När jag var tonåring minns jag att mamma läste boken Män är från Mars, kvinnor är från Venus. Jag minns att jag frågade vad den handlade om, och hon svarade att den handlade om olikheter i hur män och kvinnor fungerar – vilket lät outhärdligt tråkigt – och sen sa hon:
”Den skulle du läsa, den kan du ha nytta av när du blir äldre.”
Nu har jag läst den. Eller jag har lyssnat på den. Jag läser inte böcker längre tyvärr. Hursomhelst så pratade jag om den på jobbet för ett tag sen, och min kollega kom tillbaka till mig efter några dagar och sa att ”du, nu har jag läst den.”
”Jasså, vad tyckte du?”
Likt en katt spände hon ögonen i mig, och sa med sin iranmelodiska gravallvarliga röst – den där tonen du vet som vissa har, som liksom nästan vibrerar av underliggande humor:
”Du, den där boken. Den handlar om mig. Och min man.”
”Jag vet. Den handlar om mig också. Och Björn.”
Trots att terminologin i vissa fall skär lite i öronen och man kan ana sig till att den inte är skriven nyligen, så finns där så mycket igenkänning att jag vande mig fort.
Jag är glad att jag läst den. Jag kommer nog läsa om den längre fram, men först måste jag ha med Björn på tåget. Jag tror att man får ut mer av den om båda parter i relationen läser den.
Det har varit ganska mycket terapi den här våren. Det har inte varit så himla kul alla gånger – eller alls, faktiskt – men det var min egen terapeut som, när jag satt och grävde i mina känslor och beteenden och för sjuttioelfte gången kopplade ihop dem med Björn, stillsamt lade upp frågan om parterapi på bordet:
”Det låter som att det finns en del saker ni skulle behöva prata om tillsammans,” sa den kloka kvinnan. Jag åkte hem – ty detta var på den tiden då man fortfarande träffade människor IRL – och testade idén på Björn. Han ryckte lite på axlarna och sa att javisst, om du tror att vi behöver det så absolut.
Parterapi it is
Jag funderade i några veckor. Sen slog corona till och vände upp och ner på det mesta, och i och med att jag blev permitterad på 40% – dvs jag jobbade plötsligt bara 60% – så blev det massa tid över här hemma. Eller, en del tid över, i alla fall. Att jobba hemifrån ger ju möjligheten att disponera tiden lite friare än när man sitter på jobbet, om inte annat.
I samma veva började jag och Björn i parterapi. Jag hade inte trott att det skulle gå så fort och lätt att hitta nån att jobba med, men en väninna och hennes man gick redan hos en terapeut som hon var så himla nöjd med. Eftersom det inte var KBT (beteendeterapi) det var frågan om, utan ”emotionellt fokuserad terapi”, så kände jag att det kanske vore nåt för oss.
Björn deltog inte så mycket i grejen med parterapi initialt. Han såg det som något vi gjorde för min skull, alltså som en fortsättning på min egen terapi, men det tog 30 minuter på första samtalet för terapeuten att sätta fingret på vad som knyter sig hos mig.
Tårarna rann när jag lade upp hela min egenhändigt skräddarsydda mental load på bordet, till min egen något milda förvåning dessutom. Björn lyssnade. Terapeuten grävde runt lite till i det. Det kändes som att Björn stannade upp, höjde blicken från sin välbekanta väg och såg mig.
Jag är ensam
På den vägen är vi fortfarande och vet du, jag är övertygad om att jag och min väninna är långt ifrån ovanliga i vår ensamhet.
Det är lite roligt att vi träffar samma terapeut, hon och jag. I och med att våra sessioner därmed påminner lite om varandra – samma person, samma metodik, du förstår – så slipper vi förklaringsdelen av våra samtal med varandra och kan gå direkt på de djupa prylarna.
Det visade sig att vi som kvinnor har mycket gemensamt i våra förhållanden. Under alla lager av vardagsfrustration, småkäbbel och missförstånd, bakom alla sårade känslor och provocerade rädslor, lurar ensamheten.
