Skillnad mellan första och andra graviditeten

För en tid sedan, jag skulle säga ett par dagar, så påbörjade jag ett utkast till ett blogginlägg med arbetstiteln Jag är lika rädd som sist:

pt 10 ggr

sista i v 38 tänker jag. då får jag börja i v 28/29. Det är för 17 snart!

Jag vet, det är korta utkast jag svänger mig med. Anyway… “det är för sjutton snart!”. Ja, precis.

När jag träffade min PT i tisdags så frågade jag om han hade koll på hur många gånger jag hade kvar av mina 10 som jag betalat för. Det hade han inte, men det visade sig sen att det bara är en gång kvar nu, och jag kommer att vara i v 38 när vi träffas för sista omgången snacka-Lisa-genom-träningen-så-hon-inte-tänker-på-den.

Jag ger mig själv först och främst en förbluffad klapp på axeln för att jag planerat och följt tidsplanen så bra, nästan helt omedvetet dessutom. I övrigt funderar jag på hur det kommit sig att jag inte skrivit det där inlägget ännu.

Jag är lika rädd som sist

Överallt ser/läser/hör man att ingen förlossning är den andra lik. Inte så konstigt att det är så; inget barn är det andra likt heller, och nu har kroppen dessutom gjort det där jag har framför mig en gång förut. Det gick visserligen väldigt bra förra gången (du kan läsa min förlossningsberättelse här), men det betyder uppenbarligen på intet vis att jag kan basera några som helst förväntningar på det denna gång.

Min inställning är alltså som om jag gick, eller snarare tokrusade hals över huvud, mot min första förlossning. Jag är smärträdd, har alltid varit. Jag ställer in mig på det värsta som det mest troliga, för att bättre kunna hantera det om det händer. – Ja, inte det ALLRA värsta, må Universum förbjuda det, förstås men på komplikationer då, om vi säger så.

Jag minns att jag, när Simon föddes, blev förvånad över att han 1) skrek och förde ett herrans liv och 2) fick ligga på mig direkt. Jag insåg att jag varit så stark i mina förberedelser att jag förväntade mig att han inte skulle vakna till liv direkt, och att man skulle bli tvungen att bära iväg med honom för att få igång honom.

Den här gången är det annorlunda

Jodå, jag är lika skraj som sist, men inte av samma anledningar. Smärträdslan sitter i såklart, det är som det är med det, men den här gången vet jag ju hur bra det kan gå och skräcken för att det ska gå dåligt – och hur i all världens fasor jag ska kunna hantera det – känns mellan varven övermäktig.

Jag längtar så att det värker efter min andra son. Jag vet vad jag längtar efter, till skillnad från sist, och jag är så rädd att nåt ska gå snett i sista stund. Jag vet vad jag har att förlora den här gången, därför är det annorlunda.

Bara några dagar kvar

Om bara några dagar räknas graviditeten som fullgången. Jag ska jobba i 2 veckor till, sedan går jag på föräldraledighet för andra gången i mitt liv, 2 veckor före beräknat datum.

Härom dan, när jag och Björn pratade om att göra klart köksbänken och jag uttryckte stress över att hinna det, så sa Björn:

“Jo, jag förstår det, fast vi har ju ändå 2 månader kvar.”

Jag tittade på honom, insåg med ens att han varit lika upptagen på annat håll som jag och inte hunnit med i svängarna riktigt, och sa:

“Älskling. Det är bara en månad kvar. Jag slutar jobba om 2 veckor och den här helgen jobbar jag.”

Stackars Björn såg ut som om han fått en kalldusch, sen skrattade han högt:

“Ja, det har du rätt i! Så är det!”

Så är det

Jag vet att jag kommer hinna ändra inställning från skräckblandad längtan till renodlad sådan under de kommande veckorna. Kroppen och psyket, dvs hormonerna, är fantastiska på det sättet. När det väl blir dags kommer jag hjärtligt kunna säga “Tack. Äntligen. Jag är beredd! Hit me! Nu jävlar!!” och mena det med hela mitt väsen.

Gravid: kosttillskott och vitaminer

kosttillskott gravid

Kan inte låta bli att tänka ibland att behöver man verkligen allt detta…? Och då vill jag tillägga att mina D-vitaminer inte är med på bild. Jag fattar inte hur gravida gjorde förr i tiden, innan vitaminer och kosttillskott gjorde entré i deras liv. De fick säkert missfall allihop. Det är ett under att vi alls sitter här idag, med andra ord.

