Årssammanfattning 2020 – året som gått och aldrig kan komma tillbaka

De som säger att de haft ett bra år under 2020 tror jag tillhör minoriteten vad gäller omdömen av det året.

Eftersom jag inte känner att jag utgör en del av nämnda minoritet så har det tagit mig tills nu att få perspektiv på det hela. Fasen, alltså. Det värsta är nog ändå att pandemin hindrat mycket av det roliga folk brukar hitta på, men det tråkiga har fått vara kvar och känslosvamp som jag är så har den allmänna uppfattningen av 2020 färgat mitt minne av året, även om det kanske egentligen inte var så farligt för vår del.

Året som gått sin väg OCH ALDRIG KAN KOMMA TILLBAKA

Jag fick jobb och var ny ett tag, och brottades med otillräckligheten jag nästan alltid känner gentemot barnen när jag är borta. Jag måste jobba med det, tänkte jag och började gå hos min grymma KBT-terapeut igen. Det var tufft. Har du funderat på parterapi, frågade hon efter ett tag och med det började jag och Björn gå hos en parterapeut. Sen rev det upp lite gamla grejer som vi brottades med tillsammans, jag och Björn, men under tiden blev livet lättare eftersom jag blev permitterad på deltid och slapp stressen över att vara hemifrån så länge om dagarna.

Det blev sommar, vi hyrde stuga i en vecka och övrig tid var vi hemma. Det var både skönt och toksegt på samma gång. Det blev sensommar, och augusti, september och oktober punkterades löpande av VAB-dagar för än den ena, än den andra. Hösten var trögstartad, det var som om alla hade trott att pandemin var ett minne blott och nu tappade farten alldeles.

November kom. Jag fick sparken, och blev ledsen för det. Simon kände det och blev ledsen utan att förstå varför så han tog ut det på sin omgivning. Jag harvade på, känslan av att inte räcka till fanns där hela tiden men jag lyckades rikta upp vår högkänslige son i alla fall. Vi höll också Adrians första kalas, som jag fortfarande inte hämtat mig från.

December kan sammanfattas som 2020s tröttaste månad. Och ingen vila blev det, eftersom förskolan vädjade om att alla som kunde ta hem sina ungar skulle göra det så att de kunde få en chans att bryta smittspridningen.

Julen blev väl halvdan och när nyår passerat och de sista hål-i-huvudet-raketerna exploderat i öronen på oss så drog jag en djup suck … och tänkte att nu är ribban ändå ganska låg, så 2021 har ovanligt goda chanser att kännas fint.

Ljusa stunder 2020

Låt oss i alla fall FÖRSÖKA minnas de fina sakerna från 2020. Ett helt år kan inte sakna fina minnen, så är det bara, och vi fick många såna. Så för att göra mig själv på bättre humör, efter att ha redogjort för de lowpoints som utgör de bärande pelarna under 2020-skylten, så har jag tänkt igenom de positiva inläggen. De har dansat likt eldflugor runt 2020-pelarna och gjort tillvaron fin ändå. Grått kan också vara vackert, särskilt som bakgrund till eldflugor.

Midsommarkvällen lyser klarast, tätt följd av Kungsberget i januari.

Midsommarkvällen

Den kvällen innehöll ett ögonblick av sällan skådat lugn och stillhet för mig. Ett par ensamma steg över en gräsmatta i Dalarna gav mig mitt finaste minne av egen tid för hela året.

Kungsberget

Båda pojkarna tog med sig en positiv upplevelse av skidåkning och det var så härligt. En lättnad, faktiskt. Vi fick en jättemysig långhelg där.

Flera eldflugor

Andra eldflugor i 2020-burken är pojkarnas alla påhitt. Till exempel den gången då de tyckte att jag skulle hälla ut mitt te på golvet, eller det simpla faktum att Adrian avverkat treårsåldern med stil.

