Ibland är det bara tungt

Det är ganska jobbigt att vara vaken. Jag vill bara sova, och vara ifred. Jag vet att barnen känner det, framför allt Simon, men jag vet inte att det finns så mycket att göra åt det. Ibland mår inte alla bra, helt enkelt.

Björn läser sagorna på kvällen, för min röst bär inte och jag bara hostar. När jag drar mig undan så vill pojkarna ofta följa efter.

”Låt mamma vara. Hon behöver vila,” säger Björn.

”Varför det? Addå?” svarar pojkarna och Björn säger att mamma inte mår så bra. Mamma hostar. Mamma är lite sjuk.

”Ska hon kräkas?” undrar de – såklart att de gör, efter den här våren har de kopplat ihop sjukdom och kräkas som en och samma sak.

Björn försäkrar att det inte är så farligt, och de accepterar. Jag får vara själv en stund.

Stress

Jag är egentligen för trött för att ens skriva ordet, men att klä känslor i ord är inte sällan en bit på vägen mot andra sidan av dem, så …

Stress. Så laddat, så slitet, så litet ord för så mycket.

Det har varit mycket

Jo, det har det. Ännu ett intensivt läsår är till ända. Det var ganska jobbigt på slutet med att hinna få ihop examensarbetet i tid. Det var störigt med ett företag som inte kunde ta en hint (”vi hinner inte”). Plötsligt skulle tillgången till de program vi använder i skolan stängas bara några dagar efter examen (förra året hade vi nästan 2 veckor på oss), och att hinna få klart de projekt som blivit liggande – för att kunna ha dem i portfolion* så att jag kan börja söka jobb – blev bråttom.

Samtidigt lyfte förskolan upp våra ögon för hur jobbigt Simon verkar ha det**. Oron steg och jag var disträ när jag körde ner mot Skåne förra veckan. Sen var vi där i 4 dagar (utan Björn som sagt) där nätterna blev ganska oroliga, sen resan hem, och då blev jag förkyld så jag gick på ipren hela vägen, när vi kom hem var Björn dålig och ur spel, och sen rivstart med Adrians potträning*** dagen efter hemkomst. I och med det så är Adrian hemma med mig om dagarna medan Simon är på förskolan.

Jag vill bara vara ifred

I vanliga fall när jag behöver vara ifred så får jag dåligt samvete. Inte för att jag borde det, men jag tror det går på slentrian. Hjärnan blir trött och slår in på trygga gamla välkända upptrampade stigar, vilket i mitt fall ofta innebär dåligt samvete och katastroftankar av typen vakenmardröm och annat trevligt.

Nu är jag tröttledsen. Jag orkar liksom inte bli arg, jag har svårt att frontalmöta barnen i konflikter, jag drar mig undan så fort jag kan. Framför allt så orkar jag inte ha dåligt samvete. Det hjälper inte att förkylningen som satte sig i luftrören får mig att torrhosta på repeat hela nätterna så att jag knappt sover alls, känns det som.

Det är mycket nu

Det händer inte mer runt mig nu än att Adrian ska bli torr, och det går ganska bra tror jag. Vi har det lugnt och mysigt om dagarna. Efter lunch sover han, sen är det mellis och sen kommer Björn hem.

Det händer däremot en hel del inuti mig. Det är som att sitta och eftersvettas efter ett träningspass, bara det att det är stressen som ligger kvar. Jag tankar energi när jag får vara själv och det har inte blivit mycket av det på sistone alls – att sova eller slötitta på en serie en timme innan läggdags räknas inte.

Jag vill bara vara ifred. Inte ha barn i ansiktet hela tiden, slippa hantera så mycket skrik, slippa dividera/diskutera/dribbla små miniversioner av mig själv och så vidare et j’en passe.

Jag behöver andas. En veckas lugn och ro och inga barn hemma på dagarna, det är vad jag skulle vilja. Men jag vill också att Adrian ska bli torr snart. Vi har redan kommit ganska långt i träningen så jag vill verkligen inte avbryta den nu och skicka tillbaka honom på förskolan i blöjor igen, för det är alternativet.

Vidare så är Björn som sagt dålig (det är ingen fara) så även om han kan jobba (vilket han ibland inte kan) så har vi fått ställa in resan till Turkiet denna vecka. Jag orkar inte med att vara besviken eller ens tycka det är synd. Jag är snarare glad, för jag känner inte att jag egentligen orkar med en semestervecka.

Sååå … den där semesterveckan i Turkiet får vi skjuta framför oss ett tag till, tack och lov. Blir jag bara tillräckligt frisk för att få sova nån gång så blir allt bra igen.

Känner mig inte så världsbäst, men ibland är det bara tungt, du vet.

himlen i min famn

*portfolio = kreativt CV, arbetsbok.

