Vid skiftet av föräldraledigheten

Nu är vi här igen men det händer så rysligt sällan så det är värt notisen: jag var hemifrån, kvällstid, utan familj. !!!!.

Det var onsdag kväll, och jag träffade Linda i stan för att äta middag. Hon var också barnfri. Hennes 10-månaders var hemma, mina små monster också. Undrar om vi kan prata om nåt annat än barnen, tänkte jag på vägen dit. Du vet hur det är. De tar upp så stor del av livet att det blir ganska lite plats över till mycket annat. Man pratar ju oftast om det man har i huvet.

Totalvilse som vanligt

Stockholms Central har byggts om under en tid. Jag har inte tänkt så mycket på det för jag har inte varit i stan särskilt mycket, och man vänjer sig ganska snabbt vid att det är avspärrat med plywood här och var som det har varit i flera år.

I onsdags kväll var första gången jag var där sen de öppnade nya pendelstationen, och jag hade naturligtvis ingen som helst aning om var jag var.

Mot Vasagatan… eller?

Det var nästan lite flygplatsvarning över det hela. Avstånden föreföll enorma, och jag var inte den enda som gick runt där som en tillfälligt herrelös hund. Jag såg flera andra gå bestämt åt ett håll och sedan tvärvända för att gå lika bestämt åt motsatt håll (vissa krockade på kuppen). Sen hörde Linda av sig:

Jag visste att det inte skulle bli sent, på grund av rådande dygnsrytm (småbarnsförälderrytmen) och energinivå, ändå satt vi kvar till 21:40 (dvs mitt i natten).

Vi hade mer att prata om än bara barn, hör och häpna. Det blev en del barnsnack förstås, men mycket annat också.

Att vara social under föräldraledigheten

Måste ändå medge att mina sociala skills har återuppstått tack vare skolan. De håller fortfarande på att repa sig, och det blir så tokfel ibland, men det blir bättre och bättre (och sämre när jag är trött). Björn går åt andra hållet på den vägen, tror jag. Han träffar sällan (läs aldrig) sina vänner nu som föräldraledig och jag fattar. Verkligen. Så jag försöker få honom att ta tag i det för han vill ju såklart, men det går trögt.

Linda berättade om samma fenomen. Klart att man träffar folk, men tillfällena är nästan skrattretande lätträknade. Dagarna kedjar i varandra och det blir så lätt att bara följa med. Inte för att det är lätt att vara föräldraledig, men när den mesta energin går åt till att valla sin vardag så att den går åt rätt håll blir det trögt att ta initiativ till saker som inte ändå ligger på vägen.

Hennes man ska ta över föräldraledigheten i februari. Han går runt och pratar om att han ska följa OS och EM och VM och jag vet inte vad i vår. Linda lyssnar roat. Säger “vad roligt för dig älskling”, och tänker att han får upptäcka det där själv.

Det där

Dvs allt det där andra. Tvätt, städ, disk. Nätterna. Maten. Planeringen. Eller hur man nu väljer att fördela ansvaret under föräldraledighet men det är väl ungefär så det brukar se ut. Hon sa att han ändå är medveten om att han inte är inne i det nödvändiga tänket än, att han reflekterar över det ibland, så det är klart att det kommer att bli bra. Trist (för honom) kanske bara att upptäcka att OS eventuellt (“eventuellt”, heh) måste ses på Play, om alls.

Misstaget vi gör

Jag gjorde misstaget, efter första föräldraledigheten med Simon, att gå till jobbet första veckan och bli superstörd över att Björn inte hade ordning på saker och ting på samma sätt som jag brukade ha när jag var föräldraledig.

Jag glömde bort att han kämpade för fullt med att förse vår son med mat/sovtid/rena kläder/lek/promenader så att det där andra, som middag och tvätt och städ, nedprioriterades (som det också ska). Jag blev plötsligt, trots att jag hade föräldraledigheten i färskt minne, den som kom hem och tittade sig omkring och undrade vad sjutton de hade gjort hela dan.

Jag blev tvungen att påminna mig själv om att jag inte kunde förvänta mig att han skulle göra saker på samma sätt som jag. Jag hade haft ett år på mig att få in en väloljad rutin i vardagen så att det blev utrymme BÅDE för egen tid OCH allt det där andra. Han hade haft en vecka, med sämre förutsättningar eftersom Simon lärde sig gå den veckan.

SaveSave

Sen kom en bebis och mulade in sig i bilden

Jag minns det som om det var igår. Vår splitter nya säng, min sovplats, var bäddad med nya mjuka lakan. På sängbordet stod min fina apdyra sänglampa och ett vattenglas, och intill låg laddsladden till mobilen. Min man pratade entusiastisk med mig från sin sida av sängen om nån ny app.

Sen kom en bebis och mulade in sig i bilden.

