Hur man tar sig igenom en leksaksaffär med barnen

Vi har ett bra sätt att hantera leksaksaffärer, som jag är oerhört nöjd med – än så länge, i alla fall. 

Vi brukar inte tillbringa astronomiska mängder tid i butiker tillsammans med barnen, men ibland är det liksom svårt att göra annorlunda och barnen kommunicerar ofta och livligt att de vill ha grejer. Då brukar jag alltid be att få titta på saken i fråga, kanske byta ett par ord med monsieur om varför den är så bra, och sen säger jag nej.

Jag säger inte “nej, vi ska inte ha nånting, lägg tillbaka den” och hoppas att detta ska accepteras – det var trots allt det sista jag sa innan vi gick in i butiken – för jag vet att om jag lägger fram det på det sättet så får jag en arg unge (nuförtiden, ska tilläggas; förr gick även det bra).

Jag säger “vänta så ska jag ta fram telefonen, så tar vi en bild på den och lägger den på din önskelista”.

Simon i leksaksaffär
Simon poserar med en handdocka.

Det här betyder förstås “nej, vi ska inte ha nånting, lägg tillbaka den”, men med den twisten att jag, när det blir dags för födelsedag eller jul eller nåt, har ett helt bildbibliotek med prylar som ungen SAGT att han vill ha. 

Jag säger “jag” här, men Björn och jag gör likadant. Både Simon och Adrian, trots att de är 3,5 och 5 år, accepterar glatt alternativet med mobilbilden och rusar spänt vidare till nästa grej som de vill sätta upp på sin önskelista.

Vad som hamnar på önskelistan hänger på dagsformen; Simon har bland annat papptallrikar på sin.

Det här bildbiblioteket som byggs upp blir förstås ganska omfattande, så när det börjar närma sig födelsedag kan vi titta igenom det lite tillsammans och försöka rensa, men det enklaste är att göra en utflykt på tu man hand till en leksaksaffär och gå igenom den. För det är ju så med barn, att det som är roligt denna vecka är passerat nästa vecka osv. Mycket av det som hamnar på den meterlånga listan är ändå inaktuellt när det väl blir dags.

Utflykt till leksaksaffär

I torsdags förra veckan gjorde jag och Adrian en liten utflykt till en möbelaffär. Anledningen var att jag skulle kolla kvalitén på en bokhylla vi funderar på, och Adrian följde med eftersom det blir lugnast att sära på barnen på eftermiddagarna. Dessutom gillar han att följa med mig, ”bara vi två”.

Själva möbelaffären gick jättefort, så jag föreslog att vi skulle gå in i den leksaksaffär som ligger vägg i vägg. Adrian lyste upp som en sol och så släntrade vi runt därinne och fotade prylar till önskelistan.

Adrian i leksaksaffär
Adrian har svårare att släppa det han hittar. Inte så att han blir upprörd; det tar bara längre tid.

Sedan den kvällen bad Simon regelbundet, dvs flera gånger om dan, att han och jag också skulle åka till en leksaksaffär och titta. Bara han och jag. Så i måndags efter förskolan tog vi cykeln till centrum igen, och jag tror vi fotade halva deras sortiment.

Simon all in i leksaksaffär
”Den, och den, och den där. Har du tagit bild, mamma?”
”Men du, vad är det där för nåt?”
”Vet inte, men jag vill ha den på min önskelista.”
”Ok.”

Shoppingsuccén fortsätter i leksaksaffär (!!!)

Som sagt så gick det ju så bra att ha med honom i affärer sist att jag tog med honom till en leksaksaffär i söndags.

Jag skulle bara ha en mugghållare och sen få honom att provsitta en syskonvagn, men det är taskigt att ta med honom till ett sånt ställe och sen inte låta honom gå runt och titta själv.

Vi hann komma in genom dörrarna och gå 2 m, sen ville han kliva ur vagnen. Han sprang och hämtade en ryggsäck som jag fick hjälpa till att hänga på honom, och sen gick han runt ett hörn som om han hade varit där förut och försvann.

Jag gick efter.

Han älskar duplo. Vi hade kommit 7 m in i butiken. 20 min och 2 m senare:

Det tog en timme att ta sig igenom det hela, men han skötte sig som ett ljus – nästan. Han ville absolut inte gå när de stängde, och han skulle prompt öppna förpackningen till ett Babblarna babygym, men utöver det så accepterade han hela tiden att man inte kunde öppna och ta fram bilar ur sina kartonger och sånt.

Jag gav vika och köpte ett pussel däremot. Det var inte för att muta honom, det var inte för att han tjatade, det var för att han inte har några pussel och för att han tyckte om just det här. Och för att jag var så glad att besöket funkat så bra att jag tyckte att han kunde få det, men det vill jag inte riktigt erkänna.

Sen på väg ut så svängde vi in en snabbis på möbelaffären intill. Jag gick snabbt och fotade inspiration i farten men det blev inte en så snabb snabbis, eftersom han blev kär i en trädgårdsmöbel med sufflett därinne.

Jag blev också kär, efter att han haft mig att provmysa med honom i den. Som tur är har vi noll och ingen plats för en överdimensionerad barnvagnsliggdel i trädgården. #barnvagnsnörd

Årlig bärsärkarshopping

Jag var iväg i morse och skulle lämna in barnvagnschassit på service/reparation på Meccus i Blackeberg. Jag lämnade det vid 9:30, och då blev det så finurligt att mecken sa att det skulle ta 2 timmar.

Oh, tänkte jag, jag hinner till Ikea för att byta saker som blev lite fel sist.

I Vällingbyrondellen körde jag sedan ett drygt varv eftersom jag kom på vad fotograf-Anna sa i söndags — Ja, du har ju inte förnyat din garderob de senaste åren utan istället föredragit att köpa sportkläder (som svar på mitt klagande över att inte ha några kläder alls) — och styrde upp mot Vällingby Centrum, eller City heter det kanske nu, och släppte Ikea totalt.

Shoppingbärsärk

Jag handlar sällan kläder till mig själv. Alltså jag kan hitta nåt plagg här eller där nån gång ibland, men det är inte ofta, vanligtvis är det nödvändighetsshopping bärsärkarshoppingsom gäller. Anna har rätt, jag lägger mer pengar på sport- och pysselprylar än på kläder.

Jag lämnade Vällingby med 5 shoppingpåsar, något som händer kanske en gång om året. Jag kunde inte låta bli att köpa ett par träningsskor (nödvändighet), men i övrigt blev det tröjor och en klänning på Indiska.

Klänningen var på rea, lite skrikig men jag tänkte när jag provade den att ”hallå, jag kommer ju aldrig ha bara den här, jag kommer ju alltid ha nån kofta eller tröja till. Typ den jag precis köpte på H&M”.

Jag åkte till jobbet i sagda klänning och tröja, och kände efter kanske 30 min på plats att det var på tok för varmt. Alltså det gick inte att ha så mycket kläder på sig. Jag satt i bastun med skidkläder, ungefär.

Jag klagade inne på kontoret men cheferna sa bara åt mig att strippa och till slut blev situationen ohållbar: jag tog av mig tröjan.

Mönstrat tyg framhäver magen ännu mer, särskilt på just den här klänningen.

Det känns väldigt in-your-face, som att jag lägger magen i knät på dem jag pratar med eller rentav petar dem i ögonen med den.

shoppingmisstag

Vissa av gästerna beter sig som om jag petat dem i ögonen. Med naveln.

 


ej sponsrat