Det är en speciell sorts ensamhet. Om du tar ”ensamhet”, och skalar bort biroller som ”oälskad”, ”oönskad”, ”belastning” med flera, så blir det kvar någon sorts konstaterande av frånvaro. Jag är ensam. Här finns bara jag.
Det är lätt att ta med sig det där in i allt vi gör, och det har vi gemensamt i vår ensamhet, jag och min väninna. Är det våra mäns fel? Absolut inte. Det är inte ens säkert att det finns någon att klandra. The mental load följer oss genom vardagbestyren, och vi tänker inte så mycket på den – förrän nu.
Jag & Björn & ”Vi”
Jag och Björn har det bra. Vi har haft våra kämpiga perioder – småbarnsliv kan som bekant vara en oerhörd påfrestning för parrelationen – men relationen har alltid varit stark. Den är fortfarande stark, men … du vet, vi vill att den ska fortsätta vara stark. Alltid.
Vi har våra beteendemönster som vi lagt oss till med. Vi har byggt dem på erfarenhet, rädsla och ett gäng till synes harmlösa missförstånd. Med åren breder mönstret ut sig som sockerkakssmet i en ugnsform, och till slut sitter vi med fnurror på tråden som vi inte borde ha.
Alla föräldrar borde gå i parterapi
Jag tror att parterapi är mycket bättre att ta tag i innan det barkar fullständigt åt skogen. Min väninna och hennes man började gå på det för att fördjupa sin relation, komma varandra närmare. Jag och Björn började för att jag kände mig lite ensam ibland.
Efter våra terapisamtal känner jag ofta som ett omtöcknat lugn i både kropp och hjärta. Vi finner ny förståelse för varandra och bygger nya broar som står stadigare än de gamla.
Parterapi borde snarare ses som en spabehandling för själva parrelationen. För individerna som deltar känns det inte riktigt som spa, däremot. Det känns mer såhär:
Är det ok att prata om parterapi?
Det är inte lätt att vara förälder. Det är inte lätt att vara en bra partner. Det är sannerligen inte lätt att vara båda två på samma gång. Det är samma för alla, och det är väl fantastiskt att det går att få lite hjälp på vägen för oss som känner oss extra vilsna ibland. Eller vad tycker du – är parterapi tabu?
Är det ett tecken på att slutet är nära, att familjelyckan lyser med sin frånvaro och att man blivit desperat – eller kan det få vara precis vad det är; en investering i underhåll och service under perioder av hög belastning?
Som småbarnsföräldrar – något jag för övrigt undrar hur länge till vi kan kalla oss; de är trots allt 3 och 4,5 år nu – är det här med tid tillsammans UTAN BARNEN lite som vattenhål i öknen för parrelationen.
I söndags hade vi lyckats få till det med barnvakt med både min mamma och bror – alltid bäst att boka båda, ifall en blir sjuk, man vet aldrig – så jag och Björn knallade hemifrån 15:30 för att åka in till stan. Det är inte så viktigt vad vi gör med tiden, egentligen, så länge vi får vara ifred.
Vardagen under de tuffa småbarnsåren
Hemma hos oss är det så att ljudvolymen, energinivån och aktiviteten är ständigt uppskruvad. Det är klart att ingenting är helt konstant och det finns lugna stunder, men det svänger och växlar så pass fort att det ibland känns konstant. Pojkarna springer när de förflyttar sig, ropar och skriker när de pratar, leker yvigt och hårdhänt och, huvudregeln; de är aldrig stilla. Varannan sak vi som föräldrar hojtar vid matbordet är ”SITT NER på stolen! Nej, på RUMPAN!” och ”Torka av händerna om du ska hoppa ner!”
Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns fortfarande inte. Vi hinner numera ostört (haha, ”ostört”) avhandla korta frågor som rör hanteringen av vardagen, men varje försök till längre utläggning slutar fortfarande i en intensiv diskussion med en liten pojke om vad ”avbryta” är, att alla har rätt att berätta saker ochnupraTARJAG!! Och att nu försöker jag berätta någonting för pappa och du måste vänta på din tur. Vänta, sa jag. Kom ihåg vad du vill säga och så säger du det när det blir din tur, hm?
