Inte för att vi JÄMFÖR eller så… men båda är normala

Jag gillar inte helt att vi jämför dem, men vem kan låta bli liksom. Tänk att barn är så olika i storlek. Trots att det är prick 1,5 år mellan pojkarna så är de imponerande olika. Det här får både bra och lite mindre bra konsekvenser, fast mest bra.

Fördelar

  • Lagom till säsongen växte Adrian i de sommarkläder som Simon hade förra året.
  • Simons blöjor passar även Adrian. Även om de är lite stora så funkar det. Slipper tänka på olika i skötväskan och sådär.

Nackdelar

  • Adrian är rund och go, han har gummisnoddar* runt händerna, och mitt på låren, och det är så gulligt att man liksom avlider. Men när jag trär på honom Simons gamla byxor väller magen ut som på en muffins över resåren, och den fina randiga sommardräkten vi fick av Pia gick inte att knäppa runt benen.

Största olikheterna över lag

Simon har alltid legat långt efter i storlekarna, och har förhållandevis stort huvud vilket får honom att se ännu mindre ut. Vi är tacksamma att han kom först, för annars hade vi oroat oss för hans spänsliga storlek (i onödan).

Simon gillar inte att kramas hursomhelst. Med honom måste vi helst fråga först samt acceptera hans tveklösa “NEJ!” innan han går med på det. Adrian söker kramarna och kan ligga och gosa i sängen på morgonen i en halvtimme innan han plötsligt kräver frukost ögonblickligen.

Adrian har ärvt mitt lynne, på gott och ont. Han går från nöjd till panikhungrig och hysterisk på under minuten, och istället för att tappa förmågan att vara stilla när han blir trött, som Simon, så blir han vansinnig.

Adrian kan kristallglas-skrika. Jag kallar det papegojskrik. Det känns ungefär som när man sitter på flyget och det börjar gå in för landning, du vet, och man misslyckas med att tryckutjämna.

Simon har stenkoll på sin kropp. När han var yngre kunde han volta ur vagnen (ganska långsamt, och från en stillastående vagn alltså) men ändå få tag i suffletten på vägen och bli hängande i en arm. När Adrian tappar balansen blir han lite som ett träd man fäller. Det bara välter, liksom. Han kryper på alla fyra nu, men han kan glömma bort att lyfta händerna från golvet. Då kommer knäna ikapp och kör över händerna, vilket leder till att han välter framlänges på ansiktet. Han är, med andra ord, jättebra på att spontantippa.

Likheter

Vi får inte glömma det bästa ändå:

  • Båda är de små solar. På olika sätt, men de är sociala, glada och intresserade.
  • De älskar att vara ute, och gråter när man bär in dem (de kommer sällan frivilligt).
  • De är aktiva och rörliga, men de kan sitta stilla. Det kryper inte ALLTID i kroppen på dem.
  • De lärde sig säga “mamma” allra först, och det vet ju alla att det är så man avgör om det kan bli folk av dem eller ej.

 


*

 

Skillnad mellan första och andra graviditeten – för mig

Skillnad mellan första och andra graviditeten, vecka 37
Skillnad mellan första och andra graviditeten, vecka 37

Utkast till träning som blev av

För en tid sedan, jag skulle säga ett par dagar, så påbörjade jag ett utkast till ett blogginlägg med arbetstiteln “Jag är lika rädd som sist”:

pt 10 ggr
sista i v 38 tänker jag. då får jag börja i v 28/29. Det är för 17 snart!

Jag vet, det är korta utkast jag svänger mig med. Anyway … “det är för sjutton snart!”. Ja, precis.

När jag träffade min PT i tisdags så frågade jag om han hade koll på hur många gånger jag hade kvar av mina 10 som jag betalat för. Det hade han inte, men det visade sig sen att det bara är en gång kvar nu, och jag kommer att vara i v 38 när vi träffas för sista omgången snacka-Lisa-genom-träningen-så-hon-inte-tänker-på-den.

Jag ger mig själv först och främst en förbluffad klapp på axeln för att jag planerat och följt tidsplanen så bra, nästan helt omedvetet dessutom. I övrigt funderar jag på hur det kommit sig att jag inte skrivit det där inlägget ännu.

Jag är lika rädd som sist

Överallt ser/läser/hör man att ingen förlossning är den andra lik. Inte så konstigt att det är så; inget barn är det andra likt heller, och nu har kroppen dessutom gjort det där jag har framför mig en gång förut. Det gick visserligen väldigt bra förra gången (du kan läsa min förlossningsberättelse här), men det betyder uppenbarligen på intet vis att jag kan basera några som helst förväntningar på det denna gång.

Min inställning är alltså som om jag gick, eller snarare tokrusade hals över huvud, mot min första förlossning. Jag är smärträdd, har alltid varit. Jag ställer in mig på det värsta som det mest troliga, för att bättre kunna hantera det om det händer. – Ja, inte det ALLRA värsta förstås, må Universum förbjuda det, men på komplikationer då, om vi säger så.

Jag minns att jag, när Simon föddes, blev förvånad över att han 1) skrek och förde ett herrans liv och 2) fick ligga på mig direkt. Jag insåg att jag varit så stark i mina förberedelser att jag förväntade mig att han inte skulle vakna till liv direkt, och att man skulle bli tvungen att bära iväg med honom för att få igång honom.

Den här gången är det annorlunda

Det är skillnad mellan första och andra graviditeten. Jodå, jag är lika skraj som sist, men inte av samma anledningar. Smärträdslan sitter i såklart, det är som det är med det, men den här gången vet jag ju hur bra det kan gå och skräcken för att det ska gå dåligt – och hur i all världens fasor jag ska kunna hantera det – känns mellan varven övermäktig.

Jag längtar så att det värker efter min andra son. Jag vet vad jag längtar efter, till skillnad från sist, och jag är så rädd att nåt ska gå snett i sista stund. Jag vet vad jag har att förlora den här gången, därför är det annorlunda.

Bara några dagar kvar

Om bara några dagar räknas graviditeten som fullgången. Jag ska jobba i 2 veckor till, sedan går jag på föräldraledighet för andra gången i mitt liv, 2 veckor före beräknat datum.

Härom dan, när jag och Björn pratade om att göra klart köksbänken och jag uttryckte stress över att hinna det, så sa Björn:

“Jo, jag förstår det, fast vi har ju ändå 2 månader kvar.”

Jag tittade på honom, insåg med ens att han varit lika upptagen på annat håll som jag och inte hunnit med i svängarna riktigt, och sa:

“Älskling. Det är bara en månad kvar. Jag slutar jobba om 2 veckor och den här helgen jobbar jag.”

Stackars Björn såg ut som om han fått en kalldusch, sen skrattade han högt:

“Ja, det har du rätt i! Så är det!”

Så är det

Det här är också en skillnad mellan första och andra graviditeten som spelar roll: jag vet att jag kommer hinna ändra inställning från skräckblandad längtan till renodlad sådan under de kommande veckorna. Kroppen och psyket, dvs hormonerna, är fantastiska på det sättet. När det väl blir dags kommer jag hjärtligt kunna säga “Tack. Äntligen. Jag är beredd! Hit me! Nu jävlar!!” och mena det med hela mitt väsen.