Hur Simon verkar ha det

Jag fick en så fin kommentar av Frida på min text om hur tungt det känns:

(…) Blir lite orolig för dig, samtidigt som det är skönt att veta att det finns andra som har liknande känslor som en själv. Känner igen mig i din text, speciellt det där med att vilja vara själv för att kunna återhämta sig. (…)

Om jag gjorde någon mer orolig så kan jag meddela att det känns lite bättre nu. Det gör så mycket när man får sova, du vet, och jag har sovit hela natten (!!!!!!!!!!!!!!).

Hur Simon verkar ha det

Jo, jag nämnde i äkta cliffhanger style att Simon varit/är inne i en tuff period. Det har varit jättejobbigt för honom, och alltså också för oss, så för att värna om hans integritet men ändå berätta kort så kan vi säga att det är inte första gången någonsin som jag kommit till förskolan och fått mig ett allvarligt samtal mellan fyra ögon av en pedagog. Du kanske minns att det var kämpigt ett tag när han började på förskola och Adrian var bebis, och det visar sig att den situationen inte är olik dagens.

Utvecklingssamtal med hjärtat i skorna

För en tid sedan hade vi utvecklingssamtal för pojkarna på förskolan. Med Adrian var allt bra, men med Simon fanns frågor om hur han är hemma och om vi sett samma tendenser som de sett på föris (vilket vi har). Det är som om han gick runt och var arg för nåt, det liksom verkar krypa i kroppen på honom och han anfaller till synes oprovocerad. Vi fick tipset att försöka lyfta honom mer, ösa på med positiva tillrop och tona ner det negativa. Ge honom mer tid och uppmärksamhet.

Strax innan vi skulle åka till Skåne kom samma pedagog vid hämtningen och sa diskret att situationen hade eskalerat och att det nu var bekymmersamt på avdelningen. Simon verkade inte må bra, och jag sa att vi gör vad vi kan, jag vet inte vad mer vi kan ta oss till för att hjälpa honom. Vi förstår inte var skon klämmer. Hon föreslog tassande på tå att BUP kunde vara en idé för oss om vi känner oss vilsna.

Hjärtat rasade ner i fötterna på mig den eftermiddagen. Inte för att en pedagog, som vi känner stort förtroende för, föreslog BUP utan för att känslan av att inte kunna hjälpa sitt barn är svår att bära.

Simon & Adrian just nu

I Skåne hos pappa berättade jag om alltihop. Han som inte träffar pojkarna så ofta sa, efter att ha observerat dem med den här historien i minnet, att boven är Adrian. Adrian är den som kommer och tar över, tar Simons plats, tar Simons saker osv. När det blir bråk charmar Adrian och Simon åker dit.

Så har det inte alltid varit, förstås. Tidigare har Adrian triggat Simon också, men omedvetet. Nu, när jag tittar på dem, så kan jag se det pappa såg i Skåne; Simon som pysslar med en grej på golvet, Adrian som kommer och från ingenstans kör in en leksaksskruvmejsel mellan revbenen på Simon, Simon som knuffar Adrian, Adrian som springer och skvallrar och likt en första klassens Shakespeare faller ihop på golvet i plågor, Simon som sluter sig och gömmer sig i väntan på domen.

Vi har tittat på det från fel håll

Så har det inte alltid varit. Men så gick det upp ett ljus; Adrian gick in i “trotsåldern” för en tid sedan, och vid närmare eftertanke så sammanfaller början på den perioden med början på Simons bekymmer.

Men Adrian trotsar inte som Simon gjort, han har en heeeelt annan approach, så det är som om det hände för första gången i vår familj. Nästan.

Vad som hänt är alltså, enligt aktuellt rådande teori, att Adrian har börjat trotsa även mot Simon och invaderar i och med det Simons bubbla som han alltid så desperat behövt för att kunna fungera. De leker ändå bra tillsammans på förskolan, och ofta bra även hemma, men den här frustrationen som vi sett/ser hos Simon är inte resultatet av en enstaka händelse. Det har byggts upp under en tid och till slut misstänker jag att Simon inte upplever att han får det utrymme som han behöver.

