Med maj och juni blommar våren ut – äntligen är det sommar!

Den här våren har definitivt varit en prövning. Dels för mig, som körde hela slutspurten på utbildningen, dels för Simon som blev ägg- och mjölkallergiker, dels för Adrian som gick in i trotsåldern, dels för Björn som skulle rodda i allt detta, och särskilt för oss som föräldrar som vabbade varannan vecka och oroade oss för orsaken till allt.

Nu är det tack och lov över. Sommaren är här, alla har det lugnare och stabilare, och just precis nu är vi på semester på Öland. Här kommer majs och junis mest lästa:

Maj

1.
Simons provresultat – äntligen vet vi vad som är problemet!

O ja, äntligen! Äntligen, efter alla vändor med magsjukan och den tunga tunga våren vi nu har lämnat bakom oss, så fick vi veta vad problemet var och vi är så lättade!

2.
Bortdribblad före start … de känner mig (för?) väl

“Jag ser att Simon har sina finbyxor på sig.”
“Ja, han har valt sina kläder själv ur garderoben. Jag hade lagt fram andra kläder som redan var på gång, men jag sa inget för du brukar ju gilla att han väljer själv.”
“Mhm …”

3.
Jag är tydligen den andra mamman

Mysvab, Adrian berättar stillsamt några av sina sanningar för mig.

Juni

1.
Carena Gotland recension och problemlösning

Yeeees … för barnvagnsnörden.

2.
Ibland är det bara tungt

himlen i min famn

Inte så konstigt att det blev så tungt till slut, efter den här våren, att jag blev lite dålig.

3.
Hur Simon verkar ha det

Den här våren har inte varit snäll med Simon heller, verkligen inte. Men nu har vi både arbetsteori och förståelse, och har mår över lag bättre nu.

Orsakullan – specialpedagogstudent och doula – gästskriver om kramar

ett inlägg om kramar

Hej alla Lisas Mammatramsläsare!

Jag fick förfrågan, och framför allt äran att skriva ett inlägg kring kramar efter att jag lämnat en kommentar här på Lisas inlägg Kramdeflation: kramar och deras värde i förhållande till ålder.

Hm, vem är detta …?

Jag kan kort presentera mig så just du förstår varför ämnet som sådant intresserar mig lite extra. Jag är 35 år fyllda sedan februari i år. Jag är mamma till en son som fyller femton i år, detta bidrar till att jag således är tonårsmamma. Utöver den fina titeln som mamma är jag utbildad förskollärare, lärare i grundskolan förskoleklass till årskurs 9 och utbildar mig till specialpedagog. På utbildningen till specialpedagog har jag i skrivande stund ett år kvar, så nästa sommar kan jag alltså titulera mig specialpedagog med sikte på att plugga ytterligare ett år för att bli speciallärare i svenska.

Du undrar nog i denna stund ”har människan inget liv”. Man kan nog fundera på den saken, speciellt då jag pluggar 50% och jobbar 75% och dessutom är ideellt aktiv som hjälpmamma och kursledare i Amningskurs för blivande föräldrar inom Amninghjälpen, jag är även utbildad doula, det vill säga förlossningsstödperson. Det är nog nu du börjar ana varför just ämnet kramar var något som fick igång mig lite extra?

Angående kramar

Kramar utsöndrar oxytocin, som är vårat kärlekshormon och behövs för att vi ska må bra. Varje gång vi kramas så fylls vi alltså av en extra värme och blir lugna och glada. Då kan vi ju kanske tänka att man borde kramas hela tiden, men här motsätter jag mig skarpt mot att tvinga sig på någon.

Jag är sedan liten sådan som gärna kramades med familjen och nära vänner, men sen tycker jag att det blir konstigt och konstlat. Jag minns hur jobbigt det var som barn när någon uppmuntrade till att kramas, att pressas till att ge någon en kram för att denne skulle bli glad. Jag tänker någonstans att kramar inte ska vara fyllda med krav, de ska vara för att fyllas med värme.