På kvällarna då? Nix, inte det heller. På kvällarna sitter en av oss i soffan i allrummet uppe, som moraliskt stöd i ”mörkret” – alltså det är inte mörkt alls men Simon har fått för sig det – och på vakt mot både monster och små pojkar som inte vill acceptera att dagen är slut och som behöver hjälp att hitta tillbaka till sina sängar. När båda med säkerhet somnat, är vi så trötta att givande samtal är svåra att ha.
Det här är anledningen till att vissa saker missas, för övrigt. Jag visste till exempel inte att Björn gått ner i arbetstid från 90% till 80% från och med nu i januari. (Jag blev för övrigt lite upprörd över det; det är förvisso en bra sak men det känns som nåt man upplyser sin livskamrat om. Vad hände med kommunikationen som vi gemensamt fastslagit som brutalt viktig, liksom? Nu trodde han visserligen att han hade sagt det – antagligen för att han försökt men blivit avbruten.)
Lugna söndagsreflektioner
Tiden att samla sina tankar och framföra dem till sin partner finns, som sagt, fortfarande inte.
”Men det känns som att vi börjar komma ur den här jättelånga perioden där vi inte kan göra så mycket med dem,” sa Björn på den här dejten i söndags som jag egentligen satte mig här för att berätta om. ”Nu fuskade vi i och för sig lite med skärmen när vi var på restaurangen igår*, men det kändes ändå lugnare än det gjorde sist vi var där till exempel.”
Det har han förhoppningsvis rätt i. Det här med att tänka medan man pratar, och därmed ha spontana diskussioner, ligger ännu långt borta. Vi har börjat kunna ”berätta saker” för varandra när pojkarna är med, och det gäller att ha koll på vad man vill få sagt innan man öppnar munnen, men nu hör vi varandra i alla fall så pass att det blir som att skicka muntliga mail till varandra. Kanske är de tuffa småbarnsåren snart bakom oss (ta i trä)?
Relationen som tar stryk under de tuffa småbarnsåren
När jag genomförde min läsarundersökning i … när det nu var, april?, så var en av de frivilliga frågorna där om det fanns nånting som man vill läsa lite mer om. Ett av svaren löd:
Vore intressant att läsa mer om hur du och Björn får er relation att fungera så bra som möjligt under de tuffa småbarnsåren.
Jag gissar att det som intresserar dig/oss/alla är sådant som skulle kunna gå att översätta till andra relationer. Typ eran. Sånt vill jag också läsa, för övrigt.
Anyway … jag har tyvärr inga tips utom en enda klyscha som vi själva kämpar med att försöka följa:
Prata med varandra!
Se till att sätta ord på fräsandet er emellan, helst senare när barnen slipper lyssna och när känslostormen bedarrat något.
Av oss två så är jag den kommunikativa individen – ett faktum som jag ibland blir helt vansinnig på, eftersom jag inte sällan är lite upprörd när jag blir påmind om det – vilket innebär att det oftast är jag som öppnar mötet: ”Jag TROR att det som hände var att … och att du tyckte … och då kände jag … bla bla bla och så vidare.”
Han lyssnar alltid, svarar alltid, och ibland blir det diskussion eftersom jag haft helt fel. Men i slutändan handlar det inte alls om vem som har rätt eller fel, utan om att bli förstådd. Kan du förstå varför jag blev provocerad? Kan du förklara vad tusan det var som hände? Om jag inte förstår vad som gick snett, eller hur det gick till, då kommer det hända igen och igen och ingen VILL ju bråka.
Tips från hjärtat: Se till att ni får vara ensamma med varandra när ni båda är pigga nog, oftare än en gång i halvåret. Gå inte på bio/föreställningar/konserter/annan aktivitet där man slipper konversera med varandra, utan tvinga er själva att umgås. Inga telefoner. Inga polare. No nothing. Bara ni.
