Du vet när en kompis får barn, och man själv har ett som är äldre? Eller även om man inte har det, du vet hur det kan liksom börja rycka i äggstockarna, hur man blir gråtmild och vill ta med sig ungen hem, låsa in sig i sovrummet och snusa bebis för all framtid?
Jag har en vän (till) som fick barn nu i dagarna, hon skickade det här meddelandet, och alltså…
GAAAAH, ge mig meeer!!! Jag har ändå vett att inte be om en bild eller detaljer, men här i min trygga vrå kan jag liksom sukta efter mer info och då har jag ändå en liten bebbe själv, inom armslängds avstånd, som doftar ljuvligt… om man undviker händer och halsveck. I ärlighetens namn ställde jag en fråga om igångsättning, eftersom vi hade pratat om det, men annars höll jag mig.
Jag gör en konstpaus här, där jag klappar mig själv på axeln för det konststycket.
Jag är ganska säker på att det handlar om nostalgi, eller sentimentalitet, den här vetgirigheten. En annan väninna fick som sagt barn förra veckan, hon skickade en bild på pojken i babyskyddet och jag liksom knarkade fotot med tårar i ögonen. Jag tror min hjärna snedkopplade till Adrian, för jag satt och häpnade över att vilja plocka upp pojken och skydda honom.
Eller kanske handlar det bara om högeligen aktiv modersinstinkt. Jag har aldrig, någonsin, varit så känslig och så snabb i mina känsloreaktioner som när jag ammar. Alla barn är mina barn, och jag måste beskydda dem från hela världen.
Det här är anledningen till varför jag inte tittar på nyheterna. Nyheter går bra så länge det inte handlar om barn, men problemet med nyheter på TV är att det aldrig kommer någon förvarning så att man hinner byta kanal. När Simon var pytte och en drunknad pojke spolades upp på en strand och kablades ut över hela världen, så rasade jag samman helt. Det var mardrömmar nätterna i ända och vakenmardrömmar i soffan på eftermiddagarna. Jag klarade inte av det.
Nu vet jag det, och undviker TV-nyheter. Nu leder det till att jag blir ännu mer isolerad än jag redan är, men det gör ingenting för den här tiden just nu när Adrian är så liten men växer så otroligt fort, den kommer aldrig tillbaka. Vi ska inte ha fler barn. Jag försöker snusa bebisfjun och ta vara på tiden så mycket det bara går. Jag försöker till och med överdosera på andras barn.
Än så länge får Adrian vara med på bild på bloggen, läs mer om hur vi resonerar här…