**mer om hur Simon har det kommer framöver

***mer om Adrians potträning kommer framöver

Perkolator och sömnpiller; våren är kommen!

perkolator
perkolatorbryggare ADRIAN

Jag fortsätter på min lite dunkla tråd; det här med sömnbrist är som bekant inte så ljust.

Igår var en häpnadsväckande tung dag. Eller den var lång, snarare. Veckolång. Nu när vintern kör sina sista dödsryckningar är Adrian förkyld(are), han lät som en perkolator hela natten med undantag för halvtimmeslånga hostpauser. Jag sov… dåligt, kan man säga.

Enda luckan under dagen då jag kunnat sova ikapp lite inträffade samtidigt som BVC-besöket för 5-månadersvaccinet, dvs kl 10:30. Adrian sov som utslagen i min famn där jag, något svettig, satt i väntrummet och såg folk komma och gå i 20 minuter innan det föll mig in att kolla kalendern.

Jag var naturligtvis där på fel dag. Heja mig.

Från kl 14 och framåt hanterade jag tillvaron med lätt illamående, huvudvärk och kisande ögon. Med noll tålamod, nära till gråt och andfådd av att existera plöjde jag mig genom hämtning, legolek, matlagning (Björn grejade med barnen), och dusch/bad med Simon. När mamma ringde och behövde hjälp med en grej var det skönt att åka dit. En kram av mamma när allt känns jobbigt – behöver jag säga mer?

Sömnpiller

Eftersom jag lyckats bli så urtrött att jag fått svårt att slappna av, så fick jag en karta sömnknark av mamma när jag var där igår. Det är samma milda sömntabletter (Imovane) som jag åt under den värsta tiden i terapin – den vändan när jag och Björn precis hade träffats.

Jag skulle vilja säga att de slår omkull en totalt och att man sover som i koma hela natten, men så är inte fallet. Däremot, om man dessutom har en förstående sambo och sover ifred i gästrummet, med öronproppar, och täcket över huvet, vill jag påstå att man får sova nästan hela natten.

Björn var uppe och gav Adrian mat vid 03:40 men jag märkte ingenting av det. Däremot vaknade jag oförklarligt kl 03:47, kollade på klockan, hann tänka att ja, bättre än inget, OCH SOMNADE OM!!

Kors.

Idag är jag bara trött, inte tröttledsen som ibland annars. Vi har varit på BVC, igen, men idag fick vi dessutom komma in. Adrian vägdes och mättes, det konstaterades att han följer kurvan som han ska, sen fick han sina vaccinationssprutor i båda benen samtidigt och BVC-Veronika blåste såpbubblor.

Allt är väl. Jag skulle behöva 6 såna här nätter till för att komma på benen känns det som. Nu har dessutom pollensäsongen dragit upp rullgardinen och stretchat i 2 dagar, och eftersom medicinerad pollenallergi har en tendens att dra ner prestandan med ca 30% hos mig, ser jag nu SÅ FRAM EMOT den slitigaste våren i mannaminne.

”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAMMAAA!!!”

Senaste nytt

Hans senaste ryck är att inte säga nåt annat än ”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAMMAAA!!!” när jag är inom synhåll. Jag kan sitta mitt emot honom vid bordet, se honom i ögonen och försöka konversera med honom – irrelevant. ”MAMMAMAMMAMAMMA!!!!!”, och sen skriker han i falsett så att kristallglasen sjunger i skåpen. Och sen skrattar han åt att jag blir missnöjd.

Det är omöjligt för Björn och mig att prata med varandra över bordet vid middan. Det spelar inte enorm roll vem av oss som säger ”ja, Simon?”, men om det är Björn så är det ta mig tusan bäst för mig att jag är tyst och inte får för mig att tilltala Adrian, eller nåt annat nonsens som inte har med Simon att göra.

Han äter gärna med handen längst ut på gaffeln – varför skulle han acceptera sked? VI använder ju inte det – och hoppas på det bästa; det verkar vara lite som att försöka få tag i flaskpost med en 2-meters-åra i massivt furu. Med noll kontroll över verktygets andra ända placerar han i samma svep tomatsås i håret, örat, ögat, näsan, halsvecket och haklappen.

”MAMMA! MAMMA!” gastar han från bordets kortända och pekar förnärmat på bröstet där maten till slut landat.

”Ja…”

”MAMMA! MAMMA! MAMMA! MAAAAMMAAAA!!”

”JA, SIMON?!”

Han ger mig en skitsur blängande blick, för det har han precis lärt sig, och pekar på haklappen som om jag ens på avstånd varit inblandat i händelseförloppet som ledde till detta nederlag. Sedan plockar han upp en bit tomatdränkt fisk på gaffeln, som om han aldrig hade gjort annat, och gör en skickligt snärtig rörelse med handen som nästan är för snabb för ögat. Fiskbiten landar spikrakt mot Björns axel, stannar ett ögonblick klistrad mot tröjan innan den långsamt tappar taget och faller mot golvet. Simon stirrar förvånat på sin gaffel.

