När Björn är borta dansar kaos på bordet

Sommerfest

Björn var på ”sommerfest”, som det stod i vår gemensamma kalender, igår. Det skulle hålla på kl 18-20, enligt kalendern.

Mamma kom över på eftermiddan och hjälpte mig med barnen fram tills Simon vek ihop sig i sin säng. Han var lite hängig hela dagen, bet ett gäng ungar på föris före lunch och sådär, tränade på att skrika NEJ som svar på tilltal och annat viktigt, och Adrian hade feber runt 38,5° hela dagen och hade humör därefter. Fast i hans fall innebär det bara att han är lika glad och gosig som vanligt, så länge han har fysisk kontakt med någon och då helst mig. Så det var egentligen lugnt men himla skönt med hjälp ändå.

Märkligt hur svårt vi verkar ha det att vara normala när Björn inte är hemma… Han skickade en bild, för övrigt, så han verkade ha en bra kväll i alla fall.

Evighetsläggningen

Hursomhelst. Simon var inte svårövertalad att gå och lägga sig men Adrian… Åh. Jag började som vanligt kl 20 med gröt som mamma gav honom medan jag förberedde mat till helgen. Sedan hela läggningskarusellen på skötbordet med det sällsynta inslaget av febertermometer. Sedan försök till intag av vatten, vilket ratades i vanlig ordning. Sedan bollhoppning i sovrummet, jag kollade på netflix samtidigt, och svettades av flera anledningar;

  • hela huset eftersvettades värme efter en dag med 25° i skuggan,
  • jag satt i vårt sovrum med kvällssol,
  • och hoppade på en pilatesboll,
  • med en febrig bebis i famnen.

Jag la ner honom 2 gånger, och 2 gånger vaknade han direkt och sa ”Gah?” med ett leende bakom nappen, en vinkande arm och trevande fötter. Inför 3e ronden gav jag honom Ipren, och vatten som jag nästan tryckte i honom, och ställde in golvfläkten som Simon vrålat ”NEJ!!” till när jag föreslog den tidigare på kvällen.

Kl 22:15 kunde jag lämna övervåningen. Kl 22:49 skrev Björn att han var på väg hem.

Jag borde ha tagit hand om köket, som inte såg ut så som jag ville finna det imorse, eller i alla fall rensa undan på bordet men istället tog jag datorn och gick och gömde mig i soffan. Ingen mening med att gå och lägga sig innan Björn kom hem; det var min tur att sova ostört.

Helgplaner på landet

Idag är det tänkt att vi ska åka till landet. Jag ska piffa till gästrummet, som jag målade i lysande neontetrefärg (turkos) förra året, med lite dämpande inredning så att inte övriga delägare blir blinda när de går in där. Mamma hänger med, vilket hjälper nåt alldeles obeskrivligt om man vill få nånting gjort utöver det man alltid gör i egenskap av blöjbarnsförälder.

Apropå det fick jag ett ryck igår och beställde hem tygblöjor. Vi får se hur det går med det, tanken är att Simon ska bli rumsren den här sommaren men Adrian kommer ju växa i dem så det blir nog bra. Jag är sjukt taggad.

SaveSave

Ofrivillig gräsänka: attackplan och nödutgångar

Mamma vill inte att jag ska oroa mig för henne. Att säga det till mig är lite som att kasta en sten i sjön. Jag hör henne, men det är inte som att det har nån egentlig effekt.

Jag är fortfarande skärrad. Av det som hände såklart, men mest av min existensiella kalldusch… men hon verkar ok, i alla fall nu, och hon har lovat dyrt och heligt att ta vår oro på allvar och inte skrämmas sådär mer.

Gräsänka

Björn drog på jobbresa (läs ”fest”) till Tallinn igår. Resan utgör ”sista steget i anställningsprocessen” på jobbet han började på för… ett år sen? Han smsade när de kommit fram och meddelade att alla utom Anton och han som är ansvarig för resan kommit med.

Attackplan och nödutgångar för min tid som ofrivillig gräsänka

Torsdag/igår: Mamma kom över på eftermiddan.

Fredag/idag: Anna & Niclas kommer över på eftermiddan och stannar på middag till att jag lagt Simon.

Lördag: Barnens farmor kommer hit och övernattar.

Söndag: Björn kommer hem på eftermiddan nån gång.

Som bonus kom Carina, Björns faster, tillbaka från Sydafrika i onsdags så hon är också här. Jag visste förstås att hon skulle komma men inte hur länge hon ville stanna, så för att vara på den säkra sidan såg jag till att inte bli ensam under matlagning och läggning.

Vi får se hur det går. Jag återkommer med rapport nästa vecka.

Trevlig helg!

Påskserien del 2: Skam att be om hjälp

4 dagar

Björn fyller år den 17e maj. Dagen efter reser han bort med jobbet – jag har glömt vart eftersom hans frånvaro skuggar såna detaljer – i 4 dagar.