Vår säng är fortfarande min sovplats för det mesta, men lakanen är allt annat än nya och sängen är strösslad med ikeas småhanddukar som man köper i 10-pack. Mitt sängbord rymmer en rulle toapapper, en kräm för amningssåriga bröst, 2 halvtomma vattenglas, en laddsladd, en laddplatta, 2 nappar, några alvedon, en amningsnapp, en hårsnodd, en hårklämma, öronproppar, en papperskniv (??) och en nyckel som ser ut att höra till ett hänglås. Den dyra lampskärmen är delvis trasig. Nämnda man har flyttat in i gästrummet. Bredvid min sovplats står en babysäng fastsurrad, prydd med madrass, madrasskydd, babynest, ullfilt, fjädertassar, lolaloo, 2 mobilarmar och en mobil med mjukisdjur och inbyggd speldosa som bokstavligen sjunger på sista versen samt badlakan, min tröja, min morgonrock och ännu en hårsnodd som pricken över i. Tvätten dräller på golvet, och ett spår av otippade prylar visar var Simon senast bröt sig in och rotade i byrån.

Björns sängbord är redan dammigt.

Men det gör ingenting. Det här är en fas; lika bra att ta vara på den. Adrian och jag sover tätt intill varandra och som resultat sover han 6-8 timmar om nätterna nu. Jag saknar att ha Björn bredvid mig, men det är viktigare att han får sova för annars blir han lika odräglig som jag, och det har ingen av oss tålamod till.

Hur man klarar sig undan magsjukan

Som dominobrickor faller höstens förskolebarn, ett efter ett, offer för magsjukan. Den här veckan var det barnen på 2ans avdelning (Simon går på 1an) som fick stifta bekantskap med höstsjukan från helvetet.

När vi kom dit igår morse passade jag på att fråga hur personalen klarar sig. Är det många som blivit sjuka eller tillhör de en yrkeskår som, precis som rörmokare, utsätts för så mycket skit att de utvecklat ett immunförsvar i klass med Stålmannens?

“Jaa du,” sa förskole-Monika medan hon tog över Simon i famnen, “peppar peppar, alltså, men jag har faktiskt ett knep som jag brukar ta till, och som jag tipsat de andra om också.”

“Va?! Finns det ett knep?”

“Ja, man tar ett gäng pepparkorn, svartpeppar eller vitpeppar, och så lägger man dem i hushållspapper och så mosar man dem med en kavel. Sedan blandar man pepparn med till exempel lite yoghurt, och så äter man det. Sköljer ner det med lite vatten kanske också.”

“Ok, när gör man det? Alltså är det i förebyggande syfte när folk börjar droppa av…?”

“Man gör det så fort man känner att det börjar bli lite sådär oroligt i magen, du vet.”

“Jotack, jag vet.”

“Jag brukade alltid få magsjukan förr, varje år, men nu har jag faktiskt inte haft det på flera år. Peppar peppar.” Hon underströk sitt vidskepliga uttryck genom att knacka sig själv i tinningen i brist på träsaker inom räckhåll. “Vi är flera i personalen som gör så, och hittills har vi klarat oss.”

Är det nån som har nåt annat tips som funkat, så känn dig fri att dela med dig!

Ser du inget kommentarsfält så klicka här.

 


Bildkälla här.

När alla sömntåg har gått och man står ensam kvar på perrongen

Du vet när man är så där trött att… eller det kanske du inte vet, alla upplever inte det här. Min far, till exempel, har samma min när jag försöker prata med honom om detta som han har när vi diskuterar färglära – alltså han ser ut som om jag pratade isländska med honom. Sen skrattar han retsamt åt mig, säger nåt i stil med “det där problemet har aldrig jag, jag brukar sätta mig i sängen, sikta på kudden, somna och hoppas att jag träffar den”, och ger mig en klapp på axeln. Så om du också är en av de överjordiska människor som inte alls vet vad jag menar, var glad för det. Himmelskt glad.

Du KANSKE vet när man är så där trött att man liksom mår lite illa, när man känner ansträngningen av att andas, när man försöker tjuva till sig lite vila överallt och hela tiden, när man stirrigt fastnar med blicken nästan oavbrutet och har svårt att slita den, när man kanske står ut genom att hålla sig igång non stop, när det är uppförsbacke överallt och man är nära att brista i gråt när en oförutsedd ansträngning oönskat tränger sig in i ens liv och tycks förstöra allt – som typ att bli nerkissad när man byter blöja, eller tappa ut den enda maten man har hemma på golvet.

Den tröttheten.

När dagen är slut – för tvärtemot vad man tror så tar den slut – så lägger man sig tidigt för att ta igen förlorad sömn och bli människa igen. Det är i det ögonblicket som jag misstänker att min kropp fungerar sämre än genomsnittet. Alltså, jag har svårt att slappna av, eftersom jag gått och levt på energireserver hela dan och vägrat slappna av. Det tar tid för mig att somna.

