Polismuseet: Att klättra eller inte klättra – det är frågan

Vi har varit på polismuseet med pojkarna. Det var bra, men jag kan inte låta bli att tänka att poliser, om några, vet hur folk är. Alltså hur folk verkligen är. Hur är det möjligt att de missar hur barn är?
polismuseet entre

Allmänt om Polismuseet

Vi var där för nån vecka sen, och det är absolut ett ställe värt ett besök en regnig söndag eftermiddag till exempel, men det är inte jättestort. Det finns en riktig pålad polishelikopter utanför entrén som vi gapade åt en liten stund innan vi gick in. Stället har krokar för ytterkläder och gratis förvaringsskåp, även om nyckeln som hör till sagda skåp sitter på en nyckelring som egentligen skulle behöva ett eget skåp.

Det finns bord och stolar för den som har med sig matsäck och så finns det automater med dryck och sånt för den som vill.

Berättelser med hörlurar och skärm

Pojkarna sprang raka vägen in på barnutställningen “Polis, polis…” och fastnade direkt vid sagorna. Det är förstås inte sagor som berättas, utan verkliga historier om juveltjuvar och sånt. Det finns en monter med prylar som hör till berättelsen, en skärm som visar berättaren och dramatiserade scener ur historien, samt 2 hörlurar så att 2 barn kan lyssna samtidigt.

Vi lyssnade på alla, sen gick sprang vi till rummet med polisbilen och polismotorcykeln.

Polisbil och polismotorcykel

Det är en riktig bil, naturligtvis modifierad för att barn ska kunna klättra runt i den och pilla på allt, och en riktig motorcykel. När vi kom in i rummet stod ett barn på polisbilens tak medan blåljusen snurrade och gav rummet discostämning. Inne i bilen for det runt några ungar till och på motorcykeln satt två stycken och tryckte på alla knappar som fanns.

Såhär är det med barn. Såhär gör de. Skulle det falla dem in att klättra på ett biltak någon annanstans? Möjligt, men de skulle aldrig få det. Ingen vuxen skulle tillåta en sån sak.

Att klättra, eller inte klättra – det är frågan

Simon såg på barnet på taket och, klättrare som han är, var snabbt däruppe så fort det blev ledigt.

polismuseet polisbil

Här finns det två ställningstaganden att göra som förälder:

  1. “Man får inte klättra på biltak, kom ned ögonblickligen!”
  2. “Sådär får man aldrig göra annars, så passa på nu när du ändå står där.”

För dig som tycker att alternativ 1 är det enda självklara, betänk följande:

  • Det finns många lekparker som har gamla bilar ombyggda till klätterställningar.
  • Det är en barnutställning.
  • Bilen är uppenbarligen modifierad för att kunna hanteras riskfritt av barn.

Vidare, en mer subjektiv punkt, men ändå: Polisen har ett museum, för barn, med modifierade fordon. Naturligtvis har de inte underlåtit att sätta upp en skylt om att man inte får klättra på bilen därför att de förlitar sig på att vuxna ska fatta det själva. Det självklara i sammanhanget är att utgå från att de på polismuseet även förstärkt taket på bilen, därför att så fungerar människor. KAN man göra en grej, så finns det ALLTID någon som gör det och gör en, så gör flera. Finns det någon yrkesgrupp som vet om detta så är det poliser – liksom alla andra yrken som hanterar människor.

“Man får inte klättra på biltak, Simon. Kom ner!” sa Björn.

“Sådär får man aldrig göra annars, så passa på nu när du ändå står där,” sa jag samtidigt.

Vi tittade på varandra, båda lika förvånade. Va? Det är klart att den är förstärkt, sa jag. Va? Det är klart att den inte är, det är ju en bil, sa Björn.

Serviceminded på polismuseet

Simon fick komma ner, och efter en liten stund till var det dags att åka hem. På väg förbi entrékassan frågade jag mannen med näsan i mobilen som stod där:

“Due … Får barnen klättra på polisbilen som står därinne? På taket, alltså?”