Kanske handlar det inte så mycket om uppmärksamhet i sig, som det handlar om att få göra saker utan att behöva hantera Adrian samtidigt. Att få plats och tid att andas och ladda.

Vi är inte så olika, Simon och jag.

Egen tid

Vi tänker nu att det har blivit tokviktigt att vi gör saker bara med Simon. Dvs att vi tar varsin unge och gör grejer på olika håll.

För nån vecka sen tog jag med mig Simon ut en gråfuktig förmiddag på cykeltur. Jag cyklade på min cykel och han på sin springcykel – wow vad snabb han är! – och vi var ute länge och cyklade långt. Han plöjde glatt genom skogen, valde stigar och vägar och styrde oss ganska långt bort. På vägen hem blev han trött, men tappade inte humöret utan brände på under peppiga tillrop hela vägen hem.

Fantastiskt mysigt. Och kallt.

För i höst har jag anmält honom och mig till “simlekis”, en kurs som hålls i en bassäng med 35-gradigt vatten. 8 gånger ska vi hänga i simhallen tillsammans och det ser jag verkligen fram emot. Sen börjar han ju bli så pass stor att det kan passa med nån aktivitet som bara är hans, vi tänker att klättring eller gymnastik skulle passa honom. Vi får se vad han vill. Klättring kan vi ju göra ändå tillsammans, vilket passar bra för Adrian är ju fortfarande för liten för det.

Bästa tillfället att bryta nya marker (?)

Vi, dvs jag och barnen, sov som sagt sovit hos min pappa och Pia i Skåne i 4 nätter. Nedresan gick bra, och när vi kom fram och skulle bädda Adrians resesäng så hade Pia tänkt att pojkarna skulle sova i arbetsrummet och jag i gästrummet.

De har aldrig delat rum. Det har inte uttryckt nån sån önskan, och eftersom de båda är ganska livliga om nätterna så har vi tänkt att det är lugnast om de bara slipper störa varandra. Och därmed oss. Därför tyckte jag att det nog vore bättre om Adrian sov hos mig.

Sagt och gjort. Jag bäddade och fejade och roddade och när det blev dags för Simon att lägga sig så sa han att han ville ha Adrian hos sig. Och strax därpå sa Adrian samma sak, när jag försökte få ner honom i sin säng (“den ä äck-iiii!!! Ja vill håva ho Shhimon!”).

“Pionjären” är väl lite av mitt andra namn

Ah. Vem är jag att vägra oprövad mark om alla andra är överens? Hm.

Den första natten gick bra, även om de vaknade toktidigt. Andra natten fick jag gå in och lugna Simon en gång, tredje natten var jag in tre gånger varav ett av besöken resulterade i att jag somnade bredvid honom en stund. Fjärde och sista natten åskade det. Jag var in till Simon två gånger, andra gången hade han drömt en mardröm och de brukar inte ge med sig, så jag kramade honom utan att han vaknade och viskade försiktigt i örat:

“Det var bara en mardröm. Dröm om pappa. I morgon får vi träffa pappa igen.”

Jag hörde inget mer den natten, men på morgonen berättade Pia att Adrian tydligen hade vaknade och varit rädd för åskan, men att Simon hade lugnat honom:

“Det är bara åskan, Adrian, den är inte farlig.”

Adrian hade somnat om. Synd att DET var den enda grejen jag missade.

Låt oss inte störa den björn de barn som sover

Som överspänd förälder, dvs en förälder som inte vill hålla på och trassla om nätterna och därför är lite överkänslig i frågor kring sovrutiner i allmänhet, så reagerade jag förstås på minsta lilla ljud från deras rum. Dels för att jag verkligen inte ville att pappa och Pia skulle störas, dels för att jag såg framför mig hur pojkarna väckte varandra och jag tillbringade hela natten på resande fot som en tomte mellan rummen. Men, jag måste säga att det gick bra ändå. De är uppenbarligen inte lika lättväckta som jag.