Nu är detta på inrådan av barnmorskan och jag gör som hon säger såklart, därför att om något skulle gå snett, må universum förbjuda det, så vill jag kunna säga till mig själv att jag i alla fall gjorde vad jag kunde.

Dessutom ser väl kosthållningen kanske annorlunda ut idag jämfört med förr. Särskilt med tanke på hur mycket miljögifter vi konsumerar på daglig basis jämfört med för 500 år sedan. För 500 år sedan hade vi i och för sig andra problem istället, då stod kyrkan för stor del av befolkningsregleringen… men det kan man kanske inte säga påverkade fostren i så stor utsträckning. Förutom när det handlade om gravida häxor då.

Äsch.

Ät dina vitaminer bara.


Läs mer om jättenattljusolja här.

“Allt ser bra ut – fast kanske inte”

Jag var på MVC för rutinkontroll i måndags. Barnmorskan mätte magen och lyssnade på hjärtljud, först i en trätratt mot magen och sedan med maskinen så att jag också kunde höra dem. De lät som vanligt, dvs som pulsen hos någon som just paniksprungit 1500 m med en resväska för att inte missa tåget. Blodvärdena mättes också, och allt såg bra ut. Sedan sa hon:

“Ja, måttet på livmodern följer inte kurvan riktigt. Den beror antagligen på att bebisen lagt sig på tvären och då blir det svårare att mäta, men jag vill ändå att vi ses om en vecka så att vi kan mäta igen och kolla så att livmodern växer som den ska. Om den inte gör det så får vi boka tid för ultraljud, för att kontrollera att bebisen växer som den ska.”

Jag ska alltså dit nästa vecka igen. Jag är inte orolig, bebisen låg antagligen på tvären, han brukar kravla runt ganska mycket…

Men…

Alltså, naturligtvis sätter det igång lite tankar på temat “tänk om” och “vad gör vi om…”. Jag kan inte låta bli, det ligger i min natur. Nu längtar jag till nästa måndag så att jag kan släppa det för jag känner ingenting i kroppen, utöver mitt vanliga halvdana mående, som skulle kunna ge mig anledning att oroa mig.


Bild lånad från @kosogkaos

Med sand i skorna

Idag var första jobbdagen efter min veckolånga ölandssementer med familjen.

Kändes… det kändes.

Vi har inte mycket att göra på jobbet nu, tvärt emot alla turisthotell så är vi inne på årets långsammaste och tröttaste period. Få gäster, få mail, ännu färre samtal. Jag har med andra ord tid att tänka på hur gärna jag hade varit med mina killar istället för att baka kladdkaka för femtioelfte gången som jag själv får lov att hjälpa till att äta upp för att det inte ska vara i onödan. Dessutom ringde sig frukostvärdinnan sjuk så det föll på mig att ta hand om, dvs städa, 4 stannarum varav en tomte uppenbarligen varit lite sjuk nära att dö under natten.

Men vet du vad, det var ändå ok. Det var ok, eftersom jag hade massa ölandssand kvar i skorna som jag gick barfota i. Jag har med andra ord gått runt med fötterna på stranden hela jäkla dagen.

När min chef kom till jobbet, ca 3 timmar efter min egen entré, tittade hon glatt på mig och sa:

“Ja, och magen har vuxit ser jag.”

“Jo, det känns. Han väcker mig om nätterna nu.”

“Jasså gör han. Vad vill han då?”

“Slåss.”

Hon skrattade åt mig och gick in på kontoret. Men det är sant. Inatt väckte Tvåan mig vid midnatt – eller nej, han höll mig vaken fram till dess genom att sparka på blåsan så det räknas inte – och vid kl 01, 02 och 03. Då fick jag nog. Björn sov dåligt eftersom det var för varmt, så även han höll mig vaken genom att slänga sig hit och dit och skrämmas med jämna mellanrum. Detta väckte Tvåan, som trodde att vi skulle upp och röra på oss och ville… inte vet jag. Hjälpa till genom att kicka mig i revbenen som en häst, antar jag.

“Jag är ingen jävla häst!” ville jag väcka Björn och tala om för honom men lät bli, till förmån för en knuff på armen och ett tålamodsfattigt “jag kan inte sova, du får gå och lägga dig i gästrummet.”

Björn släpade sig iväg. Jag somnade. Två timmar senare ringde väckarklockan.

Sweet.