När Adrian försvann
I lördags förmiddag var vi iväg med pojkarna på en lekpark där vi mötte upp min mor och hennes nya sambo, babyschnauzern* Ella, och sen gick vi på parkteater för barn (från 3 år) i närheten.
När teatern, och äppelbitarna som barnen tuggat på under tiden, var slut så reste vi oss, tog upp filten från marken och …
”Var är Adrian?” sa jag.
”Jag vet inte,” sa Björn. ”Jag gick ju för att lägga påsen vid cyklarna.”
”ADRIAN!” ropade jag rakt ut. Inget svar. Där var så mycket folk, så många barn och föräldrar och cyklar och barnvagnar, och alla reste sig upp och skulle börja plocka ihop sig precis samtidigt.
Ingen panik. På riktigt. Jag känner honom, han springer inte åt vilket slumpmässiga håll som helst. Han hade sett nåt. Vad?
Intill fanns en lekplats med annorlunda prylar från vad vi brukar se. De flesta rörde sig ditåt så jag följde med strömmen och mycket riktigt, väl runt hörnet på lekstugan fick jag syn på hans lilla hatt på väg upp i klätterställningens repstege.
Det är ett gissel, det här med att han bara drar iväg utan att se till att nån följer med, och fort går det. Våga blinka.
Kidnappningen
Efter lunch när pojkarna somnat och jag kunde slappna av – det är en känslomässig påfrestning att inte veta var ens lilla pojke är, även om det bara var för nån minut – så gjorde jag en kopp te och kröp upp i soffan. Jag hann precis lägga filten över fötterna innan Tessan (barndomsvän) kom in genom köksdörren.
”Hej!” sa jag, synnerligen förvånad. ”Vad kul att se dig, vill du ha en kopp te eller måste du gå direkt?”
”Haha, nej tack, du ska packa en väska för vi ska åka iväg du och jag.”
Det tog en stund innan poletten trillade ner. Jag kan ju inte bara åka iväg, sånt måste planeras, och så vidare.
”Det är planerat,” sa hon med sitt nöjda jokerleende över hur effektiv hennes överraskning var.
”Va? … Vet Björn?”
Björn kom ut ur arbetsrummet med ett snarlikt clownsmile så brett att mungiporna hotade att mötas i nacken. Först blev jag arg, sen blev jag glad, sen insåg jag att de lyckats hålla mig utanför utan att jag märkte nånting alls, sen kom jag på att ingen nånsin gjort nåt sånt för mig förut, och sen började jag gråta.
Nynäs Havsbad
Hon hade bokat en övernattning på Nynäs Havsbad, och sett till att Björn skulle sponsra en valfri behandling för mig. När vi kom in på rummet packade hon upp godis, chips, salta kringlor och Prosecco och bjöd mig att slå mig ner.
Vi pratade. Det är många år sedan vi hann avhandla ämnen till tillfälliga slut, ett telefonsamtal nån gång ibland med veckors mellanrum räcker inte för det. Lyxen att kunna följa en ringlande tankegång, klä den i ord och mötas av nån som inte bara förstår vad man menar utan också själv leder den vidare, är få småbarnsföräldrar förunnat.
Vi pratade en timme, sen gick vi till spa:et och la oss i utomhuspoolen och pratade vidare.
Vi pratade egentligen non stop, med undantag för Tessans märkliga badsug i havet (det var 14° i vattnet).
Jag nöjde mig med att stanna på bryggan i havsvinden och bara stå där och mysa. Det räckte – förutom när Tessan skulle ta en bild förstås.
Vi åt middag på restaurangen, maten var god och vinet var ännu godare. Eftersom jag äter antibiotika fortfarande så blev det minsann inga mängder vare sig Prosecco eller vin, men gott var det ändå.
Kvällen blev lugn, vi snackade förstås ännu mer. Efter frukost hängde vi ett tag till i poolen (och Tessan havsbadade massa gånger till) och sen var det dags för avfärd. En stilla stund på stenarna vid vattnet, en galette intill Gotlandsfärjan i Nynäshamn, en glass och 90 minuter senare var jag hemma igen – nästan exakt 24 timmar efter kidnappningen.
Jag fortfarande helt häpen över att det hände. Och naturligtvis gränslöst tacksam.
Om du funderar på att dra dit nån gång så rekommenderar jag INTE att ta med barnen. Det här är ett underbart ställe att inte ha dem på, så att det går att slappna av och känna in.
*Det är alltså fråga om en hundvalp. Lilla Ella – elle l’a – är 10 veckor gammal, och det här var första gången jag träffade henne. De var på andra sidan staketet, och när jag kom närmare och fick syn på henne så låg hon på mage i gräset och sög på en napp.
”Nämen mamma, har hon napp?!” anföll jag, som tycker att nog för att det ofta påminns om att Ella är en bebis, men nån måtta får det väl vara. Mamma började gapskratta, nappen var tydligen nåt hunden plockat upp – hon tuggar på allt – när mamma tittade åt mitt håll. Synd att vi inte hann ta en bild, för hon höll den precis rätt i munnen.