Mars & April har knopp i håret

Hektiska dagar, precis som förra året. Jag är inte lika stressad som då, men stressad icke desto mindre. Snart är det över, snart är det sommar. Den 23 maj redovisar vi våra exjobb, och efter det verkar det som att företaget jag samtidigt praktiserar på inte har vett att anställa mig så jag får sannolikt en period ledigt.

Planen för juni är att potträna Adrian hardcore en vecka innan semesterresan till Turkiet och sen söka jobb och komma ikapp i syhörnan – till exempel så har pojkarna mörkläggningsgardiner som liksom växer upp som bönstjälkar ur sina högar på golvet under fönstren.

Idag är min bror på besök; han har helt enkelt hämtat barnen och vagnen och promenerat iväg, så Björn håller på och pysslar ute medan jag sitter inne likt en vampyr och håller mig undan i väntan på pollensäsongens död – vilket inte lär bli idag.

Här kommer det mest lästa i mars och april:

Mars

1. Efter magsjuka: tips för småbarnsmagarnas återhämtning

efter magsjuka
Inte helt konstigt att detta inlägg varit välbesökt, med tanke på att magsjukeperioden sträcker sig en bra bit in i mars – förutom i vårt fall då, där den härjat sedan tidernas begynnelse och så.

2. Befogad vidskepelse i småbarnsvardagen

Apropå det här med magsjuka. Kanske skulle döpa om bloggen till Magsjuketrams.se.


3. Ett sätt att möta en eftermiddags-bråkig fyraåring

Min favoritlek. Slår “pilis, supehjälte o bäbis”-leken med hästlängder, kan jag meddela.

April

1. År(hundrad)ets familjetips: matplanering vecka VS småhandling

Skulle jag tipsa nån om nåt, så skulle det vara att planera veckan i förväg.

2. Föräldrar är konstiga när de bråkar

Ibland kan barnen säga saker som gör att jag liksom går sönder lite inuti. Läs gärna Ninas kommentar på inlägget också; det fick mig att känna mig lite helare igen.

3. Organisera barnkläder, tvätt och ytterkläder

Framstår jag som uppstyrt organiseringsfreak? Det är jag inte. Faktum är att det är ganska underhållande att JAG skriver tips om dylika saker, men nöden känner ingen lag – eller hur var det?


Simons provresultat – äntligen vet vi vad som är problemet!

Blodprovet

Jo, Simon var iväg med Björn och tog blodprov för ett tag sen, eftersom det har varit så krångligt med magen nu sen december, och det hade gått jättebra. Det hade sannolikt inte gått lika bra om det hade varit jag som tog med honom, eftersom Björn har en oxes hela tåg-på-rälsinställning medan jag är lite vobbligare och alltså inte utstrålar samma stabila attityd. Hursomhelst, på med emla-plåster före frukost, och så dit efter att Adrian lämnats på föris. Det gick till och med fort.

Resultatet

Resultatet visade att Simon är allergisk mot ägg och komjölk. Ganska ordentligt allergisk, till och med. Han har fått 2 adrenalinpennor, en till föris och en hemma, i händelse av kraftig allergisk chock.

Akutmedicin. Jag har också en (jordnötsallergiker).

“Ååå … neeeeej vad trist …”, säger många när jag berättar det. Men alltså, näe. Det är INTE trist. Det är bra. Ok, det förstås trist att behöva bära på en allergi – jag vet, jag bär på ett gäng – men det är inte ett problem. Jag var rädd för nåt som inte går att lösa. Det är tex värre med sjukdomar som diabetes, atopiska exem, autoimmuna sjukdomar, fel i kroppen. Du förstår vad jag menar. En matallergi, då lägger man om kosten och informerar noga, och sen kan man leva precis som innan. Vardagen ändras inte.