Jag är nästan gränslöst tacksam över att vi har hittat en fin simhall med varmt vatten i barnpoolerna, alltså även i undervisningspoolerna. Vilken skillnad det blev för mig! Lika tacksam är jag för att båda pojkarna slutat sova middag så att längre utflykter blir möjliga på helgen. Just NU kan vi inte göra så mycket, men i somras gick det bättre.

Simon fyllde fem år och vi hade kalas för honom, det gick bra och blev riktigt roligt (för barnen) vilket jag inte hade väntat mig så även om det var mycket jobb för mig och Björn så blev det ett bra minne.

Adrian lämnade ifrån sig sina nappar i våras, Björn trillade på cykeln och skrämde slag på mig, vi hade fina dagar med barnen och på min födelsedag låtsassov jag inte när de kom in och sjöng för mig (!).

Vi fick helt oväntat flera pappkassar med Bamsetidningar av våra grannar, vilket hållit pojkarna sysselsatta väldigt länge.

De kan fortfarande upptäcka och återupptäcka tidningar så att det blir alldeles tyst rätt länge. Fantastiskt.

Sen blev de thöst och vi firade allhelgonaafton för en gångs skull. Vi åkte till en kyrkogård och tittade på alla ljusen och pratade om alla liv som levts. Det var en värdefull utflykt och en mycket fin kväll.

Det var det. Länge leve hoppet om ljuset i slutet av tunneln. Under tiden är jag arbetsFRI och skriver ikapp mig själv här. Tillvaron känns ändå helt ok!

Julafton 2020, dagen då julkänslan kapitulerade

Jag trodde ändå att jag var ganska cool med allt det här ”inte en jul som vanligt”, men det visade sig nog att nja, kanske inte SÅ cool trots allt. Julkänslan var svårflörtad, minst sagt.

Planen som föll

Planen var att mamma skulle fira med oss. Vi träffas ofta, så fort alla är friska samtidigt vill säga, och dessutom skulle bror Jonas och Emma komma över på jullunch.

Allt det där rasade två dagar innan jul, med att mamma ringde mig och väste nåt i luren.

”Va?”

”Kan du köra mig till akuten? Nu?”

Eh ja. Naturligtvis. ”Björn jag kör mamma till sjukhuset vi ses sen hej då!” meddelade jag i dörren på väg ut, och åkte och hämtade henne.

Det visade sig KANSKE vara covid-19, kanske inte, men läkaren trodde det. Mamma fick komma hem igen, men jag sov illa den natten. Dagen därpå var hon mycket bättre, men på grund av sjukdom kunde hon såklart inte komma till oss på julafton. Det kunde inte heller Jonas och Emma, eftersom jag träffat mamma och alltså nu var eventuell smittbärare.

Jag klagar inte över det här egentligen, jag menar, det var en risk hela tiden att det kunde bli så. Men det blev inställt sådär i sista stund, och jag var lite ledsen över att inte få fira med dem. Sen räckte det med några få missöden i köket – vi hade visst köpt en rå julskinka av misstag, och jag stjälpte ut en halv kastrull vatten över diskbänken och vattnet träffade den INKOPPLADE batteriladdaren till kameran, och pojkarna skrikkrigade om nån oförrätt samtidigt – för att få humöret på glid.

I alla fall tur med vädret

I övrigt gick det ganska bra. Vi hade en fin förmiddag i parken utanför där mamma bor – vi var förbi henne och lämnade julmat och fick pojkarnas julklappar – och det var minusgrader, MINUSGRADER, och strålande sol och glitterfrost på marken. Åh vad jag har längtat!

Simon litar tvärsäkert på att han har bra kläder.
Björn njuter av solen i klätternätet.

