…var det en bra idé, verkligen?
Jag fick sova hela 5 timmar i natt innan bebisen väckte mig och höll mig vaken i 2 timmar innan jag kunde somna om. Kl 06 i morse gjorde det ont i halva kroppen sådär som det gör när man har legat ner en hel dag; värk i bröstrygg och revben, gärna huvet och axlarna också. Det här med att ligga bekvämt en längre tid kanske jag bara borde glömma, jag vet inte.
Så ja, jag längtar. Jag längtar tills jag kan studsa på stegen när jag känner mig extra glad, ligga på rygg och andas normalt samtidigt, får plats i mina lite trevligare kläder, kan spänna ögonen i han som sparkar mig och flytta mig utom sparkhåll.
Det kanske är ett litet monster jag bär på. I vecka 12 såg han definitivt ut som ett i alla fall… Men vi får utgå från att han varken har fler eller färre kroppsdelar än han ska 🙂
men det lyssnade inte jag på.
Det blir tyngre och tyngre för varje vecka, ibland kan jag till och med känna skillnad från dag till dag. Magen är i vägen i nästan alla lägen, och nu är den så tung att allt blir jobbigt. Barnet tycks ha krupit nedåt, jag får mensvärk lite hursomhelst och har snart inget tålamod kvar. Alls. Med nånting.
Min barnmorska rådde mig att sluta jobba i månadsskiftet mars/april, men jag tyckte det var onödigt och har kompromissat genom att jobba fram till 9/4.
Just nu, när jag sitter här på jobbet med sammandragningar i en mage som känns som att om jag bara slappnar av så lossnar den, rullar som en ballong över knäna och landar med en fuktig duns under receptionsdisken, så börjar jag tvivla på visheten i mitt beslut.
Det hade varit jäkligt skönt att vara hemma och sova middag varje dag.
…av folk jag aldrig tidigare träffat:Nr 5 har jag faktiskt fått höra, och jag blir alldeles varm och lugn när jag tänker på hon som sa det till mig. Det är såna minnen (och tyvärr har jag inte så många) som hjälper mig att inte haka upp mig så extremt på såna som norske gästen på jobbet, som genom en hel konversation aldrig lyckades slita blicken från min navel.
Jag hälsar dem med glädje, och lättnad, utan att riktigt förstå varför. Skulle bebisen komma nu så skulle han klara sig, jag är i v 35+2, men han är inte klar än så helt nyttigt skulle det väl inte vara. Det är mer min otålighet som talar.
Jag tror att lättnaden har med smärtans karaktär att göra. Om det är på det här sättet som det gör ont senare, dvs om den lätta smärta som är nu är släkt med värksmärtan, även om den är tusen gånger värre, så skrämmer det mig inte från vettet. Jag blir istället bara orolig. Jag tror att mycket av min rädsla, och säkert förlossningsrädsla i största allmänhet, handlar om ovissheten inför vad man har framför sig. Ordlös skräck är den värsta, för den går inte att tackla.
Sammandragningarna började i förrgår kväll på väg hem från förlossningskursen, men jag fattade inte att det var det då. Jag var jättetrött och spänd och sur över Björns dåligt planerade tvätt på hemmaplan. Det var kallt och vi gick ganska fort (för mig). En bit från huset gjorde det plötsligt tväront i livmodern, som det kan göra ibland vid mensvärk, och jag vek mig spontant framåt och stannade. Så höll det på ett par gånger tills jag kom på att ta pyttesteg resten av vägen.
Igår var det likadant vid några tillfällen på jobbet, och igår kväll efter uppackning av ateljén (å vad bra det kommer att bli!) höll det rytmiskt långsamt i sig under en dryg timme eller så innan vi gick och la oss.
(Det kommer bli mycket bättre, men med tanke på hur det såg ut när jag började så ör jag riktigt stolt 🙂 )
Undrar om jag ska ta det som att jag kör för hårt med mig själv…? Jag tycker inte att jag gör det alls eftersom kroppen inte säger ifrån, men samtidigt, i ärlighetens namn, så blir jag ju så jättetrött efter halva dan att jag kanske borde ta den ÄNNU lugnare.
Herregud, om det fortsätter så här kommer jag snart inte kunna gå tre steg utan att sätta mig och vila.
Läs Vårdguidens artikel om sammandragningar under graviditeten.
Jag var iväg i morse och skulle lämna in barnvagnschassit på service/reparation på Meccus i Blackeberg. Jag lämnade det vid 9:30, och då blev det så finurligt att mecken sa att det skulle ta 2 timmar.