Nu är jag än så länge inte orolig, för det finns ägg i väldigt mycket som vi äter (mer än man kan tro) och Simon har hittills bara reagerat med magbekymmer och för det behövs ingen adrenalinspruta och akut sjukhusbesök. Men ibland, när man inte tål något som man regelbundet får i sig, och sen slutar med det, så kan känsligheten öka. Då kan man plötsligt chocka ner över något som man förr bara blev lite dålig av.

Doktorns order

Diagnosen lyder alltså såhär: Simon får inte äta en GNUTTA komjölk eller ägg. Inte ens “spår av” – INGENTING. Hans kropp kan inte hantera det och det kan bli värre. Allergin växer sannolikt bort i skolåldern, men det finns inga garantier för det. PS: reagerar inte på jordnöt.

Jag är bara glad och lättad att vi vet vad som är problemet, och att, såhär med facit i hand, verkligen veta att vi aldrig hade kunnat räkna ut det här på egen hand – annars vore det en typisk tanke för mig, det här att klandra sig själv i efterhand med diverse “borde ha fattat”.

Nu ska vi få in i ryggmärgen att tänka på detta och lära oss vad vi kan äta istället, och sen blir det en icke-fråga (utom när han blir stor nog att gå hem till kompisar själv, då uppstår en parentes och sen blir det en icke-fråga igen).

Övrigt

Allergitestet täckte inte pollen, men läkaren sa att det gör man inte under pollensäsongen ändå och jag tror inte att någon behöver se papper på att Simon är allergisk mot pollen, för han ser ut som jag. Dvs, röda halvt sönderkliade ögon, rinnande näsa, nysningar, hostningar och trötthet. Han har fått medicin och den hjälper ganska mycket. Tur att säsongen inte vara längre än den gör – även om det känns som en e v i g h e t.

Förresten, du har väl inte missat min undersökning? Du kan väl göra den när du har en stund över? Det vore såååå schysst, och tar inte lång tid, lovar! Du hittar den här.

Årssammanfattning 2018

Det börjar kännas långrandigt att redogöra för vad som sannolikt i många småbarnsfamiljer skulle kunna betraktas som normaltillstånd på sjukdomsfronten i krokarna kring februari, så jag tänkte mig en tillbakablick till ljusare tider med ett inlägg sent omsider tillägnat 2018. För finns det något bättre, när energin lyser med sin frånvaro och allt man vill göra är att bädda ner sig och netflixa sig genom tillvaron, än favoriter i repris? Tänk glada tankar, var det nån klok person som sa en gång.

Glada tankar

Detta är ett hopkok och nedkok av förra årets publicerade inlägg. Ut ur mängden står sådant som lästs mer än annat, och sådant som jag tycker känts mest och/eller bäst.

De listas utan inbördes ordning, eftersom det skulle bli så onödigt komplicerat för mig. Idag kör vi stenhårt på minsta motståndets väg.

Till slut blev jag desperat

Ok, det här handlar förvisso om ännu en i raden av alla ofrivilligt händelserika nätter, men jag är glad för inlägg som detta, eftersom jag annars skulle glömma hur vi faktiskt haft det mellan varven.

When men take their part; därför ska mina pojkar bli feminister

Jag brukar undvika att ta ställning så här öppet, av många anledningar. Jag vill bland annat undvika missförståndet att jag dömer andra som inte väljer att göra precis som vi. Men problemen som eldar på feminismen försvinner inte av sig själva. Precis som med miljöattityden så spelar det här roll på individnivå, och därför är det helt enkelt så, att vissa saker måste sägas.

Varför, mamma, varför är det så? Varför?

Nu har även Adrian börjat med det där. I motsats till sin bror så lyssnar han ännu inte så noga på svaret – men han har förstått att detta är frågornas fråga att ställa.

