lilla hand. ”Ni ska va tysta! Min speljake sover på soffan och ni ska va tysta!”
”Stendrake!” ropar Simon från vardagsrummet.
”Min stenjake sover! Tysta nu! Annars kastar jag ut er.”
”Ojdå,” säger jag och gömmer mitt leende bakom tekoppen.
”Och bordet!” tillägger min lilla treåring och viftar ostyrigt med ett pekfinger i luften, sen stegar han bestämt tillbaka mot soffan och går in i kaminskyddet på vägen.
Jag flinar. Björn försöker kväva skrattet. Adrian knallar storhjärtat vidare som om det var kaminskyddet som orsakat orienteringsmissen och Simon ligger fortfarande under en hög med kuddar i soffan.
