Mamma finns alltid där, dvs JAG är ALLTID här

När jag var i stan och skrev provet i tisdags var första gången på många veckor som jag var hemifrån på egen hand. Utan nån unge eller man med mig, du förstår.

Jag är alltid här, jag finns alltid till hands. Jag är konstant, kan man säga, i mina barns ögon. Och det är ju bra, för dem i alla fall, vilket är vad som räknas i det långa loppet men fy  ???  vad  ☠  tråkigt det är ibland.

När jag satt på bussen på väg hem och hade varit borta i 3 timmar och 40 minuter skickade Björn en bild, och sen ringde han eftersom Simon ville prata med mig. Det blev visserligen mer av en monolog, från min sida, men efter ett tag kom han igång:

“Har du varit ute nånting med pappa då, Simon?”

“Ja-a.”

“Jahaaa, vad kul! vad gjorde ni ute då? Regnade det?”

*säl-ljud*

“Åh! Har ni sett en hund?”

“Ja-a.”

Och sådär höll det på tills jag gick in genom dörren. Jag fortsatte prata med honom i telefonen ända tills jag stod framför honom. Han låg på golvet i Adrians bur, med huvudet på sittkudden (f.d. Amningskudden) och Björns mobil mot örat. När han tittade upp och såg mig blev det en sån där paus du vet, när man kan se hur han jobbar för att få ihop det i huvudet.

“Han har frågat efter dig hela tiden, och alltså varit ledsen och gråtit efter dig,” sa Björn glatt från soffan.

Och jag kan förstå det. Mamma finns alltid där som sagt, jag är ju ALLTID HÄR. Det måste bli ett jättehål efter mig när deras pappa är där men inte jag.

Av detta drages slutsatsen att jag är hemma för mycket, går ut och träffar kompisar för lite – så till den grad att min frånvaro blir svårhanterlig – och alltså måste råda bot på detta.

Dags att börja boka in försommarkompisdejter med rosé och blåfrusna fötter alltså!

? ☕ ? ?

Den oundvikliga och värsta stunden i livet

En gång när jag var liten så fick vi en uppgift i skolan: vi skulle intervjua någon med ett gäng frågor vi fått. Såhär i efterhand kan jag tycka att det var en märklig uppgift, för det var intima frågor man skulle ställa.

Jag valde att ringa farmor. Hon ställde glatt upp med att hjälpa mig att göra mina läxor, men så kom jag till den där konstiga frågan “vilken var den värsta stunden i ditt liv?”.

Farmor blev tyst för en sekund, sedan sa hon:

“Det var nog när mina föräldrar dog.”

Björn fyllde år igår

Björn fyllde år igår, och imorse åkte han för att vara borta till på söndag.

Jag hade lämnat ett paket och en liten lapp framme på köksbordet till honom på morgonen. På eftermiddagen hade jag stora planer; för en gångs skull visste jag vad han önskade sig.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Strax efter lunch, när Simon somnat, ringde mamma och sa med grunda andetag:

“Nu har det hänt en grej. Jag har pratat med sjukvårdsupplysningen och de sa att jag ska åka in akut. Om jag inte har nån som kan skjutsa mig så får jag ringa efter ambulans. Kan du köra mig tror du?”

Blodet isade sig i ådrorna, allt jag ville var att kasta mig i bilen men ändå sa jag:

“Jag måste vara realistisk: det tar mig en kvart att få in bägge barnen i bilen och minst 5 min att köra till dig.”

“Ok, ja, jag ska gå in och se om grannen kanske kan köra mig. Jag ringer tillbaka.”

Hennes grannar är pensionerade och mycket trevliga, och gubben ställde naturligtvis upp. Mamma ringde tillbaka och meddelade mig, och på frågan hur det var fatt sa hon att hon hade ett enormt tryck över bröstet, hon hade mycket svårt att andas, och hon hade börjat domna i ena armen.

Jag hörde hennes rädsla, orden dröp av den och jag blev lika rädd som hon. När vi lagt på blev jag vettskrämd.

