Höghöjdsbana med barn – i Skåne

Ett par dagar in på sejouren hos pappa i Skåne kom han med en broschyr, och sa att här hade han hittat nåt han trodde skulle kunna bli kul. Treewalker höghöjdsbana, tillåtet för folk som är minst 130 cm. Det är ingen av pojkarna, upplyste jag pappa, som sa att han redan hade varit där och snackat med dem. “Det är ok ändå,” sa han glatt.

“Perfekt,” sa vi och åkte dit. 

Jag har gått höghöjdsbanor förr, det är som via ferrata uppe bland träden och det är roligt. Jag har aldrig gått nån höghöjdsbana med barn däremot, pojkarna har varit för små förstås och dessutom alldeles för (säkerhetsmässigt) opålitliga, så det här skulle bli spännande tyckte jag.

Höghöjdsbana med barn

Först hålls en säkerhetsgenomgång – vad är alla grejer och öglor i selen till för, hur gör man för att inte ramla ner, osv – och sen får man gå en testbana som inte är hög alls, ca 1-2 meter över marken.

Simon klänger sig fram i övningsnätet.
Adrian når precis.

Pojkarna skötte sig exemplariskt, jag såg att de förstod att det var allvar det här med säkerheten, och de fick godkänt av instruktören.

Full fart

Banorna graderas i färg efter svårighetsgrad, så jag frågade vilka banor instruktören tänkte sig att pojkarna skulle kunna klara. 

“Det enda problemet är att de inte når överallt själva,” svarade han, “men om ni hjälper dem så når ju ni och då är det inga problem.” Vi skulle testa gul, grön och kanske blå 1, tyckte han. ”Skarpa ungar ni har, förresten!”

Man jobbar sig upp, så att säga, så vi började på gul såklart och sen grön. Jag gick med Adrian, Björn gick med Simon.

höghöjdsbana med barn
Björn och Simon i nätet.
höghöjdsbana med barn
Adrian på första ”riktiga” banan.

Bara några få svackor

Jag måste säga att allt gick väldigt bra, pojkarna var jätteduktiga och grejade allting. Vid ett enda tillfälle blev Adrian rädd och hängde krampaktigt i ett rep och höll på att bli trött. 

“Mamma jag är rädd,” kved han och kämpade med repen.

“Jag förstår det, men det behöver du inte vara Adrian, du sitter ju fast. Sätt dig i selen och vila lite, så kan vi fundera på hur du ska göra.”

Han satte sig, mycket tveksamt och försiktigt, 10 meter över marken.

höghöjdsbana med barn
Adrian reder ut.

När han väl hängde där och kände att han satt fast, så släppte rädslan igen. Sen bökade han sig upp, med bara lite hjälp, och klättrade vidare. 

Jag hönsade bara liiite lite

Något som var jobbigt för mig, och som jag fick kämpa lite med, var linbanorna. Inte för egen del, men man kan inte åka två samtidigt. Antingen åker jag före och tar emot, eller så åker jag efter.

höghöjdsbana med barn

Om han åker före och inte kommer hela vägen fram för att det känns läskigt och han bromsar för mycket, då blir han hängande en bit ifrån nästa träd. Då måste jag åka efter och stanna och gå armgång längs vajern och skjuta honom framför mig. Om det går för fort och han inte bromsar, så kan jag bara titta på när han bränner rakt in i nästa träd och, kanske, slår sig som bara den. Det såg jag andra barn som gjorde.

Om jag åker först, så måste jag montera mig själv på linbanan först, såklart,  och sen stå kvar och montera honom också, precis bakom mig vilket är lite trångt och meckigt.

Sen måste jag lämna honom där, ensam i ett träd 10-12 m över marken, och lita på att han inte fipplar och pillar på nånting medan han väntar. Sen när jag är beredd att ta emot måste jag ropa och hoppas att han kommer. Hur jag än gjorde så var det läskigt att vara långt bort.

