Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the facebook-pagelike-widget domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the wp-2fa domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Jag har haft Adrian hemma i nästan en vecka nu. Det började förra fredan med att jag tyckte att det vore mysigt med en dag tillsammans bara han och jag, för Simon hade varit hemma frisk veckan innan i två dagar pga lite snorigt läge* så jag tyckte det var Adrians tur. Jag vet dessutom att han tyckte det var lite jobbigt att Simon fick vara hemma och inte han, så det föll sig lägligt. Extra lägligt, visade det sig, eftersom pojkarna är pollenallergiska och alen exploderade i samband med detta.
Adrian snorade och snorade och till slut insåg vi att nä, han måste nog vara hemma från förskolan under hela påskveckan. Han har alltså varit hemma en vecka nu, pollenmedicineringen har ökat och snorandet har vänt, så på tisdag är det förskolan som gäller igen, om inget nytt inträffar.
Det är näst intill omöjligt att få nånting gjort när jag är hemma med honom. “Nånting”, i betydelsen nödvändiga administrativa aktiviteter som kräver lite tid samt en viss mängd koncentration, får helt enkelt vänta i elva dagar totalt innan det går att plocka upp där jag stannade. Visst, han vilar en stund efter lunch, men han slutade sova middag för länge sen och den där vilan (“vilan”) punkteras ofta och gärna med diverse händelser – som tex toalettbesök, assistans med superviktiga saker (som tex att knyta/knyta upp knutar), eller varför inte längdhoppträning från byrån? – vilket gör att jag får svårt med koncentrationen.
Mys-vab
Men med det sagt, så finns det mycket härligt med att vara hemma tillsammans såhär när ungen är frisk. Vi har haft jättemysigt, och han har varit både hjälpsam och någorlunda sansad mest hela tiden så vi har passat på att cykla. Det var liksom dags, men jag berättar mer om det sen för nu är dagens eftermiddagsvila över.
Glad Påsk 🐣
Glad påsk på er! Vi gör egentligen inget särskilt, utom på lördag för då bjuder min mor på påskmiddag.
*Förskolan menar att snoriga barn är vanligt men de ska trots det vara hemma tills de har varit förkylningssymtomfria i två dagar, ELLER tills de har varit hemma i sju dagar och inga nya symtom har tillkommit.
De som säger att de haft ett bra år under 2020 tror jag tillhör minoriteten vad gäller omdömen av det året.
Eftersom jag inte känner att jag utgör en del av nämnda minoritet så har det tagit mig tills nu att få perspektiv på det hela. Fasen, alltså. Det värsta är nog ändå att pandemin hindrat mycket av det roliga folk brukar hitta på, men det tråkiga har fått vara kvar och känslosvamp som jag är så har den allmänna uppfattningen av 2020 färgat mitt minne av året, även om det kanske egentligen inte var så farligt för vår del.
Året som gått sin väg OCH ALDRIG KAN KOMMA TILLBAKA
Jag fick jobb och var ny ett tag, och brottades med otillräckligheten jag nästan alltid känner gentemot barnen när jag är borta. Jag måste jobba med det, tänkte jag och började gå hos min grymma KBT-terapeut igen. Det var tufft. Har du funderat på parterapi, frågade hon efter ett tag och med det började jag och Björn gå hos en parterapeut. Sen rev det upp lite gamla grejer som vi brottades med tillsammans, jag och Björn, men under tiden blev livet lättare eftersom jag blev permitterad på deltid och slapp stressen över att vara hemifrån så länge om dagarna.
Det blev sommar, vi hyrde stuga i en vecka och övrig tid var vi hemma. Det var både skönt och toksegt på samma gång. Det blev sensommar, och augusti, september och oktober punkterades löpande av VAB-dagar för än den ena, än den andra. Hösten var trögstartad, det var som om alla hade trott att pandemin var ett minne blott och nu tappade farten alldeles.
November kom. Jag fick sparken, och blev ledsen för det. Simon kände det och blev ledsen utan att förstå varför så han tog ut det på sin omgivning. Jag harvade på, känslan av att inte räcka till fanns där hela tiden men jag lyckades rikta upp vår högkänslige son i alla fall. Vi höll också Adrians första kalas, som jag fortfarande inte hämtat mig från.
December kan sammanfattas som 2020s tröttaste månad. Och ingen vila blev det, eftersom förskolan vädjade om att alla som kunde ta hem sina ungar skulle göra det så att de kunde få en chans att bryta smittspridningen.
