Offentlig amning: Alla ställen jag ammat på

Nu när amningen kan betraktas som slut – med undantag för nattning, frukost och sporadisk förrätt – har jag roat mig med att sammanställa en lista med alla ställen jag minns att jag har ammat mitt barn på.

Alla ställen jag ammat på

  • under promenaden (utan att stanna)
  • ledig alkisbänk
  • upponedvänd badbalja i duggregnet på en brygga
  • bland hyllorna för städprylar på Willys
  • i bilen
  • på båten
  • på bussen
  • på tunnelbanan
  • på pendeln
  • på stranden vid en brasa
  • vid sidan av gångvägen under ett träd på väg till mataffären
  • i soffan hos typ alla jag känner
  • utanför en främlings port när vi skulle köpa en grej på blocket
  • i skogen
  • i ett naturreservat
  • på restaurang
  • på café
  • i en park
  • genom en hel studentmottagning
  • på bröllop (inte i kyrkan)
  • på jobbet

…och min favorit:

  • på en klipphäll i Stockholms skärgård en vacker sommarkväll i augusti.

Björn tog bild på blöjbytet efteråt.

offentlig amning

Angående åsikterna om offentlig amning

Till dem som menar att man inte borde tillåta offentlig amning, eller vad det nu är för trams man kommit på, så vill jag bara säga up yours. Alternativet till amning i alla dessa lägen hade varit en offentligt hysteriskt vrålande bebis – UTAN AVBROTT – med tillhörande offentligt hormonstinn gråtande mamma.

Eller… ja, man kan ju alltid stanna hemma va.

Modersinstinkt när en kompis får barn

Du vet när en kompis får barn, och man själv har ett som är äldre? Eller även om man inte har det, du vet hur det kan liksom börja rycka i äggstockarna, hur man blir gråtmild och vill ta med sig ungen hem, låsa in sig i sovrummet och snusa bebis för all framtid?

Jag har en vän (till) som fick barn nu i dagarna, hon skickade det här meddelandet, och alltså…

GAAAAH, ge mig meeer!!! Jag har ändå vett att inte be om en bild eller detaljer, men här i min trygga vrå kan jag liksom sukta efter mer info och då har jag ändå en liten bebbe själv, inom armslängds avstånd, som doftar ljuvligt… om man undviker händer och halsveck. I ärlighetens namn ställde jag en fråga om igångsättning, eftersom vi hade pratat om det, men annars höll jag mig.

Jag gör en konstpaus här, där jag klappar mig själv på axeln för det konststycket.

Jag är ganska säker på att det handlar om nostalgi, eller sentimentalitet, den här vetgirigheten. En annan väninna fick som sagt barn förra veckan, hon skickade en bild på pojken i babyskyddet och jag liksom knarkade fotot med tårar i ögonen. Jag tror min hjärna snedkopplade till Adrian, för jag satt och häpnade över att vilja plocka upp pojken och skydda honom.

Eller kanske handlar det bara om högeligen aktiv modersinstinkt. Jag har aldrig, någonsin, varit så känslig och så snabb i mina känsloreaktioner som när jag ammar. Alla barn är mina barn, och jag måste beskydda dem från hela världen.

Det här är anledningen till varför jag inte tittar på nyheterna. Nyheter går bra så länge det inte handlar om barn, men problemet med nyheter på TV är att det aldrig kommer någon förvarning så att man hinner byta kanal. När Simon var pytte och en drunknad pojke spolades upp på en strand och kablades ut över hela världen, så rasade jag samman helt. Det var mardrömmar nätterna i ända och vakenmardrömmar i soffan på eftermiddagarna. Jag klarade inte av det.

Nu vet jag det, och undviker TV-nyheter. Nu leder det till att jag blir ännu mer isolerad än jag redan är, men det gör ingenting för den här tiden just nu när Adrian är så liten men växer så otroligt fort, den kommer aldrig tillbaka. Vi ska inte ha fler barn. Jag försöker snusa bebisfjun och ta vara på tiden så mycket det bara går. Jag försöker till och med överdosera på andras barn.

Än så länge får Adrian vara med på bild på bloggen, läs mer om hur vi resonerar här…

 

Att se pseudotvillingar som olika individer

Vi sitter i bilen alla tre, jag, Simon och Adrian. Jag kör Simon till föris, och för en gångs skull är vi inte så sena. Det är kallt ute, minusgrader, men solen lyser och snön glittrar på marken. Simon tränar på olika befallande sätt att säga ”mamma” där bak i bilstolen, och Adrian sover.

Vi passerar avtagsvägen mot mataffären, och blicken faller på gångvägen intill. Så många, många gånger jag gått där med Simon i barnvagnen och pratat, jollrat, funderat, poddlyssnat och tjurat… Det känns som om det var för bara några veckor sedan.

Bilen rullar vidare mot föris, det tar inte lång tid att köra dit. Jag parkerar intill grinden, lyfter ut Simon och lämnar Adrian ensam kvar – jag blir blir bara borta ett par minuter, Simon är inte svårlämnad. Andedräkten hänger i små moln runt hans huvud och blicken är redan riktad mot sandlådan när jag pussar honom hejdå.

På vägen tillbaka tittar jag mot gångvägen igen, och tänker att snart kommer jag vara där igen. Om inte särskilt länge kommer jag promenera där med Adrian istället.

Här stannar tankegången. Alltså, det stämmer inte. Den tiden då jag kunde forma mina dagar efter min bebis sovmönster, hänga i soffan i timmar, promenera närsomhelst och glömma bort att laga mat i tid, kommer aldrig tillbaka. Det har redan varit. Jag kan inte göra nåt på nytt, bara för att jag fått en till bebis. Livet går bara framåt, och om några år kommer jag tänka på Adrians bebistid med samma sentimentalitet, trots att den ser så annorlunda ut.

Jag jämför konstant Adrian och allt runt honom med Simon i samma ålder, såklart, det är svårt att låta bli. ”När Simon var 4 veckor, då gick vi på bröllop och han sov minsann genom hela så det är inte oväntat att Adrian sover så mycket och så ostört”, och annat trams.

Jag hoppas att de blir så olika som det bara går – inom rimliga och trevliga gränser förstås. Det skulle underlätta för oss att hålla isär dem och inte jämföra så mycket. Se dem som de olika individer de är.

vårpaus