Etikett: gravidmage

Den bekväma graviditeten i vecka 28-32

gravid v 28

Under aupairtiden i min ungdom gick jag upp en hel del i vikt. Det gjorde de flesta av oss. När jag sprang så kändes det som om min rumpa var nån sorts påhängd accessoar, ungefär som en cykelkorg på pakethållaren. Den låg liksom en halv rörelse efter hela tiden. Mycket obekvämt, och jag befarar dessutom att det inte var så sexigt som det låter.

Nu, när vi befinner oss i graviditetens 28:e vecka, har min mage följt samma utveckling. Den har blivit som en del av mig som inte riktigt tillhör mig. Varje gång jag ser mig i spegeln så reflekterar jag över den, hur den liksom ser ut att inte passa in och hur fort den blir större och alltmer obekväm.

Varje gång jag sätter mig ner, och liksom välter den sista korta biten ner på sätet, så tänker jag på den. Likaså varje gång jag måste resa mig, svänga benet över cykeln, ta på mig skor eller klä på mig och återigen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, konstatera att nä, jag är för stor för de här kläderna också.

Jag tänker på magen varje gång jag tvättar håret, vilket jag brukade behöva göra varannan dag förut. Nu räcker det med typ en gång i veckan, vilket är en milstolpe i mitt liv för jag har alltid bara skrattat åt idén att försöka tvätta håret mindre ofta. Jag har (hade) fett hår. Om det gick mer än 2 dagar mellan tvättarna så såg jag ut som om jag var permanent blöt i håret, och känslan var lika eländig som utseendet.

Jag tänker på magen varje gång foglossningen gör sig påmind, vilket jag kan tillägga att den gör varje gång jag reser mig från golvet. Jag tillbringar en del tid på golvet, för övrigt. Främst med att torka simonkastad mat i köket, men också med att jaga Simon med kläder/välling/skor/mössa eller för att han snott nåt. Eller för att bara busa. Länge leve golvet.

Foglossningen känns vidare varje gång jag ska upp ur min säng, vilket är flera gånger om dagen, och varje kväll. På kvällen, därför att Björn är en ängel och masserar mitt stackars ryggslut. Du vet när man har gått en hel dag på museum, och man är så trött i fötterna att benen känns som stumma pålar och trampdynorna värker? Då vet du hur det känns när man får sätta sig i en fåtölj och lägga upp benen på en fotpall. Den känslan, fast i bäckenet.

bebis storlek v 28

Tvåan gillar att sparka mig på blåsan, och han är lättväckt. Så fort jag måste vända på mig på natten så vaknar han och riverdansar på min blåsa. Om jag inte vänder på mig vaknar jag för tidigt med ont i kroppen från korsryggen och uppåt. Särskilt revbenen, av någon anledning.

Jag tänker på Tvåan varje gång jag äter oekologiskt, och godis, eller för lite grönt. Jag måste ta magen i beaktande om jag har en längre promenad framför mig – dvs om jag måste gå uppför trappan hemma mer än en gång i taget.

Kort sagt så är min mage, om än inte alls lika frustrerande som min aupairrumpa, något som kräver uppmärksamhet större delen av dagen. Och natten. Och det är svårt att se förbi, när man ska ta på sig skorna till exempel och blir påmind om att man inte kan vika kroppen rakt framåt längre, i alla fall inte utan att flytta benen åt sidorna först alternativt kräkas eller kissa på sig.

Det jag gör ska göra åt detta är att boka tid med samma PT som jag hade förra gången och som hjälpte mig så bra, samt ta kontakt med sjukgymnast.

Jag har telefonnummer till båda, nu ska det bara hända också.

bebis hand v 28

gravid 28Den här bilden är lånad från Sandrhaa.blogg.se ”It’s never too late to change your life <3”

Gillade du mitt inlägg om graviditeten i v 28-32? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Nyhetsbrev
Prenumerera på Mammatrams blogginlägg! Du får dem på mailen när de publiceras, hur trevligt som helst!

Jag delar aldrig med mig av dina uppgifter, du är trygg här och du kan avprenumerera när som helst. Får du ingen mailbekräftelse så kolla spamfiltret.

SaveSave

SaveSave

Med sand i skorna

Idag var första jobbdagen efter min veckolånga ölandssementer med familjen.

Kändes… det kändes.

Vi har inte mycket att göra på jobbet nu, tvärt emot alla turisthotell så är vi inne på årets långsammaste och tröttaste period. Få gäster, få mail, ännu färre samtal. Jag har med andra ord tid att tänka på hur gärna jag hade varit med mina killar istället för att baka kladdkaka för femtioelfte gången som jag själv får lov att hjälpa till att äta upp för att det inte ska vara i onödan. Dessutom ringde sig frukostvärdinnan sjuk så det föll på mig att ta hand om, dvs städa, 4 stannarum varav en tomte uppenbarligen varit lite sjuk nära att dö under natten.

