Med ansiktet mot vinden och sommaren i ryggen

Höstäpplen

Mitten av september luktar höst, och friska vindar river i trädtopparna – och drar med sig vårt äppelträds sista äpplen i marken. Björn flexade ut hela dagen igår och var iväg och mustade äpplen på Ekerö, apropå det. Jag vet inte hur många liter äppelmust det blev totalt, men 20 av dem ska han försöka göra äppelcider på. Vi får se hur det går; han sa att riktiga cideräpplen inte är så goda och de odlas inte ens i Sverige. Våra äpplen är både söta och goda, så kanske blir det en extra god cider nu … eller extra söt. Vi får se, men musten är sagolik i alla fall. Flytande soläpplen, liksom.

VAB

Vi har vabbat i princip oavbrutet sedan semestern i somras. Först blev Simon förkyld, och sen blev han frisk med rosselhostade och snorade en del, så han var hemma tre veckor. Sen hann han vara på föris i två dagar, och sen blev Adrian förkyld. Samma sjukdomsförlopp, samma hosta, men han fick komma tillbaka efter bara en dryg vecka hemma.

“Är barnen friska nu?” frågade min chef i ett mail igår. Jag svarade helt korrekt:

Svaret är med andra ord officiellt JA.

Tillbakablick över sommaren

Jag brukar göra en sammanfattning varannan månad över de mest lästa inläggen, men nu tar vi hela sommaren i ett svep istället:

Maj

Sova middag – våra aktuella sovrutiners vara eller icke vara
Det där med att sova middag är ett bleknande minne. Men det händer att Adrian somnar på vilan på förskolan, och det händer att Simon somnar på vilan hemma.
Björns födelsedag & mitt bästa presenttips till förälder
Det är den bästa idén som något barn någonsin har haft vad gäller födelsedagspresent till en förälder.
Femårskalas för Simon – allra första födelsedagskalaset
Det blev jättebra och han pratar fortfarande om det ibland. Snart fyller Adrian år, så vi har ett kalas att förbereda snart igen.

Juni

En magisk midsommarkväll vid Siljans strand

En text utan foto, men med en ordvävd bild istället. Om hur föräldraansvaret militäriskt går före allt.

Parterapi – rekommenderas starkt till alla föräldrar
Precis såhär känns det. Men om man inte investerar så är det svårare att få positiv utdelning.
Adrian sa adjö till napparna, det blev ett sentimentalt avsked
Tänk att den dagen kom även för honom …!

Juli

När Björn ramlade på liggcykeln: “Jag tror jag ser en bit av skelettet”

Han var på magnetröntgen i veckan, med knät, eftersom det fortfarande gör ont ibland. De sa att det kan ta upp till ett år för det där att läka, och jag kan inte låta bli att tänka att vi inte är så unga längre.

Trollskog, matsäck, ungtjurar – och att lyssna på leken
Innehåller ett genant medgivande av rutinerad tvåbarnsförälder.

Augusti

Hur man tar sig igenom en leksaksaffär med barnen
Det här tipset är nåt jag varmt kan rekommendera att testa, det funkar för oss.
Att få vakna till sång på födelsedagen

Helt fantastiskt var det – när jag väl fattade vad det var som pågick. Jag fick ett jättefint firande av pojkarna, särskilt Simon, som löpande påminde mig om att han var snäll hela dagen eftersom det var min “föseldag”.

Adrians treårsfas mattas av, och fansen på föris jublar

Adrians magi

Sommaren är över och Adrian har fått flytta till en “storbarnsavdelning” på förskolan, vilket i hans fall innebär en avdelning som inhyser barn i åldrarna 3-5 år. “Jag är en stor pojke nu,” säger han och bröstar upp sig som en glad tupp.

På den nya avdelningen är personalen förtjusta. Adrian har ofta den effekten. Hans mjuka varma läggning, tillsammans med hans sätt att pedagogiskt och sakligt berätta för oss vanliga dödliga hur världen hänger ihop, avväpnar vuxna hjärtan snabbt och effektivt och i hallen härom morgonen fick jag höra ett ömt “det där har ni gjort bra” från en av pedagogerna. Hon nickade mot Adrian som precis tackat artigt för hjälpen med jackan och gett henne en stor kram. Det är märkligt hur han lärt sig att vara artig, förresten. Det är ingenting vi drillat honom i, han verkar bara ha förstått det där själv. “Han är alltid så glad, och kramas mycket och han lyssnar och han är med …”, fortsatte hon med ännu ett tillgivet leende mot Adrian, som nu gått vidare till att försiktigt krama en jämnårig perplex flicka i hallen.