Oh, tänkte jag, jag hinner till Ikea för att byta saker som blev lite fel sist.
I Vällingbyrondellen körde jag sedan ett drygt varv eftersom jag kom på vad fotograf-Anna sa i söndags — Ja, du har ju inte förnyat din garderob de senaste åren utan istället föredragit att köpa sportkläder (som svar på mitt klagande över att inte ha några kläder alls) — och styrde upp mot Vällingby Centrum, eller City heter det kanske nu, och släppte Ikea totalt.
Jag handlar sällan kläder till mig själv. Alltså jag kan hitta nåt plagg här eller där nån gång ibland, men det är inte ofta, vanligtvis är det nödvändighetsshopping 
som gäller. Anna har rätt, jag lägger mer pengar på sport- och pysselprylar än på kläder.
Jag lämnade Vällingby med 5 shoppingpåsar, något som händer kanske en gång om året. Jag kunde inte låta bli att köpa ett par träningsskor (nödvändighet), men i övrigt blev det tröjor och en klänning på Indiska.
Klänningen var på rea, lite skrikig men jag tänkte när jag provade den att ”hallå, jag kommer ju aldrig ha bara den här, jag kommer ju alltid ha nån kofta eller tröja till. Typ den jag precis köpte på H&M”.
Jag åkte till jobbet i sagda klänning och tröja, och kände efter kanske 30 min på plats att det var på tok för varmt. Alltså det gick inte att ha så mycket kläder på sig. Jag satt i bastun med skidkläder, ungefär.
Jag klagade inne på kontoret men cheferna sa bara åt mig att strippa och till slut blev situationen ohållbar: jag tog av mig tröjan.
Mönstrat tyg framhäver magen ännu mer, särskilt på just den här klänningen.
Det känns väldigt in-your-face, som att jag lägger magen i knät på dem jag pratar med eller rentav petar dem i ögonen med den.
Vissa av gästerna beter sig som om jag petat dem i ögonen. Med naveln.
ej sponsrat
Jag var inne i en affär en sväng för att fördriva tiden medan jag väntade på bussen. Jag hade 7 minuter och det var kallt ute. Helt nära kassan hängde sagolikt mjuka tröjor av modell Oformlig på 70% rea, så jag parkerade mig där och stod och var helt nöjd, i en minut eller två, med att bara klappa på dem.
Sedan smög sig tanken på att skiljas från dem in i periferin. Jag tänkte: Jag kommer att ångra mig. Jag tänkte: När jag ångrar mig och kommer tillbaka är de slut. Jag tänkte: Jag BEHÖVER FAKTISKT en sån här.
Jag köpte en, utan att prova den, och undrade om jag skulle få ångra det.
Nu bor jag i den.
Den är gjord av återvunnen polyester. Den är som en morgonrock man inte måste hålla på att rätta till för att det inte ska dra kallt. En halv morgonrock.
Björn säger att jag ser ut som en säl i den. Han har rätt, förstås, men jag får ju ha ett MJUKISDJUR på mig. Vad bryr jag mig om utseende? Mina tjusiga dagar har tagit ett sabbatsår; smink, snygga kläder, till och med underhåll av ögonbryn har tappat nästan all sin charm.
Nu är det sältröjor, te och trött kropp som gäller.
Good morning Lisa,
First a big thanks for the lovely recipe – I tried the sticky cake this week-end at home and all the kids loved it! What a discovery 🙂
Yeees, har man ingenting att göra på jobbet så bakar man. Och lämnar ut recepten till gästerna 🙂
Ja, jag har ett sådant jobb.
Kladdkaka
Formen kan bröas med ströbröd eller riven kokos.
Smält smöret.
Blanda alla torrvaror ordentligt för sig.
Vispa socker och ägg, använd en gaffel och slå in ordentligt med luft (det går inte att överdriva).
Blanda i torrvarorna i äggbunken.
Rör snabbt ihop till en jämn smet, rör sist i smöret.
Är smeten för fast så kan man ha i lite kaffe eller apelsinmarmelad, eller hallonsylt. Man kan variera på många sätt, bland annat kan man byta ut 0,5 dl vetemjöl mot 0,5 dl mer kakaopulver. Då blir det extra bra med lite kaffe i 😉
Varmluft: 155 grader i 14-20 min
Ugn: 175 grader i ca 20 min
OBS! Kolla av kakan. Den ska vara riktigt kladdig i mitten annars är den för torr, men den ska inte vobbla i formen när man skakar den, för då kommer den smaka smet.
Låt den gärna svalna, serveras kylskåpskall, gärna med mosade/stavmixade jordgubbar, eller grädde.