Men vet du vad, det var ändå ok. Det var ok, eftersom jag hade massa ölandssand kvar i skorna som jag gick barfota i. Jag har med andra ord gått runt med fötterna på stranden hela jäkla dagen.

När min chef kom till jobbet, ca 3 timmar efter min egen entré, tittade hon glatt på mig och sa:

”Ja, och magen har vuxit ser jag.”

”Jo, det känns. Han väcker mig om nätterna nu.”

”Jasså gör han. Vad vill han då?”

”Slåss.”

Hon skrattade åt mig och gick in på kontoret. Men det är sant. Inatt väckte Tvåan mig vid midnatt – eller nej, han höll mig vaken fram till dess genom att sparka på blåsan så det räknas inte – och vid kl 01, 02 och 03. Då fick jag nog. Björn sov dåligt eftersom det var för varmt, så även han höll mig vaken genom att slänga sig hit och dit och skrämmas med jämna mellanrum. Detta väckte Tvåan, som trodde att vi skulle upp och röra på oss och ville… inte vet jag. Hjälpa till genom att kicka mig i revbenen som en häst, antar jag.

”Jag är ingen jävla häst!” ville jag väcka Björn och tala om för honom men lät bli, till förmån för en knuff på armen och ett tålamodsfattigt ”jag kan inte sova, du får gå och lägga dig i gästrummet.”

Björn släpade sig iväg. Jag somnade. Två timmar senare ringde väckarklockan.

Sweet.

Träääääning… Yeeey…

Jag laddade ner appen Mammamage i januari på inrådan från min PT. Jag har öppnat den 3 gånger och tränat med den en gång, men nu har jag en ny attackplan för jag ser inte riktigt ut som jag vill och det lär inte lösa sig av sig självt.

The Plan:

  • Öppna mammamageappen minst en gång i veckan
  • Promenad förmiddag och eftermiddag med Simon
  • Utökat gymkort så att jag får träna även på helger
  • Gå på alla Strong Mama som Sats erbjuder (på mitt gym)

Lär bli som vanligt, med mycket snack och liten verkstad. Men vi har pratat om att ha en månads överlappning i föräldraledigheten i vår och åka på en 3-veckorsresa i april, så jag får ha det som mål. Jäklar vad snygg jag ska vara! Solbränd, vältränad och smärt lagom tills jag är tillbaka på jobbet 😉

Man kan alltid drömma. Just nu känns det lite som att jag häller ner min kropp i kläderna och sedan liksom knådar in det som hamnar utanför på första försöket. Min böjelse för godis motverkar dessutom all form av förändring, möjligen också all form av motivation eftersom det är lite småjobbigt att äta godis samtidigt som man promenerar i rask takt.

Åtgärd nr 1 måste bli att nätshoppa en regnjacka. Jo, för träningen kommer inte igång förrän nästa vecka och nu har vi hela helgen ochjagvillverkligenhaen. Dessa är beställda från Peak, den svarta provade jag i en affär i Skåne så jag vet att den passar men jag vill helst ha lite mer färg än så; mina skidbyxor, som jag tror går att använda som regnbyxor, är svarta. Hursomhelst, passar inte den rosa så behåller jag den svarta 🙂

regnjackor

farten har helt tagit slut nu

Allt går i uppförsbacke. Inte riktigt lika deppigt som det låter men definitivt lika tröttsamt.

Jag har fått en teckningsbeställning, 2 hundhuvuden (igen) på A3, och jag sa att det skulle ta max 4 v. Det är snart 3 v sen och jag har knappt lyft ett finger i ärendet och absolut inte påbörjat något konkret, som en skiss eller så. Nej. I stället gör jag allt annat, och med mina numera ganska begränsat antal vakna timmar utanför jobbet så betyder det inte speciellt mycket alls, vilket gör mig stressad, vilket i slutändan kommer få mig att sitta timme ut och timme in och hata eländet tills jag lär mig älska det — anledningen till att jag kommer att fortsätta att tacka ja till sånt här.

Yep. Så funkar jag; dra ut på det tills man får sådan tidsbrist att det blir småpanik.

Eftersom allting känns så motigt — jag har som sagt knappt tittat åt teckningen, jag har inte tränat på 2 v, det är 4 dagar sedan jag borstade håret sist och matlagning kan vi bara tokglömma — så har jag mer och mer kommit att ångra min sista jobbvecka av vilken det återstår 1,5 pass (ja, jag sitter på jobbet och bloggar… jag vet, fy mig).

Besöket hos barnmorskan före jobbet idag var kort och konkret som vanligt…:

  • Huvudet ännu ej fixerat
  • Bör nog räkna med att gå över tiden ett par dar
  • Jättefina blodvärden
  • Beröm för resningsteknik från brits (jag liksom välte, fast baklänges)
  • Ny tid 21/4, som inte behöver avbokas om förlossningen skulle komma emellan

…men när jag försökte få henne att sjukskriva mig fram till förlossningen så att jag skulle kunna spara mammadagar så ville hon inte förstå riktigt. Jag blir alltså tvungen att ta den frågan vidare till Ruzena.

