Etikett: pms

Metaforen med kulpåsen och PMS-busken

Kulpåsemetaforen

När jag var yngre såg jag på mig själv som en helhet. En helhet med många lager, visst, så kanske metaforen med kulpåsen passar bättre – men det var hursomhelst EN påse. Kulorna kan vi kalla åsikter, känslor och tankar, alla de olika sidor vi visar upp beroende på vem vi umgås med och vad denne lockar fram hos oss. Många färger och storlekar, kulor av allt sånt som gör mig till “jag”. Lite som filmen Insidan ut*.

Jag fick packa om

Sedan uppbrottet från mitt osunda förhållande i Frankrike för 10 år sen har det långsamt blivit platsbrist i kulpåsen, så en ny kulpåse har lagts till. Den hänger tätt intill den första, men två lager tyg skiljer kulorna i den ena påsen från kulorna i den andra. Är du med? Alla kulorna är fortfarande mina; det är alltså inte nu jag kommer ut som schizofren. 

Idag är båda påsarna fulla, och på nåt vis så verkar kulorna ha sorterat sig själva. I den ena påsen hänger de mörka, och i den andra de neutrala, impulsiva och ljusa. Jag är hel, i den bemärkelsen att jag har alla kulor kvar i påsen – eller påsarna, då.

Sen hände nåt

Med tiden, och mycket tydligare sedan jag blev mor, har jag börjat betrakta påsarna som två nästan lika starka versioner av mig själv. Lite som två personligheter; där är Den Mörka, med den kristallklara rösten, och Den Andra som jag oftare kallar “jag”.

Den Mörka

Den Mörka är naturligtvis den som ger röst åt kall rädsla, oro, nedstämdhet, ensamhet och annat deppigt – det är såklart hon som kör när jag har PMS – men det är också hon som lyfter klagan och åstadkommer förändring. Hon lyser lika klart som fullmånen, och det är hon som säger ifrån, stakar ut tomtgränsen för integriteten och röjer plats för vila. 

Den Andra

Den Andra tuffar på som ett litet tåg. Hon lyssnar inte så mycket inåt, eftersom det är viktigare att lyssna utåt. Det är hon som kör när folk omkring mig behöver stöd. Hon tar hand om, ser efter, bäddar ner och pysslar med alla andra. Hon säger ja till det mesta, skrattar högt åt motgångar och löser problemen utan att fråga efter priset, för det är inte det viktiga. Det är hon som är mamma. Hon lyser som en sol. 

En helhet med medelmåttig balans

Man kan säga att den ena ser efter mig internt, och den andra ser efter mina relationer. Allt är väl.

Jag får problem när Den Mörka tvingas bära mammarollen, eller när Den Andra möts av härskartekniker på jobbet. Ansträngningen att bemöta från “fel” kulpåse blir minst sagt vinglig. 

Som mor med PMS

Som mamma betyder det här att mycket av mitt föräldrande under PMS är färgat av skuld, för det är inte som att Den Andra lägger sig och sover i en vecka. Nix. Hon sitter i passagerarsätet och kommenterar istället. Den mörka har minsann för kort stubin, låter spänd, misslyckas spektakulärt med tålamodet och tänker för mycket på sitt eget. Och är en dålig mor också, såklart. 

PMS-busken

Såna tillfällen, om Björn är hemma, är jag tacksam över att kunna kasta upp ytterdörren lite väl dramatiskt, storma ut och buss-springa ett varv runt vårt lilla kvarter. Härom dan ångade jag på ut i garaget, ryckte till mig häcksaxen och gick lös på några vildvuxna buskar i trädgården. 

Den Mörka och Den Andra fick nåt nytt att tänka på, och när det var över var de vänner igen. Adrian hjälpte glatt till att mata grentuggen tills allt var undanröjt. 

*Inside out:

Försök jobba till ljudspåret ”barnfamilj kl 16:30”

jobba hemma

Jobba lugnt

Jag sitter och jobbar i ateljén. Datorfläkten surrar, axlarna känns, ryggen känns, hjärnan envisas med att parallellspela möjliga plots i kommande säsong av Lucifer och samtidigt försöka fatta något som jag fick ett kort intro på i juni, innan semestern. Klockan surrar på armen; Rör på dig. Jag reser mig och försöker nå taket – det går inte idag heller – och hör hur Björn kommer hem med barnen i hallen. 