Jag tar tallriken och gaffeln i förebyggande syfte, jag vet att han i storhetsvansinne kommer leka väderkvarn härnäst, och mycket riktigt. Ett kristallskrik och frenetiskt vevande skickar vattenmuggen i väggen. Björn skäller på honom, han blänger, dreggelspottar på golvet, och så plötsligt är det som att ha en sån här på högsätet:

Typ ”nu har jag gjort mitt, och ni har bara att gilla läget. Ta det.”.

Men men… Det är här väl också en fas, en uppmärksamhetsmonopolfas. Vi kommer säkert ut som bättre människor på andra sidan allihop (?).

Annars så…

Drömde en sån obekväm dröm inatt, och idag verkar botten ha gått ur mig. Alla har vi våra dagar, eller hur? När det känns som att det inte är nån mening med så mycket av det vi gör.

Förutom att vårt hem styrs av en oresonlig tyrann med smak för russin och kristallglastjut, så tror jag stor del av humöret kan vara att jag är sjuk igen. Eller igen och igen, det är inte som att jag blev frisk eller så däremellan. Nu är det en annan variant av förkylning, en som kräver att mitt huvud i alla lägen utgör kroppens högsta punkt. Annars exploderar det.

För en månad sen började mitt medlemskap på SATS rulla igen efter förlossningspausen. Jag har fortfarande inte ens passerat utanför dörrarna. Adrian hostar och Björn knallar omkring med bihåleinflammation. Simon verkar som sagt må kanon.

mamma

Vi har förresten börjat stänga grinden till övervåningen nu när han sover. Det är en snäv tidsfråga innan han lär sig vågar klättra ur sin fängelsesäng och då… ska det bli intressant att lösa vardagsrutinerna på nya sätt.


Bildkälla här.

Gillade du mitt inlägg? Följ gärna min blogg på Facebook, eller via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

När man inte får sova står tiden still

Gnällvarning.

Det känns så ***** hopplöst när klockan hunnit bli 02:23 och man sedan 23:20 aldrig ens hunnit få ner pulsen mellan hostattackerna. Bebisen som lyckas sova genom dem vaknar till ibland och ger svar på tal med egna attacker. När man till slut lyckas somna är det bara för att vakna av babyhostningar, eller hysterisk babysovgråt på grund av magknip, nappill och till slut av att övriga familjen går upp.

”Det är bara att vänta ut”, sa man. ”Det går över”, la man till.

Utan sömn saktar tiden ner och blir evighetsseg. ”Det går över.” Jo, men INTE OM TIDEN STÅR STILL.

Jag har träningsvärk i hela bålen. Luftrören är ömma. Jag får huvudvärk av trycket från hostan och jag svettas som i juli i somras. Jag kommer ha de föräldraledigas mest vältränade mage innan det här är över. Resten av mig kommer väl däremot se ut som det gör nu så jag får skynda mig att träna ikapp så jag blir proportionerlig igen sen.

Gick till apoteket i lördags efter en ovanligt livlig natt, men kan man tänka sig, ALL hostmedicin avråds å det starkaste till ammande kvinnor. Jag var nästan beredd att avsäga mig amningen på plats. Nästan. De tillät mig köpa Noskapin, mot torr rethosta. De är inte det jag lider av men jag tar vad som helst.

Länge leve våren. Då kan man i alla fall sova.*

 


*pollenallergiker

Förkylningstider leder till nya rutiner

Jag blev förkyld i torsdags, igen. Något less… men men, det är som det är. Det är en förhållandevis mild förkylning, den sorten man kan uppskatta som ensam i hushållet; hemma från jobbet, tillräckligt pigg för at sträckkolla serier och sitta i soffan med datorn i knät.

Nu är jag inte ensam i hushållet och som konsekvens förändras mina dagar endast till det sämre i förkylningstider numera. Ingenting praktiskt förändras, jag gör exakt samma saker som vanligt men det är uppförsbacke, motvind, ösregn och en bruten tå hela vägen. Typ.

Men det hände en bra grej i alla fall; Adrian somnade inte i babyskyddet när vi hämtade Simon efter lunch.

I vanliga fall somnar han i bilen och sover samtidigt som Simon fram till kl 15 och sen är han ganska needy fram till middan, och sen fortsätter han med det tills han får sin välling vid 20 (med en sovpaus på ca 40 min där runt 18:30).

Nu var han vaken till 14 istället. Han var på strålande humör och när han blev trött fick han lite mat, lite boll och sen gick jag ett varv runt kvarteret (4 min) med honom i vagnen.