Till och med djuren gillar honom, och han är fullständigt orädd.

Mr Hyde

Men Adrian har sina mörka sidor. Han är snart fyra år gammal, trots allt, och treårsperioden har varit intensiv. Nu verkar den vara på nedgång men – ta i trä – vi ska inte ropa hej än. Det har funnits dagar då han trotstoppat mig till nervryckningar i ögat och jag undrat om det är så här det ska vara nu, resten av hans liv. Det kan kännas så ibland när stridsfanan ständigt är hissad, och den är det sista som viker ner sig för natten och det första som höjs över madrassen på morgonen.

Baktal

Jag frågade samma pedagog i fredags när jag hämtade pojkarna – och hon som vanligt rapporterade att “allting har gått så bra” och utan fler ord lyckades få med budskapet att detta stod i skarp kontrast till en del andra barn och att Adrian var som balsam för själen i jämförelse – om han hade hittat deras knappar ännu.

“Knappar?” sa hon och la en hel sekund på att koppla uttrycket. “Näe … det tycker jag inte. Han har kanske inte letat så noga än.” Hon log som om hon hade svårt att föreställa sig det.

“Han är på väg ner för andra sidan av sin treårsperiod, kanske behöver han inte så många knappar längre. Hemma var det riktigt intensivt ett tag,” fortsatte jag.

Detta är helt och hållet sant, förstås, men jag vet inte varför jag sa så, varför jag frågade om knapparna. Det kändes lite som att personalen höjer honom till skyarna – och det får de gärna göra, han är min son (och Univerums gåva till mänskligheten och tillika underverk av olympiska proportioner) och jag tycker naturligtvis att han bör betraktas som den ängel han är, men … jag ville kanske ta ner henne på jorden, och göra utrymme för Adrian så att han kan få ha sina härdsmältor som han har rätt till, i egenskap av nästan-fyraåring. Jag tror det blev ett skumt sätt för mig att försöka skydda honom.

Skydda honom från vad, kan man undra. Jag undrar samma sak, men jag tror att det har med ensamhet att göra. Vi behöver bli sedda i vår helhet, för den vi är. Det är ensamt på en piedestal, liksom.

Mammatramseri

Det här är mammatramseri i ett nötskal; fasoner som dyker upp mot bättre vetande, och som sannolikt bottnar i våra egna dunkla rädslor. Jag hyser inga som helst tvivel om personalens kompetens på förskolan, jag har inte det minsta klagomål, inte ens ett sting av jobbig känsla. Ingenting. Jag tror inte för ett ögonblick att någon av dem, efter så många yrkesverksamma år dessutom, är kapabel att så grundligt bländas av ett barn att de glömmer bort att det är ett barn som alla andra. Blotta tanken är så absurd att jag ler när jag skriver det. Och trots det, så känner jag tydligen att jag måste balansera upp pedagogernas intryck av min soliga pojke genom lite baktal. För att jämna till det hela.

Jag framstår som en schysst och stabil mor, visst?

Rädslor

Adrians fina sätt och soliga sinne står i skarp kontrast till Simon som måste kämpa med, och ofta mot, sin omgivning för att förstå den och hitta sin plats. Jag kan känna viss oro för bådas del, eftersom de tycks vara ytterligheter på precis varsin sida om personlighetsnavet. De har inte mycket gemensamt, och jag anar en framtid där vi kommer få lägga en hel del jobb på att lära den ena att säga ja, och den andra att säga nej.

“Lagom är bäst”, sägs det i vår kultur. Ingen av mina pojkar är “lagom”. Alltså känner jag ett styng av oro, och hoppas på att även den bottnar i mig själv och inte i verkligheten. Kanske känner alla föräldrar så här, eller något liknande. Vi tycker väl alla att just våra barn är ovanligt fantastiska, eller hur?