Att manipuleras (och besegras) av tvååringens järnvilja

Dessa utbrott från avgrundens rand är mer sällsynta nu än de var för några månader sen, men det sliter fortfarande lika hårt i hjärtat. Härom kvällen var det värre än det brukar, eftersom båda två vrålade hysteriskt i kör genom nästan (nästan!) hela läggningsproceduren i badrummet.

Ibland undrar jag om kalabaliken hörs ut, alltså utomhus, och hoppas att ingen ska höra dem för de låter ju som om vi begick lagbrott på löpande band. Även fast jag vet att det är samma för alla småbarnsföräldrar, så blir även jag illa till mods när jag hör andras barn låta så där. Det är väl som det ska vara, jag antar att det är vad vrålen är till för (?); att göra att andra föräldrar kastar dömande blickar på ens egna, så att de kanske upphör med alla så kallade nödvändigheter.

Läggningsrutiner och orättvisor

På samma tema, dvs temat hopplösa kvällar med motig läggning, så läser jag om hur våra läggningsrutiner såg ut förra sommaren. Jag minns när jag läser det, men jag hade i ärlighetens namn glömt att det var sådär så sent som i somras. Det känns som minst 18 månader sedan.

Han blev frisk lite för fort

Känns verkligen avlägset, såhär i efterdyningarna av vabruari, att en sådan tanke någonsin kan ha blixtrat till här, men det har den uppenbarligen och jag minns ju varför: jag hade egentligen ingenting bättre för mig, och vi hade det urmysigt. Inga kräkningar, ingen diarré, bara vanlig hederlig förkylning mitt i högsommarvärmen i ett par dagar.

Simons napp funkar inte

napp

Jag älskar när barn, särskilt mina, presenterar sina egna genialiskt uttänkta förklaringar på saker och ting. Det är fullständigt förtjusande att få lära sig av dem hur öronen är fästa vid huvudet, på vilket sätt kramar är hårdvaluta eller hur en napp kan sluta fungera utan att vara trasig.

Svart sotning

Vi har smarta skator i grannskapet. Smart indeed … Sen kan man dryfta hur jäkla smart det var att trilla ner i skorstenen från början, men jag har lyssnat väldigt mycket på P3 Historia på sistone så jag tänker att det kan ha varit en komplott.

Borta från barnen på mammagåva

Behöver mor i huset lite egen tid i lugn och ro, på en plats där tankar får tänkas till slut och kanske en hel natts sömn? This is the way to go.

Bildkälla: Sparadiset

Mammatrams fyllde 3

Mammatrams är ett par månader äldre än Simon, så det är lätt (för mig) att hålla redan på åldern.

Egoistisk mamma tar sitt barn till förskolan trots ALLT

Minns du när jag fick en vass kommentar om att jag tog Adrian till förskolan trots rådande omständigheter? Det här var då.

Fick för övrigt en kommentar på det här inlägget från nån på Facebook, som var arg för att jag kallade en annan mamma egoistisk när vi inte visste VARFÖR hon hade gjort som hon hade gjort.

JAG är naturligtvis den egoistiska mamman det rör sig om. Älskar när folk på riktigt tror att det är typ samma sak att läsa en enda kort rubrik, som att läsa tillhörande text på 1048 ord. Love it.

När romantiken i småbarnsföräldraparet ställs på sin spets

På samma Alla Hjärtans-tema som nyligen berörda video om vad nyblivna mödrar egentligen vill ha, så träffade jag och Björn mitt i prick när vi förra året (liksom i år, liksom sannolikt många år framöver) fokuserade på vad som faktiskt är viktigt.

Skogspromenad, sista dagen på sista föräldraledigheten


Bebistidens allra sista dag. Sentimentalt och lättat på samma gång, jag är fortfarande kluven där. Bebistiden är kämpig, men också så otroligt fin mellan varven så jag är återigen glad att jag har bloggen som kan återberätta för mig hur det faktiskt var.