Julen blev väl halvdan och när nyår passerat och de sista hål-i-huvudet-raketerna exploderat i öronen på oss så drog jag en djup suck … och tänkte att nu är ribban ändå ganska låg, så 2021 har ovanligt goda chanser att kännas fint.
Ljusa stunder 2020
Låt oss i alla fall FÖRSÖKA minnas de fina sakerna från 2020. Ett helt år kan inte sakna fina minnen, så är det bara, och vi fick många såna. Så för att göra mig själv på bättre humör, efter att ha redogjort för de lowpoints som utgör de bärande pelarna under 2020-skylten, så har jag tänkt igenom de positiva inläggen. De har dansat likt eldflugor runt 2020-pelarna och gjort tillvaron fin ändå. Grått kan också vara vackert, särskilt som bakgrund till eldflugor.
Midsommarkvällen lyser klarast, tätt följd av Kungsberget i januari.
Den kvällen innehöll ett ögonblick av sällan skådat lugn och stillhet för mig. Ett par ensamma steg över en gräsmatta i Dalarna gav mig mitt finaste minne av egen tid för hela året.
Jag är nästan gränslöst tacksam över att vi har hittat en fin simhall med varmt vatten i barnpoolerna, alltså även i undervisningspoolerna. Vilken skillnad det blev för mig! Lika tacksam är jag för att båda pojkarna slutat sova middag så att längre utflykter blir möjliga på helgen. Just NU kan vi inte göra så mycket, men i somras gick det bättre.
Simon fyllde fem år och vi hade kalas för honom, det gick bra och blev riktigt roligt (för barnen) vilket jag inte hade väntat mig så även om det var mycket jobb för mig och Björn så blev det ett bra minne.
Vi fick helt oväntat flera pappkassar med Bamsetidningar av våra grannar, vilket hållit pojkarna sysselsatta väldigt länge.
De kan fortfarande upptäcka och återupptäcka tidningar så att det blir alldeles tyst rätt länge. Fantastiskt.
Sen blev de thöst och vi firade allhelgonaafton för en gångs skull. Vi åkte till en kyrkogård och tittade på alla ljusen och pratade om alla liv som levts. Det var en värdefull utflykt och en mycket fin kväll.
Det var det. Länge leve hoppet om ljuset i slutet av tunneln. Under tiden är jag arbetsFRI och skriver ikapp mig själv här. Tillvaron känns ändå helt ok!
Undrar vad som hände egentligen. Jag menar, jag har alltid älskat vatten, avgudat vattenland och haft roligare än roligt med fenor/cyklop/luftmadrass/höga vågor/whatever. Sedan … ja, sedan jag passerade 30 kan man nog säga, så är jag för lat. Jag har alltid varit frusen och skakat mig genom simtävlingar, utomhusträningar och allt som involverat vatten över hela mig, men nu tycker jag inte att det är värt det längre. Det är som om jag hade glömt bort lite grann hur kul jag egentligen tycker att det är, ungefär som jag inte längre tycker att det är värt besväret med en utekväll efter midnatt.
Men igår i alla fall så badade vi i stora poolen med Simon och go pro-kameran. Det var mysigt ända tills en unge hoppade bomben alldeles bredvid, och jag fick vatten i håret (bevare oss väl) och Simon började köldskaka.
Jag hade en Plan för många månader sedan, vilken involverade min återkomst till jobbet som vältränad, slimmad och brunbränd samt hur jag skulle nå dit. Allt rasade. Mycket kan sägas om min kropp men vältränad, slimmad och brunbränd är inte vad man spontant tänker när jag vobblar omkring på poolområdet. Det har sin naturliga förklaring såklart och jag ägnar ytterst lite tankar åt det… men mer än jag kanske borde.
Fascinerande, för övrigt, det här med kvinnokroppen… eller avklädda kroppar över huvud taget. Vi kan tycka hur mycket som helst att alla ska få se ut som de vill, men nog lägger vi märke till när damen/herren stor som ett lågt parasoll med filt över kommer vaggande mot restaurangen och magen hänger så lågt ner att det är osäkert om det finns badbyxor där under. Man ser ut som man gör och man ska inte behöva skämmas, oavsett form, jag kommer aldrig hävda nåt annat. Trots det upplever jag en känslomix av medlidande när jag ser dessa individer och undrar om de kanske har nån sjukdom. Jag tänker aldrig att de kanske faktiskt trivs, att det kanske är självförvållat och att det inte rör dem i ryggen. Däri ligger kanske problemet med min egen självuppfattning. Jag ser ut som jag gör, men jag är ok med det eftersom det finns en tillfällig anledning. Det tråkiga är att om jag inte hade varit gravid så hade jag varit obekväm med min kropp och det är ju himla synd eftersom det inte är nåt fel på den…
Vi flickor är alldeles för hårda mot oss själva. Det är en av de saker som jag kan känna mig extra arg över inför utsikten att kanske få en flicka om nåt halvår eller så. Misstolka inte; jag blir lika glad oavsett kön, men i egenskap av kvinna har jag större insikt i vad hon kommer få kämpa med från puberteten och framåt. Med Simon vet jag inte riktigt vad som väntar, och det är lättare att ta med ro.