Olika föräldrar på lekplatsen – och jag träffade en som jag

Det hände en grej vid klätterställningen på torget, när jag och Adrian var i centrum tillsammans för ett tag sen, som fick mig att fundera på vad för slags mor jag är egentligen.
Bildkälla: google

En familj som liknar vår

När vi kom till klätterställningen var det tomt, men ibland kom det andra barn som tilläts klättra två minuter innan deras föräldrar gick vidare med dem. Adrian är social och glad och pratar ivrigt med alla som kommer inom hörhåll. Vissa barn tar tid på sig att mjukna och börja svara – Adrian är inte den som ger sig i första taget – medan andra är lika pratglada som honom.

Vid ett tillfälle kom en mamma med två pojkar som stannade en stund. Den äldre pojken var 4,5 år och pratade glatt, den yngre var drygt två år och lallade runt och höll koll på storebror.

Ett enkelt nej

Adrian klättrade omkring, och började visa den äldre pojken hur han skulle göra för att komma upp. Pojken lyssnade och gjorde efter, men sen lyckades han inte ta sig upp sista biten.

“Mamma, jag kan inte komma upp” sa han till sin mor, som hjälpte lillebror upp mitt emot.

“Nähä?” svarade hon.

“Kan du lyfta upp mig dit?”

“Nej.”

Svaret var vänligt men bestämt; hon skulle inte ändra sig. “Du får hitta en annan väg upp” fortsatte hon, efter att ha tagit en närmare titt på problemet.

Jag iakttog henne i smyg – eller försökte i alla fall – en stund och jo, ta mig tusan, hon fortsatte längs samma väg. “Lös det själv.”

Självklart finns det oräkneliga föräldrar som hon, jag har bara aldrig stött på nån. Jag menar, aldrig hört nån som säger såna där saker som jag brukar säga till mina barn när vi är på lekplatser.

Vårdslös curling?

De föräldrar som jag lägger märke till (vilket är galet långt ifrån alla, för övrigt) är oftast föräldrar som går under sina klättrande barn – där de hänger 1,5 meter över sanden i lekplatsens klätternät och förtjust dinglar med ena benet – och ibland till och med talar om för dem att de inte kan, eller att ojoj det här har du inte gjort förut och hur ska detta gå osv. Jag fattar var det kommer ifrån, det är föräldrahjärtat som tar över. Jag hör samma saker från mitt eget hjärta ibland när mina barn klättrar. Men vi är olika; där jag biter mig i tungan drar andra på volymen.

Är det bättre att göra så? Att bita sig i tungan och låta dem försöka? För just Simon och Adrian är jag övertygad om att ja, det är bättre. Men annars … vad fasen, valet står kanske i vissa fall mellan att klättra med orolig förälder under sig, eller inte klättra alls, och då är det som det är. Det finns värre saker – som till exempel att inte få klättra alls trots att man så gärna vill, när vi nu ändå pratar om just klättring.

Det blir så märkligt bara, tycker jag, när föräldern som uppenbarligen inte alls är bekväm med barnets framfart på en viss höjd över sanden trots det inte säger nej, utan liksom lägger ett neggigt kommentatorspår över händelseförloppet.

Jag undrar om det kan vara så att mycket av det som vi vid första ögonkastet lätt dömer ut som vårdslös curling, i många fall handlar om den där artikeln om barns status som jag skrev om för ett tag sedan. Många par har kämpat så hårt för att kunna få bli föräldrar, och nu dyrkar de sina barn. Det gör såklart vi med, men med en sådan bakgrund är det kanske lättare att glömma den andra sidan av myntet*, vad vet jag. Jag kan vara ute och cykla här, berätta gärna hur du tycker och tänker kring curling, hönsföräldrar eller barnens status. Så intressant ju.

En likasinnad mor

Allt detta sa jag till mamman vid klätterställningen på torget – eller inte det där med barns status, det hade blivit för omständligt … och aningens märkligt som första uttalande från en främling – men det där om att jag så sällan hör andra föräldrar säga sånt som jag brukar säga, och att det var kul.

“Hahaha, ja, likasinnade,” skrattade hon. “Nä men annars lär de sig ju inte!”

