Vi sitter i bilen alla tre, jag, Simon och Adrian. Jag kör Simon till föris, och för en gångs skull är vi inte så sena. Det är kallt ute, minusgrader, men solen lyser och snön glittrar på marken. Simon tränar på olika befallande sätt att säga ”mamma” där bak i bilstolen, och Adrian sover.
Vi passerar avtagsvägen mot mataffären, och blicken faller på gångvägen intill. Så många, många gånger jag gått där med Simon i barnvagnen och pratat, jollrat, funderat, poddlyssnat och tjurat… Det känns som om det var för bara några veckor sedan.
Bilen rullar vidare mot föris, det tar inte lång tid att köra dit. Jag parkerar intill grinden, lyfter ut Simon och lämnar Adrian ensam kvar – jag blir blir bara borta ett par minuter, Simon är inte svårlämnad. Andedräkten hänger i små moln runt hans huvud och blicken är redan riktad mot sandlådan när jag pussar honom hejdå.
På vägen tillbaka tittar jag mot gångvägen igen, och tänker att snart kommer jag vara där igen. Om inte särskilt länge kommer jag promenera där med Adrian istället.
Här stannar tankegången. Alltså, det stämmer inte. Den tiden då jag kunde forma mina dagar efter min bebis sovmönster, hänga i soffan i timmar, promenera närsomhelst och glömma bort att laga mat i tid, kommer aldrig tillbaka. Det har redan varit. Jag kan inte göra nåt på nytt, bara för att jag fått en till bebis. Livet går bara framåt, och om några år kommer jag tänka på Adrians bebistid med samma sentimentalitet, trots att den ser så annorlunda ut.
Jag jämför konstant Adrian och allt runt honom med Simon i samma ålder, såklart, det är svårt att låta bli. ”När Simon var 4 veckor, då gick vi på bröllop och han sov minsann genom hela så det är inte oväntat att Adrian sover så mycket och så ostört”, och annat trams.
Jag hoppas att de blir så olika som det bara går – inom rimliga och trevliga gränser förstås. Det skulle underlätta för oss att hålla isär dem och inte jämföra så mycket. Se dem som de olika individer de är.