Men men, det är långt kvar till dess.
Vädret har varit lite tveksamt i flera dagar – ganska många dagar nu, faktiskt – men det har bara regnat en gång och det var på kvällen. Det blåser en del, men det är ändå sådär behagligt varmt som jag gillar. Jag får gå med långbyxor och kofta på kvällen och kan ligga i Björns famn i soffan utan att svettas ihop och skvalpa ner på golvet. På dagarna går vi i shorts och t-tröja, och ska vi iväg nånstans lägger vi koftan i vagnen.
När vi först bokade babypaketet som tillval (babycot, barnstol och sulky) så funderade vi (mest Björn) på om det var värt det. Vi hade kunnat ta med egen resesäng och egna vagnen… men det där med barnstolen var det som tippade över till ett ja, och jösses vad glada vi är att vi bokade det. Vad hade vi gjort utan barnstolen, liksom? Sängen är stabil och fräsch och sulkyn är inte den där billiga modellen i lättplast som man kanske hade trott, utan en rejäl sort som man kan packa lite saker i. Vi tog med solskärmen* jag köpte i somras också, den går ju att fästa på de flesta barnvagnsmodeller och förutom Björn och Simon så är det den grejen jag är mest glad att vi fick med oss.
Just nu ligger Simon och sover, jag sitter i solen på balkongen och Björn är kvar i strandtältet på stranden. Han sa att han skulle läsa, men jag tror han somnat.
Vi undvek midsommar förra året, jag har för mig att det var på grund av dåligt väder och allmän olust, men i år blir det annorlunda.
Landstället ute i skärgården ärvde Björn tillsammans med sin bror, och de turas om att ha midsommarafton där ute varannat år för att undvika diskussion.
I år är det vår tur. Det väntas 13 grader och regn, hela 3 grader kallare än vanlig ordning, men jag längtar ändå. Stället är av den där sorten som är vackert i alla väder. Apropå vädret så fattar jag inte varför folk i Stockholm är besvikna, det är som att bli besviken över att behöva stå i kö i kassan på Ikea. Är det inte lättare att ta det för vad det är, dvs en regel, och bli glatt förvånad om solen lyser på midsommar istället?
Den här bilden tog vi på landet en tidig morgon i september förra året. Jag var illamåendegravid men myntate gick ner och vem trivs inte med den utsikten?
Vi åker ut på torsdag och kommer hem på söndag. Robban och Maria kommer och gör oss sällskap fredag till lördag. Carina, Björns faster, bor hos oss sen igår och är med oss till på söndag innan hon åker hem till Åre igen.
Idag ska jag gå och handla mat till alla innan pappa kommer förbi kl 15 för sen ska vi på middag hos mamma kl 18.
Det gick bra. Det gick förvånansvärt bra. Trots vinterstövlarna med klack. Vi gjorde upp en plan kvällen innan för att vara säkra på att hinna och startade dagen kl 8 med oavbrutet fokus på att komma iväg i tid utan stress.
Vi åkte hemifrån kl 12:38 och då somnade Simon i bilen. Vigseln började kl 13:30, vi var där 13:25 och Simon sov fortfarande. Jag var orolig att han skulle bryta sina vanor och vakna mitt i vigseln och kräva mat och blöjbyte så jag monterade Lolaloo (ja, den har kommit, och den fungerar) på handtaget för säkerhets skull.
Simon sov.
Det gjorde inte alla ungar som var med, men det var det mest avspända bröllop jag varit på hittills. När brudparet gjorde entré fick de fösa de söta näbbarna framför sig eftersom de var på väg åt fel håll då och då. En av dem fick sedan dille på ”Moffa” och började fråga (läs ”ropa”) efter denne medan ansvarig vuxen hyssjade och, lät det som, ansträngde sig för att inte lägga handen över ungens mun för att får slut på en lysande uppvisning i felfokus. Men, som Linda sagt några dagar tidigare, ”det kommer inte bli ett lugnt bröllop, för vi ska ha brudnäbbar!”.
