Ibland är det bara tungt

Det är ganska jobbigt att vara vaken. Jag vill bara sova, och vara ifred. Jag vet att barnen känner det, framför allt Simon, men jag vet inte att det finns så mycket att göra åt det. Ibland mår inte alla bra, helt enkelt.

Björn läser sagorna på kvällen, för min röst bär inte och jag bara hostar. När jag drar mig undan så vill pojkarna ofta följa efter.

“Låt mamma vara. Hon behöver vila,” säger Björn.

“Varför det? Addå?” svarar pojkarna och Björn säger att mamma inte mår så bra. Mamma hostar. Mamma är lite sjuk.

“Ska hon kräkas?” undrar de – såklart att de gör, efter den här våren har de kopplat ihop sjukdom och kräkas som en och samma sak.

Björn försäkrar att det inte är så farligt, och de accepterar. Jag får vara själv en stund.

Stress

Jag är egentligen för trött för att ens skriva ordet, men att klä känslor i ord är inte sällan en bit på vägen mot andra sidan av dem, så …

Stress. Så laddat, så slitet, så litet ord för så mycket.

Det har varit mycket

Jo, det har det. Ännu ett intensivt läsår är till ända. Det var ganska jobbigt på slutet med att hinna få ihop examensarbetet i tid. Det var störigt med ett företag som inte kunde ta en hint (“vi hinner inte”). Plötsligt skulle tillgången till de program vi använder i skolan stängas bara några dagar efter examen (förra året hade vi nästan 2 veckor på oss), och att hinna få klart de projekt som blivit liggande – för att kunna ha dem i portfolion* så att jag kan börja söka jobb – blev bråttom.

Samtidigt lyfte förskolan upp våra ögon för hur jobbigt Simon verkar ha det**. Oron steg och jag var disträ när jag körde ner mot Skåne förra veckan. Sen var vi där i 4 dagar (utan Björn som sagt) där nätterna blev ganska oroliga, sen resan hem, och då blev jag förkyld så jag gick på ipren hela vägen, när vi kom hem var Björn dålig och ur spel, och sen rivstart med Adrians potträning*** dagen efter hemkomst. I och med det så är Adrian hemma med mig om dagarna medan Simon är på förskolan.

Jag vill bara vara ifred

I vanliga fall när jag behöver vara ifred så får jag dåligt samvete. Inte för att jag borde det, men jag tror det går på slentrian. Hjärnan blir trött och slår in på trygga gamla välkända upptrampade stigar, vilket i mitt fall ofta innebär dåligt samvete och katastroftankar av typen vakenmardröm och annat trevligt.

Nu är jag tröttledsen. Jag orkar liksom inte bli arg, jag har svårt att frontalmöta barnen i konflikter, jag drar mig undan så fort jag kan. Framför allt så orkar jag inte ha dåligt samvete. Det hjälper inte att förkylningen som satte sig i luftrören får mig att torrhosta på repeat hela nätterna så att jag knappt sover alls, känns det som.

Det är mycket nu

Det händer inte mer runt mig nu än att Adrian ska bli torr, och det går ganska bra tror jag. Vi har det lugnt och mysigt om dagarna. Efter lunch sover han, sen är det mellis och sen kommer Björn hem.

Det händer däremot en hel del inuti mig. Det är som att sitta och eftersvettas efter ett träningspass, bara det att det är stressen som ligger kvar. Jag tankar energi när jag får vara själv och det har inte blivit mycket av det på sistone alls – att sova eller slötitta på en serie en timme innan läggdags räknas inte.

Jag vill bara vara ifred. Inte ha barn i ansiktet hela tiden, slippa hantera så mycket skrik, slippa dividera/diskutera/dribbla små miniversioner av mig själv och så vidare et j’en passe.

Jag behöver andas. En veckas lugn och ro och inga barn hemma på dagarna, det är vad jag skulle vilja. Men jag vill också att Adrian ska bli torr snart. Vi har redan kommit ganska långt i träningen så jag vill verkligen inte avbryta den nu och skicka tillbaka honom på förskolan i blöjor igen, för det är alternativet.

Vidare så är Björn som sagt dålig (det är ingen fara) så även om han kan jobba (vilket han ibland inte kan) så har vi fått ställa in resan till Turkiet denna vecka. Jag orkar inte med att vara besviken eller ens tycka det är synd. Jag är snarare glad, för jag känner inte att jag egentligen orkar med en semestervecka.

Sååå … den där semesterveckan i Turkiet får vi skjuta framför oss ett tag till, tack och lov. Blir jag bara tillräckligt frisk för att få sova nån gång så blir allt bra igen.

Känner mig inte så världsbäst, men ibland är det bara tungt, du vet.

himlen i min famn

*portfolio = kreativt CV, arbetsbok.

**mer om hur Simon har det kommer framöver

***mer om Adrians potträning kommer framöver

2 thoughts on “Ibland är det bara tungt”

  1. Tack för ett öppet och ärligt inlägg! Blir lite orolig för dig, samtidigt som det är skönt att veta att det finns andra som har liknande känslor som en själv. Känner igen mig i din text, speciellt det där med att vilja vara själv för att kunna återhämta sig. Oftast går det ju ändå men om livet, av olika anledningar, är extra tufft i en period då är det svårt att ladda batterierna i vardagskaoset. Har du möjlighet att gå ut själv på promenader några dagar i veckan? Det har varit min räddning 😉 Ta hand om dig nu! Jag håller tummarna för att det snart känns bättre! ☺️✊️

    1. Tack starka du 💕 och tack för ditt meddelande! Du behöver inte vara orolig; jag vet hur jag ska ta mig upp men utan sömn får man ju inte mycket gjort. Promenader för att andas är jättebra, men jag är inte riktigt där. Än. Skönt att höra att du hittat vad som räddar dig, och att höra att man inte är ensam. Såna här känslor är nog inte ovanliga. Kram på dig, och tack 🌼

Kommentera