Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the facebook-pagelike-widget domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the wp-2fa domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /customers/b/7/3/mammatrams.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6114
Jag har inte mardrömmar så ofta. Eller det kanske jag har, det beror väl på vem man frågar. Björn har till exempel aldrig mardrömmar. Oavsett, så var det dags igen nu.
Ett skolexempel för andra mardrömmar
Det var den värsta på länge, möjligen någonsin. Den innehöll alla nyckelkoncept; barnen dör (klassiker), jorden går under (modernt tema), att springa utan att komma någonstans (mardrömskliché), och att vara jagad naturligtvis. Min hjärna var ovanligt kreativ och vävde en lång sammanhängande dröm med alla ovan nämnda idéer. Allt var logiskt – eller så logiskt det kan vara när en hel planet bokstavligen går under, men jag har sett filmer med sämre kvalitet på logiken än såhär.
Där fanns den gräsliga spänningen paniken, när folk ska hinna med något som kan rädda deras liv och de har allt, precis allting, att förlora om de missar sin chans. Där fanns ångesten av att inse att det är slut, vi kommer att dö. Precis så som jag föreställer mig den förlamande vansinnesfasan hos människorna bakom gipsgestalterna i Pompeji, när de kröp ihop över sina kära för att skydda dem mot det som inte gick att undgå. Den var långt verkligare än någon film kan vara, men jag tänker inte berätta mer detaljer än så eftersom jag inte kommer kunna glömma den då. Att klä den i text är att för evigt etsa den i minnet och det var den för magstark för.
Drömmen väckte mig 03:45, jag låg stel och spänd som en yvig trädgren i sängen och kunde inte somna om. Det krävdes 30 min videoscrollande på telefonen och en tassande promenad i huset för att komma upp ur drömmen och sen en timmes mentala övningar för att kunna sova klart. Nu, två dagar senare, är jag fortfarande skakad.
Det var min hjärna som gjorde det
Ibland undrar jag vad som är fel med mig. Det är som om jag var i en relation med min hjärna, och den var iskallt arg på mig och straffade mig där jag är som mest försvarslös. Jag skulle säga att den missbrukar sin makt och mitt förtroende, och att vi måste prata om vi vill att relationen ska överleva.
Tyvärr vet jag inte hur man gör slut med sin hjärna.
”Du låter som Adrian,” sa Björn. ”Han skyller också på sin hjärna ibland.”
Det är sant. ”Jag vet inte varför jag gjorde så, det var min hjärna som sa åt mig att jag skulle göra så och då gjorde jag det” kan vi få höra då och då. ”Men Adrian,” kan jag säga då, ”du får ta ett snack med din hjärna och tala om för den att det inte är ok.” Då svarar han att han gör det, men att den inte lyssnar på honom.
Jag vet hur det känns.
En annan skulle sannolikt säga att det inte är hjärnan det är fel på, den är bara budbäraren. “Fundera på var det här egentligen kommer ifrån, Lisa.” Svaret är enkelt: det kommer från en annan del av mig som jag inte heller kan göra slut med.
Inget nytt under månen
Det är, som jag sagt många gånger förut, inte ofta såna här mardrömmar sitter i så länge. Jag är fantastiskt tacksam för det. Förhoppningsvis dröjer det ett år till nu innan den kommer tillbaka med ny rolluppsättning och scendekor.
Jag har berättat förr om den realistiska detaljrikedomen i mina drömmar, i min mening är det ett av mina bättre inlägg, och den är aldrig så stark som när jag drömmer otäcka saker. När jag vaknar är det inte en dröm jag kämpar mot; det är ett minne. Med tanke på hur ofta jag drömmer, så är det förvånansvärt få drömmar som sitter kvar i hjärtat hela dagen – än mindre flera dagar.
Du fattar ju att jag tänker berätta om min senaste mardröm, eller hur? Men bara lugn, den här gången var det inte något av barnen som stod i fokus så föräldrahjärtat fixar sannolikt att läsa det här.
