Hur mamma ser det

Denna helg planerades också, om än orutinerat och motvilligt, och det är sån himla skillnad från hur vi annars gör saker. På ett bra sätt, alltså. Nu har vi avsatt 15 min varje torsdagkväll kl 20 i kalendern för att tänka igenom och planera. Hoppas verkligen det håller i sig.

I lekparken

I lördags var vi i lekparken på förmiddan allihop. Simon upptäckte tjusningen med brunnar.

Adrian gungade.

Simon gungades av sin far så att jag i vanlig ordning blev tvungen att vända ryggen till medan pojken tjöt av skratt. Han KAN inte trilla ur gungan… men du ser vad jag ser, liksom.

Jag identifierar mig känslomässigt med den här ungen:

På eftermiddan åkte jag iväg själv (!!!) på födelsedagsbrunch i stan, men jag berättar mer om det sen för nu vaknar Adrian igen.

Frikort för utgång!

Ersättning, tillägg eller vad man nu vill kalla det, har hittills inte varit aktuellt för mig oss eftersom jag har haft mer än tillräckligt med mjölk. På sista tiden har mjölkproduktionen sjunkit, eller så äter Simon dubbelt så mycket vilket är mer troligt, och jag har inget kvar att pumpa ut i förebyggande syfte.

“I förebyggande syfte” betyder “när jag vill gå hemifrån ENSAM och slippa ångestfrossa mig genom vad det nu är jag ska göra”. Lösningen var ett tag att vänta på att min kropp ska fatta att efterfrågan stigit, men det har gått 2 veckor och min kropp verkar bara lyfta på ögonbrynet åt detta, så jag kastade in handduken och köpte hem lite ersättning för att testa. Man vet aldrig. Kanske skulle han vägra. Min moster tipsade om Hipp, en ekologisk variant som min kusin ger sina ungar.

Igår gav jag Simon 160 ml Hipp efter sångkaoset i kyrkan. 160 ml är vad som får plats i nappflaskan, jag tänkte att eftersom jag inte har en aning om vilka kvantiteter han brukar sätta i sig så får jag väl mäta hur mycket som är kvar sen och räkna lite.

Han bälgade i sig rubbet. Sen sov han 2 timmar och vaknade på strålande humör.

Du fattar vad det betyder, väl? Fritt fram för tjejkvällar, utekvällar och biobesök 🙂

ekologisk bröstmjölksersättning

Ovan nämnda aktiviteter är naturligtvis tidsbegränsade till kl 22; det gäller ju att vara i närheten av sin säng när man somnar liksom.

SaveSave

Ångest

på gymmetJag sitter på träningscykeln på Sats och nej, Simon är inte på Minisats. I wish. Jag var här med honom i förmiddags men då var det fullt. Tydligen räknas varje barn under två år som två barn.

Mamma slutade tidigare på jobbet och kom över, så jag hann precis hit innan kl 16 då min tillåtna närvarotid går över (jag har billigaste abonnemanget som gick att få innan de slutade sälja det).

Nu sitter jag och cyklar försöker cykla av mig ångesten över att ha lämnat Simon när han sov. Visst, mamma är där, det är lugnt.

Men han kanske vaknar.

Han kanske vaknar och fattar att jag inte är där.

Han kanske vaknar och fattar att jag inte är där OCH ÄR HUNGRIG.

Jag kanske kommer hem till en hjärtskärande förtvivlad pojke och en desperat mormor som tycker jag borde ha väckt honom för att mata innan jag drog.

Jag fattar att det här är jobbigare för mig än nån annan inblandad och att det är nyttigt för mig. Jag måste lära mig att slappna av och lita på att ungen överlever utan mig i 45 minuter.

Men just nu är det jobbigt. Skitjobbigt.

 

Hönsmamma… eller?

Det har varit varmt idag, 16 grader i skuggan och första dagen i år jag kunnat promenera i t-tröja, trots starka vindar.

Björn krattar gräset i kvällssolen med Simon i sele på magen. Det är mycket gräs, och Björn jobbar sig varm. Jag får syn på dem från köket och ser till min förfäran att Simon endast är iförd blöja och body. Jag river åt mig en mössa från köksbordet, rusar ut och trär på den på pojkens varma huvud.

“Han blir inte varm som du, han rör inte på sig”, säger jag förebrående.

“Men jag värmer honom mot mig”, svarar Björn oskyldigt. Irriterad går jag in och hämtar ett par strumpor, och när jag ska trä på dem på Simons kalla fötter blänger jag argt på Björn.

“Vad är det?” frågar han.

“Det är inte varmt”, svarar jag sammanbitet.

Jag känner mig inte som en hönsmamma, men det känns som att jag framstår som en. Simon är bara 7 veckor gammal, för mig är han ömtålig och ungefär så långt ifrån självgående som det är möjligt att vara utan att vara kopplad till ett gäng maskiner.

Jag har svårt att släppa på kontrollen, det har jag. Jättesvårt. En del av mig tror att ingen annan, alltså ingen annan, kan se efter honom ordentligt. Jag vet att det inte alls stämmer, jag vet det, men… jag känner det inte. När Simon gråter någon annanstans än i mina armar kryper det i hela kroppen på mig. Jag hatar det. Det känns som att jag inte är mentalt rustad att klara av det. Det är klart att det är lättare om det är hos Björn han gråter än om det är i famnen på nån annan, men lätt är det inte.

Samtidigt uppskattar jag de här stunderna på kvällen när Björn tar honom och jag får lite eget space och egen tid.