Känslospöken och ett krokben

På morgonen fick de varsin kryptunnel, julklappar från morfar & marmor, som de har bott i sedan dess. De har dem med sig i soffan när de ser på barnprogram, de har dem på sig och går runt i dem som långa vajande skumkorvar, de lyckas till och med bråka i dem, så det var ett genidrag.

julkänslan på julaftonsmorgonen

Sen fick Simon svårt, under julklappsöppnandet på eftermiddan, att hantera att han och Adrian fick olika saker. De hade fått exakt likadana prylar dittills, men Adrian fick en kikare av mormor, och Simon fick en toolbox – allt enligt önskelistan. Simon var galen över detta i en hel timme, och där nånstans fick jag svårt att hålla kvar julkänslan – den lilla jag lyckats bygga upp – i hjärtat. Istället fylldes det av Simons känslor, som resonerade med mina egna som liten flicka*, som var nån slags förvirrad blandning av utanförskap, kränkning, orättvisa och rädsla. Och vrede, naturligtvis. Inte sjutton KÄNNER man allt det där andra; det är lättare att vara arg.

Simon lugnade ner sig, till slut, men inte förrän efter att jag råkat fälla honom i köket mitt framför facetime med Jonas, Emma och Emmas mamma som jag aldrig träffat. Mitt i bild medan alla tre uppmärksamt följde ett begynnande kaos i köket, satte Simon plötsligt fart åt Adrians håll med den där Blicken i ögonen – du vet vilken jag menar, den där som får dig att hugga tag i ungen innan nåt riktigt galet går på tok – och jag slängde spontant ut den kroppsdel som var närmast honom, dvs mitt ena ben, för att hindra vidare framfart. Simon sprang rakt på och ramlade. In under bordet. Ilskan rann av honom och istället fick jag trösta och kramas medan han berättade hur illa jag hade gjort honom. Jag sa förlåt, det var inte meningen att göra illa dig, och mötte sedan tre ansikten på datorn som uppvisade tre olika ansiktsuttryck.

Min bror såg inte så stolt ut, Emma såg bekymrat leende ut och hennes mor såg ganska barsk ut. Där och då packade julkänslan ihop sina sista pinaler och drog, utan att se sig om.

Jag vet vad som hände, med Simon alltså, och varför, och hade vi inte haft publik skulle jag inte ha tänkt på det mer. Men DE vet inte, och det är det som känns så tokigt. Vilket intryck gav jag dem, där över skärmen? En arg morsa som ogenerat sparkar sina barn när de jagar upp sig?

Oh well, det blev ju tokigt och jag och Simon redde ut det tillsammans igen, efter att vi sagt hejdå till min bror och hans sällskap. Sånt händer, och det var ingen fara. Men första intryck, du vet, de kan vara svåra att jobba bort och jag gillar definitivt inte att jag fortfarande tänker på det här.

Men nu släpper vi det! Adrian gillade i alla fall att göra laxmoussen med mig. Eller titta på, i vilket fall. Sen fick han tugga i sig de bitar varmrökt lax som blev kvar på skärbrädan. Jag tittade bort en stund, och när jag kollade dit nästa gång hade han börjat sätta i sig skinnet också. Är det gott så är det gott, tyckte han. Hålet i mitten åstadkom han genom att vika skinnet och käka det som en macka.


*Förvirring, värt att understryka. Jag minns att födelsedagar, julafton och andra tillfällen då hela dagen frångick det vanliga – och speciellt om jag stod i fokus på något sätt – alltid var jobbiga längst in. Jag jämförde mycket noggrant med min lillebror, allt vi fick samt antal och värde (alltså hur bra/kul det var, inte ekonomiskt värde). Hittade jag en skillnad som var värt nåt för mig så blev jag otröstlig. Våra föräldrar var noggranna, men jag var skoningslös. Och möjligen något oresonlig. Idag vet jag vad det bottnar i – rädslan över att inte duga – och jag kan bara hoppas att Simons påhitt inte härrör från samma sak.
Ack, en högkänslig moders spännande inre liv …! Jag har material för ett helt liv av sömnlöshet om jag vill.

Hashtag: skitdag

Jag skriver sällan klagotexter, men idag skiter jag i det. Nu ska du få höra.

