Att knyta an med andra barnet

Apropå någonting som jag inte kommer ihåg, och som inte heller är relevant, berättade min mamma härom dan om hur det var när min lillebror föddes.

Hon berättade att hans förlossning var mycket svårare än min; han var ett helt kilo tyngre och hon var efter 9 månaders oavbrutet illamående i långt mycket sämre skick. Precis som jag hade tankarna på Simon när jag var nyförlöst med Adrian, så tänkte hon mycket på mig.

Min bror hade “omogna lungor”, vad det nu innebär, när han föddes, och därför fick han stanna några dagar på neonatal. Han var dubbelt så stor som de flesta bebisar på neo, och mamma berättade om hur hon inte hade några problem att få syn på honom just därför. Dessutom var han den enda ungen som personalen på neo kunde plocka upp och gosa med, så varje gång hon kom till avdelningen brukade hon hitta honom i famnen på nån lycklig syrra.

Allt det där har jag hört berättas många gånger förut, och min bror skojar ibland själv om hur det kanske var tur att han låg i kuvös så att han inte nådde de andra bebisarna; han kanske hade ätit upp dem som den jättebebis han var i sammanhanget. Tänk dig bebisen på nästan 5 kilo i kuvösen intill bebisen på 700 gram.

Men så härom dan så dök det upp en ny detalj i berättelsen. Mamma sa att hon hade tankarna så mycket på mig, och att hon av den anledningen inte upplevde samma nära kontakt direkt med min bror som hon gjort med mig, sitt första barn. Men så vid ett tillfälle, när hon kom till neoavdelningen och min bror låg i famnen på ännu en charmad syrra, så vände han sig åt mammas håll när han hörde hennes röst i rummet.

Mamma sa att det var då som bandet knöts åt ordentligt, det var då hon kände att han visste vem hon var.

Jag hade också ett sådant ögonblick med Adrian. Det var på återbesöket hos barnläkaren när Adrian var 2 dagar gammal. De skulle ta blodprov, det där man droppar på ett papper och skickar på analys du vet, men Adrian var spänd och då kom det inget blod.

Sköterskan försökte massera den stenhårt knutna handen, och det kom lite grann men inte tillräckligt. Jag lät honom amma i famnen för att se om det skulle hjälpa, men icke. Efter ett tag tänkte jag att ja, det här tar väl en stund till, så jag började nynna.

Byssan lull har jag sjungit otaliga gånger för Simon när jag nattat honom, jag gillar verkligen melodin. Jag är ingen sångerska, men lyckas träffa någorlunda rätt i den visan ändå.

Efter de första tonerna kände jag hur hela ungen slappnade av i famnen och blodet rann som det skulle.

“Ååå, jamen visst, mammas sång hjälpte,” sa sköterskan rört och min blick suddades av tårar. Då först kände jag hur det föll på plats. Adrian visste vem jag var; hans trygghet, precis som jag alltid varit.


Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Att se pseudotvillingar som olika individer

Vi sitter i bilen alla tre, jag, Simon och Adrian. Jag kör Simon till föris, och för en gångs skull är vi inte så sena. Det är kallt ute, minusgrader, men solen lyser och snön glittrar på marken. Simon tränar på olika befallande sätt att säga “mamma” där bak i bilstolen, och Adrian sover.

Vi passerar avtagsvägen mot mataffären, och blicken faller på gångvägen intill. Så många, många gånger jag gått där med Simon i barnvagnen och pratat, jollrat, funderat, poddlyssnat och tjurat… Det känns som om det var för bara några veckor sedan.

Bilen rullar vidare mot föris, det tar inte lång tid att köra dit. Jag parkerar intill grinden, lyfter ut Simon och lämnar Adrian ensam kvar – jag blir blir bara borta ett par minuter, Simon är inte svårlämnad. Andedräkten hänger i små moln runt hans huvud och blicken är redan riktad mot sandlådan när jag pussar honom hejdå.

På vägen tillbaka tittar jag mot gångvägen igen, och tänker att snart kommer jag vara där igen. Om inte särskilt länge kommer jag promenera där med Adrian istället.

Här stannar tankegången. Alltså, det stämmer inte. Den tiden då jag kunde forma mina dagar efter min bebis sovmönster, hänga i soffan i timmar, promenera närsomhelst och glömma bort att laga mat i tid, kommer aldrig tillbaka. Det har redan varit. Jag kan inte göra nåt på nytt, bara för att jag fått en till bebis. Livet går bara framåt, och om några år kommer jag tänka på Adrians bebistid med samma sentimentalitet, trots att den ser så annorlunda ut.

Jag jämför konstant Adrian och allt runt honom med Simon i samma ålder, såklart, det är svårt att låta bli. “När Simon var 4 veckor, då gick vi på bröllop och han sov minsann genom hela så det är inte oväntat att Adrian sover så mycket och så ostört”, och annat trams.

Jag hoppas att de blir så olika som det bara går – inom rimliga och trevliga gränser förstås. Det skulle underlätta för oss att hålla isär dem och inte jämföra så mycket. Se dem som de olika individer de är.

vårpaus