Simon sov fram till efter välkomstdrinken, under minglet, så då gick vi upp på övervåningen och ammade och bytte blöja under högljudda protester. Sen var han vaken i hela 10 min innan han slocknade igen och sov i vagnen bakom ett skynke alldeles intill där vi satt genom hela middagen.
Efter efterrätten vaknade han till och var hungrig, så jag gick upp på övervåningen och ammade, igen. Jag kunde höra dem där uppifrån, hur de sjöng, skrattade och lyssnade på tal, men jag hörde inte vad som sas och tyckte det var synd att missa så mycket kul, men alltså ärligt talat var jag lycklig över att vi kunde delta så det gjorde inte så mycket att jag missade lite. Jag hade ändå ganska fin utsikt, och Björn höll mig sällskap.
Vi var hemma runt kl 22, och ja, Simon sov som vanligt genom hela natten. Jag är medveten om hur smidig han är, och liksom beredd på att han slutar med det närsomhelst. Vi är tacksamma för varje dag, och framför allt varje natt, som han är så här lätthanterlig.
Siw, Björns pappas före detta, och hennes jättetrevliga döttrar Joanna och Jessica var här på fika igår och bidrog älskvärt till regnet av babykläder.
Jag gillar turkos, man blir glad av det. Vi fick en speldosa också, men den verkade lite trött och spelade sin melodi med yttersta tveksamhet så Joanna tog med den tillbaka för att byta den. Hon lovade att posta den till oss — så ofta träffas vi.
Mamma och Catrine var här en sväng också, mamma hade med sig en babymössa med snören eftersom Simon inte har någon sådan. Vi provade den och han såg ut som en flygare tyckte jag, som en kosmonaut tyckte Björn.
Första gången jag hörde talas om begreppet mammagåva var när jag läste om det på en annan blogg, en av väldigt få andra gravid-/mammabloggar jag står ut med och till och med uppskattar, för övrigt, nån gång i mars. Eftersom bloggtjejen bäddat så pedagogiskt för att hennes kille skulle fatta galoppen utan att hon skulle behöva säga nåt, så slog mig tanken på att utsätta Björn för nåt liknande. Jag la ner den idén direkt av flera anledningar;
jag kände inte att det var viktigt på det sättet. Jag menar, effekten kändes som att den skulle förtas om jag skulle börja ”be” om det. Jag tänkte att jag bara ville ha nåt om han kommit på det själv så jag glömde faktiskt bort hela grejen.
För nån vecka sedan kom han hem efter en runda på olika byggvaruhus, studsade ner i soffan bredvid mig där jag låg på rygg med Simon på bröstet, och räckte mig en liten svart ask.
”Varsågod älskling”, sa han.
”Tack?” sa jag, öppnade den och fick ett par hårda småsaker i ansiktet.
Ett par örhängen. Han hade hållt dem gömda sedan jul. Han hade kommit på idén att ge mig nåt fint för allt jag gick igenom redan innan han läste om mammagåva i pappalogiboken. Han hade till och med bollat idén med Anna.
Jag är så lycklig, och tacksam, att jag har honom. <3
Annat kul blogginlägg om mammagåva-taktik finns att läsa på Någons Farsa.
Det har varit en ganska strid ström av besökare här de senaste dagarna, men vi har begränsat oss till max ett besök om dagen för att hålla tempot nere.
Igår var min pappa och hans fru uppe och hälsade på, de skulle ha kommit långt tidigare men de bor i Skåne så för dem är det inte direkt bara att svänga förbi en eftermiddag på vägen hem.
Jag har längtat till pappas besök, han tycker det är så överväldigande kul — ”magiskt” för att använda hans eget återkommande uttryck — att bli morfar och dessutom träffar jag honom så sällan så det var verkligen skönt att de äntligen kom hit och träffade pojken.
Sen är min far den sorten som aldrig kommer tomhänt, och Pia lite av en shopoholic, och till det kommer att vår pojke är första barnbarnet, och att de har haft 2 veckor (minst) på sig att gå hemma och längta efter att få träffa honom. De hade med sig en brandbilslåda med kläder…
… och, alltså, ett simpelt ”tack” känns inte alls tillräckligt i sammanhanget. Pojkens garderob är för sjutton säkrad för ett år framåt…!