Precis. Annars lär de sig inte. Vi kan inte hindra pojkarna från att klättra; de flesta barn gillar det och våra är inga undantag. Hellre då att vi lär dem ordentligt så de inte trillar ner.

Och visst, hade vi inte hjälpt dem lära sig klättra bättre så skulle de inte kunna klättra lika högt – å andra sidan. Eller så skulle de det.

Antagligen så skulle de det.


*Myntet: skydda barnen, och rusta dem.

En magisk midsommarkväll vid Siljans strand

Det magiska varma ljuset, som alltid tycks bildas när solen lyser på tallarnas röda bark, silas genom de höga trädens blygsamma kronor och träffar strandlinjen på andra sidan sjön. Vattnets låga vågor är lika blå som sommarkvällens ljusa himmel, men från bryggan syns att det skiftar i rödbrunt under ytan. Insekter dansar sin stigande och fallande kvällsdans över gräsmattan, och svalorna som bor under nocken flyger kors och tvärs ovanför. Det kvittrar i träden, en svag bris bär med sig doften från sjön. Det är midsommarkväll över Siljan.

Allt jag vill är att kila ner till stranden och hoppa ut på stenarna som ligger nästan som en brygga rakt ut i vattnet. Där längst ut vill jag sätta mig och andas i kvällen och – här kommer ett ord jag sällan använder – njuta. Det är inte ofta dylika möjligheter presenterar sig för mig, och – fler sällan använda ord – den fria delen av mig, den som släpper ut håret i höstvindarna och registrerar detaljer i naturen av ren kärlek, värker av längtan.

Men … den där andra delen av mig, den som alltid har sista ordet, påminner mig om mina pojkar som ligger och sover ensamma i härbret och som skulle kunna få för sig att trilla ur sina sängar, som natten till idag, eller gå ut i sömnen och försvinna i skogen. 

Är det sannolikt att de skulle försvinna i skogen på det sättet? Nej. Det är osannolikt att de gör mer än att mumla och sparka lite på väggen då och då. Det slår mig inte att Björn skulle kunna sätta sig hos barnen; han vill umgås med sin vän sådär som små barn gör omöjligt, och jag sa precis till honom att jag skulle gå och lägga mig. Nog skulle jag kunna sitta en stund vid vattnet, kom igen, vad skulle kunna hända? Det här ögonblicket kommer aldrig tillbaka! Men Modern lyssnar inte på sånt. Hon styr sina bara fötter över gräset mot det gamla härbret, klättrar uppför stegen och sätter sig i sin säng – och låter Den Fria i text begrunda vad hon missar.

Parterapi – rekommenderas starkt till alla föräldrar

En intensiv vår

Det har varit ganska mycket terapi den här våren. Det har inte varit så himla kul alla gånger – eller alls, faktiskt – men det var min egen terapeut som, när jag satt och grävde i mina känslor och beteenden och för sjuttioelfte gången kopplade ihop dem med Björn, stillsamt lade upp frågan om parterapi på bordet:

“Det låter som att det finns en del saker ni skulle behöva prata om tillsammans,” sa den kloka kvinnan. Jag åkte hem – ty detta var på den tiden då man fortfarande träffade människor IRL – och testade idén på Björn. Han ryckte lite på axlarna och sa att javisst, om du tror att vi behöver det så absolut.

Parterapi it is

Jag funderade i några veckor. Sen slog corona till och vände upp och ner på det mesta, och i och med att jag blev permitterad på 40% – dvs jag jobbade plötsligt bara 60% – så blev det massa tid över här hemma. Eller, en del tid över, i alla fall. Att jobba hemifrån ger ju möjligheten att disponera tiden lite friare än när man sitter på jobbet, om inte annat.

I samma veva började jag och Björn i parterapi. Jag hade inte trott att det skulle gå så fort och lätt att hitta nån att jobba med, men en väninna och hennes man gick redan hos en terapeut som hon var så himla nöjd med. Eftersom det inte var KBT (beteendeterapi) det var frågan om, utan “emotionellt fokuserad terapi”, så kände jag att det kanske vore nåt för oss.

Björn deltog inte så mycket i grejen med parterapi initialt. Han såg det som något vi gjorde för min skull, alltså som en fortsättning på min egen terapi, men det tog 30 minuter på första samtalet för terapeuten att sätta fingret på vad som knyter sig hos mig.