“MAMMAAAAAAAAAAAA!!” Simon vrålar, Adrian får (antagligen) en knuff och börjar kristallglasskrika, ytterdörren smäller igen och cirkusen är igång.

Jag sätter mig ner igen. Koncentrationen uteblir helt, jag hör på tjuten utanför arbetsrummet och stirrar på datorn. Jag kommer inte jobba mer idag. Jag kan FÖRSÖKA jobba tills jag har “jobbat klart”, men varför? Vem tackar mig för det? 

Jag tänker att jag lika gärna kan gå ut till min familj och vara med dem, det är inte som att jag kommer få nåt mer gjort idag och jag har ju saknat ungarna halva dan, men istället sitter jag kvar. Som en trotsåring skjuter jag ut hakan för mig själv och mumlar nåt vanligt om fuck it och att andas.

Jag har PMS dessa dagar. Tålamod, ork och allmänt lyckorus lyser i sin frånvaro till förmån för valfritt mörker. Jag vet att jag inte är nån större tillgång i det här skicket, så varför ska jag välja kaotiskt, om än högt älskat, sällskap framför lugnet jag behöver; vem vinner på det? 

Så jag gömmer mig en stund till. 

Hashtag: skitdag

Jag skriver sällan klagotexter, men idag skiter jag i det. Nu ska du få höra.

Vet du hur många inlägg på utdöende bloggar som börjar med ”nu var det ett tag sedan jag skrev här på bloggen, haha”? Ofta med en töntig smiley, och ibland lyckas någon klämma in en särskrivning till och med där, hur det nu är möjligt – men för varje gång jag tänker att jag ska ge bloggläsandet en chans så blir det mer och mer uppenbart för mig att när det kommer till särskrivning, så tycks möjligheterna oändliga. Här kvalar jag inte ens in i hallen till antagningsprovet för grundkursen Särskrivning for dummies.

Simon har en kämpig period igen, vilket leder till att det känns jobbigt även för oss. Vi gör vad vi kan, men när man inte riktigt vet var skon klämmer så är det besvärligt och det finns inte mycket som kan mäta sig med den maktlösa känslan av att se på när ens barn kämpar, och inte kunna hjälpa eller underlätta.

Parterapin river upp gamla sår, och bitvis lägger effekten av det sordin på tillvaron. Som senaste veckorna. Möjligen hänger detta ihop med Simon. Det gör ont med terapi, vi vet det, och det blir värre innan det blir bättre. Jag kan definitivt säga att det har blivit sämre för oss, men inte på det uppenbara sättet som man kanske tänker på först, med bråk och skrik (från de vuxnas håll alltså). Snarare saknar vi varandra mer. Vår relation rör på sig, och jag tänker att det är mot det bättre. Där jag förut tolkade Björn på ett sätt och drog växlar på det, börjar jag sakta omvärdera mina slutsatser och Björn gör likadant. Det handlar om att hitta varandra igen efter den turbulenta tid vi har bakom oss (hus, barn, studier, jobbyten, arbetslöshet, nästan-utmattning).

Att vabba på halvtid efter semestern stressade mig. Under mitt ”utvecklingssamtal” med min chef blev jag tvungen att meddela att jag var illa förberedd för att jag inte hade hunnit, men när han frågade varför, vad det var jag gjorde som tog tid, så kunde jag inte svara. Så kasst.

Trots att vabben för tillfället är över så tycks jag inte komma ikapp. Det är hela tiden någonting som punkterar veckorna så att jag inte kan vara på jobbet 8 timmar per dag som jag ibland skulle behöva. Uppförsbacke, är vad det är.

PMS dippade rejält förra gången, med facit i handen så hade jag pga lathet trappat ner på ett kosttillskott jag äter för just PMS, och det var kanske därför jag kände behov av hemlig golvgråt i ateljén en halv kväll. Det är bättre nu, tack.