För nyfödda bebisar, och även småbarn, vet vi hur viktigt det är att vara nära. Det är livsviktigt och ett grundläggande behov för överlevnad. Så barn kan därmed gärna komma självmant med händerna för att vilja bli upplyfta i knät. Vi kramas, och det känns bra för båda.

Men sedan händer något; barnet börjar själv bestämma vilka, om, när och varför hen vill kramas. Det är då många, men självklart inte alla, tar sig rätten att tjata fram kramar och ja, även pussar från barnen. Som att det är en rättighet för den vuxne att få detta från barnet.

Så olika vi är

Som lärare ser jag ofta barnen som inte vill kramas, och i lika stor utsträckning de som vill. Lite så är det nog, att det är 50/50 i klassen som vill och inte vill. Jag har som sådant system när eleverna lämnar klassrummet att de själva får bestämma hur vi ska säga hej då. Det kan vara en high five, en kram, klapplek eller bara en vinkning. Fördelen här är att de barn som vill kramas får en kram, lika väl som de som inte vill får göra något annat. Jag är heller inte sådan som säger till barnen på avslutningar att de måste krama mig. Istället får de själva bestämma, jag kan säga ”vill du ha en kram” och får jag då svaret ”ja” så kramas vi.

En kram ska vara trygg och rogivande, det tror jag skapas genom att vi respekterar åt båda håll. Inget tvång men däremot fint om man vill. Dessutom tror jag varje individ själv vet om hen vill kramas eller ej, men vi vuxna måste våga lyssna och se vad just hen vill med saken.

Titta gärna förbi hos mig!

orsakullan gästskriver om kramar

Skulle du vilja göra ett besök hos mig efter att ha läst detta? Då finner du mig på Orsakullan som blev mamma vid 20, numera specialpedagogstudent & doula.

Besök gärna min blogg och Instagram:

Bildkälla.

Utmattad med sikte på det positiva

Jag skrev om hur tungt det känns ibland, här kommer en uppdatering om vart det inlägget lett mig – för precis så är det. Det var det inlägget, att skriva det, som fick mig att titta efter ordentligt och möta det jag såg.

Det var ingen rolig syn. Jag tittade på mig själv, men också framåt, och då var det som om all fart tog slut. Jag orkar inte. Jag orkar inte bry mig.

utmattad

Utmattad

“Jag orkar inte bry mig” är en fruktansvärd tanke att ha, för mig, som mor. Känslan som red över mig på de orden var sannolikt vad som fick butiken att stänga igen och hela kroppen att slå larm.

Att kalla mig utbränd vore en överdrift – och nog lite av en förolämpning mot alla dem som är utbrända – men jag är nog inte så långt därifrån. Jag står och hänger i dörröppningen men orkar inte ens gå in för jag är trött. Så trött. Trött förbi tröttledsen, förbi kort stubin, sömnlöshet och onödiga konflikter. Förbi typ alla konflikter, faktiskt.

Jag känner mig utmattad. Inte utmattningssyndrom, hjärntrötthet, eller vad nån nu vill kalla det. Inga stämplar, tack. Bara trött. Utmattad.

Vad gör man åt sånt?

Eh, jag är något av en antiexpert på området. Jag har ingen aning. Men jag jobbar efter de riktlinjer som jag uppfattar från min kropp och har en handlingsplan:

  • Planera ingenting
  • Se till att få lugn och ro och TYST
  • Träna
  • Pyssla
  • Vila i horisontalläge
  • Se minst ett avsnitt av nån serie per dag
  • Leta efter ro att läsa boken

Vad detta innebär i praktiken:

  • Björn sköter matplaneringen
  • Barnen är på förskolan på dagarna, jag är hemma. Björn tar nästan allt ansvar för dem, han hämtar och lämnar (han har semester nu) och jag går undan när jag behöver det
  • Jag har haft ett par veckors uppehåll men nu är jag och Mellan på g igen
  • Att pyssla, dvs skapande via handarbete, är meditativt för mig. Det skapar tystnad i huvudet och lämnar efter sig en positiv liten känsla av att ha åstadkommit något.
  • Vid 14 tar energin att hålla på med saker slut. Jag ligger i soffan till 16:30 då det är dags att ta tag i matlagningen medan Björn fortfarande är ute med pojkarna.

