Bästa tillfället att bryta nya marker (?)

Vi, dvs jag och barnen, sov som sagt sovit hos min pappa och Pia i Skåne i 4 nätter. Nedresan gick bra, och när vi kom fram och skulle bädda Adrians resesäng så hade Pia tänkt att pojkarna skulle sova i arbetsrummet och jag i gästrummet.

De har aldrig delat rum. Det har inte uttryckt nån sån önskan, och eftersom de båda är ganska livliga om nätterna så har vi tänkt att det är lugnast om de bara slipper störa varandra. Och därmed oss. Därför tyckte jag att det nog vore bättre om Adrian sov hos mig.

Sagt och gjort. Jag bäddade och fejade och roddade och när det blev dags för Simon att lägga sig så sa han att han ville ha Adrian hos sig. Och strax därpå sa Adrian samma sak, när jag försökte få ner honom i sin säng (“den ä äck-iiii!!! Ja vill håva ho Shhimon!”).

“Pionjären” är väl lite av mitt andra namn

Ah. Vem är jag att vägra oprövad mark om alla andra är överens? Hm.

Den första natten gick bra, även om de vaknade toktidigt. Andra natten fick jag gå in och lugna Simon en gång, tredje natten var jag in tre gånger varav ett av besöken resulterade i att jag somnade bredvid honom en stund. Fjärde och sista natten åskade det. Jag var in till Simon två gånger, andra gången hade han drömt en mardröm och de brukar inte ge med sig, så jag kramade honom utan att han vaknade och viskade försiktigt i örat:

“Det var bara en mardröm. Dröm om pappa. I morgon får vi träffa pappa igen.”

Jag hörde inget mer den natten, men på morgonen berättade Pia att Adrian tydligen hade vaknade och varit rädd för åskan, men att Simon hade lugnat honom:

“Det är bara åskan, Adrian, den är inte farlig.”

Adrian hade somnat om. Synd att DET var den enda grejen jag missade.

Låt oss inte störa den björn de barn som sover

Som överspänd förälder, dvs en förälder som inte vill hålla på och trassla om nätterna och därför är lite överkänslig i frågor kring sovrutiner i allmänhet, så reagerade jag förstås på minsta lilla ljud från deras rum. Dels för att jag verkligen inte ville att pappa och Pia skulle störas, dels för att jag såg framför mig hur pojkarna väckte varandra och jag tillbringade hela natten på resande fot som en tomte mellan rummen. Men, jag måste säga att det gick bra ändå. De är uppenbarligen inte lika lättväckta som jag.

Skogspromenad, sista dagen på sista föräldraledigheten

Hej då bebistid

Igår var sista dagen på Björns föräldraledighet. Det känns himla konstigt att bebistiden för alltid ligger bakom oss nu… Konstigt men på många sätt skönt.

Jag behöver kanske inte motivera det med att även om bebistiden bjuder på makalöst mycket mys och gos och rosaluddig kärleksöversvämning, så är den den absolut mest påfrestande tiden livet – i alla fall för mig – men jag gör det ändå. Nu kan jag stänga det kapitlet i mitt liv, och öppna ett nytt som ska pågå mycket längre än en föräldraledighet någonsin kan göra.

Hej hej skogen

Vi tog en skogspromenad på förmiddan, dagen till ära.

“Tänk att det nästan är mitt på dan,” – klockan var 10 – “och solen står inte högre upp än såhär,” sa Björn och pekade på grusets långa skuggor på gångvägen.

Det var en sån dag. Du vet, en sån där sällsynt dag där allt känns lugnt och stillsamt. Vi svängde upp på en skogsstig, för att pojkarna skulle göra av med allt spring i benen, och det var alldeles tyst och lugnt.

skogspromenad

Ljuset var magiskt. Trots att vi hördes lång väg – Adrian med sina ursinniga tjut varje gång han trillat och det tog lite tid att komma upp, och Simon som lekte robot (?) med så långa pinnar han orkade bära – så råkade vi ändå komma helt nära ett par rådjur. De tittade stilla på oss, och jag hann visa dem för Simon innan det ena av dem tog ett par långa skutt bort i skogen.

Det är nåt speciellt med skogen. Känslan påminner lite om den i bergen, eller när snö faller och dämpar allt. Trots att det var ganska kallt så var det skönt att vara där.

skogspromenad
Eftersom vi har en ny vagn nu, som man inte måste lyfta upp på axeln och bära över minsta lilla pinne, så törs vi gå på småstigar igen.

Det är vid såna tillfällen jag kan uppskatta signalfärger på ungarnas ytterkläder. Man ser dem, även när de lallar iväg bakom nån gran och inte längre svarar på tilltal eftersom de bytt namn till “Léon”, vilket Simon gör med jämna mellanrum.

Nya rutiner igen

Den här veckan riskerar att bli lite kämpig; vi ska alla in i nya rutiner – igen – med längre dagar på föris för barnen, jobb med väldigt tidiga morgnar för Björn, och för min del kommer det troligen se ut som i höstas, med den skillnaden att tillvaron ska hanteras utan hjälp av en hemmaman.

Det kommer att gå bra. Såklart. Men allt som är nytt tar mer energi, även om det är kul, tills det inte är så nytt längre.

Planering tror vi kommer bli avgörande för husfriden, och planering är en av våra i särklass sämsta grenar.

 

SaveSave

SaveSave