Skitdag

Igår, måndag. Parterapi hemma på förmiddagen, cyklade till jobbet på lunchen och trillade på cykeln TROTS att jag fick massor av tecken på att det skulle hända redan innan det blev försent att rädda sig. Jag bara trampade på, trogen mitt vanliga jävligt störiga ”äh, det går säkert bra”. Det gjorde det inte, och nu har jag ett redigt sår på armbågen. Och på knät. Axeln känns lite ledsen också, liksom cykeln, som gnisslade värre än vanligt när jag ledde upp den på vägen för att sitta på en sten och verkligen känna hur den lite kyliga vinden brände i såret medan blodet rann jag väntade på Björn som skulle komma med bilen.

Sen, väl på jobbet efter att ha fått hjälp av mamma att lägga om armen, sa tidigare nämnda chef ”du får gärna tala om för mig när det blir sådär, så att jag vet det”. Direkt efter att jag kommit innanför dörren sa han det. Jag blev ganska paff; att tokramla på cykeln à la Björn är inte nåt jag tänker göra lite då och då. Jag fattar fortfarande inte vad det handlade om, men eftersom mitt förstahandsval när det gäller reflexreaktioner är att känna mig som världens absoluta sämsta (infoga valfritt substantiv), så kändes det inte kalaskul. Därför ska jag ge honom en chans att förklara idag.

Det var det om det. Ingen bild; det finns de som inte gillar blodiga armbågar och tjuriga chefer på bild. Och apropå att det ibland går längre tid mellan inläggen här, så kan jag bara säga att så blir det när det är lite tuffare än vanligt. Men det kommer att gå över, och – bra grej! – pappa var här och hälsade på ett par dagar förra veckan. Det är länge sedan sist, pga covid-19, och jag har saknat honom. Så glad att det blev möjligt till slut.

PMS med högkostnadsskydd

Jag har tänkt igen

Jag önskar att det fanns. Högkostnadsskydd alltså. Att man betalade fullt pris för sin PMS-provocerade galenskap i början, men att det vartefter kostade mindre och mindre, tills det till slut blev gratis för en viss tid. “Gratis” skulle i praktiken innebära typ känslomässig “mute” för alla andra, såhär:

I början skulle PMS-humöret kosta det som sånt alltid kostar – eventuella känslostormar, sneda smileys och allt däremellan – men sen, ju mer intensiv just PMS-influensen på humöret blev, desto mindre skulle omgivningen påverkas känslomässigt av det. 

På det stora hela så skulle ungefär samma mängd känslor som vanligt röra sig i rummet, om man betänker alla närvarande individer tillsammans, bara det att nu skulle alla andras känsloliv vara i princip opåverkade av PMS-monstret där borta vid spisen. 

Eller ännu bättre! Att PMS-monstret, istället för att hitta på egna mörka prylar, suger åt sig alla andras negativa känslor och tvingas hantera dem, alternativt misslyckas med att hantera dem, så att alla andra mår lite bättre än för en stund sen. 

Tänk vad bra det skulle vara. Personer som mår bra har energi över att trösta andra – till exempel ett PMS-monster som brutit ihop över att inte ha fått avsluta sin mening den här gången heller.

Bildkälla: Pixabay

PMS-humör eller ej – INGEN vill väl va den som bara står och skriker?

PMS humör

Mitt hormonstyrda humör har accentuerats med åren. Är det ett ålderstecken?

Vissa dagar menar jag helhjärtat att det är barnens fel – dvs det hormonkaos, som tillverkningen av dem gav upphov till, rubbade hela mig ur balans och när jag kom ut på andra sidan landade jag i nåt annat än tidigare.

Andra dagar menar jag att det bara är mitt eget fel (inte olikt ”vissa dagar”, för övrigt), att egentligen är det ingen skillnad på humöret, jag orkar bara inte bry mig om att lägga band på mig som förr, och så skiter jag lite mer i min omgivning numera och bara kör på folk.