På torsdag åker vi till Öland på semester. Semester är förstås inte vila, men jag försöker hamstra så mycket det går nu och så får jag se till att fortsätta ta det lugnt även på semestern.

Mår jag fortfarande såhär efter semestern så är det läge att söka hjälp igen. Det vore nog inte så dumt med lite terapi igen, oavsett, men ibland måste man också acceptera hur det är, gilla läget och låta saker och ting ta den tid de tar.

Jag lär mig något jätteviktigt

Faktiskt. När jag tittar på vad jag brukar opponera mig mot, eller lägga mig i, ta över m.m., och jämför med vad jag gör/inte gör nu och vad skillnaden är, så är det – hör och häpna! – helt ok. Björn är den bästa partner jag kan önska. Han plockar upp det jag släpper och knallar glatt vidare och visst, det blir inte som när jag gör det, men det blir bra ändå.

Det här kanske är en jättebra grej för vårt förhållande.

Bloggen

Min blogg är som du vet min ventil och mitt roder. Så även nu. Jag vägrar fokusera på hur neggo jag mår mellan varven, hellre zooma in på sånt som känns positivt. Att skriva är för mig också meditativt, ett sätt att få ordning på alla tankar, och jag har ett helt gäng. Alltid. När jag lägger dem på bloggen så slutar de fara omkring i mitt huvud, och därför vore en bloggpaus allt annat än klokt. Kanhända blir det lite sporadiskt och ryckigt däremot … men du kanske kan ta det.

Kramdeflation: kramar och deras värde i förhållande till ålder

På examensminglet när jag tog examen i maj så presenterade Johan, en klasskompis, ett nytt begrepp för mig och förklarade sin tes om kramdeflation. Ok, “kramdeflation” var inte hans exakta ord, men i brist på annat så säger vi så.

Så här var det

En annan klasskompis, Stina som fick/köpte våra babygrejer, hade fått en liten dotter 5 veckor tidigare. Denna alvlika lilla varelse var med sin mor på minglet, och landade naturligtvis till slut i min famn.

Förtrollad, med hela huvudet fullt av den där lite söta bebisdoften som gör att man inte kan tappa greppet, stod jag i korridoren medan alla långsamt samlades för att gå vidare. Medan jag vaggade och hummade för Ronja som tvärsov i mina armar medan hennes mor var på annat håll, lutade sig Johan fram och sa:

“Du ser van ut.”

Johan är stolt far till en liten ettårig flicka som lärde sig springa och ta kurvorna lutande innan hon lärde sig gå.

“Det är bara när de är så här små som man kan krama hela. Mina är för stora för att krama allting samtidigt,” sa jag och visste att han förstod.

“Jo … men de kramarna är ju mycket mer värda än de där,” sa han och nickade mot min famn.

Johan bär på ett underfundigt intellekt, och han är inte klumpig.

“Hur menar du?” frågade jag.

Kramars värde

Han förklarade att bebisar inte kramar. Alltså de behöver kramar, de vill ha närhet osv, men de kramar inte dig. Det är du som kramar dem. “De ger ju inte, de bara tar,” sa Johan tillgivet och tänkte uppenbarligen på sin egen dotter. “När barn blir äldre så börjar de ge kramar, för att de vill det. Då får du ju nånting av dem, alltså är de kramarna mer värda.”

Ju äldre ett barn är desto mer värd är kramen, med andra ord. Ju äldre de är, desto mer förstår de vad kramar är och vad den kan ge, och desto mer bestämmer och väljer de själva.

“Så om jag får en kram av min dotter idag, och så får jag en till i morgon – då är den kramen värd mer än den första.”

“Jo, det har du nog rätt i … Men det ena behöver ju inte utesluta det andra.”

“Nej verkligen inte.”

Vår gamla, och numera Ronjas, vagn in action. Det är så fint att se att den lever vidare, jag blev alldeles varm i hjärtat.

