Det här med syskonkärlek… inte helt självklart

storebrorInte så självklart

Det här med att tycka om varandra, alltså Simon och Adrian emellan, har inte känts så himla självklart hittills. Visst, det är klart att jag inte oroar mig för deras vuxna relation, men för småungar finns det inte så mycket annat än här och nu.

Simon var bara 18 månader gammal när han blev storebror, och det här året har nog inte varit helt enkelt för honom. Å andra sidan är det inte så mycket att fundera på nu; han blev storebror, det var vad som hände och hur det hade blivit annars får vi aldrig veta.

I egenskap av 1,5-åring så hade han ungefär noll kompetens i begreppet FÖR-SIK-TIGT, och så har det varit. Som väntat, alltså. Adrian har åkt på så mycket tjuvnyp, frontalattacker och sidoslängar som vi inte hunnit avstyra, och han är ändå lika glad och ångvältig som alltid. Han har blivit tålig, eftersom han liksom måste det.

Men Simon har också varit snäll, han har gett sin bror oräkneliga kramar och gosat och lirkat och pratat och lockat till lek (utan större framgång än så länge), så hopplöst har det definitivt inte varit.

Vi ser en förändring

Nu på sistone, och då tänker jag sen efter jag började skolan (vilket eventuellt är helt irrelevant), så har en förändring dem emellan blivit märkbar. Främst hos Simon, som har börjat bekymra sig om sin bror.

I måndags morse, när jag skulle gå hemifrån till skolan, gav jag min yngste en kram och puss i hallen men det såg inte Simon. Sen fick Simon sin kram och jag öppnade dörren för att gå, men då ropade han ängsligt tillbaka mig:

“Mamma? Mamma? Mamma, han, mamma. Han!”

Han pekade hetsigt på Adrian som glatt kom raglande, och menade att han inte hade fått nån kram; jag måste ge lillebror en kram innan jag fick gå.

Jag blev så rörd att jag missade tunnelbanan.

syskonkärlek

Adrian ger igen

Ja, den dagen har vi liksom väntat på sen han kom till världen. Vi har nämt för Simon, visserligen utan förhoppning om att han ska kunna ta till sig och förstå, men ändå berättat för honom att det kommer en dag då Adrian ger igen direkt. Detta blir förstås extra relevant eftersom Simon troligtvis inte kommer att vara den starkare av de två särskilt länge till – fast det har vi såklart inte sagt till honom.

Adrian har alltså börjat bita tillbaka, till Simons oerhörda förskräckelse. Plötsligt kan Simon, som för en gångs skull inte odlat en enda tanke på att bitas (halleluja), övermannas av en lyckligt entusiastisk och kärleksfull bebis, som inte riktigt är en bebis längre, och ta sig ur anfallet med fyra små prydliga tandmärken i armen och med krokodiltårarna som två fontäner ur ögonen.

syskonkärlekMan måste vara realistisk

– Vad det nu är. Att deras syskonkärlek skulle explodera från första stund är inget jag drömt om, för livet funkar inte så, men jag hoppas innerligt att de ska få en hälsosam och normal relation, och att de ska tycka om varandra.

Jag vet att en väldigt stor del av det hänger på mig och Björn… vilket känns ganska läskigt.

 

Inte för att vi JÄMFÖR eller så… men båda är normala

Jag gillar inte helt att vi jämför dem, men vem kan låta bli liksom. Tänk att barn är så olika i storlek. Trots att det är prick 1,5 år mellan pojkarna så är de imponerande olika. Det här får både bra och lite mindre bra konsekvenser, fast mest bra.

Fördelar

  • Lagom till säsongen växte Adrian i de sommarkläder som Simon hade förra året.
  • Simons blöjor passar även Adrian. Även om de är lite stora så funkar det. Slipper tänka på olika i skötväskan och sådär.

Nackdelar

  • Adrian är rund och go, han har gummisnoddar* runt händerna, och mitt på låren, och det är så gulligt att man liksom avlider. Men när jag trär på honom Simons gamla byxor väller magen ut som på en muffins över resåren, och den fina randiga sommardräkten vi fick av Pia gick inte att knäppa runt benen.

