Bebisar: små, ondskefulla, manipulerande monster

Man brukar tala om gummibandsförhållande

Man talar ibland om jojo-effekt, eller gummibandsförhållande; avvisa, avvisa, avvisa, avvisa, och sen överös med allt bra du har i din arsenal. Stöt bort – dra tillbaka.

Detta manipulativa beteende hos en partner gör det MYCKET svårt att ta sig ur en relation. Det tror man verkligen inte förrän man själv blir utsatt för det, och då fattar man inte ens att det är det som händer. Jag vet av egen erfarenhet*.

Applicerbart på alla relationer

Även om min kärlek är orubblig så följer min tillgivenhet för min yngste son, nattetid, ett tydligt manipulerat beroendemönster. Han kör mig (oss) i botten, håller oss vakna hela nätter i längre perioder (dvs fler än en natt), bara för att sen lugna ner sig och vara ganska mysig.

När jag har kämpat och strulat med honom i flera nätter på raken, och så plötsligt sover (ish) han hela natten, så är kontrasten enorm och min tacksamhet ännu större. Att han bara sparkat på mig halva natten, endast väckt mig 7 gånger för nappassistans och brutit ihop vid bara ett (1) tillfälle gör att jag blir som nyförälskad i honom på nytt.

I’m the sucker

Han har alltså fått mig att tycka att såna nätter, som jag annars skulle gråta över, är det mysigaste som finns. Allra bäst är när han stökar mellan kl 04 och 05 så att jag till slut lyfter över honom till mig, och han liksom bara gräver in sina små fingrar i mitt hull, goar in sig mot min kudde, småsparkar mig med hyfsat vassa tånaglar och somnar. 

?

Det är tur att man älskar dem så mycket.


*Inte från Björn, naturligtvis.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Middagsgäster, buskbollar, visning och ufo

Det var så fint väder i helgen! Hurra! Så nu har jag börjat ta allergitabletter. Vi fick lite gjort;

Lördag fm:

Jag tog med mig Simon till mamma för att tvätta vårt sommardubbeltäcke i deras grovtvättstuga.

Simon var jättenöjd med att ha oss båda för sig själv. Han gungade i parken, stirrade nästan omkull ett helt grävskopeteam, hällde vatten över sig själv, provgrävde små hål i alla mjukare underlag han kom över samt jagade änder med en spade (modell sandlåda (större)).

Lördag em:

Alla sov utom jag. Sen började Björn med middan och sen kom Johan & Izabella med lilla Julia och (inte så lilla längre) Kevin.

Simon och Julia, Simons senaste fan, diskuterar innehållet i den franska kläm-och-kännboken. Simon översätter här texten på kockmössan för henne.

Middan blev 1,5 timme försenad pga GROV tidsuppskattning i receptet, men det blev i alla fall gott.

Och jag fick dricka vin – 2 sorter.

Söndag fm:

Simons farmor Annette kom på besök och vi gick till parken allihop. Det var ganska varmt, mycket trevligt och hon stannade över lunch.

Söndag em:

Vi gick och kollade på visningen av ett av grannhusen som ska säljas. Jag gillar att gå på visningar sådär, jag skulle aldrig göra en utflykt med ungarna till andra sidan stan för det, men när det är 75 m bort så blir vi nyfikna. De hade en snygg köksfläkt.

När vi kom tillbaka var det så pass varmt att det bara kändes dumt att gå in, så vi stannade ute och röjde i trädgården.

Adrian satt i sin stol och ”äu”-ade medan jag klippte ner de vissna pionerna, hälften av lavendeln, och klippte till de oidentifierade buskbollar vi har på hörnet och som vi inte rört sen vi flyttade in.

Björn skruvade ner resten av vårt trasiga paviljong, släpade ut utemöblerna han köpte på Blocket för en hundring ur garaget och tog ner julbelysningen.