Efter att ha sett hur han hanterade linbanan så valde jag att åka före och ta emot, och det gick perfekt. Inget pill, inget fippel, ingen som helst anledning att oroa mig.

Mammahjärtat på helspänn

Ändå var linbanorna jobbiga, om än bara i mitt huvud – vilket är en bra grej, visst? Det är väl bra … att jag sätts i situationer där jag tvingas se att de kan överleva utan att jag hovrar strax bakom …? Det ilade i hela mig vid två tillfällen den dagen, trots att förnuftet sa att det var ok, så jag ser det här som ett lika stort framsteg för mig som för pojkarna. Hurra för mig!

Högsta banan med Simon på slutet

Simon fick upp ångan igen efter grillkorven vi åt till lunch, och skulle gå blå 1 innan vi var klara för dagen.

Jag tänkte på det när jag följde honom genom banan att ingen av pojkarna hade trillat en enda gång under dagen. Alltså visst, ibland var de för korta och blev nästan hängande i selen bara genom att ta sig framåt, och Adrian satte sig ju i sin, men det var inget fall. De föll inte av och fångades upp av selen en enda gång, och vi var där i 3 timmar.

Vid ett tillfälle klättrade vi ikapp en man som led av höjdskräck. Han hade också extra svårt med linbanorna, men av andra anledningar än mig förstås; han klättrade ensam. Eller hans fru kanske hade åkt i förväg för att ta emot, vem vet.

Adrian pratade snällt med honom, empatisk som han är, och gav honom praktiska tips där i trädet.

”Jag trodde verkligen att jag skulle klara det här,” hörde jag honom svara. ”Men alltså jag vet inte om jag gör det …!”

Senare fick jag veta att personalen på plats ”räddar” minst en person om dagen ner från höghöjdsbanan; de klättrar upp och firar ner folk hela tiden med andra ord. Pappa, som gick runt på marken och fotade och myste, hörde en ordväxling mellan en ficka ca 12 år i trädet och mamma på marken:

Flickan: Jag klarar inte det här, det går inte.

Mamma: Jo.

Flickan: Nej! Jag kommer aldrig komma ner härifrån, jag kan inte!

Mamma: Ser du några andra lik däruppe?

Flickan: Nej.

Mamma: Precis. Alla kommer ner.

Hur mamma ser det

Denna helg planerades också, om än orutinerat och motvilligt, och det är sån himla skillnad från hur vi annars gör saker. På ett bra sätt, alltså. Nu har vi avsatt 15 min varje torsdagkväll kl 20 i kalendern för att tänka igenom och planera. Hoppas verkligen det håller i sig.

I lekparken

I lördags var vi i lekparken på förmiddan allihop. Simon upptäckte tjusningen med brunnar.

Adrian gungade.

Simon gungades av sin far så att jag i vanlig ordning blev tvungen att vända ryggen till medan pojken tjöt av skratt. Han KAN inte trilla ur gungan… men du ser vad jag ser, liksom.

Jag identifierar mig känslomässigt med den här ungen:

På eftermiddan åkte jag iväg själv (!!!) på födelsedagsbrunch i stan, men jag berättar mer om det sen för nu vaknar Adrian igen.

Frikort för utgång!

Ersättning, tillägg eller vad man nu vill kalla det, har hittills inte varit aktuellt för mig oss eftersom jag har haft mer än tillräckligt med mjölk. På sista tiden har mjölkproduktionen sjunkit, eller så äter Simon dubbelt så mycket vilket är mer troligt, och jag har inget kvar att pumpa ut i förebyggande syfte.

”I förebyggande syfte” betyder ”när jag vill gå hemifrån ENSAM och slippa ångestfrossa mig genom vad det nu är jag ska göra”. Lösningen var ett tag att vänta på att min kropp ska fatta att efterfrågan stigit, men det har gått 2 veckor och min kropp verkar bara lyfta på ögonbrynet åt detta, så jag kastade in handduken och köpte hem lite ersättning för att testa. Man vet aldrig. Kanske skulle han vägra. Min moster tipsade om Hipp, en ekologisk variant som min kusin ger sina ungar.