Bakgrundsinfo från verkligheten
Björn arbetar som konsult och har nyligen påbörjat ett nytt uppdrag. Han har berättat om en lite speciell kvinna som jobbar där, och som verkar lägga beslag på hans tid på ett sätt som saknar motivering. Grejen är att hon var projektledare när han anlände, men strax därpå abdikerade hon eftersom hon inte orkade med stressen. Det har visat sig på omvägar att alla andras uppfattning är att hon blev avsatt på grund av oförmåga. Nu fortsätter hon att be om underlag, se anteckningar och greja som förut, trots att det inte längre är hennes bord.
Drömmen: Öppen relation
Björn kände sig i samband med detta, efter nåt halvår eller så, mindre motiverad att gå till jobbet. Känslan spred sig med tiden till att hänga över humöret hela tiden, även på helgerna.
En söndag satt vi vid frukostbordet tillsammans allihop. Jag såg hur han stirrade tomt i luften en stund innan han kastade en uppgiven blick på mig.
”Om jag ska känna mig såhär trist, så kan jag lika gärna åka till jobbet. Där får jag i alla fall nånting gjort.”
Han åkte, och sen dröjde han. Jag hann lägga barnen och klockan hann bli framåt 22 innan han öppnade ytterdörren. Jag hörde på hur han rörde sig i hallen. Det var en helt annan spänst i stegen än när han gick hemifrån på morgonen. Han kom in till mig, och berättade att eftersom det var söndag så hade inte den där kvinnan varit på kontoret. Det hade varit så skönt att slippa bli störd.
”Var det ingen annan där?” frågade jag och tyckte det var märkligt ändå.
Jo, berättade han, det hade varit en annan där. En ung IT-kille, nyutexaminerad programmerare som gillade att jobba ifred. Sedan började han berätta om den här ynglingen, David. Han smålog medan han pratade, och vid ett tillfälle böjde han sig ner och plockade upp en av pojkarnas skärmmössor som låg kvar på golvet. Han höll upp den framför sig och drog till toppen så den blev sned.
”Så här bär han sin mössa,” sa han. Jag kände hur en varningsflagga fälldes upp; Björn lägger inte märke till sådana saker. ”Så jag kommer va med honom en del framöver … han får mig att känna att inte allt är grått.” Han lät precis som han alltid gör när han lägger fram sina logiska förklarande argument; där fanns inte tillstymmelse till beslutsamhet eller ställningstagande, det var ett konstaterande som inte behövde sådant. ”Men jag är fortfarande här också, såklart,” la han till och kramade mig.
Vad gör man …?
Jag försökte anpassa mig. Acceptera och hantera, oförmögen som jag var att möta verkligheten öga mot öga tänkte jag att det kanske inte var så illa som mitt hjärta skrek att det var. Björn själv var obekymrad, och David drev längre in mellan oss.
Så en dag skulle vi plocka upp David utanför jobbet, han skulle flytta och Björn hade fått tag i en flyttbil med två passagerarsäten fram. Han parkerade på gatan nedanför, och bad mig att vänta medan han sprang upp. Jag satt i mittensätet bredvid Björn när han hoppade ur bilen, och satt nu ensam kvar. I mitten. Och sen flyttade jag mig. Först bort från vad som då kändes som Davids plats, och sen ut ur bilen i avsmak för mig själv när verkligheten äntligen sprang ikapp mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag följde efter Björn genom porten mot kontoret.
Jag hittade dem på kontorsgolvet. De satt uppstöttade mot varsitt skrivbord och skrattade frånkopplat åt nåt; de hade rökt på och David förberedde för tyngre grejer. Björn har alltid varit aktiv motståndare till allt vad droger heter, så när jag såg vad de hade för sig började jag tänka att kanske var det inte så enkelt som att jag blev brädad av en ung man. Det verkade som att det var en regelrätt kris, som han inte klarade av att möta.
Där vaknade jag. Minnet av Björn, hög som ett hus på golvet, var outhärdligt. Jag visste att det var en dröm, men trodde att den var baserad på verkligheten. Jag vände det ryggen, och somnade om.