4 DAGAR.

Här händer massa saker i mig samtidigt:

  1. Jag slutar andas medan jag cirkeltänker ensam – båda barnen – nätterna.
  2. Jag blir anti. Ifrågasätter hans förståelse för vad det innebär för mig att han är borta.
  3. Jag vill såklart inte vara den där partnern som begränsar och säger nej. Jag hade gärna varit i hans skor och sluppit få höra ”nej, jag vill inte att du åker”.
  4. Som svar på hans fråga säger jag ”nej, det passar inte så bra, men… ja”.
  5. Jag blir lite arg över att bli lämnad i sticket.
  6. Jag tänker ut stödplaner; ringa in mamma, bjuda in kompisar på middag så att de stannar till efter läggningen som är dagens kritiska punkt, osv.

Lite arg

När jag skulle iväg och fika med Anna i påskas trodde Björn först att jag skulle lämna även Adrian hemma med honom och Simon. Han såg tveksam och lite lidande ut när jag sa att jag skulle vara borta i kanske 4 timmar.

”Vad är det?” frågade jag.

”Nä… inget…”

”Gaah! Vad?”

”Näeh… Känns lite länge att vara själv med båda barnen, men det får väl gå…”

”Verkligen? Allvarligt? DU tänker vara borta i 4 DAGAR! Varav 2 är helg!!”

”Jag vet!”

”Dessutom tar jag med mig Adrian.”

Ensam är onaturligt

När jag träffade Anna pratade vi om det här såklart. Jag berättade att jag absolut kan klara av detta själv, frågan är inte om, utan hur – och till vilket pris. Kommer jag få sova på nätterna, till exempel? Kommer jag få vila nånting, nån gång, nånsin? Jag sa att ”nu har jag satt dem till världen och…” där blev jag tyst.

Såhär är det: om jag hade varit ensamstående, alltså om jag aldrig hade träffat Björn, så hade jag planer på att skaffa barn på egen hand. Det hade varit tungt men värt det. Jag hade skaffat ett (1) barn. ETT. Inte fler.

Anledningen till att jag är tvåbarnsmor är för att jag inte är ensamstående, och Anna den kloka kvinnan sa:

”Men Lisa det är helt ONATURLIGT att du ska vara ensam i en sån här situation. Det är inte alls länge sedan som vi fortfarande levde i generationsboenden*, vi är inte gjorda för att vara ensamma och isolerade som vi är idag. De som lever i grupper och stammar är aldrig ensamma, det finns alltid ett par extra händer när det behövs och alla hjälper alla.”

”Ja, jo men visst, men jag vill ju kunna klara det själv. Det känns så dumt att be om hjälp om man inte verkligen behöver den…”

Skam att be om hjälp

Så är det, och det är ju hemskt när man tänker efter. Varför ska jag vara ensam? Det finns ingen anledning. Det är väl för tusan självklart att jag klarar av att ta hand om mina pojkar helt själv om jag måste, det är ju inte som att de kan övermanna och brotta ner mig, men jag MÅSTE faktiskt inte. Mina barn är små solstrålar, särskilt när vi har besök. Folk kan vara GLADA att få hjälpa till, särskilt som det i princip räcker med att vara här.

Men av nån anledning känns det lite skamset att be om hjälp. Som att säga ”jag är svag, jag orkar inte med mina egna ungar, jag kan inte själv”. Och eftersom inget av det är sant blir det nästan som att, om jag ber om hjälp, så ligger det nånting i det ändå. Och om man tänker så vill man ju inte ha nån hjälp förstås.

Det finns alltså ingen skam i att be om hjälp. Att det ändå känns så är ett symptom på hur onaturligt isolerade vi blivit i vårt samhälle, så det är bara att ta sig runt det och välkomna hela tjocka släkten och alla man känner hem i 4 dagar.

Fest!!

 ???????????????


*flera generationer (än 2 alltså) i familjen under samma tak

P.S. ”Onaturligt” kan kanske låta aggressivt. Jag böjer huvudet i vördnadsfull respekt för ensamstående föräldrar, men när jag säger ”ensam” så menar jag inte ensamstående. Jag menar ENSAM. Inga vänner som kan ställa upp i kris, ingen familj, ingen. Ensam. Vi är flockdjur, vi ska inte vara ensamma. Och det finns undantag, ja jag vet.

 

 

Ensam med barnen: au pair-veteranens tips

Jag är en missunnsam kvinna ibland, vill jag medge.

Igår kväll var Björn på ”kunsultmöte” enligt vår gemensamma kalender, och kom hem efter att Simon gått till sängs.

Jag var ensam med barnen, vilket inte är ett problem i sig. Det blir bara jobbigt när man upplever akut behov av att vara på 2 ställen samtidigt, misslyckas med den manövern och måste lyssna till än den enes än den andres undergångsskrik.

Nu skrek de inte hela tiden, det gör de sällan, men under den där kritiska timmen mellan 18 och 19 så tog jag min tillflykt till min gamla aupair-repertoar:

  1. sätt ungarna i badet
  2. tumma på reglerna

Sagt och gjort. Simon badade medan Tvåan låg och luftade på skötbordet bredvid. Simon tyckte synd om honom som inte fick bada, så han försökte föra över vatten till skötbordet via alla tillgängliga medel; hink, bunke, trasa, och här ser vi sista försöket med hjälp av badleksaker.

img

Simon fick titta på Babblarna medan han drack sin välling och jag ammade, och sedan avklarades läggningen till Tvåans vredesförtvivlade köksvrålskomp. Men det gick bra.

Det hade bara gått så mycket bättre om Björn hade varit hemma.