*Vi hade ingen mat hemma i lördags kväll så vi åkte buss med pojkarna till centrum och gick på en familjerestaurang där. Sist vi var där, förra året, var det ganska stökigt och problematiskt att få äta klart sin mat.
Jag har berättat förr om den realistiska detaljrikedomen i mina drömmar, i min mening är det ett av mina bättre inlägg, och den är aldrig så stark som när jag drömmer otäcka saker. När jag vaknar är det inte en dröm jag kämpar mot; det är ett minne. Med tanke på hur ofta jag drömmer, så är det förvånansvärt få drömmar som sitter kvar i hjärtat hela dagen – än mindre flera dagar.
Du fattar ju att jag tänker berätta om min senaste mardröm, eller hur? Men bara lugn, den här gången var det inte något av barnen som stod i fokus så föräldrahjärtat fixar sannolikt att läsa det här.
Bakgrundsinfo från verkligheten
Björn arbetar som konsult och har nyligen påbörjat ett nytt uppdrag. Han har berättat om en lite speciell kvinna som jobbar där, och som verkar lägga beslag på hans tid på ett sätt som saknar motivering. Grejen är att hon var projektledare när han anlände, men strax därpå abdikerade hon eftersom hon inte orkade med stressen. Det har visat sig på omvägar att alla andras uppfattning är att hon blev avsatt på grund av oförmåga. Nu fortsätter hon att be om underlag, se anteckningar och greja som förut, trots att det inte längre är hennes bord.
Drömmen: Öppen relation
Björn kände sig i samband med detta, efter nåt halvår eller så, mindre motiverad att gå till jobbet. Känslan spred sig med tiden till att hänga över humöret hela tiden, även på helgerna.
En söndag satt vi vid frukostbordet tillsammans allihop. Jag såg hur han stirrade tomt i luften en stund innan han kastade en uppgiven blick på mig.
”Om jag ska känna mig såhär trist, så kan jag lika gärna åka till jobbet. Där får jag i alla fall nånting gjort.”
Han åkte, och sen dröjde han. Jag hann lägga barnen och klockan hann bli framåt 22 innan han öppnade ytterdörren. Jag hörde på hur han rörde sig i hallen. Det var en helt annan spänst i stegen än när han gick hemifrån på morgonen. Han kom in till mig, och berättade att eftersom det var söndag så hade inte den där kvinnan varit på kontoret. Det hade varit så skönt att slippa bli störd.
”Var det ingen annan där?” frågade jag och tyckte det var märkligt ändå.
Jo, berättade han, det hade varit en annan där. En ung IT-kille, nyutexaminerad programmerare som gillade att jobba ifred. Sedan började han berätta om den här ynglingen, David. Han smålog medan han pratade, och vid ett tillfälle böjde han sig ner och plockade upp en av pojkarnas skärmmössor som låg kvar på golvet. Han höll upp den framför sig och drog till toppen så den blev sned.
”Så här bär han sin mössa,” sa han. Jag kände hur en varningsflagga fälldes upp; Björn lägger inte märke till sådana saker. ”Så jag kommer va med honom en del framöver … han får mig att känna att inte allt är grått.” Han lät precis som han alltid gör när han lägger fram sina logiska förklarande argument; där fanns inte tillstymmelse till beslutsamhet eller ställningstagande, det var ett konstaterande som inte behövde sådant. ”Men jag är fortfarande här också, såklart,” la han till och kramade mig.
Vad gör man …?
Jag försökte anpassa mig. Acceptera och hantera, oförmögen som jag var att möta verkligheten öga mot öga tänkte jag att det kanske inte var så illa som mitt hjärta skrek att det var. Björn själv var obekymrad, och David drev längre in mellan oss.