HSP och mamma, moderskapet som känslokoncentrat

HSP & jag

Mhm, den här upptäckten jag nämnde, i och med forskandet kring vad som kanske driver Simon – dvs att jag skulle vara Highly Sensitive Person – skavde i flera dagar.

Jag störde mig på att jag nu ska tramsa på en stämpel på mig själv och mina periodiska svårigheter att hålla en inre balans. Jag tänkte surt att det här är den sortens stämpel som legitimerar att man inte kämpar lika hårt längre och börjar tycka synd om sig själv. (OBS! Det är en sak att andra tar till sig stämplar, såna här inställningar reserverar jag till mig själv.) Kanske var jag rädd att jag skulle bli vekare om jag accepterade att jag inte har samma – men inte för den skull sämre – förutsättningar än andra.

Jag funderar fortfarande mycket på det här. Problemet, för mig, tror jag är att i de sammanhang jag hört talas om HSP så är det alltid grunden för folks problem, oförmågor, oändliga trötthet och utanförskap. Det har inte nått mig som någonting positivt alls.

Det är kanske inte så konstigt. Det är väl som med förlossningsberättelser; de flesta skrivs i självterapeutiskt syfte, för att bearbeta något riktigt jobbigt, och inte tusan är det lyckoberättelser vi får läsa då.

Att vara HSP och inte ha fått möjligheten att vara det, dvs inget utrymme att gå undan eller vad som nu behövs, måste vara stoff för många svåra år som vuxen och hur vanligt är det inte att HSP bränner ut sig (retorisk fråga; det är ganska vanligt).

Hursomhelst. Nu känns det bättre. I ljuset av detta nya kan jag se på mig själv och medge att jo, jag behöver vara själv mycket. Jag har alltid sett vackra detaljer som andra missat. Jag kan inte jobba med musik i öronen eller folk som pratar runt omkring, en snäv kommentar från min chef kan förstöra flera dagar för mig. Jag känner på mig saker och är känslig för koffein, smärta och andras sinnesstämningar. Och jag är perfektionist. Och så en massa andra saker.

Inget av det här förändras bara för att jag hittat en stämpel. Det enda som förändras är min numera lite högre självinsikt, bättre förståelse för vissa saker jag brottats med, och det är lite lättare att lyssna på mig själv. Jag ställer inte lägre krav på mig själv, jag har inte ändrat uppfattning om vad som är rimligt att jag orkar med.

HSP och mamma

HSP och mamma

Jag hör till dem som fått vara sig själva, alltid. Min mor lärde mig att prata, så att så fort det blir ostadigt och jobbigt så kan jag sträcka ut armarna och hålla mig i både sambo, familj och vänner. De vänder mig ganska fort på rätt köl igen.

I ljuset av det här nya kan jag vara snällare mot mig själv, jag har vunnit viss förståelse för att jag drabbats så oerhört hårt av den känslostorm som moderskapet kommit med. Jag har inga HSP-relaterade problem – förutom min vacklande förmåga att hantera alla känslor som det innebär att vara mor, då. Att just jag skulle bli tvungen att gå i terapi och sluta titta på och läsa nyheter för att klara av att sova, när de flesta andra mödrar verkar fixa det utan större bekymmer, är kanske inget mysterium.

Men jag måste säga … det är faktiskt himla skönt att veta att det finns en fullt naturlig och legitim anledning till att jag påverkas hårdare av vissa saker än många av dem som jag jämför mig med. Det är skönt att veta att jag är precis som jag ska vara.

HSP/högkänslighet hos barn, ny arbetsteori hemma hos oss

Jag har en väninna som för kanske fem år sen kom och berättade att hon hade kommit på att hon var HSP – Highly Sensitive Person. Den här väninnan har länge haft det besvärligt, och att hon skulle självdiagnostisera sig med ett nytt begrepp kom inte som en blixt från klar himmel*.

“Överkänslig”, tänkte jag. Ja, det kan kanske stämma. Hon förklarade att det inte handlade om att vara överkänslig, men jag läste inte på så mycket mer än att förstå att det handlade om högkänslighet. Inte långt efter det fick jag höra en av Björns vänner bekänna sig till samma sak. Där blev jag istället förvånad, men jag känner ju inte honom särskilt bra så varför inte.