Vi stod i köket. Jag svalde smärtan och smög mig in i hans famn, som så ofta förr, och tittade upp på honom.
”Förstår du hur det här känns för mig? Eller är det ok att jag också skaffar mig nån att roa mig med vid sidan?”
”Ja, det är klart,” sa han automatiskt, med tonen naturligtvis stöttar jag dig i det, om det är vad du vill.
Jag vaknade igen. Jävla minnesdröm, jävla Björn, jävla skit …
Vi var tillbaka i köket. Fortfarande i hans armar med blicken på hans tröja svarade jag:
”Det känns som att du tvingar in mig i en öppen relation, utan att ens kolla med mig om det är ok.”
”Ja …”, sa han dröjande. ”Jävlar,” sa han sen med sin välbekanta jag-fattar-att-det-stämmer-när-du-säger-det-röst. Det var inte vad han ville, men han insåg att det var precis så, när jag sa det. Den vanliga pausen inför förklaring kom, men förklaringen uteblev.
Jag vaknade igen. Klockan var fem på morgonen, men jag vägrade somna om. Bredvid låg Björn och Darth Vader-väste – dvs han sov på rygg – och jag tänkte att det här är kanske sista gången som jag vaknar bredvid honom.
Tillbaka till verkligheten
Jag skulle vilja säga att jag skakade av mig det här efter en stund, men icke. När Björn till slut vaknade och jag berättade hela drömmen för honom, kändes det ändå inte bättre. Så jag frågade till och med om det fanns nån ung IT-kille på jobbet som han fått kontakt med, men så var det såklart inte.
Känslan satt så hårt, att två dagar senare hade den förvisso bleknat, men det fanns ändå där.
Det är sällsynt – att de sitter i så länge, alltså. Jag tänker att såna här drömmar är priset jag betalar för att få drömma hela filmer. Björn säger att jag borde skriva ner dem allihop, och ge ut en novellsamling … hehe, hehe (= nej, alltså).
Jag tar ett djupt andetag, suckar och tar sats: “Du, jag måste få ventilera det här!”
Jag berättar för Björn om min senaste mardröm, som haft nöjet att väcka mig med full panik några ögonblick innan väckarklockan ringer och jag måste hålla andan för att inte bryta ihop.
Mysig start på dagen, eller hur? Jag fattar inte vad min hjärna håller på med. Varför gör den såhär mot mig? Va? Vad fan har jag gjort, liksom, för att ha så invanda självplågerispår på min repertoar att min hjärna tror att de är bra, baserat på att de är så bekanta, och därmed trygga? Jävla skit. Så om jag känner mig det minsta orolig över nåt, så försöker min hjärna lugna mig med trygga välkända saker, typ “oj lilla vännen, nu är det lite oroligt, jag spelar lite spa-musik för dig, vänta ett ögonblick så ska jag bara hitta en skiva … Här har vi en! Förlorade barn vol.32, DEN tar vi!”.
Märkligt att mina mardrömmar dessutom koncentrerar sig i princip uteslutande på Adrian, för övrigt. Kanske är det hans snabba utveckling, och alltså förändring, som ger mig en undermedveten känsla av förlust i kombination med kvällarnas psykbryt i badrummet och nattlig oro som gör det.
Oavsett så hoppas jag att det går över snart för det är ganska dränerande, det här.
Det var så fint väder i helgen! Hurra! Så nu har jag börjat ta allergitabletter. Vi fick lite gjort;
Lördag fm:
Jag tog med mig Simon till mamma för att tvätta vårt sommardubbeltäcke i deras grovtvättstuga.
Simon var jättenöjd med att ha oss båda för sig själv. Han gungade i parken, stirrade nästan omkull ett helt grävskopeteam, hällde vatten över sig själv, provgrävde små hål i alla mjukare underlag han kom över samt jagade änder med en spade (modell sandlåda (större)).