Sen tvärsov han ute till kl 17, och strax därpå kom Björn hem.

Det vore så skönt om det gick att göra rutin av detta, så att jag och Simon kan vara med varandra på eftermiddan utan att jag måste ha en hand på Adrian i princip hela tiden. Det vore bättre för alla inblandade.

Man säger att vila är nyckeln till snabbt tillfrisknande

Jag är sjuk.

Jag är nästan aldrig sjuk. Jag förstår att det hade varit ett under om jag hade klarat mig oskadd genom hela förskolestarten, men jag trodde ändå att det skulle hända. Jag är gravid, jag är oövervinnerlig. Jag är som en ångvält, på så många plan.

För första gången i hela mitt liv blev jag idag, håll i dig, hemskickad från jobbet. Hemskickad. Så dålig är jag faktiskt inte, men skrattretande hög smittorisk i kombination med typ noll i sjukfrånvaro, i kombination med de silkesvantar som alla daltar med mig i (i egenskap av preggo), i kombination med en chef som hellre tar den smällen idag än imorrn ledde till att jag åkte hem igen kl 9:30 – dvs efter 3 timmar.

Simon är också snorig, jättesnorig, men han är inte varm(are än vanligt) och han leker som vanligt… möjligen med lite nedsatt energi. Jag hämtade honom på förskolan efter lunch, han hinner bara sova drygt 1,5 timme där så jag tänkte att det var bättre för honom att sova hemma. Mycket vila sägs vara nyckeln till snabbt tillfrisknande.

Jag vilade också; jag plockade klart bland all tvätt, sorterade Simons garderob och babykläder till Tvåan, diskade all disk från helgen, hämtade Simon, och sen… låg jag och kände hur trycket långsamt ökade i hela huvudet i en timme innan jag gav upp.

Nu verkar den allmänna uppfattningen vara att jag borde vara hemma imorrn också. Jag ser ingen mening med det. Ingen tackar mig för att jag gör våld på mig själv, men jag mår inte bättre av att vara hemma. Sen kan man fråga sig hur kul det är att ha mig på jobbet, men det beslutet la jag på min chef.

Hon valde att ta den smällen. Jag är varmt välkommen imorgon, någon gång mellan 6:30 och 7.

Om en vecka är alla på jobbet sjuka. Eftersom typ alla av våra gäster är affärsmän, och eftersom en manlig förkylning är i princip dödlig, så kan detta få förödande konsekvenser för beläggningen på hotellet då övervägande delen av våra affärsmän dessutom är stammisar.

All bets are off

När en man blir sjuk, ja då blir han sjuk med dunder och brak. Oss kvinnor emellan, 37,1 är faktiskt godkänd feber och anledning nog att bädda ner sig. Snuva och hosta på det är rent ut sagt taskigt.

Om du som läser detta råkar tillhöra det manliga släktet så kom igen, erkänn, det är mycket mer synd om er när ni är sjuka än det är om oss när vi är sjuka. Varför? Därför att ni blir mer sjuka än vi. Ingen vet varför, men så är det – generellt sett.

När en man blir sjuk så är det riktigt synd om honom. När en man är sjuk, då är all bets off. Då dras minst 30 år av från giltig ålder, då får han göra det han känner för, dvs det han mäktar med. Då kan han livnära sig på glass hela dagen, om han vill det, och det finns inga motargument. Punkt och slut.

Sån är minsann INTE Björn. O nej. Björn nöjer sig med att sjukskriva sig och sen klättra upp och gömma sig i äppelträdet och klippa grenar. Om man försöker kommunicera med honom där uppe så får man till svar nånting som betyder precis det som Ola Rapace säger i reklamen för den där nya renskötarfilmen;

”Det kommer så mycket ord från dig så man hör liksom inte vad du säger.”

klippning av äppelträd

 

”Inget går upp mot en pungspark…

…som start på helgen.”

Björn tillkännager morgontrött sitt konstaterande med en pigg Simon på bröstet. Simon låg först bredvid och myste – eller vi försökte tappert i alla fall – men trixade till sig den bättre platsen genom att ge sin far en välriktad spark.

Jag är fortfarande krasslig och jättetrött. Hur länge håller sånt här i sig egentligen…? Frågan är relevant; jag är väldigt, väldigt sällan sjuk. Det händer att jag är dålig, men nästan aldrig förkyld. Jag var förkyld en gång för bara några veckor sen men gången innan dess måste ha varit 2013. Ska det vara såhär nu? Dippar mitt emunförsvar för att jag fött barn? Är det schysst, verkligen? Var är rättvisan i det? Jag bara undrar.
Jag tror mina ögon dessutom håller högre temperatur än resten av mig.
Jag har feber.
I ögonen.