Simon sprang runt och vattnade saker med sin mugg, hjälpte till att lägga tillbaka löven på marken när jag öst dem i lövkorgen, pillade, tittade och pekade och pratade om allt. Sen flög det upp ett ufo, troligen en större fluga, ur buskarna och passerade hans lilla öra och skrämde vettet ur honom.

Nätterna

Nu är det måndag, jag har fått vara ifred i 3 nätter i sträck (med sömntabletter och öronproppar alltså) och funderar på när jag ska börja SOVA under den tiden också. Inatt drömde jag en av mina värsta mardrömmar hittills, blev tvungen att gå upp och äta yoghurt med honung vid 05 för att få den ur huvet. Buhu.

Perkolator och sömnpiller; våren är kommen!

perkolator
perkolatorbryggare ADRIAN

Jag fortsätter på min lite dunkla tråd; det här med sömnbrist är som bekant inte så ljust.

Igår var en häpnadsväckande tung dag. Eller den var lång, snarare. Veckolång. Nu när vintern kör sina sista dödsryckningar är Adrian förkyld(are), han lät som en perkolator hela natten med undantag för halvtimmeslånga hostpauser. Jag sov… dåligt, kan man säga.

Enda luckan under dagen då jag kunnat sova ikapp lite inträffade samtidigt som BVC-besöket för 5-månadersvaccinet, dvs kl 10:30. Adrian sov som utslagen i min famn där jag, något svettig, satt i väntrummet och såg folk komma och gå i 20 minuter innan det föll mig in att kolla kalendern.

Jag var naturligtvis där på fel dag. Heja mig.

Från kl 14 och framåt hanterade jag tillvaron med lätt illamående, huvudvärk och kisande ögon. Med noll tålamod, nära till gråt och andfådd av att existera plöjde jag mig genom hämtning, legolek, matlagning (Björn grejade med barnen), och dusch/bad med Simon. När mamma ringde och behövde hjälp med en grej var det skönt att åka dit. En kram av mamma när allt känns jobbigt – behöver jag säga mer?

Sömnpiller

Eftersom jag lyckats bli så urtrött att jag fått svårt att slappna av, så fick jag en karta sömnknark av mamma när jag var där igår. Det är samma milda sömntabletter (Imovane) som jag åt under den värsta tiden i terapin – den vändan när jag och Björn precis hade träffats.

Jag skulle vilja säga att de slår omkull en totalt och att man sover som i koma hela natten, men så är inte fallet. Däremot, om man dessutom har en förstående sambo och sover ifred i gästrummet, med öronproppar, och täcket över huvet, vill jag påstå att man får sova nästan hela natten.

Björn var uppe och gav Adrian mat vid 03:40 men jag märkte ingenting av det. Däremot vaknade jag oförklarligt kl 03:47, kollade på klockan, hann tänka att ja, bättre än inget, OCH SOMNADE OM!!

Kors.

Idag är jag bara trött, inte tröttledsen som ibland annars. Vi har varit på BVC, igen, men idag fick vi dessutom komma in. Adrian vägdes och mättes, det konstaterades att han följer kurvan som han ska, sen fick han sina vaccinationssprutor i båda benen samtidigt och BVC-Veronika blåste såpbubblor.

Allt är väl. Jag skulle behöva 6 såna här nätter till för att komma på benen känns det som. Nu har dessutom pollensäsongen dragit upp rullgardinen och stretchat i 2 dagar, och eftersom medicinerad pollenallergi har en tendens att dra ner prestandan med ca 30% hos mig, ser jag nu SÅ FRAM EMOT den slitigaste våren i mannaminne.

Med pappa försvinner pengarna, med mamma försvinner allt

Det dystra i att vara nykläckt småbarnsförälder till pseudotvillingar är att det är så svårt att känna att man räcker till. Jag hade faktiskt inte kunnat föreställa mig, konkret, till vilken grad och på vilka sätt det skulle bli tyngre med 2 små pojkar hemma jämfört med en.

En bra dag, för barnens del, så turas de om att sova. På det sättet får de mig för sig själva när de är vakna eftersom den andre antingen sover eller är på föris. Adrian är fortfarande för liten för att de ska ha så stort utbyte av varandra.