Igår var en sån kväll. Jag låg och kände sömnen erövra en tå i taget, och väntade. När det inte var så långt kvar lyfte Björn på täcket och vände sig och släppte in kall luft, och jag var plötsligt klarvaken igen. Men det är lugnt, så kan det vara, alla måste få existera på lika villkor osv. Samma sak, samma händelseförlopp, samma kalla luft och samma klarvakenhet en gång till. Yes, fan också. Det gör ingenting. Börja om.
Samma sak en gång till.
Kärnan i mig tappade det fullständigt men jag tvingade sammanbitet kvar lugnet.
Simon tappade nappen, jag hittade den inte så han fick den som låg på nattduksbordet. Han rullade fram och tillbaka som på ett skepp i storm, så jag höll honom i handen men då tog han nappen och började slå den mot spjälorna. Jag tappade tålamodet.

Det kändes som att det var sabotage, med flit, och jag var så arg. Jag fattade ju att det inte var så men ilskan brydde sig inte. Jag var för trött. Jag vände mig mot Björn:

“Alltså det här går inte. Jag orkar inte. Man kunde ju tro att det var nån form av sammansvärjning! Nu går jag härifrån!”

Jag tog kudden och flydde fältet, och stackars Björn fick ta resten av en livlig natt från min sida av sängen.

Man skulle kunna tro att jag somnade ögonblickligen då och sov hela natten, men ICKE. Jag var så upprörd, att det tog säkert en timme till att lugna ner sig, alla sömntågen gick och nattrafiken är glesare. Jag kanske lyckades framåt 01.

Bio och Prosecco

skandiabiografen
Vi satt på 5e raden utan en enda tomte framför oss. Fantastiskt.

Vi kom iväg på bio i stan i lördags, mamma satt barnvakt igen 🙂 Mockingjay part 2. Vi blev inte besvikna.

proseccoBion var slut vid 20 så istället för att åka hem direkt gick vi på restaurang. Inte den sorten som sist som kostar som en charterresa utan jag hade letat upp en liten italiensk restaurang, La Tentazione. Det var litet och hemtrevligt och mysigt och precis den sortens atmosfär jag gillar. Dessutom god mat. Men det märks att vi inte är vana; efter en bio på 2:17 satt vi mest och försökte tänka och prata rakt, dvs hålla tråden, så en Prosecco före maten fick räcka.

Vi var hemma 22:30, men det kändes som 03… Och så fick vi en redogörelse för Simons kväll hemma med mormor, som tydligen mest hade gått ut på att vara förbannad och sen somna nedbrottad i hennes famn medan hon guppade på pilatesbollen. Men det var det värt. Eller det tycker i alla fall jag och Björn 😉

SaveSave

Vin och amning, del II

campaux vin

Ja, jag har tagit ställning till vin och amning för min egen del, vilket går att läsa om här, men så lyssnade jag på en podd idag där en aspekt av det hela dök upp som jag faktiskt inte tänkt på.

Om man dricker vin så luktar man vin, det räcker med en munfull för att åstadkomma det så det krävs verkligen inga mängder – egentligen behöver man väl inte ens svälja. Om man dricker en klunk vin på kvällen när barnen är med, och så gosar man i soffan, kanske läser en saga eller vad man nu har för sig, pussar massa på barnen och luktar alkohol, då kommer barnen att koppla ihop mys, kärlek, och alkohol som nånting som hör ihop.

När jag hörde det så tänkte jag att ja, jo, det är förstås logiskt. Usch vad hemskt. JAG ÄR EN HEMSK MÄNNISKA. Men sen när jag tagit mig samman från min lilla svacka där så tycker jag ändå att jag kan dricka lite vin. Vi snackar fortfarande inga mängder. Jag kanske bara skulle sluta göra det i samband med pussar och mys. Spara mitt lilla vin till efter att Simon somnat. För nånstans så känns det som att skulle vi stryka vin ur våra liv så skulle det vara för att det är vad vi tror att alla andra tycker man ska göra, och inte för att vi tycker det själva.

Så. Med det sagt så önskas trevlig helg, nu ska vi kolla på Idol och låtsas veta vad vi pratar om när vi kritiserar folks scenspråk. Tjo.

 

Vårt konservativa barn

Vad vi än gör med Simon som innebär förändring. Vad vi än gör, och det kan räcka med att flytta på honom, så bryter han ihop. Oftast håller det i sig i 20 sek och sen kommer han på nåt annat att göra. Det verkar vara så himla jobbigt! För honom alltså. Jag har vant mig för länge sen, även om det tyvärr innebär att jag ålar på golvet förbi soffan för att han inte ska se mig och uppfatta förändringen i att jag passerar när han äntligen kommit på att nåt är intressant oberoende av mig.

Rysk roulette

När vi är hemma båda 2 så turas vi såklart om att byta blöja på Simon. Den som håller i honom brukar det bli, men inte alltid. Dagens filosofiska tanke står Björn för:

Björn: Det här med blöjbyte är lite som rysk roulette, eller hur?

Jag: Jaa… eller. Hur menar du?

Björn: Jo, för när man tar på sig att gå och byta blöja, så hoppas man på att det ska vara ett löst skott. Alltså inte bajs överallt.