Tårarna rann när jag lade upp hela min egenhändigt skräddarsydda mental load på bordet, till min egen något milda förvåning dessutom. Björn lyssnade. Terapeuten grävde runt lite till i det. Det kändes som att Björn stannade upp, höjde blicken från sin välbekanta väg och såg mig.

Jag är ensam

På den vägen är vi fortfarande och vet du, jag är övertygad om att jag och min väninna är långt ifrån ovanliga i vår ensamhet.

Det är lite roligt att vi träffar samma terapeut, hon och jag. I och med att våra sessioner därmed påminner lite om varandra – samma person, samma metodik, du förstår – så slipper vi förklaringsdelen av våra samtal med varandra och kan gå direkt på de djupa prylarna.

Det visade sig att vi som kvinnor har mycket gemensamt i våra förhållanden. Under alla lager av vardagsfrustration, småkäbbel och missförstånd, bakom alla sårade känslor och provocerade rädslor, lurar ensamheten.

Det är en speciell sorts ensamhet. Om du tar “ensamhet”, och skalar bort biroller som “oälskad”, “oönskad”, “belastning” med flera, så blir det kvar någon sorts konstaterande av frånvaro. Jag är ensam. Här finns bara jag.

Det är lätt att ta med sig det där in i allt vi gör, och det har vi gemensamt i vår ensamhet, jag och min väninna. Är det våra mäns fel? Absolut inte. Det är inte ens säkert att det finns någon att klandra. The mental load följer oss genom vardagbestyren, och vi tänker inte så mycket på den – förrän nu.

Jag & Björn & “Vi”

Jag och Björn har det bra. Vi har haft våra kämpiga perioder – småbarnsliv kan som bekant vara en oerhörd påfrestning för parrelationen – men relationen har alltid varit stark. Den är fortfarande stark, men … du vet, vi vill att den ska fortsätta vara stark. Alltid.

Vi har våra beteendemönster som vi lagt oss till med. Vi har byggt dem på erfarenhet, rädsla och ett gäng till synes harmlösa missförstånd. Med åren breder mönstret ut sig som sockerkakssmet i en ugnsform, och till slut sitter vi med fnurror på tråden som vi inte borde ha.

Alla föräldrar borde gå i parterapi

Jag tror att parterapi är mycket bättre att ta tag i innan det barkar fullständigt åt skogen. Min väninna och hennes man började gå på det för att fördjupa sin relation, komma varandra närmare. Jag och Björn började för att jag kände mig lite ensam ibland.

Efter våra terapisamtal känner jag ofta som ett omtöcknat lugn i både kropp och hjärta. Vi finner ny förståelse för varandra och bygger nya broar som står stadigare än de gamla.

Parterapi borde snarare ses som en spabehandling för själva parrelationen. För individerna som deltar känns det inte riktigt som spa, däremot. Det känns mer såhär:

parterapi känns

Är det ok att prata om parterapi?

Det är inte lätt att vara förälder. Det är inte lätt att vara en bra partner. Det är sannerligen inte lätt att vara båda två på samma gång. Det är samma för alla, och det är väl fantastiskt att det går att få lite hjälp på vägen för oss som känner oss extra vilsna ibland. Eller vad tycker du – är parterapi tabu?

Är det ett tecken på att slutet är nära, att familjelyckan lyser med sin frånvaro och att man blivit desperat – eller kan det få vara precis vad det är; en investering i underhåll och service under perioder av hög belastning?

💕

Mars & April 2020

Dagarna har rullat på och det har blivit en del nya rutiner att förhålla sig till, så jag har glömt bort att lyfta mars och april månads mest lästa. Bättre sent än aldrig, här kommer de i alla fall.

Mars

1. Saker jag hör mig själv säga

Jag är säker på att du känner igen dig, du vet i det där ögonblicket då man hör vad man precis sa, och tänker att ja, det var en sak jag aldrig trodde att jag skulle säga. 
Här är några jag samlat på mig senaste månaden.

2. Ibland går det långsamt

Mvh Simon, 4 år

3. Jamen det blir väl VAB till juni då, Corona!

Våren har inte blivit så komplicerad och/eller vabbig som vi trodde, men det såg oroligt ut där ett tag.

