Jag är inte världsmästare i att hantera sömnbrist, om man säger så. Jag är med andra ord värdelös på det.
Jag är trött, alltså är jag deppig. Jag tappar all energibuffert direkt och blir ledsen och ilsken och framför allt missunsam. Missunsamheten drabbar Björn, i och med att jag plötsligt anser att han drar det längsta strået varenda jävla dag.
Jag har inte sovit tillräckligt på en och en halv vecka. Jag menar hallå, till slut blir man ju knäpp.
När Björn gick upp i morse grät jag av trötthet, då hade jag varit vaken sen kl 5 eftersom Simon tränade ryggsim i sin säng och gnydde efter en ständigt undflyende napp. Mamma kom över i förmiddags och räddade mig — det är ju det mammor är till för — och gick ut med Simon, så jag fick sova hela 2 timmar. Hade hon inte gjort det hade jag och Björn med största sannolikhet varit ovänner nu.
Tack älskade mamma.