På sistone verkar det som att begreppet blivit mer välkänt. Det pratades om det på TV4 Nyhetsmorgon bland annat, och flera bloggare har det som sin nisch.

När oron för Simon legat ett par dagar så kom jag att tänka på detta och började försöka räkna ut om det kunde vara något särskilt med honom. Jag mindes min väns utläggningar och började googla runt om barn med HSP.

HSP är inte en diagnos

Ok, först och främst: HSP är inte en diagnos, utan ett karaktärsdrag som bärs av 20 % av befolkningen. Det innebär i kort följande (hämtat från hsperson.se):

Det är en strategi inom evolutionen som går ut på att först överväga och sedan agera (pause & check). Hjärnan är programmerad att notera subtila ting, småsaker, sådant som andra inte märker. Du anar faror och inser konsekvenserna av ett handlande innan andra gör det (vilket kan göra dig mycket försiktig). Du är extra mottaglig, både för din fysiska och din emotionella miljö. När du bearbetar yttre stimuli och reagerar på dem (genom kroppssignaler och kanske intensiva känslor) blir du lätt överstimulerad (det kan bero på för många stimuli) och kanske överbelastad (för många tankar att hantera). Det är då som du behöver få en lugn stund för dig själv, gärna i ett tyst mörkt rum. 

Detta stämmer så väl på min väninna att det känns som om de skrivit om just henne. Och du vet hur det är när man googlar bekymmer och så gärna vill hitta svar, hur man läser och efter varje mening försöker få betydelsen att passa in på ens bekymmer? Det är för övrigt därför man aldrig ska gå in på Familjeliv.se eller googla sjukdomssymtom – det kommer alltid sluta med att man bryter ihop eftersom man tror att man har cancer eller nåt.

Högkänslighet hos barn

Anyway … om högkänslighet hos barn kan man läsa i korta drag:

Högkänsliga barn blir lätt förskräckta och ogillar högljudda platser. De föredrar still­samma lekar, brukar inte uppskatta överraskningar och har svårt att klara stora förändringar. De klättrar inte högt utan att tänka sig för. Kläder som kliar, sömmar i strumpor och etiketter mot huden kan bli en plåga, och hellre rena kläder än blöta eller sandiga. De är perfektionister och gör bäst ifrån sig när ingen är i närheten. De använder svåra ord för sin ålder och ställer många samt djupa frågor, som kan få vuxna att tänka efter. De har fyndig humor, känner saker på djupet, verkar ha stor intuition och märker när andra inte mår bra. Ibland kan man undra om inte högkänsliga barn läser ens tankar! De noterar detaljer, som att ett föremål har bytt plats eller att någon har ändrat utseende, och lägger genast märke till minsta främmande doft. De är extra känsliga för smärta, och ett mjukt påpekande har större effekt än en skarp tillrättavisning. Efter en spännande dag har de svårt att somna. 
Källa: https://www.hsperson.se/barn-ungdom.shtml

Jag läste och bockade av kanske varannan punkt på Simon. Jag kände igen allting så väl, men hur jag än försökte så var det inte mitt i prick på honom. När jag läst precis allting flera gånger och till slut sa högt “Varför känner jag igen det här? Är det Adrian, eller?”, så insåg jag att nej, det är inte Adrian. Inte ens lite grann. Det är jag.

Wtf?

högkänslighet hos barn

Hon tyckte inte det stämde lika bra på Simon, men nu har jag ju läst om högkänslighet hos barn att man mycket väl kan vara högkänslig utan att bocka i ALLA punkter. Jag och Björn kom fram till att vi testar att närma oss honom som om han var HSP och ser om det blir bättre – det kan ju knappast skada, och vår taktik hittills har definitivt inte fungerat ändå.

Det här har visat sig fungera bättre än nåt annat vi prövat, så hur det än ligger till med Simon och HSP så kör vi på det nu.


*Du ska veta att hon inte haft det lätt, och att det har varit häpnadsväckande svårt för henne att få den hjälp hon behöver. Många hamnar mellan stolarna i vården på det där sättet, och man måste ju börja söka svar själv till slut.