Det var det

Så, med dessa ord stänger vi sentimentalt dörren om 2018. Det nya året, som inte är så nytt längre, rullar fortfarande omkring på backen efter en spektakulärt krånglig start. Senaste budet är att Adrian är tillbaka på förskolan efter sin förkylning men istället åkte jag hem tidigare från praktiken igår eftersom jag mådde som den där skatan i skorstenen.

Ett sätt att möta en eftermiddags-bråkig fyraåring

Jag läste en så fin text på Fatherly, vilket fick mig att tänka på Simon.

Fatherly, för övrigt, är inte en sida som jag backar i vått och torrt precis, men de publicerar riktigt roliga saker* mellan varven och ibland dyker det upp artiklar som håller mig kvar ända till sista raden.

Jag medger att det “räcker” med att uttrycka sig snyggt, förmedla en känsla och gärna vara lite lättsam för att fånga mig som läsare; ämnet måste inte vara min tekopp till 100 % för det.

Hursomhelst, den här texten jag läste är skriven av en far som berättar om hur hans femårige son använder honom som lekbråkspartner – i brist på bättre ord för det där behovet av att bråka/brottas/blow off steam som jag till viss del känner igen hos Simon.

Simon, alltså. Bråkig på lågt blodsocker-nivå.

Ofta på eftermiddagarna, under de där två timmarna hemma mellan förskolan och middan, så går han runt och är allmänt bråkig och muckar med alla. Adrian får ta mycket skit – även om han själv sällan är helt oskyldig – när Simon trycker på brorsans alla knappar och sen skrattar och håller sig precis utom räckhåll för hämnden, alternativt bara knuffar omkull honom.

När jag går emellan och ska prata vett med Simon, samtidigt som Adrian kristallglasskriker bakom mig och ytterkläderna fortfarande ligger på golvet, så möter han min blick, gapar, och … väser. Han försöker få tag om min hand och ska bitas, varpå vi många gånger blivit riktigt ovänner.

De senaste veckorna har jag mött honom med någonting annat, vilket funkat bättre (för mig, såklart, men jag tror också för honom, i alla fall om vi jämför med alternativet där alla i princip skriker sig från vettet):

Vi låtsasbråkar.

Låtsasbråket

Jag möter hans ilska – för är han inte redan arg och terrar sin bror av den anledningen, så blir han ju arg av att möta motstånd – med att kittlas. Jag är noggrann: jag startar ingenting. Han bestämmer när det är över. Han får min fulla uppmärksamhet, och för varje attack så svarar jag med kittel. Han försöker sparkas, jag fångar fötterna i luften, kittlar dem och säger samtidigt glatt och uppskruvat att fötter som sparkas måste jag kittla. Och så vidare.

Han protesterar förstås. I början grinar han och blir ännu argare, men det tar inte lång tid innan han skrattar och grinar samtidigt.

“NEJ! NEJ MAMMA NEJ! NEEEEJ!! SLUTAAAA!!!”

Jag ger honom andrum, säger jag att jag inte kan sluta, men om han vill att jag ska sluta kittlas så måste han sluta sparkas.

Då kan han stanna upp för ett andetag, och väga situationen. Han slutar aldrig, han tar ny fart istället. Det gör jag med. Lekbråket eskalerar. Jag kittlar honom aldrig så att han tappar andan, därför blir det inte outhärdligt för honom och därför vänder ilskan snart till skarpt fokuserad hämndaktion, och därefter till brottnings-/slagsmålslek.

Det brukar ta honom uppskattningsvis 10 minuter att bränna av sig sin värsta frustration, eller vad det nu är han behöver få ur systemet. Humöret och energin skiftar till ljusare igen, han blir lugnare, och till slut faller han ihop i en liten hög. Han flämtar andfått, tittar upp på mig och säger nåt snällt. Ibland får jag en kram. Ibland berättar han något förnuftigt. Oavsett vilket, så har energiexplosionen fått honom civiliserad igen. I alla fall för tillfället.