Han gav mig en blick som jag kände igen bara alltför väl. Det var den där blicken som jag tror att vanliga dödliga uppfattar som reserverad artighet, men som jag, efter 10 år i servicebranschen på hotell, känner igen som resultatet av ett noga behärskat mentalt utbrott av förakt inför hela mänsklighetens samlade idioti kombinerat med en het önskan om att byta jobb till skeppsbruten på en öde ö i Söderhavet. Den vanligaste tekniken är att avskärma sig och liksom zooma ut till hälften.

“Nej,” sa han kort.

“Ni vill kanske sätta upp en skylt,” sa jag.

“Vaddå?” sa han och bekräftade därmed misstanken om Söderhavet.

“Jag såg ingen skylt om att barnen inte får klättra på taket, så om ni har en, så vill ni nog flytta den så att den syns bättre.”

Han såg ut som Björn gjort för en stund sedan, när jag sa att taket var förstärkt, så jag upprepade samma sak igen:

“Det är ju en utställning för barn. Barn klättrar, särskilt våra. Det är deras grej. Om ni inte vill att de klättrar på taket på polisbilen, så måste ni sätta upp en skylt.”

Han vände lite på sig så att han stod med sidan mot mig, och den reserverade artigheten var, om möjligt, ännu kallare när han svarade:

“Jag ska framföra det.”

Tjena, tänkte jag.

polismuseet motorcykel

Kanske är jag ute och cyklar när jag tror att det är poliser inblandade i utställningen på polismuseet. Jag menar, riktiga poliser har sannolikt annat för sig än att ställa i ordning en utställning, men jag tänkte mig ändå att Polisen ligger bakom Polismuseet och Polisen består av poliser. Det var kanske inte helt genomtänkt. Hursomhelst så har jag mailat dem om skylten.

Hur hade du gjort, spontant? Hade du tänkt som jag, eller som Björn – eller kanske varken?

Esperanto – vuxentid i lyxformat

Det har varit svårt att få tid över till att skriva denna vecka, så jag ligger lite efter. Här kommer en j ä t t e l å n g redogörelse för förra helgens bästa stund (och som vanligt är detta inte sponsrat).

Det började med att jag förra måndagen såg att Mockingjay part II skulle ha premiär. Jag tänker med jämna mellanrum på familjen jag jobbade hos i Lausanne, där föräldrarna alltid hade barnvakt bokad alla lördagar. De motiverade det med att det är viktigt att man tar sig tid som par att bara vara med varandra, oavsett hur trött man är när kvällen väl närmar sig och jag har alltid tyckt att det måste vara ett genidrag. Med det i åtanke talade jag om för Björn att vi borde boka mamma på lördag och gå på bio, och kanske till och med äta på restaurang bara han och jag.

Vi letade biljetter men hittade inga med bra platser till visningar utan 3D (Björn är allergisk mot 3D på bio), så vi bestämde att vi bara skulle gå på restaurang.

wunderlistVi har en app på våra telefoner som vi delar, Wunderlist heter den och är jättebra, framför allt när man delar en lista med andra användare (och där har vi Shoppinglistan som vardagsräddare). Vi har en som heter “Restauranger att prova” där vi skriver upp ställen man får tips om, och i vår lista var det bara Esperanto som hade bord när vi med ändan ur vagnen äntligen insåg att vi nog måste boka för att få plats. Ingen av oss kommer ihåg vem som fått tipset, varför eller av vem, så det var med viss förväntan vi bestämde oss. “Det här är nog ett ganska fint ställe” sa Björn, och tillade “men det är vi värda. Vi går nästan aldrig ut i alla fall.”

Jag fick alltså anledning att ta på både strumpbyxor (du vet den där sorten man bara fryser i), smink (utom mascara som är slut sen länge) och röda ullkappan. När vi satt på bussen kändes det som om jag lånat nån annans kläder, och i kappfickan hittade jag ett kafékvitto från december 2014 vilket var sista gången jag kunde ha kappan innan den blev för trång över magen.

i väntrummet

När vi kom dit tog man våra ytterkläder – alltså man kom fram och hjälpte oss av med dem – och så gick garderobstjejen före oss uppför trappan till ett slags väntrum. Vårt bord var inte tillgängligt ännu (vi var 15 min tidiga), men ville vi ha någonting från baren så länge? Jag bara log, Björn nickade och vi valde varsin drink från listan hon höll fram. Tjejen försvann, vi stod kvar, en annan tjej kom och visade oss till bordet. När vi närmade oss sagda bord stod en servitris bakom varsin stol, beredda att skjuta in dem när vi satte oss. Wow tänkte jag, det här har aldrig hänt förut, det var nytt.