I morgon jobbar jag i vilket fall som helst mitt sista pass. Jag jobbar kväll, så när jag går från jobbet kommer det knappast vara till vita viftande näsdukar och tårfyllda kollegeögon utan snarare till ett tyst och nästan tomt hotell som liksom andas saknad mot en. Men när jag kommer hit, däremot, har man lovat mig fika 🙂

att skilja på lathet och sunt förnuft

För några månader sedan blev jag fortfarande förvånad och lite stött när folk skulle hjälpa mig med saker som jag var van att fixa själv, som tex att flytta en ölback på jobbet. Nu har jag för länge sedan passerat det, liksom den tacksamma fasen, och är inne på förväntan.

Jag förväntar mig att folk ska hjälpa mig.

Det har gått så långt att jag inte orkar bry mig, jag använder min graviditet som sköld och plog genom dagarna och kan nu inte längre skilja på vad som är sunt förnuft och var som är ren och skär lathet från mig sida.

Igår fick jag gå till fots till Anna. Det tog 12 minuter — jag hade inte fattat hur nära det faktiskt är — men jag trodde att det skulle ta en kvart, drygt, att gå den vägen i vanliga fall. Med min fart kanske 20-25 min. Jag skulle ha tagit bilen, jag ville ta bilen, men Björn skulle köra skräp till tippen och när jag ynkligt sa:

”Å… då kan inte jag ta bilen till Anna…”

så sa han:

”Va? Till Anna? Men dit kan du ju gå.”

och gick ut genom dörren.

Slutdiskuterat. Jag blev tvungen att erkänna att ja, det kan jag ju. Så jag gick. Och svettades. Och svor. Och inbillade mig att det var uppförsbacke hela vägen, tills jag förvånad upptäckte att jag var framme.

Det känns i och för sig som att det alltid är uppförsbacke där jag går.

Goodie bag från barnmorskan

Jag var ju hos barnmorskan igår, och här kommer en sammanfattning:

  • Jag ligger fortfarande mitt på standardkurvan.
  • Jag är ganska nätt, min mage är helt i proportion med min kropp, hon kan inte för sitt liv tänka sig att det ligger en femkiloskoloss där inne.
  • Magen har sjunkit ganska mycket.
  • Huvudet är nästan helt fixerat.
  • Bulandet uppe till vänster i magen är rumpan och knölandet till höger är fötter. Jag kan bara utgå från att kittlandet i ljumsken är händer eller nåt ditåt.
  • 30% av alla förstföderskor föder innan eller runt utsatt datum, resten går över tiden. Med tanken på min standardkurva lär jag få vänta ett tag.
  • Schysst blodtryck.
  • Jag fick en bok, och en goodie bag från Libero för den första tiden.

Jag från liten till stor

liberoväskan

  • Och jag vet fortfarande inte var jag kan få tag på likadana lampor som de har där :/

mystisk lampa

Graviddrömmar

Jag drömmer så sjukt mycket sjuka drömmar.

Jag har alltid sovit stillsamt men drömt livligt — livligt alltså till den detaljgrad att jag när jag vaknar ofta inte kan avgöra om det har hänt eller inte. Vissa sådana drömmar kan följa mig en hel dag; ”har det där hänt, eller har jag drömt det?”.

Detaljrikedomen täcker färger, minnen, känslor och förnimmelser som tex vinden mot huden, lukten av havet eller solen i ansiktet.

Om jag drömmer att jag är en fågel som flyger, så känner jag spänningen från mina vingar i bröstmusklerna.

Om jag drömmer, som jag gjorde i natt, att det är en KYCKLING (du vet den där råa huvudlösa hela kycklingen man köper i mataffären) jag har i magen och inte ett människobarn, så vaknar jag och vet att livet, så som jag känner det, aldrig mer kommer att bli sig likt. Och inte på ett bra sätt, heller.

Det var det äckligaste jag någonsin drömt, och jag fick naturligtvis detaljer om kycklingbarnet; hur det var ledat, hur det kändes att röra vid det, hur det kändes att drabbas av en medicinsk och biologisk omöjlighet.

Jag vaknade och mådde illa… Lite, visade det sig, för att jag hade en spretig baby mot magsäcken, som dessutom roade sig med att leta efter utgången runt mina revben.

 

 

Foglossning

Vi brukar ha TV4 Nyhetsmorgon på TV på jobbet, Malou efter tio tar ju vid när det är slut och brukar få rulla på medan vi själva äter frukost.

För nån månad sedan handlade det om foglossning:

Jag vet att man kan få fruktansvärda problem, så jag tackar ödmjukt högre makter för att jag får vara så pass frisk som jag är. Jag har foglossning över blygdbenet bland annat, men jag kan inte ens säga att jag lider av det. Det är obekvämt, och ett hinder för vissa rörelser, men det är inte värre än så.

Ta i trä — jag har ju ett par veckor kvar…