En bra dag, för min del, så sover de samtidigt. Då kan jag vila ikapp det jag förlorat under natten och vara en bättre version av mig själv, dvs ha liiite mer än tillräckligt med tålamod, när vi är alla tillsammans.

Frågan är vilket som egentligen är bäst, ur deras synvinkel. Ingen av dem kan prata så jag kan inte bara fråga dem.

Min husläkare sa, apropå att jag är så trött, så här:

”Det finns ett rumänskt ordspråk som säger att med pappa försvinner pengarna, med mamma försvinner allt. Det är kanske lite gammalmodigt…”

”Något…”

”…men det ligger mycket i det. VEM är den viktigaste personen för dina barn? Lisa, vem?”

”Jag…?”

”Just det. Tänk på det.”

Och det gör jag. Eller försöker, i alla fall. Vi är två föräldrar med lika värde, men ingen av oss kan ta den andras plats. Pappa kan inte fylla mammas skor och tvärtom. Jag tror att när barnen är så pass små, alltså under 2 år gamla, så är mamma fortfarande den centrala punkten. Navet i livets cirkel, typ. Pappa kommer komma ikapp, och eftersom de är pojkar kommer han antagligen springa om mig, och då kommer jag tänka på den här tiden med saknad.

Men just nu, här och nu, är det tungt. Just nu är jag ofta för trött för att orka uppskatta min lycka. Jag måste komma till rätta med sömnen, för som det är nu har jag svårt att sova även när jag inte blir störd. Jag är liksom övertröttad.

När man inte får sova står tiden still

Gnällvarning.

Det känns så ***** hopplöst när klockan hunnit bli 02:23 och man sedan 23:20 aldrig ens hunnit få ner pulsen mellan hostattackerna. Bebisen som lyckas sova genom dem vaknar till ibland och ger svar på tal med egna attacker. När man till slut lyckas somna är det bara för att vakna av babyhostningar, eller hysterisk babysovgråt på grund av magknip, nappill och till slut av att övriga familjen går upp.

”Det är bara att vänta ut”, sa man. ”Det går över”, la man till.

Utan sömn saktar tiden ner och blir evighetsseg. ”Det går över.” Jo, men INTE OM TIDEN STÅR STILL.

Jag har träningsvärk i hela bålen. Luftrören är ömma. Jag får huvudvärk av trycket från hostan och jag svettas som i juli i somras. Jag kommer ha de föräldraledigas mest vältränade mage innan det här är över. Resten av mig kommer väl däremot se ut som det gör nu så jag får skynda mig att träna ikapp så jag blir proportionerlig igen sen.

Gick till apoteket i lördags efter en ovanligt livlig natt, men kan man tänka sig, ALL hostmedicin avråds å det starkaste till ammande kvinnor. Jag var nästan beredd att avsäga mig amningen på plats. Nästan. De tillät mig köpa Noskapin, mot torr rethosta. De är inte det jag lider av men jag tar vad som helst.

Länge leve våren. Då kan man i alla fall sova.*

 


*pollenallergiker

Jag fick min natt stulen

Ja, 2 tjuvar jobbade tillsammans som en väloljad industrimaskin med att hålla sömnen borta från min sida av sängen. Den ena drömde mardrömmar och levde om på ena sidan och den andra drömde aktiva drömmar som uppenbarligen involverade Darth Vader på den andra sidan. Jag nämner inga namn. Ni vet vilka ni är.

Jag hann med att sova 3 timmar ganska precis innan Darth V gjorde entré och värmde upp orkestern. Kl 04:39, när jag stod inför valet att bli arg och väcka alla och starta om hela jävla natten eller kräva time out, så väckte jag min bättre hälft och gav honom valet istället: Vem av oss lägger sig på soffan?
Det blev jag. Tyvärr blåste det ruskigt hårt ute och jag hade svårt att slappna av till ljuden av knakande träd, slamrande soptunnor och hårda vindbyar mot fönstren nu när jag plötsligt blev ensam, så jag lyckades bara skrapa ihop 1,5 timme till.

