Hur Simon verkar ha det

Jag fick en så fin kommentar av Frida på min text om hur tungt det känns:

(…) Blir lite orolig för dig, samtidigt som det är skönt att veta att det finns andra som har liknande känslor som en själv. Känner igen mig i din text, speciellt det där med att vilja vara själv för att kunna återhämta sig. (…)

Om jag gjorde någon mer orolig så kan jag meddela att det känns lite bättre nu. Det gör så mycket när man får sova, du vet, och jag har sovit hela natten (!!!!!!!!!!!!!!).

Hur Simon verkar ha det

Jo, jag nämnde i äkta cliffhanger style att Simon varit/är inne i en tuff period. Det har varit jättejobbigt för honom, och alltså också för oss, så för att värna om hans integritet men ändå berätta kort så kan vi säga att det är inte första gången någonsin som jag kommit till förskolan och fått mig ett allvarligt samtal mellan fyra ögon av en pedagog. Du kanske minns att det var kämpigt ett tag när han började på förskola och Adrian var bebis, och det visar sig att den situationen inte är olik dagens.

Utvecklingssamtal med hjärtat i skorna

För en tid sedan hade vi utvecklingssamtal för pojkarna på förskolan. Med Adrian var allt bra, men med Simon fanns frågor om hur han är hemma och om vi sett samma tendenser som de sett på föris (vilket vi har). Det är som om han gick runt och var arg för nåt, det liksom verkar krypa i kroppen på honom och han anfaller till synes oprovocerad. Vi fick tipset att försöka lyfta honom mer, ösa på med positiva tillrop och tona ner det negativa. Ge honom mer tid och uppmärksamhet.

Strax innan vi skulle åka till Skåne kom samma pedagog vid hämtningen och sa diskret att situationen hade eskalerat och att det nu var bekymmersamt på avdelningen. Simon verkade inte må bra, och jag sa att vi gör vad vi kan, jag vet inte vad mer vi kan ta oss till för att hjälpa honom. Vi förstår inte var skon klämmer. Hon föreslog tassande på tå att BUP kunde vara en idé för oss om vi känner oss vilsna.

Hjärtat rasade ner i fötterna på mig den eftermiddagen. Inte för att en pedagog, som vi känner stort förtroende för, föreslog BUP utan för att känslan av att inte kunna hjälpa sitt barn är svår att bära.

Simon & Adrian just nu

I Skåne hos pappa berättade jag om alltihop. Han som inte träffar pojkarna så ofta sa, efter att ha observerat dem med den här historien i minnet, att boven är Adrian. Adrian är den som kommer och tar över, tar Simons plats, tar Simons saker osv. När det blir bråk charmar Adrian och Simon åker dit.

Så har det inte alltid varit, förstås. Tidigare har Adrian triggat Simon också, men omedvetet. Nu, när jag tittar på dem, så kan jag se det pappa såg i Skåne; Simon som pysslar med en grej på golvet, Adrian som kommer och från ingenstans kör in en leksaksskruvmejsel mellan revbenen på Simon, Simon som knuffar Adrian, Adrian som springer och skvallrar och likt en första klassens Shakespeare faller ihop på golvet i plågor, Simon som sluter sig och gömmer sig i väntan på domen.

Vi har tittat på det från fel håll

Så har det inte alltid varit. Men så gick det upp ett ljus; Adrian gick in i “trotsåldern” för en tid sedan, och vid närmare eftertanke så sammanfaller början på den perioden med början på Simons bekymmer.

Men Adrian trotsar inte som Simon gjort, han har en heeeelt annan approach, så det är som om det hände för första gången i vår familj. Nästan.

Vad som hänt är alltså, enligt aktuellt rådande teori, att Adrian har börjat trotsa även mot Simon och invaderar i och med det Simons bubbla som han alltid så desperat behövt för att kunna fungera. De leker ändå bra tillsammans på förskolan, och ofta bra även hemma, men den här frustrationen som vi sett/ser hos Simon är inte resultatet av en enstaka händelse. Det har byggts upp under en tid och till slut misstänker jag att Simon inte upplever att han får det utrymme som han behöver.

Kanske handlar det inte så mycket om uppmärksamhet i sig, som det handlar om att få göra saker utan att behöva hantera Adrian samtidigt. Att få plats och tid att andas och ladda.

Vi är inte så olika, Simon och jag.

Egen tid

Vi tänker nu att det har blivit tokviktigt att vi gör saker bara med Simon. Dvs att vi tar varsin unge och gör grejer på olika håll.

För nån vecka sen tog jag med mig Simon ut en gråfuktig förmiddag på cykeltur. Jag cyklade på min cykel och han på sin springcykel – wow vad snabb han är! – och vi var ute länge och cyklade långt. Han plöjde glatt genom skogen, valde stigar och vägar och styrde oss ganska långt bort. På vägen hem blev han trött, men tappade inte humöret utan brände på under peppiga tillrop hela vägen hem.

Fantastiskt mysigt. Och kallt.

För i höst har jag anmält honom och mig till “simlekis”, en kurs som hålls i en bassäng med 35-gradigt vatten. 8 gånger ska vi hänga i simhallen tillsammans och det ser jag verkligen fram emot. Sen börjar han ju bli så pass stor att det kan passa med nån aktivitet som bara är hans, vi tänker att klättring eller gymnastik skulle passa honom. Vi får se vad han vill. Klättring kan vi ju göra ändå tillsammans, vilket passar bra för Adrian är ju fortfarande för liten för det.

Kommentera