Lördag em:
Alla sov utom jag. Sen började Björn med middan och sen kom Johan & Izabella med lilla Julia och (inte så lilla längre) Kevin.
Middan blev 1,5 timme försenad pga GROV tidsuppskattning i receptet, men det blev i alla fall gott.
Och jag fick dricka vin – 2 sorter.
Söndag fm:
Simons farmor Annette kom på besök och vi gick till parken allihop. Det var ganska varmt, mycket trevligt och hon stannade över lunch.
Söndag em:
Vi gick och kollade på visningen av ett av grannhusen som ska säljas. Jag gillar att gå på visningar sådär, jag skulle aldrig göra en utflykt med ungarna till andra sidan stan för det, men när det är 75 m bort så blir vi nyfikna. De hade en snygg köksfläkt.
När vi kom tillbaka var det så pass varmt att det bara kändes dumt att gå in, så vi stannade ute och röjde i trädgården.
Adrian satt i sin stol och ”äu”-ade medan jag klippte ner de vissna pionerna, hälften av lavendeln, och klippte till de oidentifierade buskbollar vi har på hörnet och som vi inte rört sen vi flyttade in.
Björn skruvade ner resten av vårt trasiga paviljong, släpade ut utemöblerna han köpte på Blocket för en hundring ur garaget och tog ner julbelysningen.
Simon sprang runt och vattnade saker med sin mugg, hjälpte till att lägga tillbaka löven på marken när jag öst dem i lövkorgen, pillade, tittade och pekade och pratade om allt. Sen flög det upp ett ufo, troligen en större fluga, ur buskarna och passerade hans lilla öra och skrämde vettet ur honom.
Nätterna
Nu är det måndag, jag har fått vara ifred i 3 nätter i sträck (med sömntabletter och öronproppar alltså) och funderar på när jag ska börja SOVA under den tiden också. Inatt drömde jag en av mina värsta mardrömmar hittills, blev tvungen att gå upp och äta yoghurt med honung vid 05 för att få den ur huvet. Buhu.
Han är nästan på dagen tre månader gammal. Storebror har hostat i flera månader, BVC rycker bara på axlarna åt det och nu verkar det ha smittat.
Tre månader. Det är ingen tid. För mig hade han kunnat vara en vecka gammal. Man säger att risken för plötslig spädbarnsdöd sjunker när det magiska tremånadersstrecket passeras, men inte försvinner risken för det.
Det är hemskt när ens unge är sjuk, så är det bara. Adrians förkylning håller mig inte på tårna under dagen men om kvällarna, så fort ljuset släcks och bakgrundsljuden försvinner, så hör jag honom rossla och snora stilla där han ligger tätt intill mig.
Bebisar har ojämn andning. Det är deras grej, tydligen. Adrian bökar sig till rätta och det sparkas, oroas, hostas, snoras, och så… tyst.
Kontrasten rossling/tystnad är förmodligen, i sig, nog för att väcka vilken nybliven mor som helst ur den djupaste sömn. När andningen hoppar igång igen med en hackande väsning, efter en evighets uppehåll under vilket man hunnit tända lampan och utveckla panik, är det svårt att hålla tankar som ”det gick bra, den här gången” borta. De kryper sig på och fyller mörkret runt sängen likt tung rök. Ibland skvalpar de upp över sängkanten och jag drar mitt barn närmare, puttar lite på honom så att han inte glömmer bort att andas, och sover INTE.
Till slut somnar jag förstås – det är ju inte som att jag lider av kroniskt energiöverskott här – men oron letar sig ner i sömnen och färgar den med mardrömmar. Jag är begåvad med livlig fantasi, men den lägger onödiga dimensioner till mina drömmar och får mig att tvivla på verkligheten när jag vaknar ur dem. Detaljer som… vinden i de små håren på handryggen, hettan av middagssolen på huvudet, lukten av rutten tång och sjögräs ger drömmarna karaktär, som minnen.
