Utkast till träning som blev av
För en tid sedan, jag skulle säga ett par dagar, så påbörjade jag ett utkast till ett blogginlägg med arbetstiteln ”Jag är lika rädd som sist”:
pt 10 ggr
sista i v 38 tänker jag. då får jag börja i v 28/29. Det är för 17 snart!
Jag vet, det är korta utkast jag svänger mig med. Anyway … ”det är för sjutton snart!”. Ja, precis.
När jag träffade min PT i tisdags så frågade jag om han hade koll på hur många gånger jag hade kvar av mina 10 som jag betalat för. Det hade han inte, men det visade sig sen att det bara är en gång kvar nu, och jag kommer att vara i v 38 när vi träffas för sista omgången snacka-Lisa-genom-träningen-så-hon-inte-tänker-på-den.
Jag ger mig själv först och främst en förbluffad klapp på axeln för att jag planerat och följt tidsplanen så bra, nästan helt omedvetet dessutom. I övrigt funderar jag på hur det kommit sig att jag inte skrivit det där inlägget ännu.
Jag är lika rädd som sist
Överallt ser/läser/hör man att ingen förlossning är den andra lik. Inte så konstigt att det är så; inget barn är det andra likt heller, och nu har kroppen dessutom gjort det där jag har framför mig en gång förut. Det gick visserligen väldigt bra förra gången (du kan läsa min förlossningsberättelse här), men det betyder uppenbarligen på intet vis att jag kan basera några som helst förväntningar på det denna gång.
Min inställning är alltså som om jag gick, eller snarare tokrusade hals över huvud, mot min första förlossning. Jag är smärträdd, har alltid varit. Jag ställer in mig på det värsta som det mest troliga, för att bättre kunna hantera det om det händer. – Ja, inte det ALLRA värsta förstås, må Universum förbjuda det, men på komplikationer då, om vi säger så.
Jag minns att jag, när Simon föddes, blev förvånad över att han 1) skrek och förde ett herrans liv och 2) fick ligga på mig direkt. Jag insåg att jag varit så stark i mina förberedelser att jag förväntade mig att han inte skulle vakna till liv direkt, och att man skulle bli tvungen att bära iväg med honom för att få igång honom.
Den här gången är det annorlunda
Det är skillnad mellan första och andra graviditeten. Jodå, jag är lika skraj som sist, men inte av samma anledningar. Smärträdslan sitter i såklart, det är som det är med det, men den här gången vet jag ju hur bra det kan gå och skräcken för att det ska gå dåligt – och hur i all världens fasor jag ska kunna hantera det – känns mellan varven övermäktig.
Jag längtar så att det värker efter min andra son. Jag vet vad jag längtar efter, till skillnad från sist, och jag är så rädd att nåt ska gå snett i sista stund. Jag vet vad jag har att förlora den här gången, därför är det annorlunda.
Bara några dagar kvar
Om bara några dagar räknas graviditeten som fullgången. Jag ska jobba i 2 veckor till, sedan går jag på föräldraledighet för andra gången i mitt liv, 2 veckor före beräknat datum.
Härom dan, när jag och Björn pratade om att göra klart köksbänken och jag uttryckte stress över att hinna det, så sa Björn:
”Jo, jag förstår det, fast vi har ju ändå 2 månader kvar.”
Jag tittade på honom, insåg med ens att han varit lika upptagen på annat håll som jag och inte hunnit med i svängarna riktigt, och sa:
”Älskling. Det är bara en månad kvar. Jag slutar jobba om 2 veckor och den här helgen jobbar jag.”
Stackars Björn såg ut som om han fått en kalldusch, sen skrattade han högt:
”Ja, det har du rätt i! Så är det!”
Så är det
Det här är också en skillnad mellan första och andra graviditeten som spelar roll: jag vet att jag kommer hinna ändra inställning från skräckblandad längtan till renodlad sådan under de kommande veckorna. Kroppen och psyket, dvs hormonerna, är fantastiska på det sättet. När det väl blir dags kommer jag hjärtligt kunna säga ”Tack. Äntligen. Jag är beredd! Hit me! Nu jävlar!!” och mena det med hela mitt väsen.