Jag ringde min bror och beskrev situationen, sen sjukhuset jag gissade att hon åkt till för att kolla att hon kommit fram för HON SVARADE INTE PÅ SMS. Paniken släppte när hon hörde av sig och sa att de höll på att ta prover och grejer, och att hon nog skulle få stanna över natten.

Med den kalla rädslan dansande i bakhuvudet under eftermiddan, som den envisaste låten du nånsin fått på hjärnan, var jag disträ, känslig och otålig. Björn kom hem tidigare som avtalat, men jag kunde inte tänka på nåt annat än min mamma.

Efter middan åkte jag hem till henne och hämtade lite saker innan jag körde till sjukhuset. Jonas var redan där, han hade åkt direkt från jobbet.

“Hej gumman,” sa mamma, såg min blick och fortsatte med ett nöjt litet flin i mungipan: “du behöver inte skälla på mig. Det har din bror redan gjort.”

Det är nämligen så att min älskade mor har typ 2 lägen: på och av. Hon har med andra ord svårt att ta det lugnt, svårt att ta till sig vad det innebär för henne att ta det lugnt när vår husläkare sagt åt henne att göra det. Så för oss är det liksom inte oväntat att nånting händer till slut.

Den dagen kommer

Alltså vi ska alla förlora våra föräldrar en dag, det är naturligt, jag vet! Men min mor är 63 år gammal, det är ingen ålder. Hon ska leva MINST 10 år till, helst 20. Bara vid tanken på att behöva leva resten av mina dagar utan henne känns det som att jag inte får luft. Som att det öppnas ett stort hål inuti mig, så att det bara är skalet av mig kvar.

“Man vänjer sig aldrig,” sa Björn innan han åkte i morse.

“Nej, det är klart, men jag skulle hellre veta att det var på väg. Hinna säga det man vill ha sagt, hinna ta farväl, hinna prata om det. Även om sorgen är densamma så kanske man klarar av det lite bättre. Jag vet inte hur jag skulle klara att hon bara försvann. Nu.”

Sensmoral

Jag inser, till slut, efter nästan 36 år i livet, hur oerhört hårt bunden man är till sin mamma. Det är läskigt, på så många plan att jag inte ens vill tänka närmare på det. Så jag förstår farmor. Verkligen. Den värsta stunden i livet måste vara när upphoven till det rycks bort.

 


Bildkälla: Unsplash

Vårt konservativa barn

Vad vi än gör med Simon som innebär förändring. Vad vi än gör, och det kan räcka med att flytta på honom, så bryter han ihop. Oftast håller det i sig i 20 sek och sen kommer han på nåt annat att göra. Det verkar vara så himla jobbigt! För honom alltså. Jag har vant mig för länge sen, även om det tyvärr innebär att jag ålar på golvet förbi soffan för att han inte ska se mig och uppfatta förändringen i att jag passerar när han äntligen kommit på att nåt är intressant oberoende av mig.

Sååååå trött…

Jag är inte världsmästare i att hantera sömnbrist, om man säger så. Jag är med andra ord värdelös på det.

Jag är trött, alltså är jag deppig. Jag tappar all energibuffert direkt och blir ledsen och ilsken och framför allt missunsam. Missunsamheten drabbar Björn, i och med att jag plötsligt anser att han drar det längsta strået varenda jävla dag.

Jag har inte sovit tillräckligt på en och en halv vecka. Jag menar hallå, till slut blir man ju knäpp.

När Björn gick upp i morse grät jag av trötthet, då hade jag varit vaken sen kl 5 eftersom Simon tränade ryggsim i sin säng och gnydde efter en ständigt undflyende napp. Mamma kom över i förmiddags och räddade mig — det är ju det mammor är till för — och gick ut med Simon, så jag fick sova hela 2 timmar. Hade hon inte gjort det hade jag och Björn med största sannolikhet varit ovänner nu.

Tack älskade mamma.