Adrians roll i spektaklet

Ofta sitter lillebror och tittar på, och ser ut som om han önskade att han hade haft en skål med popcorn och kanske en mindre utsatt plats än den på första raden på första parkett, men ibland lägger han sig i. Det blir mer för mig att göra då, mer att hålla reda på, men han får vara med om han vill.

bråkig låtsasbråk

Ibland handlar det dock inte om att han vill vara med, utan om att han ska hjälpa den som han upplever är i underläge. Då kommer han och ska försvara Simon, trots att Simon nyss kanske stulit alla hans prylar ur händerna på honom. Han är mjukhjärtad som sin mor, verkar det som.

Fatherly

“I repay the favor by pinning his shoulders to the floor and tickling his ribs, eventually allowing him to escape for another onslaught. Showing him that I understand, that I see him, that I’m present, that my attention is nowhere else, that I’m more than discipline and instruction, that I’ll take all he can give without giving up, and that I love him enough to kick his ass.”

Så avslutas texten på Fatherly som fått mig att fundera på vad Simons grej egentligen handlar om. Kanske har han för mycket energi kvar, kanske är det precis tvärtom. Kanske har han egentligen saknat mig och ska återknyta banden, kanske orkar han helt enkelt inte bråka mer när vi är klara med varandra, trots att han skulle vilja – men det känns inte så. Det känns som om det handlar om närhet, den där närheten som han inte gillar på samma sätt som Adrian (gosarnas gosare) men som han ändå behöver.

… Och kanske är den sistnämnda tolkningen av fenomenet bara något som jag läser in, baserat på hur jag upplever det. Who knows?


*exempel på rolig sak:

Januari börjar året, februari fortsätter – samma visa

Vi är sjuka om vartannat, och nu är vi redigt less! Må resten av 2019 ta igen vad början missat. Sammanfattningen av dessa två månader går i magsjukans tecken, så vi ältar den lite till.

Januari

1. “Jag åker till farfar i natt.”

Ok, den här har ingenting med magsjuka att göra. Jag satte istället hjärtat i halsen, som omväxling.

2. “Nu är det färdigkräkt,” sa morfar.

VAB för magsjuka

3. Hur går det med magsjukan, då?

magsjukan
Så less på att äta, och less på att inte äta. Less, helt enkelt.

Februari

1. Kan Simons värsta trotsperiod vara över, eller …? Törs vi ens tänka tanken?

Vi törs knappt tänka tanken, av rädsla att jinxa möjligheten så att han ska förbli periodvist odräglig för alltid.

2. Magsjukan pikar i vabruari – i vårt hus.

sjukdomskaos
Det var tamejfan värst hittills.

3. Mammatrams 4 år

4 år
Hipp hipp!!

Efter magsjuka: tips för småbarnsmagarnas återhämtning

efter magsjuka

Jag visste, men jag förstod inte

Vi har som bekant haft en vansinnigt magsjukestinn vinter, vi har aldrig varit med om något liknande. Vi vet att vi hittills varit relativt förskonade från det här med att, som min far säger, “som småbarnsförälder är det lättare att kryssa i de dagar då alla är tillräckligt friska, istället för att hålla på att stryka alla dagar då nån vabbar eller är sjuk själv”, men det är inte förrän nu som vi liksom inser hur det kan vara.

Efter alla vändor med magsjuka i olika uppslag och grader – där den senaste var i särklass värst hittills – så har vi satt ihop en lista, eller sammanfattning, av vad vi fått att gå på och som verkar ha hjälpt (taiträtaiträtaiträtaiträ).

Medan magsjukan pågår

efter magsjuka

GE BARA VÄTSKEERSÄTTNING, alltså inget vatten.

Barnet förlorar stora mängder salter genom diarré och/eller kräkningar. Om barnet kräks ska det vara max 5 ml var 5e minut, inte mer och inte oftare – oavsett om föräldrahjärtat brister av att hålla det. Även om det ser ut som att allting kommer upp igen så hinner kroppen ändå med att ta upp lite grann. Den begränsningen är inte nödvändig om det bara är diarré som pågår.