Känslan i natt, till exempel, av att stå i en lägenhet högst upp i Paris med utsikt över Montparnasse och se jättevågen närma sig. Se den ta det svarta tornet, se vattnet höja sig från trottoaren, känna mullret genom golvet. Inte en vägg av vatten, utan en gigantisk uppförsbacke av vatten. Känslan i kroppen när golvet börjar luta, när byggnaden ger vika och börjar rasa, när paniken tar över varenda fiber i kroppen utan att det hjälper. Och känslan av att hinna säga ”jag älskar dig” till Björn innan vattenmassorna tar oss och the Flash blixtrar förbi och räddar barnen upp på ett berg.
Det hör antagligen till saken att jag såg trailern för Noah precis innan vi stängde av TV:n. The Flash var en glad överraskning däremot.
När jag vaknar är Adrian borta – tills jag hittar honom där han legat hela tiden. Han har kvävts till döds – tills jag känner att ingenting täcker honom. Han har slutat andas – tills jag lägger handen över hans lilla kropp och känner bringan höjas och sänkas som den ska.
För första gången i mitt liv, såvitt jag kan minnas, längtar jag till våren*.
Du vet när en kompis får barn, och man själv har ett som är äldre? Eller även om man inte har det, du vet hur det kan liksom börja rycka i äggstockarna, hur man blir gråtmild och vill ta med sig ungen hem, låsa in sig i sovrummet och snusa bebis för all framtid?
Jag har en vän (till) som fick barn nu i dagarna, hon skickade det här meddelandet, och alltså…
GAAAAH, ge mig meeer!!! Jag har ändå vett att inte be om en bild eller detaljer, men här i min trygga vrå kan jag liksom sukta efter mer info och då har jag ändå en liten bebbe själv, inom armslängds avstånd, som doftar ljuvligt… om man undviker händer och halsveck. I ärlighetens namn ställde jag en fråga om igångsättning, eftersom vi hade pratat om det, men annars höll jag mig.
Jag gör en konstpaus här, där jag klappar mig själv på axeln för det konststycket.
Jag är ganska säker på att det handlar om nostalgi, eller sentimentalitet, den här vetgirigheten. En annan väninna fick som sagt barn förra veckan, hon skickade en bild på pojken i babyskyddet och jag liksom knarkade fotot med tårar i ögonen. Jag tror min hjärna snedkopplade till Adrian, för jag satt och häpnade över att vilja plocka upp pojken och skydda honom.
Eller kanske handlar det bara om högeligen aktiv modersinstinkt. Jag har aldrig, någonsin, varit så känslig och så snabb i mina känsloreaktioner som när jag ammar. Alla barn är mina barn, och jag måste beskydda dem från hela världen.
Det här är anledningen till varför jag inte tittar på nyheterna. Nyheter går bra så länge det inte handlar om barn, men problemet med nyheter på TV är att det aldrig kommer någon förvarning så att man hinner byta kanal. När Simon var pytte och en drunknad pojke spolades upp på en strand och kablades ut över hela världen, så rasade jag samman helt. Det var mardrömmar nätterna i ända och vakenmardrömmar i soffan på eftermiddagarna. Jag klarade inte av det.
Nu vet jag det, och undviker TV-nyheter. Nu leder det till att jag blir ännu mer isolerad än jag redan är, men det gör ingenting för den här tiden just nu när Adrian är så liten men växer så otroligt fort, den kommer aldrig tillbaka. Vi ska inte ha fler barn. Jag försöker snusa bebisfjun och ta vara på tiden så mycket det bara går. Jag försöker till och med överdosera på andras barn.
Än så länge får Adrian vara med på bild på bloggen, läs mer om hur vi resonerar här…
Ja, 2 tjuvar jobbade tillsammans som en väloljad industrimaskin med att hålla sömnen borta från min sida av sängen. Den ena drömde mardrömmar och levde om på ena sidan och den andra drömde aktiva drömmar som uppenbarligen involverade Darth Vader på den andra sidan. Jag nämner inga namn. Ni vet vilka ni är.
