När Björn är borta dansar kaos på bordet

Sommerfest

Björn var på “sommerfest”, som det stod i vår gemensamma kalender, igår. Det skulle hålla på kl 18-20, enligt kalendern.

Mamma kom över på eftermiddan och hjälpte mig med barnen fram tills Simon vek ihop sig i sin säng. Han var lite hängig hela dagen, bet ett gäng ungar på föris före lunch och sådär, tränade på att skrika NEJ som svar på tilltal och annat viktigt, och Adrian hade feber runt 38,5° hela dagen och hade humör därefter. Fast i hans fall innebär det bara att han är lika glad och gosig som vanligt, så länge han har fysisk kontakt med någon och då helst mig. Så det var egentligen lugnt men himla skönt med hjälp ändå.

Märkligt hur svårt vi verkar ha det att vara normala när Björn inte är hemma… Han skickade en bild, för övrigt, så han verkade ha en bra kväll i alla fall.

Evighetsläggningen

Hursomhelst. Simon var inte svårövertalad att gå och lägga sig men Adrian… Åh. Jag började som vanligt kl 20 med gröt som mamma gav honom medan jag förberedde mat till helgen. Sedan hela läggningskarusellen på skötbordet med det sällsynta inslaget av febertermometer. Sedan försök till intag av vatten, vilket ratades i vanlig ordning. Sedan bollhoppning i sovrummet, jag kollade på netflix samtidigt, och svettades av flera anledningar;

  • hela huset eftersvettades värme efter en dag med 25° i skuggan,
  • jag satt i vårt sovrum med kvällssol,
  • och hoppade på en pilatesboll,
  • med en febrig bebis i famnen.

Jag la ner honom 2 gånger, och 2 gånger vaknade han direkt och sa “Gah?” med ett leende bakom nappen, en vinkande arm och trevande fötter. Inför 3e ronden gav jag honom Ipren, och vatten som jag nästan tryckte i honom, och ställde in golvfläkten som Simon vrålat “NEJ!!” till när jag föreslog den tidigare på kvällen.

Kl 22:15 kunde jag lämna övervåningen. Kl 22:49 skrev Björn att han var på väg hem.

Jag borde ha tagit hand om köket, som inte såg ut så som jag ville finna det imorse, eller i alla fall rensa undan på bordet men istället tog jag datorn och gick och gömde mig i soffan. Ingen mening med att gå och lägga sig innan Björn kom hem; det var min tur att sova ostört.

Helgplaner på landet

Idag är det tänkt att vi ska åka till landet. Jag ska piffa till gästrummet, som jag målade i lysande neontetrefärg (turkos) förra året, med lite dämpande inredning så att inte övriga delägare blir blinda när de går in där. Mamma hänger med, vilket hjälper nåt alldeles obeskrivligt om man vill få nånting gjort utöver det man alltid gör i egenskap av blöjbarnsförälder.

Apropå det fick jag ett ryck igår och beställde hem tygblöjor. Vi får se hur det går med det, tanken är att Simon ska bli rumsren den här sommaren men Adrian kommer ju växa i dem så det blir nog bra. Jag är sjukt taggad.

SaveSave

Brandlarm på gymmet

Jag var på Sats för att träna med Simon igår, men hann bara lämna ytterkläderna i skåpet innan brandlarmet gick och en förinspelad röst meddelade att brand hade brutit ut i byggnaden och att alla skulle gå till närmaste utgång. Satspersonalen tog larmet på allvar och började organisera utforslandet av träningsklädda måndagstomtar ut på torget. Jag var precis vid entrén så det var bara att trippa ut med Simon fortfarande i babyskyddet på armen.

Jag har varit med om ett brandlarm på allmän plats sådär en gång förut. Året var 1926, typ, och jag var ute på krogen med några kompisar. Klockan var kanske 01 när larmet gick och alla skyfflades ut ur lokalen, utan att passera garderoben, rakt ut i vinternatten på Stureplan. En halvtimme fick vi stå där och kramas och huttra i snön. En halvtimme är lång tid när man, som modet krävde 1926, är korrekt klädd i tunna byxor och tubtopp och tvingas stå still – ja, för om man gick utanför uteplatsen hette det utgång = hemgång – i en snödriva och bara vänta på obestämd tid. Ytterkläder och väska var kvar i garderoben. Yeeey.

Med den historien i bakhuvudet tyckte jag det lät som att det skulle ta ett tag innan vi skulle få komma in igen. Jag stod precis och vägde på om jag skulle åka hem igen – jag hade ju bilnyckeln i skötväskan – när en Satskvinna påkallade uppmärksamheten och viftade med ett tidtagarur:

“Under 4 minuter! Det är rekord! Bra jobbat hörni, ni går vi in igen!”

Det var ju skönt, och träningen blev av – utan musik, för stereon strejkade som följd av larmet.

Innan vi började berättade vår instruktör att hon inte vetat att det skulle vara brandövning, och passade på att nämna att vissa hade börjat samla ihop sina saker när larmet gick, och att det är feltänk. Jag måste medge att tanken slog även mig, men man måste tänka att om alla tar för givet att det är en övning så är det precis så som man gör när man brinner inne. Det är precis det beteendet som får en att tänka “era jävla idioter” när man ser det på film eller hör om det på nyheterna. Larm = sorti. Punkt och slut. Ändå stod jag där och tänkte praktiskt, jag tänkte att ja, jag kan gå ut direkt, jag har ju alla saker jag behöver i väskan på axeln… ska jag hämta ytterkläderna? Nä, det kommer bli så mycket folk därinne samtidigt. Jag hade aldrig gjort det, men jag tycker nog att tanken aldrig borde ha slagit mig.

Frikort för utgång!

Ersättning, tillägg eller vad man nu vill kalla det, har hittills inte varit aktuellt för mig oss eftersom jag har haft mer än tillräckligt med mjölk. På sista tiden har mjölkproduktionen sjunkit, eller så äter Simon dubbelt så mycket vilket är mer troligt, och jag har inget kvar att pumpa ut i förebyggande syfte.

“I förebyggande syfte” betyder “när jag vill gå hemifrån ENSAM och slippa ångestfrossa mig genom vad det nu är jag ska göra”. Lösningen var ett tag att vänta på att min kropp ska fatta att efterfrågan stigit, men det har gått 2 veckor och min kropp verkar bara lyfta på ögonbrynet åt detta, så jag kastade in handduken och köpte hem lite ersättning för att testa. Man vet aldrig. Kanske skulle han vägra. Min moster tipsade om Hipp, en ekologisk variant som min kusin ger sina ungar.

Igår gav jag Simon 160 ml Hipp efter sångkaoset i kyrkan. 160 ml är vad som får plats i nappflaskan, jag tänkte att eftersom jag inte har en aning om vilka kvantiteter han brukar sätta i sig så får jag väl mäta hur mycket som är kvar sen och räkna lite.

Han bälgade i sig rubbet. Sen sov han 2 timmar och vaknade på strålande humör.

Du fattar vad det betyder, väl? Fritt fram för tjejkvällar, utekvällar och biobesök 🙂

ekologisk bröstmjölksersättning

Ovan nämnda aktiviteter är naturligtvis tidsbegränsade till kl 22; det gäller ju att vara i närheten av sin säng när man somnar liksom.

SaveSave