Största olikheterna över lag

Simon har alltid legat långt efter i storlekarna, och har förhållandevis stort huvud vilket får honom att se ännu mindre ut. Vi är tacksamma att han kom först, för annars hade vi oroat oss för hans spänsliga storlek (i onödan).

Simon gillar inte att kramas hursomhelst. Med honom måste vi helst fråga först samt acceptera hans tveklösa “NEJ!” innan han går med på det. Adrian söker kramarna och kan ligga och gosa i sängen på morgonen i en halvtimme innan han plötsligt kräver frukost ögonblickligen.

Adrian har ärvt mitt lynne, på gott och ont. Han går från nöjd till panikhungrig och hysterisk på under minuten, och istället för att tappa förmågan att vara stilla när han blir trött, som Simon, så blir han vansinnig.

Adrian kan kristallglas-skrika. Jag kallar det papegojskrik. Det känns ungefär som när man sitter på flyget och det börjar gå in för landning, du vet, och man misslyckas med att tryckutjämna.

Simon har stenkoll på sin kropp. När han var yngre kunde han volta ur vagnen (ganska långsamt, och från en stillastående vagn alltså) men ändå få tag i suffletten på vägen och bli hängande i en arm. När Adrian tappar balansen blir han lite som ett träd man fäller. Det bara välter, liksom. Han kryper på alla fyra nu, men han kan glömma bort att lyfta händerna från golvet. Då kommer knäna ikapp och kör över händerna, vilket leder till att han välter framlänges på ansiktet. Han är, med andra ord, jättebra på att spontantippa.

Likheter

Vi får inte glömma det bästa ändå:

  • Båda är de små solar. På olika sätt, men de är sociala, glada och intresserade.
  • De älskar att vara ute, och gråter när man bär in dem (de kommer sällan frivilligt).
  • De är aktiva och rörliga, men de kan sitta stilla. Det kryper inte ALLTID i kroppen på dem.
  • De lärde sig säga “mamma” allra först, och det vet ju alla att det är så man avgör om det kan bli folk av dem eller ej.

 


*

 

Att se pseudotvillingar som olika individer

Vi sitter i bilen alla tre, jag, Simon och Adrian. Jag kör Simon till föris, och för en gångs skull är vi inte så sena. Det är kallt ute, minusgrader, men solen lyser och snön glittrar på marken. Simon tränar på olika befallande sätt att säga “mamma” där bak i bilstolen, och Adrian sover.

Vi passerar avtagsvägen mot mataffären, och blicken faller på gångvägen intill. Så många, många gånger jag gått där med Simon i barnvagnen och pratat, jollrat, funderat, poddlyssnat och tjurat… Det känns som om det var för bara några veckor sedan.

Bilen rullar vidare mot föris, det tar inte lång tid att köra dit. Jag parkerar intill grinden, lyfter ut Simon och lämnar Adrian ensam kvar – jag blir blir bara borta ett par minuter, Simon är inte svårlämnad. Andedräkten hänger i små moln runt hans huvud och blicken är redan riktad mot sandlådan när jag pussar honom hejdå.

På vägen tillbaka tittar jag mot gångvägen igen, och tänker att snart kommer jag vara där igen. Om inte särskilt länge kommer jag promenera där med Adrian istället.

Här stannar tankegången. Alltså, det stämmer inte. Den tiden då jag kunde forma mina dagar efter min bebis sovmönster, hänga i soffan i timmar, promenera närsomhelst och glömma bort att laga mat i tid, kommer aldrig tillbaka. Det har redan varit. Jag kan inte göra nåt på nytt, bara för att jag fått en till bebis. Livet går bara framåt, och om några år kommer jag tänka på Adrians bebistid med samma sentimentalitet, trots att den ser så annorlunda ut.

Jag jämför konstant Adrian och allt runt honom med Simon i samma ålder, såklart, det är svårt att låta bli. “När Simon var 4 veckor, då gick vi på bröllop och han sov minsann genom hela så det är inte oväntat att Adrian sover så mycket och så ostört”, och annat trams.

Jag hoppas att de blir så olika som det bara går – inom rimliga och trevliga gränser förstås. Det skulle underlätta för oss att hålla isär dem och inte jämföra så mycket. Se dem som de olika individer de är.

vårpaus