Jag hann med att sova 3 timmar ganska precis innan Darth V gjorde entré och värmde upp orkestern. Kl 04:39, när jag stod inför valet att bli arg och väcka alla och starta om hela jävla natten eller kräva time out, så väckte jag min bättre hälft och gav honom valet istället: Vem av oss lägger sig på soffan?
Det blev jag. Tyvärr blåste det ruskigt hårt ute och jag hade svårt att slappna av till ljuden av knakande träd, slamrande soptunnor och hårda vindbyar mot fönstren nu när jag plötsligt blev ensam, så jag lyckades bara skrapa ihop 1,5 timme till.
Idag känner jag mig overklig. Ikväll tänker jag lägga mig samtidigt som Simon. Vi får se hur det går…
Jag hade en lugn och seg dag i torsdags, ett par värkar som inte gjorde speciellt ont, men på kvällen vid 23 drog samma visa igång igen, fast värre.
Jag gav upp att försöka sova nästan direkt, gick upp och ställde in mig på en till sömnlös natt. Värkarna kom och gick med 3-5 min mellanrum, de gjorde mer och mer ont så strax före kl 4 ringde vi förlossningen. De sa att det var onödigt att komma in redan nu, eftersom värkarna skulle hålla i sig mellan en och två minuter och mina var för korta.
Vi försökte allt vi kunde komma på; TENS, massage, andning, varm dusch, bada… Till slut var att vanka planlöst framåt, luta mig mot Björn och tjuta det enda som gick att ta sig för när det gjorde som mest ont.
Vid kl 13 stod jag inte ut längre, smärtan började ändra karaktär och det gjorde så ont att jag mådde illa.
Taxiresan på ca 30 min blev den värsta upplevelsen jag någonsin haft ombord på ett fordon. Jag stod på knä i baksätet med Björn bredvid mig, hängde över stolsryggen på passagerarsidan fram så jag kunde se ut och stönade, flåsade och grät. Taxichauffören, en mysig äldre herre, visade stor förståelse och tålamod. Vid ett tillfälle var vi tvugna att stanna så att han kunde gräva fram en spypåse ur bakluckan.
När vi kom fram blev jag halvt hysterisk i entrén där det gick upp för mig att de kunde skicka hem mig igen. Tanken på att eventuellt behöva sätta mig i en taxi, igen, i samma skick knäckte mig totalt. Jag bara grät och grät.
Vi fick hjälp direkt — jag hördes nog ganska långt — och fick komma in på ett rum. En barnmorska undersökte mig och det visade sig att jag redan var öppen 5 cm, ”med väldight mjuka kanter, så det kommer nog inte ta så lång tid att öppna sig mer” som hon sa.
Värkarna blev ännu värre, jag trodde inte det gick men det gjorde det. Man gav mig lustgas, jag såg glittrande blå stjärnor överallt men kunde inte avgöra om det hjälpte eller inte. Jag hade redan bett om epidural och man sa att narkosläkaren skulle komma om en kvart, men det tog längre tid än så. När hon väl dök upp låg jag på sidan och vrålade ”skjut mig” och ”15 minuter i helvete” rakt in i lustgasmasken.
När epiduralen tog började smärtan lugna sig nästan direkt. Efter inte lång tid klarade jag värkarna utan lustgas. De lät mig återhämta mig lite innan de sa att det vore bra om jag kunde komma upp från britsen och hålla mig upprätt.
De lämnade mig och Björn ensamma ett tag med en tallrik smörgåsar och saft, hon hann vara borta kanske 10 min och jag hann äta en halv smörgås innan vattnet gick. De kom tillbaka direkt, mina krystvärkar drog igång och en kvart senare var han ute.
Jag fattade ingenting.
Jag fattar fortfarande ingenting.
Jag konstaterar att jag måste omdefiniera bilden av mig själv, och att av det värsta som jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig förut nu bleknar jämfört med blotta tanken på att nåt skulle hända honom.
Jag är lycklig. Jag är nyförälskad. Jag är trött.
Björn med.