Metaforen med kulpåsen och PMS-busken

Kulpåsemetaforen

När jag var yngre såg jag på mig själv som en helhet. En helhet med många lager, visst, så kanske metaforen med kulpåsen passar bättre – men det var hursomhelst EN påse. Kulorna kan vi kalla åsikter, känslor och tankar, alla de olika sidor vi visar upp beroende på vem vi umgås med och vad denne lockar fram hos oss. Många färger och storlekar, kulor av allt sånt som gör mig till “jag”. Lite som filmen Insidan ut*.

Jag fick packa om

Sedan uppbrottet från mitt osunda förhållande i Frankrike för 10 år sen har det långsamt blivit platsbrist i kulpåsen, så en ny kulpåse har lagts till. Den hänger tätt intill den första, men två lager tyg skiljer kulorna i den ena påsen från kulorna i den andra. Är du med? Alla kulorna är fortfarande mina; det är alltså inte nu jag kommer ut som schizofren. 

Idag är båda påsarna fulla, och på nåt vis så verkar kulorna ha sorterat sig själva. I den ena påsen hänger de mörka, och i den andra de neutrala, impulsiva och ljusa. Jag är hel, i den bemärkelsen att jag har alla kulor kvar i påsen – eller påsarna, då.

Sen hände nåt

Med tiden, och mycket tydligare sedan jag blev mor, har jag börjat betrakta påsarna som två nästan lika starka versioner av mig själv. Lite som två personligheter; där är Den Mörka, med den kristallklara rösten, och Den Andra som jag oftare kallar “jag”.

Den Mörka

Den Mörka är naturligtvis den som ger röst åt kall rädsla, oro, nedstämdhet, ensamhet och annat deppigt – det är såklart hon som kör när jag har PMS – men det är också hon som lyfter klagan och åstadkommer förändring. Hon lyser lika klart som fullmånen, och det är hon som säger ifrån, stakar ut tomtgränsen för integriteten och röjer plats för vila. 

Den Andra

Den Andra tuffar på som ett litet tåg. Hon lyssnar inte så mycket inåt, eftersom det är viktigare att lyssna utåt. Det är hon som kör när folk omkring mig behöver stöd. Hon tar hand om, ser efter, bäddar ner och pysslar med alla andra. Hon säger ja till det mesta, skrattar högt åt motgångar och löser problemen utan att fråga efter priset, för det är inte det viktiga. Det är hon som är mamma. Hon lyser som en sol. 

En helhet med medelmåttig balans

Man kan säga att den ena ser efter mig internt, och den andra ser efter mina relationer. Allt är väl.

Jag får problem när Den Mörka tvingas bära mammarollen, eller när Den Andra möts av härskartekniker på jobbet. Ansträngningen att bemöta från “fel” kulpåse blir minst sagt vinglig. 

Som mor med PMS

Som mamma betyder det här att mycket av mitt föräldrande under PMS är färgat av skuld, för det är inte som att Den Andra lägger sig och sover i en vecka. Nix. Hon sitter i passagerarsätet och kommenterar istället. Den mörka har minsann för kort stubin, låter spänd, misslyckas spektakulärt med tålamodet och tänker för mycket på sitt eget. Och är en dålig mor också, såklart. 

PMS-busken

Såna tillfällen, om Björn är hemma, är jag tacksam över att kunna kasta upp ytterdörren lite väl dramatiskt, storma ut och buss-springa ett varv runt vårt lilla kvarter. Härom dan ångade jag på ut i garaget, ryckte till mig häcksaxen och gick lös på några vildvuxna buskar i trädgården. 

Den Mörka och Den Andra fick nåt nytt att tänka på, och när det var över var de vänner igen. Adrian hjälpte glatt till att mata grentuggen tills allt var undanröjt. 


*Inside out:

Hönsmamma… eller?

Det har varit varmt idag, 16 grader i skuggan och första dagen i år jag kunnat promenera i t-tröja, trots starka vindar.

Björn krattar gräset i kvällssolen med Simon i sele på magen. Det är mycket gräs, och Björn jobbar sig varm. Jag får syn på dem från köket och ser till min förfäran att Simon endast är iförd blöja och body. Jag river åt mig en mössa från köksbordet, rusar ut och trär på den på pojkens varma huvud.

”Han blir inte varm som du, han rör inte på sig”, säger jag förebrående.

”Men jag värmer honom mot mig”, svarar Björn oskyldigt. Irriterad går jag in och hämtar ett par strumpor, och när jag ska trä på dem på Simons kalla fötter blänger jag argt på Björn.

”Vad är det?” frågar han.

”Det är inte varmt”, svarar jag sammanbitet.

Jag känner mig inte som en hönsmamma, men det känns som att jag framstår som en. Simon är bara 7 veckor gammal, för mig är han ömtålig och ungefär så långt ifrån självgående som det är möjligt att vara utan att vara kopplad till ett gäng maskiner.

Jag har svårt att släppa på kontrollen, det har jag. Jättesvårt. En del av mig tror att ingen annan, alltså ingen annan, kan se efter honom ordentligt. Jag vet att det inte alls stämmer, jag vet det, men… jag känner det inte. När Simon gråter någon annanstans än i mina armar kryper det i hela kroppen på mig. Jag hatar det. Det känns som att jag inte är mentalt rustad att klara av det. Det är klart att det är lättare om det är hos Björn han gråter än om det är i famnen på nån annan, men lätt är det inte.

Samtidigt uppskattar jag de här stunderna på kvällen när Björn tar honom och jag får lite eget space och egen tid.

this is me

Jag, igår, i soffan.

Jag kommer flygande i slutet. Ljudet är viktigt.

Jag må sakna ungar att vräka, men soffkuddar går lika bra.