Vilket av dessa två tolkningssätt jag lutar mig mot verkar bero på var i cykeln jag befinner mig. Just nu är det PMS-humör deluxe som pågår. Såhär såg min dag ut igår:

Bakgrundsinfo

Jag gick förvisso ut skolan i fredags (grattis grattis, tack tack), meeeeen i morgon presenterar vi exjobbet på företaget där vi gjort det. Om några dagar stängs åtkomsten till programmen vi jobbat i, så det sista till portfolion måste göras klart NU. Jag hängde i skolan hela dagen, utan minsta egentliga lust att hålla på med den här skiten alls nånsin mer. Typ.

På kvällen var Björn på kurs (om det nu var en kurs eller en ”kurs” – för vi vet ju vad det brukar innebära). Jag hämtade barnen på föris, trasslade oss hem, lagade mat, plockade undan det värsta (dvs matresterna) och la mig sedan på golvet för att vara bebis till Stålmannen-mamman Adrian och Batman-pappan Simon. Timmen mellan middag och tandborstning förflöt ganska ok, ända tills Adrian av mycket oklar anledningen tog ett duplotorn som han hade byggt och 200 % avsiktligt krossade det mot min panna. Likt en glasflaska i ett filmslagsmål gick tornet i tusen bitar (eller 16, för att vara exakt) som tappade varandra vid träffen och flög vidare. Medan djävulsbitarna spred sig över soffa och fönsterbräda slog jag handen för pannan och bara gapade av smärta; det kändes som att slå huvudet i en skåpdörr i köket. Adrian tog det uppenbarligen som ett tecken på att allt gick enligt plan för han plockade upp en vilsen duplobit och kastade den med. I mitt ansikte.

Snabbt och sammanbitet reste jag mig och tog tag i honom, men så hände nåt konstigt. Jag var vansinnigt arg, sådär så att det liksom svider och kliar (allergikliar, som vissa allergiker skulle säga) i en nerv som bor någonstans mellan mitten av bröstkorgen och ryggraden. Men så kunde jag inte få det ur mig; det blossade inte upp mer än det redan gjort. Det var som om den sansade normala delen av mig gick in och kortslöt PMS-humöret. Ilskan var kvar, men jag kunde prata. Argt, förvisso, men ändå. Klar förbättring från de vrålande-av-smärta-ge-mig-en-förklaring-till-denna-galenskap-utbrott som jag har en tendens att behöva brottas med.

Är jag egentligen ett monster?

De där sistnämnda utbrotten är alltid värst för mig själv. Den interna fighten är brutal när jag ska försöka sansa mig, men utåt vet jag inte hur stor skillnad det egentligen är. Det låter nog lite nu som att jag blir ett monster, och det är precis så det känns, men jag säger aldrig saker jag inte menar eller kastar fria anklagelser och kränkningar omkring mig. Jag tappar aldrig besinningen – förutom att känslorna skenar, då.

Resultatet av sammandrabbningen, där Adrian inte var så glad och inte heller kunde tala om varför han hade slagit mig (vilket jag kan förstå), blev tandborstning, olovlig fuktkrämsbrottning och allmänt badrumstrassel för alla.

Sen skulle vi läsa saga. I soffan, bestämde jag, för då blir det inte orättvist vems säng vi ligger i. 10 min gick åt till att valla dit barn med pyjamas, kuddar, filtar och böcker, och sen läste vi 4 sagor. 25 min senare än standard drev jag upp dem ur soffan med respektive säng som mål.

”Simon, gå in i ditt rum så kommer jag strax, jag ska bara säga godnatt till Adrian.”

”Mamma, snääälla mamma, får jag sitta på din fot?”

”Nej, du kan göra det sen, jag ska lägga Adrian nu. Gå in i ditt rum så kommer jag.”

Han satte sig på min fot.

”Simon, sluta, jag blir arg!”

Han suckade och hasade iväg. Ett ögonblick senare började det flyga duplo ut från hans rum, samtidigt ville Adrian hoppa ner i sin säng från spjälkanten.

”Ja ok, hoppa.”

Adrian siktade med böjda ben. Sen stannade hans händelseutveckling av helt.