Igår gav jag Simon 160 ml Hipp efter sångkaoset i kyrkan. 160 ml är vad som får plats i nappflaskan, jag tänkte att eftersom jag inte har en aning om vilka kvantiteter han brukar sätta i sig så får jag väl mäta hur mycket som är kvar sen och räkna lite.

Han bälgade i sig rubbet. Sen sov han 2 timmar och vaknade på strålande humör.

Du fattar vad det betyder, väl? Fritt fram för tjejkvällar, utekvällar och biobesök 🙂

ekologisk bröstmjölksersättning

Ovan nämnda aktiviteter är naturligtvis tidsbegränsade till kl 22; det gäller ju att vara i närheten av sin säng när man somnar liksom.

SaveSave

Ångest

på gymmetJag sitter på träningscykeln på Sats och nej, Simon är inte på Minisats. I wish. Jag var här med honom i förmiddags men då var det fullt. Tydligen räknas varje barn under två år som två barn.

Mamma slutade tidigare på jobbet och kom över, så jag hann precis hit innan kl 16 då min tillåtna närvarotid går över (jag har billigaste abonnemanget som gick att få innan de slutade sälja det).

Nu sitter jag och cyklar försöker cykla av mig ångesten över att ha lämnat Simon när han sov. Visst, mamma är där, det är lugnt.

Men han kanske vaknar.

Han kanske vaknar och fattar att jag inte är där.

Han kanske vaknar och fattar att jag inte är där OCH ÄR HUNGRIG.

Jag kanske kommer hem till en hjärtskärande förtvivlad pojke och en desperat mormor som tycker jag borde ha väckt honom för att mata innan jag drog.

Jag fattar att det här är jobbigare för mig än nån annan inblandad och att det är nyttigt för mig. Jag måste lära mig att slappna av och lita på att ungen överlever utan mig i 45 minuter.

Men just nu är det jobbigt. Skitjobbigt.

 

Hönsmamma… eller?

Det har varit varmt idag, 16 grader i skuggan och första dagen i år jag kunnat promenera i t-tröja, trots starka vindar.

Björn krattar gräset i kvällssolen med Simon i sele på magen. Det är mycket gräs, och Björn jobbar sig varm. Jag får syn på dem från köket och ser till min förfäran att Simon endast är iförd blöja och body. Jag river åt mig en mössa från köksbordet, rusar ut och trär på den på pojkens varma huvud.

”Han blir inte varm som du, han rör inte på sig”, säger jag förebrående.

”Men jag värmer honom mot mig”, svarar Björn oskyldigt. Irriterad går jag in och hämtar ett par strumpor, och när jag ska trä på dem på Simons kalla fötter blänger jag argt på Björn.

”Vad är det?” frågar han.

”Det är inte varmt”, svarar jag sammanbitet.

Jag känner mig inte som en hönsmamma, men det känns som att jag framstår som en. Simon är bara 7 veckor gammal, för mig är han ömtålig och ungefär så långt ifrån självgående som det är möjligt att vara utan att vara kopplad till ett gäng maskiner.

Jag har svårt att släppa på kontrollen, det har jag. Jättesvårt. En del av mig tror att ingen annan, alltså ingen annan, kan se efter honom ordentligt. Jag vet att det inte alls stämmer, jag vet det, men… jag känner det inte. När Simon gråter någon annanstans än i mina armar kryper det i hela kroppen på mig. Jag hatar det. Det känns som att jag inte är mentalt rustad att klara av det. Det är klart att det är lättare om det är hos Björn han gråter än om det är i famnen på nån annan, men lätt är det inte.

Samtidigt uppskattar jag de här stunderna på kvällen när Björn tar honom och jag får lite eget space och egen tid.