Jag är ovan helt oerfaren vid dyra, fancy, lyxiga restauranger där servicen håller en sådan nivå att man känner sig kunglig. Hade servicen varit ännu skarpare hade jag känt mig direkt illa till mods men nu var det precis bra. Våra drinkar materialiserade sig på bordet och bartjejen intill, hon hällde upp champagne över körsbärssorbet i mitt glas under tystnad, trippade sedan runt och ställde sig mitt emot oss och förklarade sakligt och lågmält vad det var vi hade framför oss.

Min drink var grym. Björn var såld på sin med, trots att det låg 2 stora skruvsnäckor i glaset som han måste parera med näsan för att kunna dricka. Tjejen hann knappt avlägsna sig förrän en servitör kom fram med menyn. Det enda man hade att välja mellan var 6-rätters eller 10-rätters, med tillhörande dryckespaket eller ett och samma vin genom hela kalaset. Vi gick på 6-rättersmenyn med dryckespaketet.

Esperanto mise en bouche

Så fort menykillen gått kom en annan fram med en “mis en bouche”, 4 miniatyrstrimlor torkat kött som de tydligen gjort själva. När vi tuggat i oss dem (jättegoda) kom en servitör och hämtade lilla fatet, sedan kom en annan servitör med nästa miniatyrsmakretare eller vad man ska kalla dem och sådär höll det på. 8 olika minigrejer presenterades i lugn fart, alla med sin egna förklaring, beskrivning och bakgrund. Sedan drog själva menyn igång med för mig helt okända begrepp som oxiderad äppeljuice, frusen daikon, konbu, rostat potatisvatten och söl. Vinerna som serverades till varje lilla rätt passade bra, det var en ren fröjd kan jag säga.

Esperanto meny

Ljudnivån var låg men tillräcklig för att kunna hålla normal samtalston utan att känna att man tilltalade hela rummet. Jag var så road av att bli uppassad, och maten var så god och vinerna så goda och min drink var så god och oj vad jag är ovan vid mer än ett halvt glas vin 🙂 I och med att jag inte kände mig hemma i miljön så blev det lite rundfotat studiebesök av det hela, där jag satt och funderade över saker som “Tror du den där servitören övat in den där minen han har när han häller vatten över handdukarna?”, “Jag slår vad om att Harry där borta är fransman” (en av servitörerna bar Harry Potter-glasögon), och “undrar hur de kommunicerar med varandra”. Björn bidrog entusiastiskt bland annat med frågeställningen huruvida man kan andas genom mun och näsa samtidigt eller bara ena eller andra.

När det var dags att gå erbjöd de sig att ringa taxi men det ordnade vi själva, och så hade de burit upp våra ytterkläder till väntrummet ovanför trappan. Man hjälpte oss på med kläderna och så fick vi varsin goodiebag med 2 éclairer, en vanilj och en kött. Ja, jag vet, köttéclair, men det var nästan godare än vaniljvarianten, hör och häpna.

När vi kom hem berättade mamma att Simon varit lite orolig och sedan spytt ner hela sig själv och halva henne, fattat misstycke över detta och vrålat sig genom tvättningen, men i övrigt hade det gått alldeles strålande. Jag kände mig så vuxen plötsligt, nu är det jag som kommer hem till barnvakten och inte tvärtom. Känns himla märkligt när man som jag varit yrkesbarnvakt (aupair) i förhållandevis många år och alltid suttit framåt dygnets sista timmar och räknat minuterna tills man blir avlöst och får åka hem och sova.

Jag är så glad att det funkar, så nu har vi övertalat henne att ta honom även nästa lördag då vi kanske kan få tag på biljetter till filmen.