Hur Simon verkar ha det

Jag fick en så fin kommentar av Frida på min text om hur tungt det känns:

(…) Blir lite orolig för dig, samtidigt som det är skönt att veta att det finns andra som har liknande känslor som en själv. Känner igen mig i din text, speciellt det där med att vilja vara själv för att kunna återhämta sig. (…)

Om jag gjorde någon mer orolig så kan jag meddela att det känns lite bättre nu. Det gör så mycket när man får sova, du vet, och jag har sovit hela natten (!!!!!!!!!!!!!!).

Hur Simon verkar ha det

Jo, jag nämnde i äkta cliffhanger style att Simon varit/är inne i en tuff period. Det har varit jättejobbigt för honom, och alltså också för oss, så för att värna om hans integritet men ändå berätta kort så kan vi säga att det är inte första gången någonsin som jag kommit till förskolan och fått mig ett allvarligt samtal mellan fyra ögon av en pedagog. Du kanske minns att det var kämpigt ett tag när han började på förskola och Adrian var bebis, och det visar sig att den situationen inte är olik dagens.

Utvecklingssamtal med hjärtat i skorna

För en tid sedan hade vi utvecklingssamtal för pojkarna på förskolan. Med Adrian var allt bra, men med Simon fanns frågor om hur han är hemma och om vi sett samma tendenser som de sett på föris (vilket vi har). Det är som om han gick runt och var arg för nåt, det liksom verkar krypa i kroppen på honom och han anfaller till synes oprovocerad. Vi fick tipset att försöka lyfta honom mer, ösa på med positiva tillrop och tona ner det negativa. Ge honom mer tid och uppmärksamhet.

Strax innan vi skulle åka till Skåne kom samma pedagog vid hämtningen och sa diskret att situationen hade eskalerat och att det nu var bekymmersamt på avdelningen. Simon verkade inte må bra, och jag sa att vi gör vad vi kan, jag vet inte vad mer vi kan ta oss till för att hjälpa honom. Vi förstår inte var skon klämmer. Hon föreslog tassande på tå att BUP kunde vara en idé för oss om vi känner oss vilsna.

Hjärtat rasade ner i fötterna på mig den eftermiddagen. Inte för att en pedagog, som vi känner stort förtroende för, föreslog BUP utan för att känslan av att inte kunna hjälpa sitt barn är svår att bära.

Simon & Adrian just nu

I Skåne hos pappa berättade jag om alltihop. Han som inte träffar pojkarna så ofta sa, efter att ha observerat dem med den här historien i minnet, att boven är Adrian. Adrian är den som kommer och tar över, tar Simons plats, tar Simons saker osv. När det blir bråk charmar Adrian och Simon åker dit.

Så har det inte alltid varit, förstås. Tidigare har Adrian triggat Simon också, men omedvetet. Nu, när jag tittar på dem, så kan jag se det pappa såg i Skåne; Simon som pysslar med en grej på golvet, Adrian som kommer och från ingenstans kör in en leksaksskruvmejsel mellan revbenen på Simon, Simon som knuffar Adrian, Adrian som springer och skvallrar och likt en första klassens Shakespeare faller ihop på golvet i plågor, Simon som sluter sig och gömmer sig i väntan på domen.

Vi har tittat på det från fel håll

Så har det inte alltid varit. Men så gick det upp ett ljus; Adrian gick in i “trotsåldern” för en tid sedan, och vid närmare eftertanke så sammanfaller början på den perioden med början på Simons bekymmer.

Men Adrian trotsar inte som Simon gjort, han har en heeeelt annan approach, så det är som om det hände för första gången i vår familj. Nästan.

Vad som hänt är alltså, enligt aktuellt rådande teori, att Adrian har börjat trotsa även mot Simon och invaderar i och med det Simons bubbla som han alltid så desperat behövt för att kunna fungera. De leker ändå bra tillsammans på förskolan, och ofta bra även hemma, men den här frustrationen som vi sett/ser hos Simon är inte resultatet av en enstaka händelse. Det har byggts upp under en tid och till slut misstänker jag att Simon inte upplever att han får det utrymme som han behöver.