April

1. Vad händer när Mamma försvinner?

Varning för känslig text.
Vi har alla människor omkring oss som vi inte kan föreställa oss att vara utan. Vissa personer mer än andra. Det skiljer kanske inte det minsta i närhet eller kärlek, men det kan skilja i beroende.

2. Simon 5 år – BVC, födelsedag och kalas

Vår lilla pirat är inte så liten längre! (Födelsedagskalaset fick ett eget inlägg.)

3. Påskäggsjakt, påskrisjakt och påskharens vara eller icke vara

“Finns påskharen på riktigt?” frågade Simon storögt.
“Det är många som tror det,” svarade jag diplomatiskt.

Vad händer när Mamma försvinner?

Varning för känslig text.

Vi har alla människor omkring oss som vi inte kan föreställa oss att vara utan. Vissa personer mer än andra. Det skiljer kanske inte det minsta i närhet eller kärlek, men det kan skilja i beroende.

Mamma blev sjuk

Min mamma hör definitivt till coronas riskgrupper på grund av astma, känsliga luftrör och en historik av fascinerande dåligt immunförsvar under sitt sista år på jobbet där de hade så mycket mögel att folk fick utslag i ansiktet. Och så är hon över 60 år.

Hon drog förstås på sig corona till slut, sannolikt på tunnelbanan men det går förstås inte att veta. Hon har inte coronatestat, men det vore märkligt om det var något annat säger vår husläkare. Lunginflammationen kom som ett brev på posten och under några dagar var det riktigt illa, sådär på gränsen till att åka in till akuten-illa.

Nu är det mycket bättre, vi får bara hoppas på att det inte blir något återfall.

Hursomhelst. Under de här dagarna har jag varit utom mig av oro. Kroppen reagerade med magont, förlorad matlust och stressryckningar i ögat igen – favorit i repris från i höstas. Och jag tänker såhär: är det möjligt att jag byggt mig själv på min mor i så hög grad att jag har en identitetskris att vänta den dagen jag förlorar henne? För den dagen kommer naturligtvis förr eller senare.

Jag hade säkert reagerat likadant om det hade varit min pappa eller min bror, men någonstans så väcktes ändå funderingen över hur hårt präglad jag egentligen är på just Mamma. Som kvinna, som mor själv, som partner. Hur mycket av det som är “jag” har jag byggt med henne som mall … Vad händer, när mamma försvinner?

“Men du behöver inte oroa dig Lisa,” sa mamma när hon insåg att jag oroat mig så pass mycket, men … det säger hon alltid. Oavsett. Om hon så tappat känseln i halva kroppen, inte kan gå och håret fattat eld, så ska jag inte oroa mig så mycket.

Farmor

När jag var liten, jag var kanske 10-12 år, så fick vi i uppgift i skolan att intervjua en familjemedlem. Vi hade fått en lista med frågor, så jag ringde till farmor. Jag minns EN av frågorna:

“Vilken var den sorgligaste dagen i ditt liv?” läste jag innantill och kände, så fort jag sagt det, hur vattnet djupnade omkring mig.

“Jaa …” sa farmor, “det var när mina föräldrar dog.”

Jag och min farmor hade en nära relation, men generationsklyftan mellan hennes och min var oerhört vid. Jag minns henne inte som en ängslig eller känslostyrd själ – till skillnad från mig då – men trots hennes striktare läggning så var ett av hennes sista ord ändå ett oroligt “Mamma.”

dotter, mamma, farmor
Farmors porträtt, 2010

Mamma

Det är svårt att förbereda sig på en förlust, jag undrar om det ens går. Känslomässigt, alltså. Det gick ju inte att förbereda sig på att bli förälder heller, känslomässigt – och då var det en positiv händelse.

Jag funderar på om det gör någon skillnad om jag kan säga att min mamma “har levt ett långt och lyckligt liv och blev över 90 år” eller om det är som nu, min mamma “har precis börjat sitt liv som pensionär och skaffat hundvalp”. Kommer jag någonsin, genom den oundvikliga sorgen, kunna känna att det ändå blev bra – för henne, om inte annat?