Så en dag skulle vi plocka upp David utanför jobbet, han skulle flytta och Björn hade fått tag i en flyttbil med två passagerarsäten fram. Han parkerade på gatan nedanför, och bad mig att vänta medan han sprang upp. Jag satt i mittensätet bredvid Björn när han hoppade ur bilen, och satt nu ensam kvar. I mitten. Och sen flyttade jag mig. Först bort från vad som då kändes som Davids plats, och sen ut ur bilen i avsmak för mig själv när verkligheten äntligen sprang ikapp mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag följde efter Björn genom porten mot kontoret.
Jag hittade dem på kontorsgolvet. De satt uppstöttade mot varsitt skrivbord och skrattade frånkopplat åt nåt; de hade rökt på och David förberedde för tyngre grejer. Björn har alltid varit aktiv motståndare till allt vad droger heter, så när jag såg vad de hade för sig började jag tänka att kanske var det inte så enkelt som att jag blev brädad av en ung man. Det verkade som att det var en regelrätt kris, som han inte klarade av att möta.
Där vaknade jag. Minnet av Björn, hög som ett hus på golvet, var outhärdligt. Jag visste att det var en dröm, men trodde att den var baserad på verkligheten. Jag vände det ryggen, och somnade om.
Vi stod i köket. Jag svalde smärtan och smög mig in i hans famn, som så ofta förr, och tittade upp på honom.
”Förstår du hur det här känns för mig? Eller är det ok att jag också skaffar mig nån att roa mig med vid sidan?”
”Ja, det är klart,” sa han automatiskt, med tonen naturligtvis stöttar jag dig i det, om det är vad du vill.
Jag vaknade igen. Jävla minnesdröm, jävla Björn, jävla skit …
Vi var tillbaka i köket. Fortfarande i hans armar med blicken på hans tröja svarade jag:
”Det känns som att du tvingar in mig i en öppen relation, utan att ens kolla med mig om det är ok.”
”Ja …”, sa han dröjande. ”Jävlar,” sa han sen med sin välbekanta jag-fattar-att-det-stämmer-när-du-säger-det-röst. Det var inte vad han ville, men han insåg att det var precis så, när jag sa det. Den vanliga pausen inför förklaring kom, men förklaringen uteblev.
Jag vaknade igen. Klockan var fem på morgonen, men jag vägrade somna om. Bredvid låg Björn och Darth Vader-väste – dvs han sov på rygg – och jag tänkte att det här är kanske sista gången som jag vaknar bredvid honom.
Tillbaka till verkligheten
Jag skulle vilja säga att jag skakade av mig det här efter en stund, men icke. När Björn till slut vaknade och jag berättade hela drömmen för honom, kändes det ändå inte bättre. Så jag frågade till och med om det fanns nån ung IT-kille på jobbet som han fått kontakt med, men så var det såklart inte.
Känslan satt så hårt, att två dagar senare hade den förvisso bleknat, men det fanns ändå där.
Det är sällsynt – att de sitter i så länge, alltså. Jag tänker att såna här drömmar är priset jag betalar för att få drömma hela filmer. Björn säger att jag borde skriva ner dem allihop, och ge ut en novellsamling … hehe, hehe (= nej, alltså).
Jag är inte världsmästare i att hantera sömnbrist, om man säger så. Jag är med andra ord värdelös på det.
Jag är trött, alltså är jag deppig. Jag tappar all energibuffert direkt och blir ledsen och ilsken och framför allt missunsam. Missunsamheten drabbar Björn, i och med att jag plötsligt anser att han drar det längsta strået varenda jävla dag.
Jag har inte sovit tillräckligt på en och en halv vecka. Jag menar hallå, till slut blir man ju knäpp.
När Björn gick upp i morse grät jag av trötthet, då hade jag varit vaken sen kl 5 eftersom Simon tränade ryggsim i sin säng och gnydde efter en ständigt undflyende napp. Mamma kom över i förmiddags och räddade mig — det är ju det mammor är till för — och gick ut med Simon, så jag fick sova hela 2 timmar. Hade hon inte gjort det hade jag och Björn med största sannolikhet varit ovänner nu.