Kanske handlar det inte så mycket om uppmärksamhet i sig, som det handlar om att få göra saker utan att behöva hantera Adrian samtidigt. Att få plats och tid att andas och ladda.

Vi är inte så olika, Simon och jag.

Egen tid

Vi tänker nu att det har blivit tokviktigt att vi gör saker bara med Simon. Dvs att vi tar varsin unge och gör grejer på olika håll.

För nån vecka sen tog jag med mig Simon ut en gråfuktig förmiddag på cykeltur. Jag cyklade på min cykel och han på sin springcykel – wow vad snabb han är! – och vi var ute länge och cyklade långt. Han plöjde glatt genom skogen, valde stigar och vägar och styrde oss ganska långt bort. På vägen hem blev han trött, men tappade inte humöret utan brände på under peppiga tillrop hela vägen hem.

Fantastiskt mysigt. Och kallt.

För i höst har jag anmält honom och mig till “simlekis”, en kurs som hålls i en bassäng med 35-gradigt vatten. 8 gånger ska vi hänga i simhallen tillsammans och det ser jag verkligen fram emot. Sen börjar han ju bli så pass stor att det kan passa med nån aktivitet som bara är hans, vi tänker att klättring eller gymnastik skulle passa honom. Vi får se vad han vill. Klättring kan vi ju göra ändå tillsammans, vilket passar bra för Adrian är ju fortfarande för liten för det.

Bästa tillfället att bryta nya marker (?)

Vi, dvs jag och barnen, sov som sagt sovit hos min pappa och Pia i Skåne i 4 nätter. Nedresan gick bra, och när vi kom fram och skulle bädda Adrians resesäng så hade Pia tänkt att pojkarna skulle sova i arbetsrummet och jag i gästrummet.

De har aldrig delat rum. Det har inte uttryckt nån sån önskan, och eftersom de båda är ganska livliga om nätterna så har vi tänkt att det är lugnast om de bara slipper störa varandra. Och därmed oss. Därför tyckte jag att det nog vore bättre om Adrian sov hos mig.

Sagt och gjort. Jag bäddade och fejade och roddade och när det blev dags för Simon att lägga sig så sa han att han ville ha Adrian hos sig. Och strax därpå sa Adrian samma sak, när jag försökte få ner honom i sin säng (“den ä äck-iiii!!! Ja vill håva ho Shhimon!”).

“Pionjären” är väl lite av mitt andra namn

Ah. Vem är jag att vägra oprövad mark om alla andra är överens? Hm.

Den första natten gick bra, även om de vaknade toktidigt. Andra natten fick jag gå in och lugna Simon en gång, tredje natten var jag in tre gånger varav ett av besöken resulterade i att jag somnade bredvid honom en stund. Fjärde och sista natten åskade det. Jag var in till Simon två gånger, andra gången hade han drömt en mardröm och de brukar inte ge med sig, så jag kramade honom utan att han vaknade och viskade försiktigt i örat:

“Det var bara en mardröm. Dröm om pappa. I morgon får vi träffa pappa igen.”

Jag hörde inget mer den natten, men på morgonen berättade Pia att Adrian tydligen hade vaknade och varit rädd för åskan, men att Simon hade lugnat honom:

“Det är bara åskan, Adrian, den är inte farlig.”

Adrian hade somnat om. Synd att DET var den enda grejen jag missade.

Låt oss inte störa den björn de barn som sover

Som överspänd förälder, dvs en förälder som inte vill hålla på och trassla om nätterna och därför är lite överkänslig i frågor kring sovrutiner i allmänhet, så reagerade jag förstås på minsta lilla ljud från deras rum. Dels för att jag verkligen inte ville att pappa och Pia skulle störas, dels för att jag såg framför mig hur pojkarna väckte varandra och jag tillbringade hela natten på resande fot som en tomte mellan rummen. Men, jag måste säga att det gick bra ändå. De är uppenbarligen inte lika lättväckta som jag.