”Simon, lägg av! Sluta kasta in saker här!! Adrian, hoppa nu då.”

Sådär höll det på. Det kliade i bröstet, men det var som om jag inte orkade bli riktigt arg. Som om det inte var värt energin.

Kanske var det det som var problemet …? När jag är på bättre humör och är själv med dem så tror jag att det inte brukar vara så kämpigt … eller så är det likadant, det är bara min upplevelse som skiljer.

Såååå … Jag kan meddela att dagens slutsats rörande anledningen till mitt förändrade PMS-humör, är att jag är ett enda stort problem. Det är i alla fall så det känns; det är den deppigare fasen där jag inte orkar bråka utan mest känner mig som en halvdålig individ.

Men det kommer också vända. Om några dagar – förhoppningsvis INNAN jag tar pojkarna och åker till Skåne för att hälsa på deras morfar och marmor – så kommer jag vara tillbaka på banan igen.

Oh happy day – oh happy da-ay

Se det från den ljusa sidan, du slipper ju mens.

En dag på jobbet, mot slutet innan jag gick på föräldraledighet, hade jag upplärning av en ny tjej i receptionen. Hon var så mysig, frågade en hel del om hur det var att vara gravid, hur det kändes att ha ett barn i magen som rörde sig så att det syndes på utsidan och annat som man funderar på som 20-åring med planer på familj i framtiden.

Jag klagade en hel del. Kunde inte låta bli, jag var ju så innerligt less. Berättade om hur det var att väckas om nätterna för att bebisen har hicka och hela magen rycker, att gå och kissa var 10e minut bara för att upptäcka att man nog inte behövde det. Att må illa av allt. Att få oförskämda kommentarer om sin fysik, att vara orolig över allting, att förlora en del av sitt personliga space när man behöver det som mest och så vidare.

”Oj… ja, det är verkligen inte den här härliga bilden av hur allting är så fantastiskt, när man lyssnar på dig… Men man slipper ju i alla fall mens!” sa hon med drömmande min och en glimt i ögat.

Jag tittade på henne. Jo, det hade hon rätt i, förstås.

”Helt rätt,” sa jag, ”men den byts ut mot annat.”

Mensvärk

Livmodern utvidgas, ju, i takt med att barnet växer. Detta orsakar en mer eller mindre konstant lågmäld molande mensvärk.

PMS

De regelbundna humörsvängningarna försvinner med mensen, men kroppen fylls av så mycket hormoner att PMS-humöret blir permanent. Och mer därtill, skulle jag vilja påstå. Raseriutbrott, i den mån man har såna, gråtattacker, sammanbrott och apati punkterar nästan alla dagar.

Avslag

Efter förlossningen blöder man konstant, som mens ungefär, i 6-8 veckor. I sträck. Och underskatta inte hormonomställningen under den perioden, eller värken i livmodern när den drar ihop sig.

Mensen tillbaka

Efter ca 5 månader är mensen tillbaka. Dra bort 2 för avslagstiden. 3 månader är alltså mensbesvärsfria, och då är man upptagen med att se till att det här nya livet man satt till världen överlever. För det känns som att man ensam bär ansvaret för bebisen. Det känns som att man är den enda personen i världen som klarar av att se till att den överlever och tyngden av ansvaret gör att man glömmer bort saker som snygga jeans, hårfärg, smink, dusch, mens och annat världsligt trivialt.

”Det är förstås inte riktigt så här för alla, det finns de som varken har mensvärk eller illamående,” sa jag. ”Det finns de som aldrig mått bättre än under just den här tiden. Vissa får inte tillbaka mensen förrän efter ett år. Men för mig är det så här, och jag är normal så jag är knappaste den enda som tycker att det här med att vara gravid* är överskattat.”

”Men det är klart,” fortsatte jag med sprudlande glad ironi, ”det är klart att det är skönt att slippa mensen.”

Hon skrattade åt mig, och sa: ”Men det är ju värt det.”

”För evigt, om det skulle behövas.”

 

 

*Märk väl, jag må avsky att vara gravid men jag älskar anledningen, möjligheten och resultatet.

Bildkälla: Unsplash