Vet du hur många inlägg på utdöende bloggar som börjar med ”nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen, haha”? Ofta med en töntig smiley, och ibland lyckas någon klämma in en särskrivning till och med där, hur det nu är möjligt – men för varje gång jag tänker att jag ska ge bloggläsandet en chans så blir det mer och mer uppenbart för mig att när det kommer till särskrivning, så tycks möjligheterna oändliga. Här kvalar jag inte ens in i hallen till antagningsprovet för grundkursen Särskrivning for dummies.

Simon har en kämpig period igen, vilket leder till att det känns jobbigt även för oss. Vi gör vad vi kan, men när man inte riktigt vet var skon klämmer så är det besvärligt och det finns inte mycket som kan mäta sig med den maktlösa känslan av att se på när ens barn kämpar, och inte kunna hjälpa eller underlätta.

Parterapin river upp gamla sår, och bitvis lägger effekten av det sordin på tillvaron. Som senaste veckorna. Möjligen hänger detta ihop med Simon. Det gör ont med terapi, vi vet det, och det blir värre innan det blir bättre. Jag kan definitivt säga att det har blivit sämre för oss, men inte på det uppenbara sättet som man kanske tänker på först, med bråk och skrik (från de vuxnas håll alltså). Snarare saknar vi varandra mer. Vår relation rör på sig, och jag tänker att det är mot det bättre. Där jag förut tolkade Björn på ett sätt och drog växlar på det, börjar jag sakta omvärdera mina slutsatser och Björn gör likadant. Det handlar om att hitta varandra igen efter den turbulenta tid vi har bakom oss (hus, barn, studier, jobbyten, arbetslöshet, nästan-utmattning).

Att vabba på halvtid efter semestern stressade mig. Under mitt ”utvecklingssamtal” med min chef blev jag tvungen att meddela att jag var illa förberedd för att jag inte hade hunnit, men när han frågade varför, vad det var jag gjorde som tog tid, så kunde jag inte svara. Så kasst.

Trots att vabben för tillfället är över så tycks jag inte komma ikapp. Det är hela tiden någonting som punkterar veckorna så att jag inte kan vara på jobbet 8 timmar per dag som jag ibland skulle behöva. Uppförsbacke, är vad det är.

PMS dippade rejält förra gången, med facit i handen så hade jag pga lathet trappat ner på ett kosttillskott jag äter för just PMS, och det var kanske därför jag kände behov av hemlig golvgråt i ateljén en halv kväll. Det är bättre nu, tack.

Skitdag

Igår, måndag. Parterapi hemma på förmiddagen, cyklade till jobbet på lunchen och trillade på cykeln TROTS att jag fick massor av tecken på att det skulle hända redan innan det blev försent att rädda sig. Jag bara trampade på, trogen mitt vanliga jävligt störiga ”äh, det går säkert bra”. Det gjorde det inte, och nu har jag ett redigt sår på armbågen. Och på knät. Axeln känns lite ledsen också, liksom cykeln, som gnisslade värre än vanligt när jag ledde upp den på vägen för att sitta på en sten och verkligen känna hur den lite kyliga vinden brände i såret medan blodet rann jag väntade på Björn som skulle komma med bilen.

Sen, väl på jobbet efter att ha fått hjälp av mamma att lägga om armen, sa tidigare nämnda chef ”du får gärna tala om för mig när det blir sådär, så att jag vet det”. Direkt efter att jag kommit innanför dörren sa han det. Jag blev ganska paff; att tokramla på cykeln à la Björn är inte nåt jag tänker göra lite då och då. Jag fattar fortfarande inte vad det handlade om, men eftersom mitt förstahandsval när det gäller reflexreaktioner är att känna mig som världens absoluta sämsta (infoga valfritt substantiv), så kändes det inte kalaskul. Därför ska jag ge honom en chans att förklara idag.

Det var det om det. Ingen bild; det finns de som inte gillar blodiga armbågar och tjuriga chefer på bild. Och apropå att det ibland går längre tid mellan inläggen här, så kan jag bara säga att så blir det när det är lite tuffare än vanligt. Men det kommer att gå över, och – bra grej! – pappa var här och hälsade på ett par dagar förra veckan. Det är länge sedan sist, pga covid-19, och jag har saknat honom. Så glad att det blev möjligt till slut.