Vätskeersättningen kan varieras med ljummen buljong om man vill. Försök undvika kylda eller värmda varianter, eftersom ljummet är det snällaste mot magen.

UNDVIK BLÅBÄRSSOPPA. Hos upp till 25% av befolkningen (källa) har blåbärssoppa motsatt effekt, så om ni testar med det och det inte blir någon skillnad så sluta helt.

Hygienen för alla

Vinterkräksjuka är smittsamt och när man kräks bildas små små fina droppar som hänger i luften och lägger sig som en hinna över hela toalettutrymmet.

Tvätta händerna ofta och se till att spola i toaletten med locket stängt. Använd helst olika toaletter, byt handdukar ofta och gärna även sängkläder – åtminstone örngotten.

Under återhämtningen efter magsjuka

De flesta repar sig för egen maskin, men våra barn har haft det svårare att få magarna på rätt köl igen och vi har tappat räkningen på återfallen sedan första insjukningen för två månader sen.

För den som vill gå all in – vilket kan rekommenderas, då återfallen till sist nöter ner kämparglöden hos den mest optimistiske av vårdnadshavare – för att främja återhämtningen av små magar (samt för den olycklige vuxne som eventuellt drabbats av bakterier istället för virus) så kommer här den lista på grejer som vi tvingats följa till slut.

efter magsjuka

Att undvika efter magsjuka:

Blåbärssoppa, som sagt.

Stora portioner. Barn som börjar må bättre i magen är hungriga och riskerar att vräka i sig mat som vanligt, och även om du såklart är glad att se att aptiten är tillbaka så är det inte bra för magen. Risken för långdragen diarré och/eller regelrätt återfall finns även när de känns nästan friska. Ge mindre portioner, ät oftare istället för de behöver ju fortfarande få i sig samma mängd. Ett par dagar till nån vecka har vi fått höra.

Alla mjölkprodukter , dvs allt som innehåller mjölk. “Till och med korv med mjölkpulver i”, som vår husläkare sa. Läs innehåll på allt du ger barnet om du inte är van, många tänker tex inte på att välling (oftast) är gjord på mjölk. Detta ska följas i minst tre veckor, sedan kan man gå över till laktosfritt resten av den totala tiden på tre månader.

Gluten. Gluten är inflammationsfrämjande för tarmen, nu är tarmen uppretad och eventuellt inflammerad så därför stryker vi det rakt av. Det betyder, till exempel, allt som innehåller vetemjöl. Även detta bör hållas ca tre månader.

• Allt det som ni sett retat magen hittills. Syrliga saker, sura saker, starka saker, banan, whatever. Ta med allt på listan.

Åter på förskolan efter magsjuka

efter magsjuka

Såvida barnet inte dragit på sig en ny sjukdom – men man märker sannolikt skillnaden – så smittar det inte längre efter 48 timmar sedan senaste kräkningen/diarrén. I Ångermanland är det 72 timmar som gäller, har jag hört.

Allmänmåendet kan vara kanon, ungen är pigg som en mört och understimulerad i sjukstugan, men kräks ibland från ingenstans – nu snackar vi när det gått ett tag sedan barnet var sjukt, alltså – antagligen på grund av att det fått nåt i magen som magen överreagerat på.

Be om ett intyg från en läkare att ge till förskolan om begränsad kost/specialkost eller vad de nu vill kalla det. Det finns många barn som redan går på gluten- och mjölkfri kost så att lägga en unge till på den dieten spelar sällan förskolan någon roll.


Som sagt, detta är vad vi fått höra och/eller läst oss till. Jag rekommenderar starkt Aleris sida om magsjuka. Det mesta man vill veta står där, inklusive rådet att undvika blåbärssoppa. Råden om gluten- och mjölkfri kost fick vi från vår husläkare (allergispecialist) och moster Catrine (BVC-sköterska) höll helhjärtat med.

Saknar du något råd på listan? Kommentera gärna!