Det här kommer jag förstås aldrig att få veta. Och hur det än blir när mamma försvinner så tjänar det kanske ingenting till att fundera på det nu, men det ligger i min natur att göra det ändå för den sorgen måste komma en dag.

Ju senare desto bättre.

när mamma försvinner
Mammas tavla, 2005.

Sammanfattning 2019; Äntligen är det över

Min utlovade sammanfattning av 2019 kan reduceras till ett enda enkelt ord: Äntligen. Äntligen är det över. Nämen vad negativt, kan tänkas, men du det är det inte alls! Det är ett konstaterande av fakta.

Det här ska nu inte handla om ältande av av diverse nederlag eller så, och dessutom så är de mest lästa inläggen mer faktabaserade artiklar om magsjuka, matplanering och annat passionerande, så jag sorterar dem utan inbördes ordning istället efter genre.

Passionerande och (relativt) opersonliga ämnen

Det finns inte så mycket mer att säga om detta, rubrikerna säger allt:

Mer personligt

Det var ovanligt mycket fokus på Simon, vår underbara lilla gåta, det gångna året. En del saker föll på plats – möjligen tillfälligt, men på plats icke desto mindre – och ett flertal “senaste sättet” dök upp.

HSP/högkänslighet hos barn

HSP-konceptet var en av de nya grejerna, vilket för övrigt berörde mig i minst lika stor utsträckning som Simon. Bättre sent än aldrig.

Ett sätt att möta en eftermiddags-bråkig fyraåring

Det här inlägget är ett år gammalt, och Simon behöver inte låtsasbråka på det sättet särskilt ofta längre. Snart är Adrian i samma ålder, vi får se hur det blir med honom men jag är rätt säker på att oavsett vad han kommer bjuda på så blir det något annat än Simons påhitt.

Simons allergier dök upp, som resultat av utredningen av magsjukehärvan förra vintern, och Adrians empatiska/omhändertagande/beskyddande drag kom i dagen:

Hur går det med magsjukan, då?

sjukdomskaos
Adrian försvarar sin bror från missförstånd.

Stanna hos mig, håll mig i handen och säg att det snart blir bra

Det visade sig att Adrian bär på en naturbegåvning att ta hand om andra när de har det besvärligt. Kanske blir han sjuksköterska när han blir stor. Eller volontär i utsatta länder.

Vinterkräksjuka/maginfluensa/sjukdomskaos pikar i vabruari. I vårt hem.

Även här lyckas han, mitt i all misär, leverera lyckorus.

Andra trevliga saker som inträffat under året var bland annat när jag och Björn firade hans födelsedag med övernattning. Tankarna går osökt till Kid’s Club-klippet ur Hotel Transylvania 3:

Visst, våra pojkar är inte … såna. Men känslan. Du vet vad jag menar. Friihhhhheeet ….

Sen rensade vi bort massa bebisprylar också. De flesta, fakstiskt.

När vi rensade bort alla bebisprylar för gott

Vi rensade …!! Sentimentalt, nostalgiskt och samtidigt glädjefyllt.

Vi ska absolut inte glömma resan till Teneriffa, den som barnen fortfarande pratar gott om och vill återupprepa. All inclusive är svårslaget i den här fasen i livet, men det dröjer nog innan nästa resa blir av.

Jätte-Bamse? Njae …

Två tråkiga händelser står ut ur mängden och får ändå komma med här, dels denna, Mardrömsflygningen – om att göra en orosanmälan för okända barn, vilket var hemskt på på så många sätt att jag har svårt att rekommendera nån att läsa den, och sen detta:

Ibland är det bara tungt

himlen i min famn
Vi är alltid lika mycket “mamma”, oavsett hur vi mår och vad vi orkar.

Det går inte att komma ifrån att 2019, för mig, var ett oerhört påfrestande år och ibland kändes det bara tungt. Riktig uppförsbacke. Men livet som förälder stannar inte upp för en sekund för det, såklart.

2020

Hehe ja, det är kanske märkligt att säga att 2020 ser lovande ut, men jag kan i alla fall skriva under på att på det personliga planet, alltså där det bara finns jag och mig, där har 2020 redan slagit 2019 med hästlängder – vilket jag kan konstatera eftersom jag, uppenbarligen, dröjt med 2019s årssammanfattning ända till april.