Jag blir mörkrädd (amningshjärna deluxe)

Jag hade beställt grejer från nätet med avsikt att skicka tillbaka (var nästan säker på att det var fel, det var en adapter till babyskyddet, men jag ville så gärna att den skulle passa). Jag mejlade företaget och fick returfraktsedel från kundtjänst. Sen ställde Björn kartongen intill väggen bakom sin stol i köket och jag glömde hela skiten. Jag kom på det igen nu alldeles nyss och printade fraktsedel och tejpade ihop kartongen direkt, men jag är osäker på om jag hinner få iväg det innan 14-dagars-ångerrätten går ut. Minns inte när jag köpte eländet. Fan också.

Simon på sångstund

I förmiddags var vi på sångstund på öppna förskolan igen. På eftermiddagen ringde Björn och undrade om elementet hade kommit. Jävla skit. Det står till och med i kalendern att det skulle levereras idag mellan kl 9-13. Vi pratade om det igår. Han hade dessutom bokat om leveransen från i måndags eftersom jag skulle träna då (vilket jag glömde bort att göra). Jag åkte hemifrån kl 9:30 och kom hem 11:30. Leveransen missad. Sweet.

Jag skäms över min nyvunna IQ-frihet och svär och ältar detta vid soffan halva kvällen. Kan liksom inte släppa det, blir så less på mig själv.

Björn: Stefan varnade mig för det här för länge sen, alltså långt innan jag träffade dig.

Jag: Varnade dig för vad?

Björn: Att intelligensnivån sjunker med två snäpp hos ammande kvinnor.

Jag: Wtf?

Björn: Ja men älskling, vi vet ju att det går över. Det känns väl bra?

Jag: Eh.

Björn: Vaddå?

Jag: Jamen… Jag skulle inte säga att jag är osmart. Det tar bara… um… längre tid?

Björn: Jag älskar dig.

Som pricken över i satt jag härom kvällen med handen i Björns hår och kom på mig själv med att undra om jag verkligen fingrade på rätt del av hans huvud, eftersom jag inte kunde lokalisera fontanellen.

Jag skrämmer mig själv.

Välkommen tillbaka ditt elände

Din kropp efter förlossningen

Hämtat från länken ovan:

Menstruation
Ammar du inte kan du börja menstruera igen efter fyra till sex veckor. Om du ammar kan det hända att du också får tillbaka mensen vid den tiden eller så kan du ha oregelbundna menstruationer eller inga alls så länge du ammar. Från kvinna till kvinna så är det väldigt olika. 

Tillbaka till verkligheten. Jävla skit.

Dagens utbrott: PostNord

Lolaloo bed rockerVi köpte en bed rocker från Tyskland på eBay. Tyskland har tydligen världens slöaste post, så efter 3 veckor mejlade jag säljaren och undrade om paketet skickats, vilket det hade. Vi har hållit andan och väntat med spänning på den här prylen som dessutom inte var billig.

Idag när jag kom upp låg ett kuvert med en postavi och väntade på mig på köksbordet.

hämtas senast

Jag ringde ICA, som bekräftade att paketet redan lämnat dem och skickats tillbaka. De gav mig numret till PostNord, där jag fick sitta i telefonkö i 18 år innan de sa att de skulle försöka stoppa paketet innan det lämnade utrikesterminalen i Malmö idag, men de kunde inte lova någonting.

jävla skit

Jag har eftersändning av min post. Jag blir fullständigt skogstokig över att behöva vänta i 4-5 veckor till och dessutom betala nytt porto (16€) för att få hit min jävla grej bara för att PostNord INTE SKÖTER SIG. De väntade en vecka med att skicka ut en avi, till fel adress, som sedan dessutom blev försenad av ingen anledning.

Jag hade aldrig en chans! ÅÅÅAAAAAHH!!