Idag känner jag mig overklig. Ikväll tänker jag lägga mig samtidigt som Simon. Vi får se hur det går…

Wrestle jump

Jag skulle sova på soffan inatt men eftersom jag frusit och haft ont i huvet hela eftermiddagen och eldat på i kaminen så blev det en omöjlig uppgift. Som så ofta när jag försöker sovoptimera så blir resultatet raka motsatsen. Det var tokvarmt i vardagsrummet, så efter 2 timmars orolig halvslummer där täcket genererade egen värme och det var för kallt utan, så la jag ner och gick upp i sovrummet.

Jag vaknade imorse, inte av simonsprattel eller björnsnark som annars brukar vara vanligaste orsaken till avbruten sömn, utan av Björns armbåge. Inte bara ett litet bonk-oj förlåt, o nej. Detta kändes som ett regelrätt wrestling jump där anfallaren landar med armbågen först rakt i bröstet på sin motståndare. Pow!

god morgon

”AAAJ!”

”Oj förlåt älskling, jag glömde bort att du låg där. Ska inte han ha mat nu? Han håller mig vaken.”

Klockan var 6, jag hade sovit 4,5 timmar. Jag blev förbannad. Sen kom huvudvärken tillbaka. Happy day.

Idag ska vi testa jordnötssmör på Simon. Eftersom jag är så allergisk är vi rädda att han ska reagera starkt, så vi ska åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus och testa utanför där. Om han reagerar jättekraftigt har vi nära till hjälp.

Det här blir en lång dag känner jag. Undrar om jag håller på att utveckla migrän…?

Jag får TAMIGFAN inte ordning på sömnen

Kom igen, var är logiken:

Jag går och lägger mig kl 22, kan inte somna men lyckas till slut efter kanske 2 timmar. Björn drömmer av allt att döma kl 03:30 att han håller på att drunkna och väcker mig med vilda, för att inte säga osannolika hopp och circuskonster med täcket på sin halva av sängen, varpå jag, slut som jag är, slår Björn, somnar om och drömmer att jag är med på Titanic och hamnar i iskallt vatten och håller på att drunkna. 3 gånger i rad.

Hela följande dag kvalar inte ens in i kategorin ”uppförsbacke” utan stannar i klätterväggsstadiet där jag gråter inuti för varje andetag som inte hanteras i horisontalt läge – dvs alla. Jag släpar mig iväg till sångstunden kl 14 på öppna förskolan, bara för att på plats fatta att det är onsdag och att det inte är nåt jävla sångtrams idag. Jag åker vidare hem till Anna och dricker te, äter choklad och undrar vart världen är på väg.

På kvällen går jag och lägger mig kl 21, efter att ha förpassat stackars Björn till gästrummet, och vad händer?

Jag.

Kan.

Inte.

Sova.

Jag somnar vid dygnsskiftet. Wtf. Antingen är jag för trött, eller så är jag inte i närheten av att vara så trött som jag inbillar mig.

I eftermiddag kommer mamma och passar Simon kl 17 så att jag kan åka till gymmet. För att orka hålla mig vaken till dess hinkar jag te och käkar godis – inget av det är väl nåt man tränar särskilt effektivt på.

Simon har fått en ny leksak, en allt-i-etthistoria som jag hittade på nätet. Jag är inte mycket för att köpa leksaker till honom, vi får mycket redan som det är men jag tänkte att vi inte hade nåt motsvarande och, som (nästan) alltid i småbarnsdjungeln, whatever works.

ny leksak allt-i-ett

Det höll honom sysselsatt en stund att försöka stoppa hela grejen i munnen men det ville sig inte riktigt, inte på någon ledd. Men skam den som ger sig… typ.

Nu ska jag återgå till att läsa Nisses och Mannes överlevnadsguide för föräldralediga för 4e gången idag.